Att resa med barn

Sista jobbdagen

Så kom dagen tillslut.
Idag jobbade han sin sista dag (för den här gången), efter att ha jobbat heltid med ett och samma uppdrag sen april förra året, utan några uppehåll. Utan någon semester. Därtill en hel del övertid, jourtimmar och missade roligheter på grund av jobbet.

Knappt en endaste krona har du lagt på dig själv av dom du har tjänat. Familjen, alltid familjen, och så resesparkontot.
Du har gjort det för oss och du har slitit hårt.
Kära make, pappa, Patrik.
Nu förtjänar du all tid som ligger framför dig, långt från industrigolven. Tillsammans med oss.

Nu är det paybacktime.

Tack för slitet.
Vi älskar dig.

IMG_0022
Okej, inte varje dag du har sett ut såhär efter avslutad arbetsdag… Men det har hänt, mer än en gång…

IMG_0013
Ikväll firade vi med hemlagad Chicken tikka masala och egenbakat naanbröd

IMG_0018

**
**


Hur känns det?!

luang prabang waterfall

Väldigt snart dags att kasta sig ut. Mot nio månaders äventyr.
Så, hur känns det egentligen? Fyra dagar kvar till avresa, och jag kan säga att detta är en väldigt vanlig fråga från omgivningen just nu.
Jag brukar vara nästan befriad från det där man brukar kalla resfeber, men den här gången är det helt klart speciellt. Mest handlar det om en slags stress att hinna klart allt jag vill/måste, som att ha ringt de nödvändiga samtalen, ha lämnat in all redovisning för företaget fram till dagens datum, ha koll på att de utgifter vi ändå har kvar hemma (typ tjänstepension, försäkring, telefon) sitter på autogiron, och inte minst försöka bli klar med de jobb jag vill/ska vara klar med innan vi åker.

packning

Jag kan ärligt säga att det har varit vansinnigt mycket att fixa med och göra, och det som har tagit stryk är framför allt sömnen – och själva reseplaneringen.
Det kanske låter lite konstigt men det jag tänkt minst på de senaste veckorna är själva resmålen, färdsätten, kartorna och boendena. Och det saknar jag.
Tillvaron har varit så full av att lösa allt praktiskt att tiden inte har funnits till den andra planeringen. Vilket i sig inte är någon fara, början av resan är ganska välplanerad sen tidigare, men jag tror det gör mig ”febrigare” att jag inte kan ”gå in i” resandet på det sätt som jag hade önskat nu inför.
Istället är hela huvudet en enda lång to do-lista.
Stressen ligger ganska mycket utanpå, och ur ett hälsoperspektiv skulle jag inte rekommendera någon att leva som jag och Patrik har gjort den senaste tiden med mycket jobb, mycket fix, sena kvällar, vakna nätter…
Samtidigt finns det ju hela tiden en positiv grund i det hela. Allt är i högsta grad frivilligt, det är ju ingen som tvingar oss att göra det här. Slitet är för vår egen och barnens skull, och det kommer att vara värt det.

internationellt körkort
Internationellt körkort – en av alla hundratals saker som stått på att göra-listorna. Nu fixat.

Och ikväll ska vi packa tillsammans med barnen och det känns bra och viktigt, av flera skäl. Det blir lite mer konkret när vi pratar om hur vi ska packa väskorna, vad som ska med och när vi eventuellt kan få nytta av saker vi står och tvekar inför att ta med.
Så packningen är mer positiv än ett stressmoment för mig. Medan Patrik tycker den delen är betydligt mer stressande än vad jag tycker. Det är också en grej att försöka ta hänsyn till, att även om vi är synkade i mycket så är det bitar i detta som vi känner helt olika inför.
Dom som är coolast i det hela är förstås Milo och Jack. Det som är tufft för dem att deala med den här veckan är att det blir många avsked. Jag/vi försöker att hjälpa dem så att det inte blir för dramatiskt, det går liksom inte att göra alla ”hej då” för stora och ödesmättade.
De måste få vara i det positiva med resan så mycket som möjligt, inte känna att de lämnar/överger alla härhemma.

att resa med barn

Natten mot måndag landar vi i Dubai, och där har vi lagt ribban lågt. Dels ska det vara sjukt varmt när vi är där, och så har tanken med det första stoppet hela tiden varit att försöka landa lite tillsammans och försöka börja fatta att vi är iväg. Så vi har inga storslagna planer om att se hela Dubai, utan det får bli lite som det blir där.
Sen väntar nästan en månads rundresa i Sri Lanka, två veckor i Malaysia inkl Kuala Lumpur, 1,5 månad i Indonesien (tre olika öar) och sen vidare till Nya Zeeland. Och sen vet vi inte.

Nu ska jag jobba på och försöka stryka ytterligare några punkter på alla mentala och fysiska listor.
Fyra dagar kvar…

bild 2

**
**

Packning! Part one

Packning! Part one

IMG_4277
Ja, detta är ju ett intressant kapitel. Som vi inte har hunnit tänka så mycket på förrän i lördags då vi gav oss iväg för att inhandla ryggsäckar.
Vi provade oss fram, LÄÄÄÄNGE, och gick framför allt på att ryggsäckarna skulle kännas bra på ryggen och dessutom ha smarta fack. Vi använder oss nämligen väldigt mycket av typ bottenfack och topplocksfack när vi reser, så dessa funktioner kändes centrala.

ryggsäckar xxl resa
Nej, Milo ska inte ha en så stor ryggsäck som på bilden… Egentligen är den som Jack håller i Milos

Vi valde tillslut mellan ryggsäckar från Lundhags och Bergans, och jag tycker nog de var jämlika vad gällde hur de kändes på. Men det blev antalet extra fack som blev avgörande, till Lundhags fördel.
Vi har nu en 90-liters och en 75-liters.

Milo köpte en ryggsäck från Burton som verkar jättebra, även här med många fack och fickor. 27 liter. Bra för honom som kommer att bära på skolböcker och lite annat. Dessutom var det en jättefin ryggsäck.

xxl ryggsäckar

Jack kommer att använda en Haglöfs-ryggsäck som Milo har haft vid en tidigare resa, heter Corker Medium och är på 18 liter.

När vi har bokat flyg så har vi, när det behövts (på lågprisflyg), köpt till extra incheckat bagage som är 20 kilo på mig, 20 kilo på Patrik och 10 kilo på Milo.
Vi kan alltså ha max detta, och naturligtvis helst mindre.

vandringsryggsäckar jorden runt

I lördags körde vi även annan shopping, mer än typ… på väldigt länge. Och på golvet, i väntan på att packas ner, ligger nu ligger alltifrån ny mobiltelefon (den gamla trasig..) till solkrämer från Aco, vandringsvänliga sandaler till barnen, myggmedel (yes, vi kör på svenska Mygga så länge det går!), barnalvedon, toklätta sneakers från Skechers (självklart inköpta hos Storetto i Degerfors, vi handlar förstås lokalt om det går!!) ny resenecessär och nya bikinis.
Vi köpte också ett lätt, tunt vind- och regntätt ställ till Jack från Trekmates (Stadium Outlet). Milo hade redan fått ett jättefint (och ännu bättre) från sin fina gudmorsfamilj när han fyllde år, ett McKinley-set.

aco sun
Rutin: alltid bra solskyddskrämer med hemifrån Sverige. Lite tungt att bära på men värt besväret.

Köpte också en GoPro-kamera, så nu ska det förhoppningsvis bli lite drag i bilderna från resan också 🙂

Sen åkte vi till sommarstugan och pustade ut efter denna tokshopping, och vi tittade INTE på några kontosaldon utan förträngde allt sånt och njöt istället av lugn sjö och fantastisk mat som våra kära stuggrannar trollade fram. Och allra mest njöt vi av sällskapet, och lugnet.

vänern
En vacker plats på jorden. Vänern.

Och de senaste dagarna har vi så smått börjat packa.
Förutom att rätt saker (och inte för mycket) ska ner i ryggsäckarna så ska annat rensas bort. Antingen packas ner till förrådet eller slängas/ges bort.
I denna process passar jag på att säga tusen tusen tack till min mamma som lyckats fixa utrymmen hemma i huset där vi alla bor just nu, för oss att förvara det där vi inte riktigt vet var vi ska göra av, och som ihärdigt tvättar, viker och hjälper oss så mycket, och dessutom liksom sådär på mammasätt – i tysthet, för att hon bara förstår vad vi allra mest behöver. Utan att fråga eller be om lov.
Hon bara vet.

Tack mamma, och även tack till pappa! Utan er hade vår tillvaro just nu sannolikt varit ett totalt panikkaos.
Istället råder nu bara ett lite lätt kaos, visserligen med temporära panikinslag – det får medges – men ändå inte med konstant panik.

Ett första inlägg om packningen. To be continued…

FullSizeRender 2
Jo men vi har FULL koll på läget… Inte alls rörigt, inte alls kaotiskt, full koll! 🙂

**
**
**

Resminne i matform – indisk linsgryta

Resminne i matform – indisk linsgryta

patrik lagar mat m jasmine

Jag tror aldrig att jag nånsin har postat ett recept på den här bloggen. Men ikväll kände jag att det var dags.

Vi bor alltså hemma hos min mamma och pappa nu, efter att vi har flyttat. Och jag får medge att vi blivit mycket bortskämda med – bland annat – mat.

Men jag har hela tiden haft som ambition att bjuda på indisk linsgryta någon kväll, och nu blev det så tillslut dags. För det är verkligen en stor bonus med allt det här resandet; att vi har fått med oss så mycket ny mat hem.

En orsak är, bland annat, att Patrik lagade mat tillsammans med indiska mamman Jasmine (till höger på bilden ovan) i familjen vi bodde hemma hos i Kerala. Mat ingick där, och det var ingen meny utan vi åt ju av det hon lagade till sin familj. Patrik bad om att få vara med och laga maten, vilket väckte viss uppståndelse (om vi säger så här, det hade nog aldrig nånsin hänt att hennes egen man hade satt sin fot i det köket…)

Men Patrik var med, flera dagar, och lagade mat, och hennes make gick och hämtade dit sina kompisar som storögt kom för att betrakta detta fenomen med den blonde mannen tillsammans med Jasmine i köket, medan männen tog något att dricka på terrassen.

Men allt var ändå mycket trevligt och vänligt, det var väl helt enkelt bara väldigt ovanligt för dem att se en matlagningsintresserad man 🙂

daal

Från vår Indienresa fick vi med oss många tips och nya smaker. Inte minst för att den förde med sig för oss nya kryddor/sätt att använda dem på (gurkmeja, koriander, ingefära, kardemumma, kanel, spiskummin)

indisk linsgryta

Maten ser inte jätterolig ut direkt… men den är god! Och barnen gillar den verkligen! Indisk dahl, bild från ikväll.

I efterhand har jag hittat ett recept som jag, efter viss egen modifikation, tycker påminner mycket om Jasmines linsgryta, daal:

LINSGRYTA Á LA JASMINE, PATRIK & IDA, till ungefär fyra personer (jag brukar dubbla och ha till ett par matlådor också)

1 lök

2 morötter, riv eller hacka ganska smått

3 vitlöksklyftor (minst)

Rapsolja

1 msk riven ingefära eller 1 tsk malen

1 tsk koriander

1 tsk kardemumma

1 tsk kanel

1 – 2 tsk chiliflarn (eller valfri mängd hackad färsk chili)

4 dl röda linser

400 g krossade tomater

1 burk kokosmjölk

1 grönsaksbuljongtärning

Ungefär 2 dl vatten

salt

Gör så här:

1) Fräs hackad lök, morötter och vitlök i ganska mycket olja några minuter i en större kastrull

2) Rör ner alla kryddor utom salt och låt dem ”gotta in” sig i det andra

3) Häll i linserna och rör om ordentligt. (de läggs alltså i ”råa”, inte kokta)

4) Tillsätt krossade tomater, kokosmjölk, vatten och grönsaksbuljongtärning och låt koka sakta i 20 minuter, eller lite drygt detta. Smaka av med salt.

Jag brukar också kolla av lite under tiden och tillsätta lite mer chili och vitlök under tiden efter behag, men så gillar vi också stark mat – och vitlök – i denna familj.

linsgryta

Mamma gillade också linsgrytan!

Restips: resa med barn i Asien 10-12 dagar

Restips: resa med barn i Asien 10-12 dagar

Vi fick en fråga från läsaren Helena om Asientips, detta gäller 10-12 dagar nästa vinter tillsammans med barn som då är 3,5 och 9 år gamla. Familjen har tidigare testat Thailand och Singapore och vill nu prova något annat.

indien27

Palolem, Goa.
För att tipsa om resmål behöver man egentligen veta så mycket, på sätt och vis. Vi är ju alla så olika, och det är ju de egna önskemålen och förväntningarna som delvis avgör om det blir bra i slutänden.
Men med det sagt; det jag tänker på här är att det är relativt kort tid, och då tycker jag det kan vara klokt att ta hänsyn till restiden, så att inte alltför mycket tid går åt till själva resan.
Några tips (och jag lägger in lite länkar till äldre inlägg om du/någon annan vill läsa mer om våra tidigare upplevelser):

indien26
Goa, Indien. Inte så lång flygresa jämfört med mycket annat i Asien, och vi trivdes superbra på lugna, fina stranden Palolem förra året.
En fördel med Goa är att det finns många olika stränder, skulle gissa att det är runt 10, och varje strand har sin egen karaktär. Gillar man mer tillrättalagt charterliv så finns det, vill man bo fint med pool går det att lösa, och så finns till exempel Palolem med många mindre ställen med strandnära enkla små bungalows och små restauranger på rad, och en matmarknad några kilometer bort. I övrigt inte så mycket aktiviteter/shopping att tillgå, men för oss var det perfekt.

IMG_3605 IMG_3641
Vi bodde väldigt enkelt (och billigt) här, på Royal Touch beach resort saknades pool och air condition, och väggarna var hur tunna som helst och duschen fungerade väl knappt.
Men SOM vi trivdes här!
Barnen blev så väl omhändertagna, och vi hade vår egen servitör/allt-i-allo Arjun som blev som en vän under de tio dagar vi var här.
Han fixade bland annat så att Jacks femårsdag blev helt fantastisk, med fyrverkerier, present och specialbeställd tårta med Jacks namn på.

IMG_3700 IMG_3769 IMG_3671 IMG_3738

Dessutom var maten fantastisk på restaurangen, det spelade ingen roll vad vi beställde.

Sri Lanka! Ja… nu har vi inte varit där – än! Men ge oss 1,5 månad till så lovar jag att jag kommer ha massa bra superbra Sri Lanka-tips!
En spännande destination, enligt mig, som vi ser jättemycket fram emot att upptäcka.

Vietnam är ett intressant och häftigt land. Här beror det dock mycket på vad man villl se och göra, så läs på ordentligt och utgå från vad just ni vill ha ut av vistelsen. Jag rekommenderar INTE strandorten Nha Thrang, här hamnade vi några dagar och det var ett av få ställen på vår halvårsresa där vi faktiskt inte trivdes så bra. Opersonligt, högljutt, tråkturistigt och allt det fina vi dittills hade upplevt som så speciellt med Vietnam var som bortblåst. Undvik!

Jag är också lite kluven kring ön Phu Quoc. Vi hade det visserligen härligt när vi var här vintern 2014, men det kändes som att vi var där i sista sekunden, på något sätt. Det byggdes på en massa ställen runt om på ön. Och det man satsade på verkade vara stora hotellkomplex.
Det var något lite… stressigt över det hela. Och även om vi hade det bra och fint på vår lilla del av den långa stranden Long Beach så var inte helhetsupplevelsen av ön sådär raktigenom bra som jag hade önskat för att reservationslöst tipsa vidare.

Jag skulle kunna tänka mig att återvända, det ÄR en vacker ö, men då skulle jag göra väldigt mycket research först för att se så jag verkligen hamnade på en del av ön som fortfarande står för det jag/vi vill ha.

Vi tyckte att Hoi An var en fantastisk stad, och här finns möjlighet till både stränder och kultur i form av den gamla häftiga stadskärnan. Titta gärna på våra inlägg härifrån om ni är intresserade.

Vi åkte även på en häftig kryssning på Mekongfloden i södra Vietnam.

Gillade även både Hanoi och Saigon, och allra mest Hanoi. Cool, genuin stad.

hanoi12

hanoi10

Hanoikväll (vintern 2014)

• Vi älskade även Bali, och kommer att återvända dit nu. Men jag skulle själv känna att 10-12 dagar är för kort tid med tanke på att det är lång restid. Men OM det skulle bli aktuellt med en längre resa så tycker jag verkligen att Bali är värt att överväga.
Och även härifrån kommer det betydligt fler tips inom en inte alltför avlägsen framtid 🙂

*

Det finns kanske läsare som har andra tips på andra Asienresmål som kan passa Helena med familj? Skriv gärna en kommentar här eller på vår Facebooksida i så fall.

hanoi1

Om man är sugen på att köpa en ny hatt i Hanoi är detta fullt möjligt att göra…

Visum – steg för steg

Visum – steg för steg

indonesiska ambassaden

Tur och retur till Stockholm över dagen.
Inte helt ovanligt i min värld, och idag skulle jag dels på ett möte, plus att jag behövde besöka Indonesiens ambassad.

Detta med visum kan vara en historia för sig. När jag pratar reseförberedelser med min omgivning så får typ alla något lätt jagat i blicken bara jag nämner ordet visum.
Det verkar vara laddat med krångligheter för många, och jag kan hålla med. Det ÄR rätt jobbigt med visum.
Men ett nödvändigt ont, och bara att lösa om man nu vill till ett land där visum krävs.

Vi ska tillbringa nästan två månader i Indonesien, vi ska till Bali, Gili Air och till Flores. Om man bara ska stanna 30 dagar i landet behövs inget visum.
Men vi är alltså tvungna att ha det.

Hur skaffar man då visum på ett så enkelt sätt som möjligt? Vi gjorde såhär:

indonesiens ambassad visum
Indonesiens ambassad ligger på Kungsbroplan 1 i Stockholm, alltså bara över bron till Kungsholmen, strax bortanför Cityterminalen.

    • Gick in på Indonesiens ambassads hemsida och konstaterade att vi måste ha visum för våra dryga 50 dagar i landet. Där laddade vi ner ansökan via pdf och fyllde i. Här ska bland annat passnummer fyllas i, Sen ska man fylla i allt möjligt annat, som hemadress, yrke och så vidare.
    • Visumet kostar 450 kronor styck. Det är samma pris för barn som för vuxna. Jag betalade in kostnaden på bankkontot som stod på hemsidan och gjorde skärmdump på betalningskvittot, och skrev sen ut det.
    • Vi tog passfoton på egen hand, med finkameran mot en neutral bakgrund. Dessa gjorde vi sedan till passbilder via sajten fotoautomaten.se , och skrev sen ut dem på fotopapper på vår egen skrivare. Det har vi gjort vid flera tillfällen nu, och jag har ingen aning om vem som ligger bakom sajten och tvivlar på att den uppdateras, den känns rätt gammal men fungerar. Och det är ett superlätt sätt att enkelt och gratis fixa passfoton. (inte säker på att det är lätt att få till så att det duger till körkortskvalitet, men hittills har det i alla fall funkat för alla våra visumfoton)

fotoautomat

  • Vi skrev också ut vår inrese- och utresebiljett till och från Indonesien, den måste bifogas.

Nästa steg var att åka till ambassaden, öppettider för visahantering står alltid på hemsidorna.

Där lämnade jag in allting, inklusive passen (eftersom visumet ju stämplas in i passet)

Skärmavbild 2016-08-09 kl. 21.55.44

Man kan hämta ut det på plats om några dagar, men jag valde att få dem hemskickade som rekommenderat brev. Pris 96 kronor extra.

**

Några generella konstateranden om visum:

• Tänk på att visumregler ändras då och då. Även om du inte hade visum när du åkte till ett visst land för ett par år sen så är det ingen garanti för att du inte behöver det nu.

• När man googlar tillexempel ”visum + Indonesien” så kommer det alltid upp sidor som erbjuder att hjälpa till att skaffa visum, till en kostnad då förstås.
Jag har aldrig provat de sajterna så jag kan inte recensera dem, men jag tycker man ska veta att det inte är så att de är officiella visumsajter för just det landet (vilket det nästan låter som när man läser vissa formuleringar). Men så är det ju inte. Det är ambassaden som gäller, även för dem. De gör samma jobb som du själv kan göra.
Nu gick jag in och kollade på en av dessa visumservicesajter, och de tar alltså ut en ”visumserviceavgift” på 625 kronor! Plus de 450 kronor som det faktiskt kostar.
Det är möjligt att det finns andra sorts visum när det är bra att använda någon visumservicetjänst, men de gånger vi har skaffat visum så har vi i alla fall föredragit att vända oss direkt till ambassaden utan en dyr mellanhand. (OBS: jag/vi har hittills aldrig skaffat visum utanför Asien, och enbart turistvisum, så allt jag skriver om våra erfarenheter är ur det perspektivet)

**

Nåväl, nu är det gjort. Men jag får erkänna att jag suckat några gånger de senaste dagarna över att vi inte nöjde oss med 30 dagar i Indonesien, då hade vi ju sluppit detta… Men då har jag tänkt på det här huset, som ligger på ön Flores dit vi ska efter Bali.

Skärmavbild 2016-08-09 kl. 21.57.58

Skärmdump från Airbnb.

Målbilderna hjälper till en hel del just nu, får medges…

 

19 dagar kvar…

 

 

Att våga – om en åttaårings mod, livsval, och att ta det där första steget

Att våga – om en åttaårings mod, livsval, och att ta det där första steget

Idag gjorde våran Milo något modigt.
Han ställde upp i en simtävling på öppet vatten, Degernässimmet. Milo simmade 200 meter, och han var det enda barnet som deltog i hela tävlingen.
Han kom fyra (!), och var så jättelycklig efteråt att han hade vågat ställa upp.

Det fick mig att känna att det kunde vara dags för Del 2 i den lilla serien (del 1 här), som kom till tack vare sms:et från Jenny.

Det är ju nämligen en sån där vanlig kommentar vi får – ”vad modiga ni är!”, och som jag tror jag har skrivit förut så kan jag förstå reaktionen. Jag förstår att det uppfattas som modigt att sälja hus, kliva av vardagen för ett läsår och dra jorden runt tillsammans med två barn.
Men jag tänker så ofta att det är ju allt jag och vi har gjort fram till dess som har varit det modiga, egentligen.

Jag tycker själv att jag har gjort några modiga saker i livet som sticker ut:
• Jag sa upp mig från mitt fasta jobb på Expressen (2008)
• Och jag flyttade tillbaka hem till Degerfors för att satsa på ett liv tillsammans med Patrik, som jag då bara hade känt i ett år.

Och han var också modig, som vågade satsa på ett liv med mig. Då väldigt van vid ett helt annat liv än vad som kunde erbjudas här, jag säger inte att det ena var bättre eller sämre än det andra. Men visst var mitt Stockholmsliv väldigt annorlunda mot vad mitt Degerforsliv blev.

att våga är att förlora fotfästet en liten stund

Jag la in bilden ovan för att den för mig symboliserar mycket som också har med detta ämne att göra.
Jag gör ett snabbt hopp tillbaka till år 1994, när jag kom nerför trappen i huset där vi bor nu igen (i mitt föräldrahem)
I hallen stod min mamma med packade väskor och såg bedrövad ut.
Hon skulle resa iväg till Uppsala för att läsa det sista året på sin utbildning för att bli präst. Hon var 43 år gammal, och hemma fanns jag (skulle fylla 17), min bror (13) och pappa.
Och mamma, så hemma- och familjekär. Och nu skulle hon resa för att bo i Uppsala på veckorna ett helt år.
Mamma var så ledsen. Men då sa jag tydligen:
– Men mamma, var det inte det här du ville?

Och det var det ju.
Och just därför så blev det bra. Även om det var jobbigt, då.

Jag gav henne också ett vykort med texten på tavlan ovan.
Sen dess har den texten följt med oss, på många olika sätt. (och tavlan har jag faktiskt gjort, långt senare, som en present till mamma. Jag är ingen stor konstnär… men innebörden finns ju där i alla fall)

att inte våga är att förlora sig själv
Mamma och jag, ytterligare drygt tio år senare, hemma i trädgården i Degerfors.

Sms:et jag fick från Jenny handlade, bland annat, om hennes önskan att bryta ekorrhjulet. Hon ville resa mer, göra annat. Våga bryta mönstren.

Jag ska inte påstå att jag är någon expert. Men jag tror verkligen på detta med att lyssna inåt.
För mig har det varit det som har fått styra nästan jämt. Magkänslan, tillsammans med det som Patrik och jag har lagt till i vårt gemensamma liv:

Vi har som våran grej att vi ställer oss frågan: hur vill vi leva?
Snarare än att dela upp det i vad jag vill jobba med, eller vad han vill jobba med, eller vad jag vill köpa eller vad han vill köpa.
Vi har försökt hitta nån slags helhetsbild, som är just vi. (självklart måste man ha kvar sig själv, även i en relation. Och vi både jobbar med och köper vad vi själva vill. Men jag menar mer att det finns en slags grund i allt vi gör som är VI som familj, och vad vi tillsammans vill)

Och vi har tillsammans kommit fram till att vi trivs med friheten. Därför har vi jobbat för att få den.
För Patriks del innebar det att han sa upp sig från sitt fasta jobb våren 2014, utan att ha någon annan sysselsättning klar. Men vi bestämde oss för att det skulle lösa sig, och det må låta lite provocerande enkelt för en del men det var faktiskt så det var.
Vi bara visste att vi skulle lösa det, på något sätt.
För att vi hade vår dröm om ett ännu friare liv.
Han blev egen företagare och började i liten skala med lite småjobb, och sen blev det bara mer och mer.

I efterhand kan det ju verka så enkelt, eller som att man ha fått allt serverat. Men i vårt fall har vi, så att säga, först vågat. Och sen jobbat hårt för att det skulle fungera, och nu är vi här. Med tre veckor kvar till avresa på vår livsresa, som vi ska få göra tillsammans med våra innerligt älskade pojkar.

Det må vara modigt, men de modigaste sakerna har ju varit allt vi gjort innan. Steg för steg.

För det är just så. Att det är de små stegen det handlar om.
För mamma var det ju egentligen långt innan den där Uppsala-resedagen 1994 det började, när hon började läsa religionsvetenskap på helgkurser vid sidan av sitt ordinarie heltidsjobb inom skolan.
Det var modigt att söka, och att börja läsa trots att det egentligen ”inte gick” med två små barn och 100 procentstjänst.

Patrik och jag som valde varandra, trots att allt annat hade varit enklare.

Milo som vågade ställa upp i en tävling på öppet vatten som enda barn på startlistan. Och hans glädje och stolthet efteråt, över att han klarade det (och dessutom slog en massa vuxna 🙂 )

**

Om jag skulle drista mig till att ge någon slags råd i ämnet Att våga, så skulle det nog bli dessa:

• Lyssna inåt. Förvånansvärt ofta så finns svaret där

• Fråga dig själv hur du vill leva. Gör sen förändringar i din tillvaro som, steg för steg, leder dit.

• …för det må låta klyschigt, men varje resa börjar faktiskt med ett enda steg. Även en jorden runt-resa.

• Hur andra singlar/par/familjer lever sina lev är inget facit. Du/ni behöver inte göra som dom.

• Fråga dig själv ibland när du upplever att du står i ett vägskäl; vad är det värsta som kan hända?

Skala sen bort allt som eventuellt har med vad andra kommer att säga/tycka.

Och bestäm sen vilken väg du ska välja.

• Det går att bryta sig ur ett ekorrhjul som du inte vill vara i.

• Välj bort sådant som slukar av din energi på ett negativt sätt. Det kan vara människor, en arbetsplats eller andra åtaganden.

• Vill du resa mer, så gör det. Jag vet att det kan provocera att skriva så, eftersom alla inte har förutsättningarna. Men jag hoppas att ni kan missförstå mig rätt när jag påstår att de allra flesta kan förverkliga i alla fall fler drömmar/målbilder än de tror.

Testa.

Lägg ett år eller två på att spara pengar. Skit i shoppingen. Säg nej till kompisarna som vill på krogen. Strunta i att köpa den där senaste familjekombin av 2016 års modell som alla andra i kvarteret har.

Våga håll fast vid drömmen och jobba för den.

IMG_4086

 

Vad var bäst? Den omöjliga frågan. Eller?

Vad var bäst? Den omöjliga frågan. Eller?

DSC05721

Jag är plötsligt mycket mer i våra tidigare resor.
Det är så mycket i planeringen och tankarna där det ofta blir så att vi börjar fundera över hur vi gjorde förra gången.
Hade vi visum i Indonesien då? Visst hade vi med passfoton då, för eventuella visum som man ska ordna på flygplatsen i samband med inresa i något land. Så var det väl i Laos?

Och mest tänker jag, märker jag, på vår långresa genom sju länder i Asien (sex månader 2013/2014) Sannolikt för att det ju inte är helt olikt, det vi ska göra nu. Dessutom ska vi tillbaka till Bali, där vi var då.

Vilket var det allra bästa resmålet? var en av de vanligaste frågorna vi fick när vi kom hem.
Sjukt svår fråga att svara på (och den kommer nog vara ännu svårare efter den kommande resan…)

Men så hamnade jag idag plötsligt bland våra bilder från Laos, och ja. Vår vistelse där, i skärgården 4000 islands i Mekongfloden i södra delen av landet – den var verkligen en av höjdarna.
Det är så mycket i det som är så mycket vi. Som vi vill resa, och sånt vi vill göra.

4000 islands

sunset laos

Den lilla ön Don Khone, utan biltrafik, där vi hyrde cyklar nästan varje dag och trampade runt på små stigar och smala vägar utan asfalt.
Närheten till lokalbefolkningen.
Upptäcktsfärderna när vi svängde av på någon stig och plötsligt hamnade vid en superfin strand där vi badade i flera timmar. Vattenfallen. Dofterna.
De lugna kvällarna på verandan på vårt flytande rum, vi bodde bokstavligt talat på Mekongfloden.
Dagarna som fick gå utan att vi hade bråttom nånstans.
Vattenfallen, värmen, morgonljuset när Patrik tog sina morgonpromenader och fotograferade när allting vaknade till liv.

4000islands

 

4000islands

4000 islands swimming

Vi kommer inte att återvända till Don Khone den här gången. Kanske aldrig.
Men jag kommer alltid att minnas det som en ljuvlig plats.
Och just nu minns jag tydligen lite extra, inte bara tråkmåsten som visum och valutaväxlingsavgifter, utan platserna där vi varit.
Dom är med mig.

4000 islands

don khone laos

4000islands

 

DSC05513

DSC04893

4000 islands laos

*****

Välj rätt bankkort för resan – med gratis uttagsavgift

Välj rätt bankkort för resan – med gratis uttagsavgift

ÄNTLIGEN har jag tagit tag i en av de där grejerna på beta av-listan som känts lite jobbig.

Förut har vi kört på våra vanliga bankkort när vi rest (Handelsbanken) men det har egentligen varit rätt korkat. Om man åker en vecka eller två gör man ju kanske inte så många uttag på plats, men är man iväg en lite längre tid – då drar det snabbt iväg med kostnader för uttagsavgift + valutaväxlingsavgift i bankomaterna.

Vi har heller i princip aldrig med oss för-växlade pengar hemifrån eftersom vi inte gillar att bära runt på en massa pengar (och den här gången ska vi ju till så många olika länder runt hela jorden så det funkar ju naturligtvis inte alls)
Dessutom är det ju väldigt smidigt att bara ta ut i bankomaterna, som hemma.
Ibland har vi också tagit ut på ett bankkontor där vi varit, eftersom man ofta kan göra lite större uttag där än i bankomaterna.

valutor

Har blivit lite sedlar över från våra resor genom åren

Men när varje uttag kostar pengar, då blir det snabbt en hel del pengar. Och som jag har tagit upp tidigare så handlar det ju om en del pengar, ändå, för att resa runt jorden.

Så tidigt i morse tog jag till slut tag i den researchen.

Det visade sig snabbt att det är kreditkort som gäller. Storbankernas vanliga uttagskort (de man brukar ha kopplade till lönekontot) är hopplösa i det här sammanhanget.
Hittar heller inget storbanks-kreditkort utan utlandsavgifter.
Och det kreditkort vi redan har – SAS Eurobonus mastercard – har 2 procent valutaväxlingspåslag för köp och uttag utomlands, och 3 procent på uttaget belopp. Funkar inte riktigt i nio månader…


Många brukar prata om Ica-bankens betalkort, och det var där jag började kolla. MEN! De har börjat med avgifter nyligen, så det gick bort.

Återstod till slut tre:
1. Coop Med Mera Mer (mastercard)
2. Santander Consumer Bank Mitt kort (mastercard)
3. Norwegiankortet

Alla tre har 0 kronor i uttagsavgift i utländska automater utanför EU. Två av tre har också 0 kronor i valutaväxlingspåslag.
Norwegian visade sig dock ha en valutaväxlingsavgift vid köp utomlands, och gick då bort.

Valet för oss föll på Coop Med Mera Mer, på grund av att Santanders kort har en räntekostnad som börjar ticka från dag 1. Alltså från samma stund man gör uttaget i automaten.
Jag har inte lagt energi på att räkna ut vad det skulle kunna bli för kostnad, men jag tror jag skulle känna mig stressad över att veta att det tickade på räntor, och säg att man inte har tillgång till okej wifi på ett tag och inte kommer åt internetbanken för att betala in. Nej, inte sugen på det.

Santanders och Norwegians fördel var dock att det inte är någon årsavgift på dessa kort, men det har inte Coopkortet heller första året. Sen kostar Coops kort 348 kronor/år.

*
Sen är det ju lite andra fördelar som tillkommer hos alla, man har reseförsäkring, tjänar poäng och lite sånt. Men de faktorerna var inte viktiga för oss i detta val så därför gällde min research endast kostnader för kortet och användandet.
Jag har heller inte brytt mig om räntekostnaden som kommer om man inte betalar sin räkning i tid (eftersom vi planerar att betala dem i tid och slippa räntan 🙂 )

Dagens krönika

Jag skriver krönikor i Karlskoga tidning/Karlskoga kuriren varannan fredag sedan snart sju år tillbaka (det är alltid lätt att räkna, eftersom jag var gravid med Jack på den första bylinebilden jag hade till krönikorna)
Och som det ser ut kommer jag att fortsätta skriva även under resans gång. Det blir ju såklart ibland så att innehållet här i bloggen och krönikorna har en del likheter, eftersom båda ju handlar om mitt/vårt liv…
Men jag länkar till dem ändå här, när de finns på nätet (inte varje gång, tror jag, verkar vara lite olika.

Dagens krönika handlar om att beta av.

koh phayam
Jag skriver den veckans krönika på en annan resa, på Koh Phayam i Thailand 2013 🙂

Hur förbereder vi barnen inför jorden runt-resan?

Hur förbereder vi barnen inför jorden runt-resan?


– Hur reagerar barnen på allt det här?
– Hur gör ni egentligen för att förbereda Milo och Jack?
– Förstår dom verkligen vad det är ni ska göra??

Ja, vi får många frågor, och såklart även om barnen. Vilket jag tycker är bra! Milo och Jack är ju resans huvudpersoner, så hur de mår, vad de tycker och känner är ju av yttersta vikt.


Dom har ju fattat ett tag att det vi ska göra åtminstone bryter av litegrann från vad de flesta ägnar sig åt under ett vanligt läsår i Sverige.
Härom dagen kom Jack hem från lekparken där någon hade stannat honom och frågat honom vad han hette.
– Jack, hade Jack svarat.
– Är det du som ska resa jorden runt? undrade lekparkspersonen.
– Ja, sa Jack.
Och samma sak hände visst några timmar senare när barnen cyklade och postade brev åt mig, och en vänlig kvinna kände igen dom och sa något om resan.
Dom har också fått vara med i radio, tv och lokaltidningen och berättat om sin resa, och det har dom tyckt varit roligt.


För vår del är det nog så att vi har lagt grunden till detta genom allt tidigare resande (3 (Jack)/4 (Milo) långresor genom Thailand (drygt 15 olika öar totalt + landsbygd & Bangkok ett antal gånger) / En halvårsresa genom Sydostasien (sju länder) / Sex veckor genom Indien mm)
Även om dom inte minns varje enskild dag från dessa resor så har dom massor av minnen och känslor kring vad resandet innebär.

marari kerala
Marari, Kerala. Indien, januari 2015.

Sen pratar vi alltid mycket om både tidigare resor och reseplaneringen med barnen. Dom gillar alltid att se på bilder, och även om dom inte alltid bryr sig så mycket om detaljer i reseplaneringen så kommer dom gärna förbi och kollar, tycker till om ett rum, hus eller vy som råkar vara uppe på skärmen, och så helt plötsligt berättar dom något eget minne från någonstans där vi varit någon gång.

luang prabangProvar att jobba som risbönder i Luang Prabang, Laos, våren 2014

Då och då snöar vi in tillsammans på någon karta som ligger uppe, plus att de verkligen gillar att läsa faktaböcker om jorden och kartböcker för barn. Ibland blir detta godnattsagan och då brukar jag förstås visa och peka var vi ska.
Men själva, inför varandra, så gör vi ingen jättestor grej av det. Det är ju inte så att vi vid varje måltid sitter och säger till barnen att ”ÅHHH vilken jättesupergrej vi ska göra! Är ni inte pirriga! Visst ska det bli spännande?!”
De kommentarerna får komma från andra, och själva pratar vi mer om specifika resmål och praktiska förberedelser.


Allt det här är ju att förbereda dem, har jag insett när vi fått frågan om hur vi gör. Även om vi sällan tänker så. Det bara ingår.
Och även de praktiska sakerna, som vaccinationen, blir ju också en form av förberedelse.

Sen tror jag mer att vi kommer att ta det som det kommer. Det kommer ju att bli låååånga resdagar som säkert inte alltid är jätteroliga, men det är ju för tidigt att börja prata om nu.
Vi får ta det efter hand, beroende på resmål och vad som väntar just där.

Sen när det är dags för packningen ska de få vara med mer handfast, få egna ryggsäckar och välja de (väldigt få…) saker de ska ha med sig. De ska också snart få ladda ner första ordentliga laddningen e-böcker på Kidsread (smart app för att slippa bära på böcker, vilket ju inte går i det här sammanhanget. Men läsas ska det ju göras, helst mycket, och då känns detta som en rätt ultimat lösning)

Nu är det drygt 20 dagar kvar, och det känns som vi snart går in i ett lite mer praktiskt skede.
Vi får väl se hur vi reagerar allihop här framöver.

**

Också en sida av saken: tårar, sammanbrott – och nya tag

Också en sida av saken: tårar, sammanbrott – och nya tag

Om ni ska hänga med oss under resans gång (TACK, förresten, till alla nya och gamla som följer oss – den här bloggen växer för varje dag just nu) så känns det ju viktigt att jag ser till att vara uppriktig mot er.
Och om det nu har verkat som att det bara är en dans på rosor, detta med att planera en jorden runt-resa, så kan jag revidera den bilden något nu..:

Så här är det. Det är SJUKT mycket att förbereda. Och nån slags ständig stress över allt som är kvar.
Vi betar av. Vi jobbar på.
Och, märk väl, vi gnäller inte (litegrann till varann ibland kanske, men försöker verkligen att inte göra det)

Men ibland rinner stresskanalerna över, som en dag i förra veckan till exempel, när jag satt och ringde för att boka vaccinationstiden.
Först ringde jag till vår vårdcentral här i Degerfors, och fick ett så näbbigt bemötande av personen som svarade.
– Det här kunde du kanske ha tänkt på liiiite tidigare, sa hon bland annat i en sån där syrlig ton som jag bara avskyr.
Ja. Jag kunde ha tänkt på – innan skolavslutningen i juni – att rådfråga skolsköterskan om ifall Milo borde ta mässlingsvaccinet i förväg som ska tas i årskurs 2, och när han i så fall kunde göra det.
MEN NU GJORDE JAG INTE DET!
Och jag tänker att det inte är hon som svarades jobb att tillrättavisa mig för det…
arg gubbe

Och när jag då redan var dunderstressad över ett jobb som inte gick som jag tänkt, inte hade sovit tillräckligt bra och allmänt stressad över allting – så blev jag verkligen IRRITERAD över detta (som jag nog kunnat slå ifrån mig i något slags normalt sinnestillstånd).
Sen ringde jag vaccinationsmottagningen i Örebro och fick, tack och lov, ett mycket bättre bemötande (annars hade jag troligen skällt ut personen i fråga…)
Men så var jag tvungen att snabbt få tag på Patrik för att kolla av den bokade tiden med honom. Och han svarade inte. PÅ FLERA TIMMAR!

Nej, för telefonen hade laddat ur. Vilket den typ aldrig gör. Men just nu, när det var JÄTTEVIKTIGT, så kom jag bara till den där jobbiga telefonsvararen.

Och jobbet strulade ännu mer, och jag började tänka på visum, och att vi måste ha nya telefonabonnemang innan resan, att vi nog måste byta till ett bankkort med billigare utlandsuttagsavgift, och att att typ ingen reseplanering är gjord (så kändes det just då i alla fall…) OCH PATRIK SVARADE FORTFARANDE INTE!

Tillslut kom han hem. Lyckligt ovetandes om allt. Tills jag vid åsynen av honom bröt ihop i tårar och, typ, kved nåt om att jag orkar inte mera nu, och du har inte på telefonen och det blir nog ingen resa alls nu för DET GÅÅÅÅÅR INTE och allt måste ställas in!

Mitt i allt kom barnen upp och fick trösta sin känslomamma, som försökte förklara att hon bara var lite stressad, ingen fara, och allt kommer att bli bra…
Och det blev det ju.

Och det kommer att bli jättebra. Men det är nog bara att inse att det är som en viss prins skulle ha uttryckt det, känslorna är lite all over the place ibland numera.
Många tankar, planering på högvarv, massa känslor åt alla håll och kanter, fix fix fix, och lite mera fix.
Men det är bara att köra på. Fokusera. Planera. Beta av. Bryta ihop nån gång ibland, och sen vidare.
Mot Målet.

sammanbrott

**

Med barn på Selma Spa i Sunne

Med barn på Selma Spa i Sunne

Den här sommaren kryllar det ju inte, av naturliga skäl, av semesterupplevelser för vår familj.

Vi har ju en liten jorden runt-tripp som väntar, så självklart får det mesta annat vackert vänta.

selma spa med barn

Men – förra veckan gjorde jag och barnen ett litet undantag. Vi drog iväg till Sunne för ett dygn, och checkade in på Selma Spa. (vi gjorde samma sak förra året, och precis som då så var vi nu i sällskap med våra vänner Ann-Louise, Hampus och Linus.

selma sunne barn

Mödrar + söner-dygn, alltså, och numera är det ju en tradition! (två år på rad!)

Det blev ett fint och bra dygn. Jag har varit ett antal gånger på Selma vid det här laget, och trivs verkligen i dessa omgivningar med utsikten över Fryken. Och sen spa-avdelningen renoverades för ett tag sen så blev den toppen, enligt mig.

•• PLUS, Selma Spa med barn (i vårt fall två åttaåringar, en sexåring och en fyraåring):

• Barntider på loven som jag tycker känns lagom generösa. Mellan 9-12, och mellan 15-18. Helt okej (även om mina barn hade älskat att få vara där en heeeeeeel dag…)

• Bra familjerum! Fräscht, bra, snyggt.

• Beachvolleyplan intill uteserveringen/rummen på nedre plan. Bra grej.

spa med barn

• Trevlig utemiljö överlag! Vi gick en fin liten kvällspromenadrunda på ett par kilometer i skogen, och det fanns flera slingor att välja på.

selma spa sunne

 

•• MINUS, Selma Spa med barn:

• När vi var där kändes personalen (generellt sett) lite… rörig. Det var svårt att få besked om vad som gällde med tex barnmeny, tider i restaurangen osv. Och det gällde flera olika personer ur personalen. Vi fick heller ingen uppmärksamhet i spa-receptionen någon av dagarna när vi kom, utan fick hojta och ropa för att få handdukar (trots att en personal stod där och borde ha kunnat lyft blicken och sett oss)

• Jag tycker ju att det är så himla tråkigt när den enda mat som erbjuds barn är typ två (fabriksgjorda) pannkakor & (trist) spagetti o köttfärssås.

Jag förstår att det inte är på barnrätterna många restauranger tänker sig att de ska tjäna pengar, men som en liten upplysning så finns det faktiskt barn som uppskattar att bli sedda (av tex en servitör) och att få beställa från en lite mer intressant meny än ovan beskriven.

Tänker att Clarion/Nordic Choice som så stor kedja kunde jobba lite mer på den här biten. Vägen till typ alla föräldrars hjärtan går ju som bekant genom barnen… bara ett tips 🙂
Här tycker jag att Scandics utbud generellt sett är betydligt bättre när det gäller mat till barn.

selma spa restaurang

…men utsikten från restaurangen var fin! Över poolen och allt. Men till nästa gång hoppas vi på en lite mer varierad meny för barnen!

*

Vaccination för vår jorden runt-resa

Vaccination för vår jorden runt-resa

Idag var det dags för stora vaccineringsdagen!

Det gick till så att vi åkte till en vaccinationsmottagning i Örebro, där vi under cirka en timmes tid träffade en jättetrevlig läkare och en sjuksköterska. Tillsammans gick vi igenom hela vår planerade/tänkta resrutt, land för land, innan det blev dags för vaccination.

Hon ställde frågor om, till exempel, hur länge vi ska stanna i olika länder, hur vi ska bo, om vi kommer befinna oss mycket på landsbygden i vissa länder, och så vidare.
Vi hade också med oss förteckningar över vilka vaccinationer vi redan har, och så utgick vi från det. (och vi hittade såklart inte Jacks gröna BVC-bok i denna flyttröra, men BVC på Pilgården i Degerfors var snälla nog att på kort varsel fixa en journalkopia som vi fick hämta på väg till Örebro, tack för det!)

vaccin jorden runt

Vissa saker var självklara, som att vi alla ska ha fullt hepatit A och B-skydd. Annat lite trixigare och krävde sin planering. Det letades ordentligt i både datasystem och tjock vaccinationskatalog över alla världens länder.
Men det slutade i alla fall med vaccin mot:

• Difteri, stelkramp, kikhosta och polio – för mig och Patrik. Dessa fyra är en spruta, som ingår i det så kallade grundskyddet. Det rekommenderas att man tar dessa vaccin igen efter cirka 30 år. Och eftersom vi bara är vaccinerade mot detta i skolan så var det dags att ta på nytt.
Gula febern (Inför resa i flera länder i Sydamerika, och vi kommer troligen att vilja till i alla fall Bolivia och Peru, och även Chile eller Argentina)
Tyfoid
Malaria (tabletter som vi äter under tiden vi är på ön Flores, Indonesien)
Hepatit A och Hepatit B (här hade vi det mesta redan men behövdes fyllas på lite)

vaccination jorden runt

Ingen billig historia, men det är förstås en självklar utgift.
För barnen kostade det 2000 kronor för de två tillsammans, då var det en hepatit A-dos och Gula febern-spruta.
För oss vuxna blev det en kostnad på cirka 1700 kronor per person. Då ingick två doser Hepatit B, Gula febern, tyfoidvaccin och själva läkarbesöket)
Utöver detta tillkommer malariatabletterna som jag hämtar ut på recept sen, dom vet jag inte vad dom kostar.

Totalt, förutom malarian, alltså 5400 kronor.

vaccination gula febern
Vi fick ett vaccinationsintyg om att vi är vaccinerade mot Gula febern, vilket är ett måste för att kunna resa mellan vissa länder i tex Sydamerika. Annars skulle vi riskera att inte komma in i vissa länder. En värdehandling som ska förvaras väl under hela resan.

Om någon undrar om det gjorde ont… så är svaret nej! Och där är vi överens, allihop. Att ta själva sprutorna var en enkel match för alla inblandade!

**

Att bryta ekorrhjulet

Att bryta ekorrhjulet

Jag berättade för ett tag sen om att det kom ett sms.
Det var från en för mig okänd kvinna, Jenny, som delade med sig av sina tankar och beskrev hur hon upplevde sig sitta fast i ekorrhjulet. Jobba – sova – konsumera. När hon egentligen bar på andra drömmar, inuti sig.
Hon undrade om jag ville dela med mig av några råd, något som beskrev hur jag/vi har tänkt och tänker och hur vi gjort för att inte fastna.

ekorrhjulet

Det är inte alla som vill eller har möjlighet att till exempel åka på en lång resa för att bryta det snurrande hjulet. Men jag är så övertygad om att många fler i alla fall skulle kunna leva lite annorlunda och förverkliga i alla fall någon av sina drömmar.
Med en knapp månad kvar till vår jorden runt-resa får vi en hel del kommentarer på det temat just nu, från kända och okända: ”Åh, ni gör ju det där som jag har drömt om i alla år men aldrig gjort”, ”Tänk om man hade varit som ni och kunnat göra det ni ska göra!”, och liknande.

Jag känner att jag kanske upprepar mig lite ibland men så får det nog bli i en blogg, ibland blir man lite sammanfattande, inkluderat även en del jag skrivit förut.
Men, med det sagt, så: vi är ingen konstig eller ovanlig familj med ovanliga förutsättningar. Vi är som väldigt många andra barnfamiljer.
Vi bor på en ort med runt 7000 invånare i tätorten. Vi hämtar och lämnar på skola och fritids, vi bråkar ibland, lagar snabbmakaroner ibland för att vi inte orkar nåt annat, vi äter tacos på fredagar och ser på Idol, Gladiatorerna och Melodifestivalen på tv. Vi har två bilar; en begagnad Saab kombi (som dock verkar ha gjort sitt i vår familj nu) och en mindre Ford Focus.
Vi storhandlar på Ica Maxi, har det ofta lite för stökigt hemma och glömmer att skicka med regnkläder till skolan ibland fast det spöregnar.

Jag har genom åren fått brottas en del med att jag har lite svårt att hitta lugnet och harmonin i vardagen. Jag kan ibland drabbas av nån sorts panik när det är höst och jag sitter där i bilen för att skjutsa igen, samma tid som igår morse, och samma tid som jag kommer att skjutsa nästa dag.
Jag är inget stort fan av ett liv som framför allt rullar på med hjälp av rutiner, och det är inte alltid positivt.
Jag skulle vilja vara en bättre vardagskramare, på riktigt.

Att tycka om sin vardag är ju jätteviktigt, det är ju den som är en stor del av livet. Nu gillar jag ju mycket i den såklart, men jag kan liksom fysiskt känna hur mina obehagstaggar fälls ut så fort jag känner att jag är på väg in vad som känns som det där ekorrhjulet.

För mig är det nämligen lite skillnad på vardag och ekorrhjul. En vardag kan ju innefatta så mycket, medan ekorrhjulet för mig mer är när det slår över och in i något man inte riktigt vill ha.
När tankarna bryter igenom alltför ofta om vad det egentligen är jag håller på med.
Jobba – sova – konsumera, skrev Jenny som skickade sms:et.
Och hon trivs inte med det. Hon vill ha något annat. Bryta sig ur ekorrhjulet.

Jag tror att det är viktigt att inte fastna i vad jag INTE vill ha.
Och istället försöka börja med att hitta fram till hur jag skulle vilja ha det istället.

Hur skulle jag vilja att mitt kommande år såg ut? Jag tänker att man kan drömma på lite först, och sen bryta ner det i delar.

Jag vill inte låta som en flåshurtig ”TÄNK POSITIVT”-skrikare, men en sak jag faktiskt vurmar väldigt mycket för är målbilder. Dom har hjälpt mig, massor.
Just för att jag då ”lurar” hjärnan att fokusera på hur jag skulle vilja att det var istället, istället för på vad som är dåligt nu.

Om jag ser en bild framför mig under några vinterveckor tillsammans med familjen i ett varmt land – istället för att bara tänka på hur skitjobbig vintern kommer bli med all j-a snö och mörkret och att jag är fast i allt det där för att ”vi säkert inte kommer iväg i år heller”.
Då är jag faktiskt ganska övertygad om att chansen är större att komma iväg.

Alla våra resor har börjat som drömmar. Den första, när Milo var bebis, kändes först mest bara galen när tanken kom. Så kan man väl inte göra? Det har vi väl inte råd med?
Men vi ville, och vi gjorde det. Och så har det fortsatt.
Om jag ska ge mig och Patrik nån cred så är det nog detta: att vi har sett möjligheterna i drömmarna, väldigt sällan problemen.
Hur skulle vi kunna göra för att nå dit?
Vad ser vi framför oss?

thailand med bebis

Det måste ju inte vara så att livet framför allt känns härligt under några veckor nu på sommaren när man kanske har semester och bryter av allt det där som man alltid gör annars.
Den där upplevelsen av att ”sitta fast” är ju nämligen något som vi som människor faktiskt själva kan styra över. Det där med att man är chef över sitt eget liv stämmer ju faktiskt. Sen kan omständigheterna göra saker mer eller mindre svåra/enkla/tuffa/krångliga. Sjukdom är ju till exempel en sådan sak som verkligen kan påverkar ens möjligheter. Men jag tror ni förstår hur jag menar.

Att bryta ekorrhjulet kanske också kräver en annan typ av förändring än ”bara” till exempel en resa, som kanske att byta yrke eller arbetsplats.
Jag vet, det kan man inte bara göra hur som helst.
Men det är i alla fall inte omöjligt. Människor byter jobb, startar egna företag utan en krona på fickan och börjar plugga fast dom passerat både 40 och 50.
Det går. Kanske inte på något enkelt sätt.
Men det går.


Hur vill jag leva?

Det kan låta som en lyxig fråga att ställa sig. Som om det bara är att bestämma det själv!
Nej, men man kan påverka sin tillvaro själv, åtminstone till viss del.
Och man måste låta sin förändring få ta tid. Jag är själv rätt otålig av mig, om jag får en idé/tanke vill jag helst att det ska hända direkt.
Men allt det där som har blivit till ett ekorrhjul i ens liv är ju saker som har fått snurra där under lång tid. Det är klart att det tar tid att vänja om hjärnan.
Men det går.

thai-resamedbarn23
Två månader i Thailand vintern 2012. Bild från Koh Phangan.

Nästa inlägg i den här lilla ”serien”, och som en fortsättning på ekorrhjulstankarna, får bli om Att våga.

**

Frihet värd att fira

Frihet värd att fira

Så kom då dagen när allt gjordes klart. De sista pappren skrevs på inne på mäklarkontoret. Banken kontaktades.
Husförsäljningen gick igenom.

Jag hade varit i Västerås på dagen på jobb och det var fullt upp, och dessutom stressigt att hinna hem i tid så jag småsprang in till mötet och hann varken tänka eller känna så mycket just där och då.
Det är nog så att jag har gått igenom min känslomässiga process tidigare, och själva överlämnandet blev betydligt mindre sentimentalt än jag nog hade föreställt mig tidigare.

Istället mest en känsla av lättnad.

Det ordnade sig. Det blev bra.
Vi kunde inte ha fått bättre köpare, känns det som. Så genuint bra och varma personer. Det hade jag faktiskt inte heller reflekterat så mycket över under inledningen av sälja hus-resan, att det skulle komma att kännas så viktigt vilka det blev som flyttade in till slut.
Men nu känns det så oerhört fint att känslan är BRA!

Vi åkte hem till vårt nya (och ganska tillfälliga) hem hos mamma och pappa och firade med långbord och middag på ena altanen.
Vi har turen att ha många människor omkring oss som vi verkligen tycker mycket om, och några av dem var med denna kväll (då vi även traditionsenligt firade Kristina-namnsdag med tårta! Jag och mamma heter det i andranamn)

långbord

tårta

Har också ägnat mig åt att säga upp alltifrån bredband till el, sophämtning, villaförsäkring, larm och tv-licens.
Märklig grej ändå, att kapa bort så många av sina fasta utgifter – inklusive lån och amorteringar.

Visst, det är lite tillfälligt. Om ett år, efter Jorden runt-färden, kliver vi antagligen in i snurren igen, med huslån och alla de där sakerna på nytt.
Men det känns lite som att vi ändå ”köper oss” ett år nu. Ett frihetsår. Ett eget år.
Ett år där det faktiskt bara är vi själva som styr över vad vi gör med vår tid och våra pengar.

Och det känns rätt häftigt.

**

Sju platser i Norrbotten & Lappland som jag vill uppleva igen

Sju platser i Norrbotten & Lappland som jag vill uppleva igen

Jag har alltså rest runt i Norrbottens län en vecka, från nästan allra längst västerut i de lappländska fjällen, genom inlandet och ut till kustlandet. Här är sju platser jag gärna skulle uppleva igen.
(Alltså – se det förstås inte som någon totalguide till Norrbotten, det har jag alldeles för mycket kvar att uppleva för att kunna göra. Utan som tips från mina nedslag, dit jag hoppas kunna återvända – och den gången uppleva ännu, ännu mer!)

helikopter kiruna

1. Fjällandskapet
Naturen var verkligen magisk häruppe. När vi åkte till Ritsem, beläget långt västerut mil efter mil, timme efter timme, i en miljö som tog andan ur en – hela tiden.
Det skulle vara otroligt kul att fjällvandra såhär långt norrut någon gång med familjen, och få uppleva den här naturen igen.

cg luleå

2. Restaurang CG, Luleå
Mitt andra besök här, och jag tycker att det är så himla proffsigt och snyggt ställe. Varje person i personalen känns noggrant utvald för att göra det just denne gör.
Och maten!!! Jag skrev på vår instagram att det här måste vara en av Norrlands absolut bästa restauranger, och nu har jag förstås bara testat en bråkdel av dem men har svårt att se vad som behövs mer än detta.
Åt en otroligt god ren, och fick ett fantastiskt rött vin till. Till efterrätt en hjortronpaj, grym den också.

tree hotel

3. Tree hotel, Harads
För sex år sen började detta hotell byggas uppe i skogen några mil utanför Boden.
Jag träffade ägarna Britta och Kent Lindvall och fick en rundvandring bland de sex arkitektritade hotellrummen som alla är belägna uppe i träden.
Här är det DYRT att bo, rummen kostar från 4700 kronor natten, så jag är inte så säker på att det någonsin kommer att bli av.
Men nog hade det varit coolt att checka in med familjen i Mirrorcube eller i Ufo:t.

tree hotel sweden

Dessutom har maten i restaurangen Brittas pensionat, som hör ihop med trädhotellet, flera gånger fått White Guide-utmärkelser.

western farm

4. Western Farm, Boden
Här tittade vi också in för några timmar, och det var en mysig nöjespark. Ett High Chaparall i mindre skala. Jag gillar att det är mycket fokus på shower/skådespel med uppträdanden och små happenings hela dagen.

western farm boden

Fanns också guldvaskning, lite djur att titta på (bland annat en kamel) och man kunde åka häst och vagn.
Plus för stugorna på området som man kan bo över i. Snygga i westernstil, nya och fräscha, far away från enkla stugor med ett litet handfat i ett hörn.

kust hotell piteå

5. Kust hotell & spa, Piteå
Här bodde vi inte (hotellet öppnade i onsdags) men vi besökte det under några timmar för att göra en intervju.
Jag tyckte det var jättefint, ett designhotell med många fina detaljer. Och så skybaren högst upp intill restaurang Tage! Man gillar ju skybarer, och inte minst när de har utsikt över den vackra norrbottniska skärgården.

helikopter lappland

6. Helikopterfärd
Det var en otrolig upplevelse att starta från Kiruna flygplats och direkt flyga ut över det magnifika fjällandskapet. Vi flög med flygbolaget Kallax och hade tur och fick en superpilot som både tog några extrasvängar över särskilt speciella platser och som berättade bra och intressant under den drygt 20 minuter långa färden.

clarion luleå

7. Clarion hotel Sense, Luleå
Detta blev vår bas under våra jobbdagar på kusten, och värt att framhålla är verkligen frukosten. Jag tror det är den mest innehållsrika jag har upplevt på ett hotell i Sverige.
Och även här: skybar!
Restaurangen är Kitchen and table, Marcus Samuelssons koncept.

**
Det finns ytterligare en plats jag ska berätta om senare, när det reportaget publiceras. Dit vi åkte med helikoptern, ut i väglöst land. En mycket speciell upplevelse.
**

Nu återgår tillvaron till det ”normala” igen, vad nu det är i vårt liv just nu… Mer intensiv Jorden runt-planering och några små utflykter i närområdet väntar. Och överlämning av husnycklarna till de nya ägarna.
En händelserik tid, detta…

Norrbotten – intensiva dagar i ett vackert län

Norrbotten – intensiva dagar i ett vackert län

I sex dagar har jag jobbat i Norrbottens län och gjort massor av reportage för Dagens industri under vinjetten Sommarbilen.

Det blev en galet maxad resa och igår när jag satt på planet på väg hem från Kallax kändes det nästan overkligt att det inte ens hade gått en vecka sen planet mot Kiruna avgick.

På dessa dagar har vi (jag och fotograf Amanda) kört 133 mil.
helikopter kiruna

Dessutom har jag flugit helikopter (bild ovan taget från den resan), vandrat på fjället med en renskötande same, hängt på en travbana en tidig morgon, bott en natt i en liten stuga i väglöst land i Kaitumdalen, nästan dödat en höna, åkt häst & vagn, skjutit två skott med en AK5:a, blivit bjuden på gin&tonic i en fjällkåta mitt i natten medan midnattssolen sken utanför fönstret, jobbat i princip dygnet runt, för att tillslut fälla ihop datorn sent igår eftermiddag för att äta en middag med min svägerska Annica på eminenta restaurang CG i Luleå.
Huvud och kropp har varit stundtals ganska trötta, många intryck, lite sömn och nåt slags konstant fokus för att hålla planeringen och kontakt med alla inblandade människor igång hela tiden.

ritsem

Men så oerhört vackert det är, Norrbottens vilda vackra län. Luleå hade jag varit i förut eftersom vi har familj där, men alla andra platser var nya för mig.

Och det gav verkligen mersmak! Någon gång vill jag fjällvandra med barnen, och jag vill också checka in någon gång på Kust hotell i Piteå som öppnade den här veckan. Så himla fint ställe, särskilt restaurang Tage med sin skybar högst upp i hotellet
Min lista till platser i Norrbotten jag vill återvända till kommer imorgon.

Och bäst av allt med hela veckan? När tåget rullade in på perrongen på Degerfors station och Milo och Jack kom springande mot mig. Som jag hade saknat dem. ❤️

Det kom ett sms…

Det kom ett sms…

Häromdagen satt jag på tåget på väg till Stockholm, bland annat för att träffa min vän Lii och för att gå på ett bloggrelaterat möte. Då plingade det plötsligt till i telefonen, det var ett sms från en för mig okänd person – Jenny – som berättade att hon följt vår Facebooksida ett tag.

Det hon skrev fick mig att fundera litegrann, på ett positivt sätt.

Det var ett vänligt sms, som jag på många sätt blev glad av. En kvinna som berättade med några rader om sitt liv och sina tankar, och rådfrågade mig både om resetips och annat.

Det handlade också om ekorrhjulet. Detta att det är så lätt att fastna. Och hur jobbig den där gnagande känslan av att inte riktigt trivas inuti det där hjulet.

Därför tänkte jag nu göra så här. Med Jennys sms och frågor som utgångspunkt (och lite ytterligare reflektioner utöver dem) ska jag i några kommande inlägg ska försöka dela med mig om hur jag/vi tänkt, tänker, gör och försöker att leva för att uppnå det som är våra livsdrömmar. (och – jag har frågat Jenny om det är okej att jag ”använder” henne och hennes förnamn)

1. Ekorrhjulet. Om när man upplever sig fast i något man inte riktigt vill, i alla fall inte just så som det bara blivit.

förverkliga dina drömmar
Skylt jag har haft på väggen i min kontorsstuga under våra nio år i huset

2. Att våga. Kanske det svåraste som finns. Men kanske är det värt det? Men hur vet man när?

3. Ekonomin. Vi är inga bankrådgivare och ska inte utge oss för att vara privatekonomiexperter. Men delar gärna med oss med tips baserade på hur vi har gjort för att spara ihop till sex långresor med barnen (varav en på ett halvår, övriga runt två månader) de senaste åtta åren plus en Jorden runt-resa på gång.

4. Så planerar vi. Detta får nog bli fler delar, vi får se. Vi får SÅ många frågor om tips om hur vi bokar flyg och boenden och var vi letar budgetpriser, särskilt för att resa med barn.
Lovar att dela med mig av de eventuella knep vi har!

tak degerfors

Ibland kan behöva se på tillvaron från ett nytt perspektiv

Jag börjar skriva nu, så kommer inläggen lite då och då framöver innan vi drar iväg på vår resa i augusti.
Kanske någon har någon mer fråga, fråga på i så fall. Hela poängen med den här bloggen – utöver att dokumentera våra resor för oss själva och barnen – är att vi vill inspirera och dela med oss.
Konstigt, tycker säkert en del. Men för oss är det så otroligt givande och roligt, inte minst för all otroligt fin respons vi får.
Följ gärna med på Facebooksidan där vi länkar till nya inlägg:

susnet.nu statistik