Att resa med barn
Annorlunda dagar i Rio de Janeiro

Annorlunda dagar i Rio de Janeiro


Först och främst: TUSEN tack för alla vänliga hälsningar i samband med förra inlägget från sjukhuset här i Rio de Janeiro.

Det är verkligen så himla fint med vänlighet och jag uppskattar så att ni tagit er tiden och skickat omtankar, en kommentar eller hälsning på annat sätt. 

Nu har jag fått lämna sjukhuset, det blev totalt fyra nätter där men det kändes på något sätt kortare. Förmodligen för att de första dygnen försvann i smärt- och sen operationsdimma. Och för att jag faktiskt behövde tiden för att återhämta mig.

Återhämtningen pågår än, men det är i alla fall skönt att vara tillsammans med familjen igen.

Eftersom jag har varit off den mesta av Rio de Janeiro-tiden så har jag bett barnen om en liten resumé av vad de haft för sig:


En bra förmiddag i Botaniska trädgården mitt i Rio.


Vi hyr en lägenhet i området Copacabana…


…och det är mycket kul som händer häromkring


Cykelturen längs hela stranden var en höjdare!

Så ja, mina killar har haft det bra, och nu får vi ändå några Rio-dagar tillsammans också. 

Jag har en tydlig order från läkaren, och det är att inte lyfta. Så vid nästa förflyttning (till Salvador) blir det lite tyngre än vanligt för stackars Patrik… I övrigt gäller att jag ska låta kroppen tala, och ta det lugnt med för tuffa aktiviteter. Imorron bitti ska jag också på ett återbesök på sjukhuset.

***

Här samlas alla våra inlägg från Brasilien

Tillbaka till startsidan 


Inlagd på sjukhus i Rio de Janeiro

Inlagd på sjukhus i Rio de Janeiro

Jag vaknade upp en natt med fruktansvärda smärtor i magen. Tryckte i mig paracetamol och sen ipren, men det hjälpte ju inget alls. Det blev en lång natts färd mot dag, och sen en ännu längre färd till Rio de Janeiro – närmaste större stad.

Jag insåg att smärtorna var av ett slag som krävde läkarvård, jag kan nog utan att ljuga säga att bussresan till Rio (och natten strax före den) var bland de värsta fem timmarna jag har upplevt.

Känns som jag tillslut ramlade ut på sjukhusets parkering, jag minns knappt den delen men en man i svart kostym kom i alla fall med rullstol och körde in mig på sjukhuset.

Patrik hade fått hålla kontakten med vårt försäkringsbolag – If – och via dem SOS International. De sms:ade honom adressen till detta sjukhus som de samarbetar med.

Jag kom till akuten och jag tror att de tog mig på röntgen direkt. 

De konstaterade ganska snabbt att jag hade akut gallblåseinflammation, och det blev antibiotikadropp och smärtstillande.


Nu har jag varit på sjukhuset i fyra dagar och jag har opererats. Gallblåsan – som var ”MYCKET mycket kraftigt inflammerad”, enligt kirurgen – är nu borttagen och i den satt även en gallsten modell större som också är borta nu.

Budskap: Res ALDRIG utan reseförsäkring! Man vet aldrig när det händer, det där man aldrig riktigt planerar för.

Tack: If Skadeförsäkring, SOS international & detta fina sjukhus – Samaritano – jag är på i Rio de Janeiro. Jag blir oerhört väl omhändertagen.

Och tack mina killar som kämpar på och kör på med sina upplevelser (är så roligt att höra dem berätta vad de varit med om!) och som också kommit och hälsat på mig flera gånger.




Här samlas alla våra inlägg från Brasilien

Tillbaka till startsidan

När vi fick en egen hund – berättelsen om Pisco

När vi fick en egen hund – berättelsen om Pisco


Jag får erkänna att min relation till hundar inte är den bästa. Särskilt inte i utlandet. Jag har upplevt lite för många lösspringande hundar som kommit lite för nära, och eftersom jag även hemma i Sverige alltid har haft svårt för hundar av ”komma nära och gärna hoppa upp på benen/kroppen”-typen så har det hela nog bara blivit sämre av allt resande.

Men som man brukar säga; Plötsligt händer det.

Vi flyttade in i vårt hus i Picinguaba, och från första dagen hade vi en liten hund liggande utanför vårt hus.
Inte så mycket mer med det, det var säkert tio hundar som gick omkring lite överallt där i byn.

Men så kom strax kvällen/natten då jag skulle försöka ladda upp bilder och film via nätet. Det var lite bråttom, och vi hade inget wifi i vårt hus. Så när barnen och Patrik skulle lägga sig och jag ändå inte var sov-trött så bestämde jag mig för att gå ut och gå bort till det enda stället i byn vi lokaliserat med wifi; en restaurang som nu var stängd sen flera timmar men vi hade förstått att modemet var påslaget hela natten, så om man bara satt på en viss punkt på trottoaren utanför, så… (jo, ni ska veta att vi ibland kämpar rejält för att få till några inlägg på instagram och ett och annat blogginlägg 🙂 🙂 )

Hur som helst.
Jag gick ut. Klockan var kanske 23 på kvällen. Mörkt, förutom ett par gatlampor och månen.
Jag gick längs stranden en bit, och upptäckte att den där hunden som legat utanför vårt hus sen vi kom följde med mig. Han vek inte av en halvmeter, utan höll sig till mig. När jag satte mig på wifi-platsen på trottoaren satte han sig bredvid. Och där satt vi. I flera timmar.

pisco dator

pisco selfie
Jag tar alltså en selfie med en hund. Definitivt för allra första gången. Ni som känner mig väl förstår nog i och med denna bild vilken speciell plats Pisco fick hos mig 🙂

När jag tillslut var klar följde han med mig tillbaka, ända fram till dörren.
Och nästa morgon var han på plats igen, och följde med Patrik på morgonpromenad.

Den dagen då han följde med hela familjen på en sex-kilometersvandring och hängde med oss på stranden en hel dag förstod vi att vi ju måste ha ett namn på vår hund. Patrik hade då redan kallat honom för Sicko i någon dag, efter en brasiliansk fotbollsspelare.
Men jag hade lite svårt för namnet eftersom jag tyckte det lät som att vi tyckte han var sjuk.
Milo gjorde om det lite snabbt, och då blev det Pisco. Precis som en typisk Peruansk drink, för övrigt. Och samma start på ordet som byns namn; Picinguaba.

picinguaba stranddag

I en hel vecka följde Pisco varje meter vi gick. När vi var på stranden var han med. Han sprang efter pinnar som barnen kastade, låg och vilade intill när vi badade, och väntade troget utanför affären medan vi handlade.
Det var helt otroligt.

picinguaba pisco beach

Vi förstod aldrig om Pisco egentligen tillhörde någon annan, och ett litet problem i denna by var att nästan ingen pratar ett ord engelska (verkligen inte ett enda ord) och vi kan inte portugisiska, men jag har svårt att tro det eftersom vi såg honom det första vi gjorde när vi vaknade och det sista vi gjorde innan vi somnade.
Han såg dock ut att må bra, såvitt vi kunde bedöma.
Vi gav honom lite mat ibland ute på utflykterna han var med oss på, men vi försökte låte bli att ta med honom upp till vårt hus, ifall han nu tillhörde någon annan, och för att vi inte visste om vår husägare skulle uppskatta detta…

Men vi hade mycket fin tid ihop på dagarna.
Det var väldigt fint att få lära känna Pisco, och vi är glada över vår vecka med vår hund.

pisco milo

Att lämna Pisco var förstås inte roligt. Alls.

Trots att det verkligen var han som valde oss, och verkligen tog oss till sin familj denna vecka, så kändes det lite som att vi övergav honom när vi åkte. Vi kan bara hoppas att han inte känner det så, utan att vi gjorde rätt som gav honom all vår kärlek den vecka vi var där.

Kära lilla Pisco. Vi saknar dig. Ta hand om dig, och ha det så bra


**
Här samlas alla våra inlägg från Brasilien

Tillbaka till startsidan

Picinguaba – Att dimpa ner i en liten fiskeby

Picinguaba – Att dimpa ner i en liten fiskeby

Så blev det dags att fortsätta till Picinguaba.

picinguaba stranden

Vi sa farväl till segelbåten Brenda, tog våra väskor och knallade upp till busshållplatsen och hade tur – lokalbussen kom direkt. Vi gick på och åkte med till Picinguaba.
I denna lilla brasilianska fiskeby nästan mitt emellan Sao Paulo och Rio de Janeiro vid Atlantens kust bor det 400 personer, och här hyrde vi ett hus för en vecka.
Eftersom det kom lite snabbt på, att vi skulle spendera så pass mycket tid i Brasilien, så var alltså researchen ganska obefintlig. Här var det mest så att jag gjorde en kartsökning på Airbnb någonstans norr om Ubatuba… Och så hamnade vi här!

Under en veckas tid såg vi inga andra turister. Det var verkligen otroligt roligt att befinna sig på en plats så befriad från tillrättalagdhet för besökarnas skull. Här blev vi välkomnade hem till deras värld, men allt pågick som vanligt. Den lilla, med betoning på lilla…, butiken hade öppet lite som den ville (och inte, till exempel, när ägaren fick lust att ge sig ut och surfa…)

picinguaba airbnb
Vi har den blåa lilla dörren och övervåningen över garaget – det är vårt fönster ni ser!

Huset bestod av ett vardagsrum med bäddsoffa, en köksdel, ett sovrum och badrum. Alldeles tillräckligt, och för oss är det alltid lyx med flera rum. Utrymme kan vara skönt då och då!
Men här var det framför allt utsikten och läget som blev den största behållningen. Vilken plats!

picinguaba airbnb house

Vi har fortsatt på vår inslagna linje; att göra så lite som möjligt.
Eller ja. En hel del skolarbete. Jag har läst massor. Jobbat. Vi har badat. Killarna har spelat fotboll på stranden i timmar varje dag och lekt med nyvunna kompisar.

Och eftermiddag när fiskebåtarna kommit in har vi köpt färsk fisk, runt 30 kronor för 2 kilo fisk.
Förstår ni vilken lyx?!
Särskilt Jack har varit så himla nöjd. Han älskar verkligen att äta fisk, det kan han göra sju dagar i veckan.
(han sa härom dagen att ”om det skulle ligga 99 superlyxiga hamburgare på en rad och nummer hundra var en tallrik med fisk så skulle jag ändå ta fisken” – Ja, ni hör ju!)

picinguaba fisket
Jack på stranden för att handla fisk av fiskarna som just kommit in efter dagens jobb. Detta utspelar sig kanske sju steg från vår ytterdörr.

picinguaba view
Bild tagen från vårt fönster.

Tankarna på hemma blir allt mer påtagliga, såklart. Det närmar sig, verkligen, hemresa. Bara några veckor kvar.
Samtidigt har vi mycket kvar att uppleva, så det blir så blandade känslor. Ibland känns det som att vi ska hem imorgon, nästa stund känns det riktigt länge kvar.
Jag håller på att formulera tankarna om hur det faktiskt känns. Är inte riktigt framme än.
Men ja, hemma är mer närvarande än nånsin. Och jag får ibland jobba lite med att vara kvar i nuet, och inte hamna för mycket i det som väntar därhemma.

picinguaba beach

Hittade en panoramabild som Milo har tagit, den är himla bra tycker jag! Ni ser vårt blåvita hus till vänster i bild!

Mer om de tankarna kommer. Mycket mer.
Men först ska jag berätta att det hände en totalt oväntad sak i Picinguaba. Man kan tycka att vi varit med om ganska mycket redan under vår resa, men detta hade aldrig hänt förut: Vi fick en egen hund.
Helt plötsligt. Utan förvarning.
Och jag är inte ens särskilt förtjust i hundar, men här – i Picinguaba – kom undantaget.

Snart ska jag berätta om Pisco. Vår kära fina Pisco.

pisco selfie

**

Här samlas <a href=”http://www.attresamedbarn.se/category/brasilien/” target=”_blank”>alla våra inlägg från Brasilien</a>

<a href=”http://www.attresamedbarn.se” target=”_blank”>Tillbaka till startsidan</a>

Istället för Bolivia – Segelbåten Brenda i Brasilien

Istället för Bolivia – Segelbåten Brenda i Brasilien

brenda brasilien

Vi skulle ju till Bolivia. Åka nattbussar, stanna till vid Titicacasjön, vidare till La Paz, nattbuss igen efter några dagar, se saltöknen, och sen tillbaka till La Paz igen, och sen nattbuss, och tåg, och…

Ja, planerna var långt gångna, det var bara rena tillfälligheter som gjorde att inga av våra planer för ca två veckor i Bolivia var betalda/spikade.
För plötsligt gjorde vi en helomvändning. Vi strök Bolivia, och tog istället ett flyg från Cusco, via Lima till Sao Paulo i Brasilien.

Att vi skulle till Brasilien visste vi, eftersom vi har biljetten åter mot Europa härifrån. Men planen var kanske tio dagar på slutet.
Istället damp vi ner här direkt efter Peru.
Mycket beroende på att vi var så himla nöjda med allt vi då gjort. Nästan en månad späckad med upplevelserna i Galápagos och Peru.
Inte så att vi var trötta på upplevelser. Men nöjda, och mer sugna på lugn och ro än nattbussar.

För mig var det verkligen en ”kill your darling” – som jag har läst på om och velat åka till Bolivia!
Men jag har fått resonera med både mig själv och Patrik; vi måste ju såklart inte göra allting nu. Vi kan återvända. Många gånger.

Så helt oresearchat blev det alltså Brasiliens kust. Det enda vi visste var att vi ville ha lugn och ro. Bada. Komma ifatt.
Och jag kollade som vanligt Airbnb.
– Här finns det visst en segelbåt man kan bo på… sa jag, och visste redan när jag uttalade orden högt till min man att det var där vi skulle hamna 🙂

Mycket riktigt. Några dagar senare tog vi en buss från Sao Paulo till en liten hamnort några mil utanför staden Ubatuba. Enligt instruktionerna gick vi ner till piren och bad en båt vid namn Armare att köra oss till segelbåten Brenda.

brasilien segelbat

Hon låg ungefär fem minuters färd ut, och där gick vi av och tog nyckeln på angivet gömställe.

Brenda ligger förtöjd vid en boj, men inte vid land. Så vår enda möjlighet att komma därifrån var att ringa till taxibåten Aumere via båtens radio, eller att simma in till närmaste strand – cirka 200 meter.

brasilien med barn

Det blev så bra! Precis vad vi behövde – att göra ingenting, men ändå sådär lite lagom äventyrligt 🙂

brasilien barn
Skolarbete

Det fanns en mataffär inne i hamnen så vi handlade där och lagade mat ombord. På dagarna solade vi, läste, badade från båten, åt och hade det finfint.
En dag var vi faktiskt ute och seglade också.., men det tror jag Milo och Jack får visa mer om i nästa Jorden runt-snack.

brenda natt
Perfekt att ha sena kvällsdoppet så nära!

brasilien
Bokläsning (vad hade vi gjort under denna resa utan e-böcker och ljudböcker?!)

brasilien airbnb

**

Här samlas alla våra inlägg från Brasilien

Tillbaka till startsidan

Pisac, Peru – Bättre än Machu Picchu…?

Pisac, Peru – Bättre än Machu Picchu…?

PISAC, PERU.

pisac sun temple

Nja. Det är förstås omöjligt att jämföra de olika gamla inka-städerna och ruinerna runt om i Cusco/Sacred Valley-regionen i Peru.
Och att uppleva Machu Picchu var verkligen en stor upplevelse.

Men de dagar vi hade i staden Pisac och dess omgivningar… Ja, för mig var de också otroligt fina, härliga och intressanta.
Delvis kanske känslan berodde på att vi tog steget ifrån turistmeckat Machu Picchu, som dels är kostsamt att besöka och lite krångligt i och med att man måste åka ett dyrt tåg från Ollantaytambo (som sagt, jag kommer att återkomma till alla kostnader och vårt upplägg framöver när jag har allt samlat och bättre tillgång till wifi) och att det är mycket folk.

När vi på tillbakavägen klev av tåget i Ollantaytambo och lyckades hitta en någorlunda billig taxi (150 kronor) till Pisac som ligger någon timme bort, och sen klev av vid vårt hostel så kändes allt så mycket… lugnare.
Sen var kanske inte första intrycket så speciellt.
Men när vi tidigt nästa morgon tog en taxi upp till toppen av Pisacs ruiner så var det så ljuvligt med lugnet och tystnaden. Det var i princip bara vi där.

pisac familj

pisac natur

Vi gick runt ett tag bland ruinerna i denna inka-lämning, och sen valde vi att vandra nerför berget. Och det var verkligen HELT rätt beslut!

pisac vandring jack milo

Att gå där i Andernas grymma natur, bara vi, och då och då beskåda ruiner som dyker upp lite här och var längs vandringen ner mot staden…


Vi gick ungefär en mil denna dag, och det var ingen särskilt tuff vandring utan framför allt bara vackert och fridfullt.
I vår guidebok stod det att 98 procent av turisterna som besöker ruinerna i Pisac väljer att endast se ruinerna på toppen, och att man därför kan se fram emot en väldigt folktom vandring nerför (eftersom de allra flesta tar taxi eller buss både fram och tillbaka)
Och ja, det stämde verkligen, i alla fall denna dag.

pisac gravar
Hålen ni ser i bergsväggen är gamla gravar. Det fanns massor! Dock har de plundrats på allt som fanns därinne (inkafolket begravde sina nära tillsammans med en massa saker) Otroligt intressant att beskåda under vandringen!

En höjdpunkt var när vi kom fram till Solens tempel som ligger ungefär i mitten av vandringen. Här åt vi vår matsäck och bara hängde omkring i någon timme, återigen nästan ensamma, sånär som på en flöjtspelare som tittade förbi. Han berättade att han går hit nästan varje dag för att spela på sin flöjt för att han tycker att energin är så speciell på denna plats.
Jag kan förstå vad han menar!

pisac temple

Soltemplen har en väldigt speciell plats i inka-folkets historia och är de platser där många av deras ceremonier och offer tagit plats.

pisac tempel

Så småningom kom vi ner mot staden igen, och hamnade på marknaden som är otroligt fin, rolig, billig och färgstark.

pisac market

Vi sov två nätter i Pisac och det var alldeles rätt beslut för oss – vi var verkligen toppnöjda med dessa dagar!
Bättre än Machu Picchu – kanske att ta i, och som sagt inte alldeles enkelt att jämföra. Men mer harmoniskt, mer lugn. Det var det, helt klart.

pisac jack

pisac marknad

pisac marknad bebis

pisac ruiner

Missa inte Peru-avsnittet av Jorden runt-snack med Milo & Jack som finns på vår Fb-sida nu!

Publiceras även på YouTube-kanalen när uppkoppling finnes.

**

Läs om vår dag i fantastiska Machu Pichu HÄR!

Läs alla våra inlägg från Peru HÄR

Och här finns alla våra Jorden runt-inlägg

Vi har alla ett val – Tankar ombord på båten Brenda i Brasilien

Vi har alla ett val – Tankar ombord på båten Brenda i Brasilien

pisac emanuel jack

Ombord på segelbåten Brenda strax utanför Brasiliens kust.
Det är sen kväll. Havet ligger lugnt. Vi ligger stilla vid en boj, det är fullmåne och stjärnklart.
Det tolfte land vi besöker sen vi lämnade Sverige har välkomnat oss med lugn och ro.
I alla fall efter att vi lämnade tjugomiljonersstaden Sao Paulo, där vi först landade efter Peru, bakom oss.
En fem timmars bussresa, och sen var vi här. I träbåten Brenda som vi hyr som vårt boende i fyra dagar.
Det har varit en intensiv resetillvaro för oss ett tag. Dagar som späckats med djurlivet på Galápagosöarna och sen med de otroliga lämningarna från inka-tiden i Peru.
Nu ska vi komma ifatt lite bland alla intryck. Bara vara.
Vår resa har också fört med sig så många fler möten än vi någonsin hade förväntat oss. Så många samtal som också behöver få lite eftertanke och tid att sjunka in.
Här, ombord på Brenda, tänker jag just den här sena kvällen på Emanuel. Den före detta kriminella killen från Argentina som en dag bestämde sig för att bli en annan.
Vi träffade Emanuel på en liten restaurang i staden Pisac i Sacred Valley i Peru. Efter en vandring bland häftiga ruiner och storslagen natur gick vi på kvällen in på en av få öppna restauranger som vi kunde hitta. Det var en ruggig kväll, småregnigt och ganska kallt.
Emanuel jobbar där som servitör, och vi började efter en stund prata med killen med rasta-hår och en lite sliten, stickad tröja av alpacka-ull. Han berättade om hur han med hjälp av tankens kraft tagit sig ifrån det destruktiva och stundtals farliga liv han levde tidigare.
Tankens kraft, på så sätt att han bestämde sig för vem han ville vara, för vilka tankar han ville tänka om sig själv och om andra människor, och han valde ett nytt liv. Nära naturen. Med resande och upplevelser, och många möten som inspirerar honom att inte falla tillbaka, varken till det gamla livet eller till bitterhet över det som blev – och över det som aldrig blev.

För mig är Emanuel en av många som har inspirerat längs vägen, och som jag tänker på nu.
Vem vill jag vara? Vilka tankar vill jag tänka om andra människor? Vilken slags medmänniska vill jag vara, nu och när vi kommer hem igen?
Vill jag fastna i gamla konflikter och besvikelser och låta dem ta över och göra mig ledsen och irriterad gång på gång på gång?
Eller vill jag välja att konstatera att det som har hänt har hänt, och fokusera på det goda och positiva istället i framtiden?
– Vi har alla ett val, sa Emanuel, och sen pratade han länge även med Milo och Jack. Sa att de alltid ska följa sina hjärtan, alltid tro på sig själva.
Det kan låta som enkla och lite slitna ord men med den innerlighet Emanuel sa dem så fick de en viktig styrka, och tårarna rann nerför båda barnens kinder när vi sa hej-då nästa kväll, efter ytterligare en middag hos honom.

Det är mycket i livet vi inte kan råda över själva. Som hälsan, döden, naturen och andra människors ord och handlingar.
Men det finns trots allt mycket som våra egna tankar kan göra åt oss, och där har vi alltid ett val att välja vad och hur vi tänker.
Jag tänker länge på det när det närmar sig midnatt ute på däck på Brenda, när månen skapar sitt vita glitter i det brasilianska havet omkring mig.
Det är en mycket vacker natt.

**
Krönika publicerad i Karlskoga tidning/Karlskoga kuriren 12 maj

IMG_0120
Solnedgång på däck på Brenda några timmar tidigare

GOPR2953
”Vår” fina båt

**
Läs alla våra inlägg från Peru HÄR

Och här finns alla våra Jorden runt-inlägg

Machu Picchu – Drömstaden i Peru

Machu Picchu – Drömstaden i Peru

En stad som var bortglömd under flera hundra år, och som idag står där, avlägset långt borta på en höjd i Anderna.Ja, självklart ville vi uppleva Machu Picchu, precis som säkert 99 procent av alla som besöker denna del av Peru.


Vi tog tåget från Ollantaytambo dagen efter Patriks födelsedag. Detta (svindyra) tåg är enda alternativet om man inte vandrar, vilket är lockande när man har befunnit sig i dessa miljöer ett tag. Samtidigt verkar det också sjukt jobbigt… Så kanske bra att vi tog tåget denna gång.

Vi kom fram till närmaste staden Aguas Caliente på eftermiddagen, tog det lugnt och gick och köpte bussbiljetter till nästa morgon.

Vi gick upp vid 04, åt frukost och sen mot busshållplatsen och kön ringlade sig redan då lååång.

Jag som kan få lite rysningar när saker blir för turistiga och fixat tillrättalagda fick nästan lite panik av alla människor. (Det kändes mer som om vi köade till, typ, ElGigantens Annandagsrea än till ett fantastiskt arkeologiskt världsarv..) Och den känslan satt i ett tag under morgonen.

Machu Picchu ÄR mycket folk, så är det bara.

Men som så ofta förr var vi SÅ tacksamma att vi inte hoppat på en färdig paketresa som hade inneburit ett schema och tider att passa.
Visst, det var lite trixigt (och tog tid) att fixa allt på egen hand, entrébiljett såldes på ett visst ställe i Cusco, tågbiljetter på ett annat, pass ska visas i tid och otid, hostel bokas, bussbiljett lösas, osv osv. Klart det hade varit enklare att köpa en paketresa med allt ordnat.

Men det var sen, när alla busslaster och morgon-tourer nöjde sig och åkte därifrån vid lunchtid som det kändes som vår dag började ännu mer.

I alla fall vår dag mer på egen hand.

Det var så mycket lugnare, skönare, och vi kunde bara gå runt där och verkligen låta staden ta sin tid.


All mystik som fortfarande finns kring platsen förstärker verkligen upplevelsen. Vilka levde här? Varför övergavs staden? Spanjorerna hittade ju aldrig hit, men ändå är det ruiner och/eller halvfärdiga hus vi ser idag.


Och jo, förmiddagen var också bra inte minst på grund av att vi nyttjade en lokal privat guide som gick runt med bara vår familj inna i Machu Picchu i nästan tre timmar.

Det var värt priset, 40 usd.

Milo och Jack är så otroligt intresserade av inka-historien, och det var skönt att få lite hjälp och avlastning från allt googlande, och bra på-plats-info från någon med koll 🙂 


Det var en mycket bra dag. Vi hade också tur med vädret, och det är ju bara att vara tacksam över eftersom det är en chansning med vädret. 


Det allra mest fascinerande med alla inka-städer/ruiner vi besökte är ju hur otroligt bra de var på att bygga.

Och det bidrar ju bara till det där mystiska/coola – hur gjorde de??
Vi var i Machu Picchu i nio timmar, och gick drygt en mil därinne. Upp och ner, in i en massa vinklar och vrår, bland lamadjur och fascinerande stenformationer & byggnader. Jag är mycket glad att vi tog oss hit.

Förstås så har Milo och Jack spelat in film härifrån, så ni får snart mycket mer Machu Picchu, och Peru, om ni vill 🙂

Men sen måste jag ändå säga att denna region är SÅ otroligt mycket mer. 
Det är absolut vår främsta rekommendation om någon funderar på att resa hit; låt det ta lite tid. Se fler ruiner och annan inka-bebyggelse. Som i Pisac, Ollantayambo och Cusco till exempel.


Vi förlängde vår tänkta plan med tre extra dagar i Cusco, vilket vi varit väldigt glada över. Nu blev det totalt 12 dagar i denna region, med Cusco i två omgångar.

 

Efter Machu Picchu sov vi ytterligare en natt i Aguas Caliente, och det var också skönt att inte ha någon tågtid att passa på eftermiddagen/kvällen.

Och först dagen därpå tog vi tåget tillbaka till Ollantaytambo.

Jag är jätteglad över vårt upplägg. Det passade just oss väldigt bra.

Framöver kommer det mer info om kostnader, mer detaljer om dessa resmål mm.

Milos och Jacks nya stora dröm är numera för övrigt att uppleva alla de sju nya underverken, och att lära sig mer omdem.

Och ja.. föräldrarna kanske inte är helt svårövertalade.. Kul målsättning 🙂


Patriks härliga födelsedag i Ollantaytambo


Det blev dags för ännu en födelsedag, den sista i ordningen på vår resa. Jag fyllde i Malaysia, Jack i Las Vegas, Milo på Galápagos, och så blev det Patriks tur i Peru.

Han väcktes på morgonen i vår lägenhet i Cusco. Av Milo fick han fina glasunderlägg från Galápagos, av mig en kartmålning och av Jack en upplevelsepresent med ett kort där det stod att han skulle vara finklädd och klar klockan 18:30.

Sen tog vi en buss till staden Ollantaytambo som ligger i Sacred Valley. Bara bussresan var grymt häftig, dessa miljöer med Andernas höga, böljande bergstoppar och gröna dalar överallt. Det är SÅ vackert!


Vi checkade in på vårt hostel på torget och satte oss på en pub-balkong med utsikt över torget och tog en födelsedags-öl/cola/resp glass.


Sen var det dags för huvudmålet denna dag som var Ollantaytambos ruiner.

IMG_7142

Ollantaytambo är den enda staden från inka-tiden som fortfarande är bebodd, och den lilla staden är verkligen speciell och charmig med sin gamla bebyggelse. Och så den gamla fästningen som ligger precis intill stadskärnan.


DSC04464
Foto: Milo


Foto: Milo

På kvällen inleddes Jacks upplevelsepresent med en öl på uteservering på torget, det ser kanske för kallt ut för att sitta ute men det funkade utmärkt.

DSC04552

Sen var det dags för restaurangen! Jack hade verkligen kämpat och lusläst recensionerna på alla restauranger i Ollantaytambo, och tillslut bestämt sig för en: Uchucuta. där han, med bara lite, lite hjälp, sen bokat bord.

(Jag kan säga att mitt förslag var ett annat men Jack stod på sig, det var denna vi skulle ha! Och det är jag mycket glad över!)

Det blev en succé! Topp fem av allt vi ätit under hela resan, superbra verkligen!!


Och – i överraskningen ingick även att en tårta var beställd och kom in efter maten!


Vi hade en så himla bra dag. Vilken lyx det är att vi det senaste året har kunnat fira alla våra födelsedagar tillsammans från det vi vaknat på morgonen till vi lagt oss. 

Tacksam!!!


Kolla så himla fint det är i ruinerna: (patrik tackade för hälsningar han fick på Facebook denna dag):

Höjdsjuka i Peru

Höjdsjuka i Peru

Ja, vår tid i Cusco, Peru, inleddes med höjdsjuka. Åtminstone för mig och Milo.

Först ska jag säga att det kommer så mycket mer om Galápagos, men i och med att vi inte hade någon uppkoppling där så får en hel del av det släpa lite efter.
För vi vill ju också berätta om Peru!

höjdsjuka i peru

Vi inledde denna del av vårt äventyr med tre nätter i Cusco. Tanken var att ta tid på oss för att försöka acklimatisera oss till höjden – Cusco ligger drygt 3400 meter över havet, och vi var länge tveksamma om vi skulle ta med denna region i vår resrutt just på grund av höjden.
Över 3000 meter är ändå en höjd som väldigt många reagerar på.
Men ja, vi bestämde oss för att prova, och att ta allt i lugn takt.

peru

Milo och jag var de som ganska snart drabbades av höjdsjuka, men vi har förstått sen att vi ändå kommit rätt lindrigt undan. Men den första dagen var Milo rätt utslagen av trötthet och huvudvärk, och jag orkade knappt gå tio meter innan det kändes som jag skulle falla ihop, och huvudvärken dunkade. Plus en känsla av att vara lite smått yr/illamående hela tiden.
Jack var däremot helt opåverkad under början av tiden, men vi tror han fick en släng av höjdsjuka senare i Peru när han kräktes några gånger och hade ont i magen och huvudet en halvdag. Patrik kände av viss huvudvärk.

IMG_6600
Vår innergård till lägenheten vi hyrde!

Så vi var väldigt tacksamma, av flera skäl, att vi valt att lägga tre nätter i Cusco innan vi drog vidare mot inka-ruiner och så småningom huvudmålet Machu Picchu.
Vi hyrde en lägenhet under dessa dagar, och vi var mycket hemma och bara tog det lugnt. Plus att vi bekantade oss, långsamt, med våra kvarter som visade sig vara helt grymma. San Blas, Cusco – otroligt fin stadsdel som tillhör gamla stan.

höjdsjuka

Dag tre var det som om jag vaknade upp till ett nytt liv, typ. Efter att ha tagit huvudvärkstabletter i två dagar och alltså knappt orkat gå, i alla fall inte uppför, så kändes det (nästan..) som om jag flög fram på kullerstensgatorna. Milo var också jättemycket piggare efter dessa två första dagar, och då kändes det lite mer som om vi kunde dra igång Peru-livet på riktigt.

IMG_6641

Om första dagarna i Cusco:

• Glada att vi hyrde en lite större lägenhet dessa första dagar! Egna sovrum att vila i, medan de som var piggare kunde hänga på nedervåningen i sofforna.

• Också väldigt glada att lägenheten hade tvättmaskin… OJ, vad vi behövde tvätta! Och det gjorde vi, äntligen!

• Lätt chockade över att det var så kallt på kvällarna… Vi hade kollat väderleksrapporterna, jo… men att komma från runt 30-35 grader till kanske 10 på kvällarna – och i ett jättekallt hus, dessutom! Det var lite, eh.. utmanande. Dagarna har varit fina, med uppemot 18-20 grader och mest sol.

• Glad att Patrik redan första morgonen av en slump hittade till marknaden här i San Blas, som efter det blev vårt stammis-frukostställe. Jättefin marknad, där en massa kvinnor säljer färska fruktjuicer och kanongoda mackor och omeletter varje dag.

höjdsjuka cusco

IMG_6615
Vid ingången till matmarknaden

• Glada över att vi hängde på en så kallad ”free walking tour”, en stadsvandring med en kunnig och trevlig guide. Det gav oss en bra kunskapsbas – tillsammans med det vi själva googlat fram – om inka-kulturen, deras sätt att bygga, om Cusco, och mycket mer.

IMG_6769
Killarna med vår guide

Och sen, när vi acklimatiserat oss och kommit igång med vårt kunskapande om inka-folket så drog vi igång nästa del av äventyret runt om i Sacred valley – inklusive Machu Picchu.
Ja, som ni hör har tillvaron varit och är rätt intensiv ett tag… Längtar efter att få dela med oss mer av Patriks alla fina bilder, och förstås även Milos bilder (han har blivit superintresserad av foto, jätteroligt!)

IMG_6610

IMG_6780

En avokado på 1,3 kilo! Den blev min på matmarknaden i San Blas för knappt 10 kronor.

IMG_6672

Nära nära nära på Galápagos – utflykt till Los Tuneles

Nära nära nära på Galápagos – utflykt till Los Tuneles

los tuneles blue foot bobby
Vi och en blue footed bobby, Los Tuneles

Jag förstår att det kanske kan låta lite flummigt, men det hände något på Galápagos som jag aldrig hade känt tidigare.
Det var som om allting kom så nära. Naturen kom så otroligt nära. Djuren kom nära.
Vi som familj var näranäranära (det är vi i och för sig jämt under denna resa, men ja, det är som att även det förstärktes på Galápagos)

Att få uppleva Galapagos med barnen var helt enkelt fantastiskt. Som jag skrivit tidigare var våra förväntningar HÖGA, och egentligen gillar vi inte det. Vi försöker alltid hålla förväntningarna ganska låga. Det får bli som det blir.
Men detta…

los tuneles galapagos

Vi gjorde ju (nästan) allting på vårt budgetsätt på Galápagos. Lagade all mat (utom på Milos födelsedag) och vi försökte att se och uppleva så mycket som möjligt på egen hand, utan dyra tourer. (Jag kommer att berätta mer om hur vi gjorde och om våra kostnader senare)

Men en sak valde vi att betala för, och det blev också en några dagar för tidig upplevelsepresent till Milo.
Vi åkte på en snorklingsutflykt till Los Tuneles på ön Isabela.
Eftersom Milo verkligen ÄLSKAR livet under ytan och i vatten över huvud taget så ville vi att han, och vi tillsammans, skulle få en riktigt speciell snorklingsupplevelse just på Galápagos.

los tuneles snorkling

Vi valde dagsutflykten till Los Tuneles, Isla Isabela. Och ja, det kostade. Vi betalade runt 1100 kronor för vår familj (och då fick vi ändå ett bra pris).
Men redan första gången vi fick hoppa i från båten och börja snorkla så var det värt det…

los tuneles isabela
Milo har simmat fram till en klippa där vi hittade en pingvin!

Tillsammans med en guide tog vi oss också fram till otroliga undervattensgrottor där vi dök ner och fick se många hajar! Dessa var större och av en annan sort än vi sett tidigare, så det var en upplevelse.

Och så, våra kära havssköldpaddor!

los tuneles

Vi hade en så fin dag tillsammans. Förutom snorklingen så njöt vi av den unika, karga naturen som var just där vid Los Tuneles. Klippformationer, lavasten, grottor och så de uråldriga kaktusarna som växte överallt.
Känslan av att befinna sig på en väldigt avlägsen plats, ja nästan som på en annan planet, var stark.

resa-galapagos-med-barn

los tuneles isabela galapagos

Igår publicerades alltså Milos och Jacks andra avsnitt av ”Jorden runt-snack” från Galápagos och för er som inte sett det ännu – gör det! Där får ni följa med ännu närmare in till djuren och naturen, ner under ytan till hajarna, havssköldpaddorna och sjölejonen, på fantastiska utflykter – bland annat denna vid Los Tuneles – med mera:

Del 1:

Del 2:

**

Följ oss gärna på Instagram!

Det oväntade Galápagos


Vi såg väldigt mycket fram emot att få uppleva den unika naturen och djuren på Galápagosöarna.

Men det vi inte hade räknat in var att det skulle vara så galet VACKERT. Ett sånt paradis, med stränder som inte liknade något vi upplevt förut.

Vi gjorde ju Galapagos på egen hand, utan kryssning (som väldigt många gör) eller dyra dagsutflykter (vi gjorde en, som blev sjukt lyckad – den får ett eget inlägg framöver!)
Men framför allt tog vi oss fram på egen hand. VÄLDIGT mycket till fots. Och vi förvånades över hur mycket vi lyckades hålla nere kostnaderna och ändå uppleva så fantastiskt mycket som vi gjorde.



Isabela island.

Vi valde att bo en vecka på huvudön, Santa Cruz, och fem nätter på ön Isabela. Och sen återvände vi till Santa Cruz i tre nätter på slutet. Därifrån gick också vårt flyg.

Vi hyrde först en minilägenhet på ett Guesthouse, och sen bodde vi på hostel.


Foto: Milo

Och jag skulle säga att de mest paradisiska upplevelser vi hade (tänker stränder här) var gratis.

Tortuga Bay på Santa Cruz – jag kommer längta tillbaka hit i resten av mitt liv..

Och ön Isabela, där stranden började i den lilla stan där de allra flesta bor och sen typ aldrig tog slut.

galapagos isabela

Vi kommer berätta mer framöver om våra kostnader för att resa till Galápagos, just för att det var ett resmål vi länge tvekade kring på grund av att vi trodde det skulle bli för dyrt för oss.

Det var heller inte helt självklart att hitta info om att göra Galápagos som budgetresenär, och särskilt inte som budget-familjeresenärer… Så det känns roligt om vi kan dela med oss till fler om hur vi gjort.

DSC04298
Foto: Milo

Det finns också mycket roligt annat att göra, som att kolla in fiskmarknaden i Puerto Ayora, staden i Santa Cruz. Milo älskade att hänga där och ta bilder och titta på djurlivet, många sjölejon och pelikaner!

I hamnen hängde vi också med sjölejon på kvällarna – de älskade att vila på bänkarna mitt bland alla oss som passerade.

IMG_9204

DSC04128
Foto: Milo

Ja, hjälp vad mycket vi har upplevt på Galapagos och vad vi har mycket kvar att berätta om detta.
Nu har tiden runnit på och vi har faktiskt ännu mycket mer än så på gång. Så mycket som har hänt och som händer!
Och SÅÅÅÅ många tankar kring framtid/ vad vi är med om/ barnen/ intryck…. Ja, väldigt mycket som pågår inuti just nu, många bubblande tankar, många händelser, många intryck.
Vi kommer såklart att dela med oss, men vi får se i vilken ordning allt blir.
Allra närmast här på bloggen väntar hur som helst del 2 av ”Jorden runt snack med Milo & Jack” från Galápagosöarna. Missa inte det! 🙂

Här finns första programmet av ”Jorden runt-snack” från Galápagos!

Alla inlägg om vår jorden runt-resa

Milos födelsedagsfirande på Galápagos

Milos födelsedagsfirande på Galápagos

puerto ayora birthday milo

Den allra viktigaste dagen på Galápagos var Milos nioårsdag, såklart!
Som han hade längtat!

Vi har ju befunnit oss i nästan total wifi-skugga ute på öarna och vi har så galet mycket att visa och berätta från dessa helt unika öar ute i Stilla havet.
Men ja, det viktigaste först!

milo puerto ayora birthday

Milo fyllde år när vi redan tillbringat nästan två veckor på öarna Santa Cruz och Isabela, så när vi sjöng och gav de få presenter vi hade så fick han också ett Galápagos-Bingo som skulle utföras under hela dagen, och så väntade belöningar vid en respektive två fulla rader, plus hela brickan.
Varje utfört uppdrag skulle också dokumenteras på bild.

Fil 2017-04-22 20 58 57

Milo gav sig in i detta uppdrag med stor entusiasm, och gjorde upp en plan för vilka platser vi skulle behöva ta oss till under dagen för att han skulle kunna slutföra ett Bingo-ruta-uppdrag.
Så efter en lång frukost tog vi en promenad till Tortuga Bay, som för övrigt är en av de absolut vackraste stränder jag/vi sett.

IMG_6417
Ett av de första uppdragen som slutfördes var att bygga en iguana i sand med pappa

puerto ayora beach
…och en sjukt snygg sköldpadda med mamma

Det var en sån där alldeles strålande dag, klarblå himmel, havet låg lugnt. Vi njöt av många fina strandtimmar – och flera lösta uppdrag – innan vi gav oss i kast med vandringen tillbaka, cirka tre kilometer.

IMG_6396
Sola med en iguana = CHECK

tortuga bay puerto ayora
Fotografera varje familjemedlem med ett djur! Här: mamman och en pelikan

puerto ayora fiskmarknad
Uppgiften att fotografera en pelikan och en fiskare på samma bild löste Milo vid fiskmarknaden i Puerto Ayora.

På kvällen väntade middag på restaurang, vilket kändes lyxigt och roligt för oss alla. Det var första restaurangbesöket på hela tiden på Galápagos eftersom vi i vanlig ordning lagat så mycket som möjligt själva.

Milo älskar sushi, så valet var självklart. Och han åt. Och han åt. Och han åt.
28 (!) bitar blev det innan han tillslut, lite motvilligt, fick inse att det inte gick ner mer.

IMG_6515

Sen hade killarna bestämt möte med sin nya kompis Isabella från Irland i lekparken, en jättego tjej som faktiskt fyllde nio år dagen innan Milo! Vi träffade på denna familj på båten från Isabela (som ön alltså också heter) och även föräldrarna var supertrevliga. Så Milo, Jack och Isabella hade verkligen jätteroliga kvällar ihop med MASSOR av lek.
Och glass! (det var en av belöningarna, att han fick bjuda sig själv och Jack och Isabella på mjukglass)

IMG_6539
Gå armgång = KLART! För att göra detta var Milo tvungen att gå till lekparken i hamnen.

IMG_6554
Tillsammans med goa Isabella.

***

Till våran Milo:

TACK för (ännu) en underbar dag tillsammans! Jag tycker din födelsedag detta år verkligen säger så mycket om hur du är som människa.
Din oförställda glädje över Bingospelet, som ju egentligen var något ganska enkelt. Visst, du fick några t-shirts och ”full bricka-belöningen” var en hemlig present som var en Lego-ask. Men framför allt är du så glad över upplevelserna, och älskar att vi gör saker tillsammans.
Vatten är en stor och viktig del av ditt liv. Du älskar älskar älskar att vara i vatten, älskar att simma, älskar att snorkla och dyka ner och studera undervattenslivet närmare.

Du pratar så ”stort” nu, det märks att du blir äldre och du har många funderingar och kloka tankar. Jag tycker verkligen om att vara tillsammans med dig, det är roligt och jag trivs så himla bra i ditt sällskap.

idamiloisabela liten

Och något mer om hur du är, det där som är du, tycker jag visas bland annat i den där stunden när du hade simmat motströms en bit för att komma till ett nytt snorklingsställe, men din lillebror orkade inte förbi det strömmande partiet. När du upptäckte det vände du tillbaka, tog honom i handen och simmade en gång till genom strömmen tills ni tillsammans nådde platsen ni ville till.

Du köpte också ett mjukis-sjölejon till Jack på din egen födelsedag, för dina egna pengar, för att du vet att Jack blivit så förtjust i sjölejon.

Något som också blev lite extra tydligt denna dag var hur mycket du gillar att ta bilder. Du lägger ner mycket tid på att dina bilder ska bli bra, och det blir de ju också! Ditt nya mål är att spara pengar till en helt egen kamera. Och till riktigt bra simfenor.

puerto ayora marknad

Tacksamheten är stor varje dag, väldigt stor. Och såna här dagar blir det så tydligt.

Grattis igen, Milo vår Milo.

IMG_6579
Bild tagen vid 23-tiden på kvällen när vi var tillbaka på hotellrummet efter vår heldag tillsammans

Milos skola – Fjärilar i Panama

Milos skola – Fjärilar i Panama

Vi spenderade några dagar i en by i bergen i Panama, knappt två timmar från Panama City. Vi tog det mest lugnt. Var lite sjuka, faktiskt (Milo lite förkyld, Jack lite magstrul), och använde en hel del tid till skolarbete och planering inför de sista två månaderna på resande fot (Sydamerika!!)

Men – vi var också ute på ett litet studiebesök.

Det är så att vi får många frågor som handlar om barnens skola.
Vi har berättat om det tidigare, bland annat här och här.
Men tänkte att vi kan visa upp hur en annan sorts lektion kan se ut för oss/barnen, utöver det mer vanliga som till exempel är att räkna i matteboken, skriva i minnesboken, läsa i läseboken och jobba i svenska-arbetsboken som är med hemifrån.

Vi försöker ju verkligen att använda själva resan som en skola, och mycket följer ju med på köpet, som geografi, engelska, vilda djur, växter och mycket annat.
Men ibland gör vi också något mer, som vi kanske inte hade kommit på tanken att göra om det inte varit för att vi sett det som skolarbete, som att gå på något museum – eller som nu i El Valle i Panama; i fjärilsträdgården.

panama butterfly

Detta är en plats som är skapad av eldsjälar, som byggt upp en fin plats i utkanten av denna bergsby. Vi betalade några dollar i entréavgift, och allting inleddes med att ägaren mycket initierat visade oss en film och berättade om fjärilar och om deras liv.

Därefter fick vi följa med en guide ut i fjärilsgården, där runt 250 fjärilar lever sina liv. Vi tittade på ägg som låg på blad (de pyttesmå vita prickarna)…

panama fjärilar

…och lärde oss allt om processen ägg – larv – puppa – fjäril.

IMG_4193

Vi lärde oss också om vilka hot som finns mot fjärilen, och som vanligt, höll jag på att säga, så är människan en stor bov. I det här fallet handlar det mycket om hur odlingar mm besprutas, och om avgaser och andra utsläpp.

panama med barn

I denna fjärilsträdgård överlever cirka 70 procent av larverna. Ute i det fria är det cirka två procent.

Syftet med fjärilsträdgården är både utbildning och att bevara vissa arter.

panama el valle

Efteråt skrev Milo ner fakta om dagen och om fjärilar i sin minnesbok:

panama el valle med barn

panama butterflies

**

Här finns alla våra inlägg från Panama..

…och Costa Rica

…och Nicaragua

Om ett väldigt tufft resdygn – och varför vi bokade dyra Galápagos

Om ett väldigt tufft resdygn – och varför vi bokade dyra Galápagos

Så blev det dags för det vi visste skulle bli en tuff resdag. Men vi visste inte innan HUR tufft det skulle bli. Och det var väl kanske tur det…
Först lite om varför vi bokade in Galápagosöarna, något vi länge trodde skulle bli ett alldeles för dyrt stopp för oss.
Man måste flyga från Quito eller Guayaquil (Ecuadors fastland) till Galápagos och en sån tur o retur-biljett skulle kosta oss nånstans runt 13000 – 15000 kronor.

Too much, insåg vi, eftersom vi då först skulle vara tvungna att flyga Panama – Ecuadors fastland som skulle kosta oss fyra runt 14000 – 15000 kronor.

Och sen, efter Galápagos, tittade vi på diverse nattbussar och stopp på vägen för att ta oss in i Peru och vidare mot staden Cusco. (Flyga var inte att tänka på, väldigt mycket dyrare) Transportkostnaden för den delen låg på ungefär 8000 kronor innan vi hade tagit oss fram dit vi skulle (runt tre nattbussar plus lite annan transport)

Alltså en total reskostnad på nästan 40000 kr från Panama – Ecuadors fastland – Galapagos – Ecuadors fastland – Cusco, Peru.

Bara att slå bort. Eller…?

Nej, en sömnlös natt hos Penny och Anita på Nya Zeeland så bestämde jag mig för att ge Galápagos en sista chans. Det har varit mitt och Patriks drömresmål under alla år vi levt ihop (11), och så plötsligt var den där. Biljetten med stort B.
Biljetten som inte skulle finnas, som jag ännu idag inte riktigt kan fatta att jag hittade.

Men jag tryckte till slut in den ganska osannolika multistopbiljett-kombinationen Panama – Galápagos – Cusco

Knappt 20000 kronor. Men endast på ett enda avresedatum, som stämde väldigt bra in på när vi ville resa.

Jag stirrade på skärmen ganska länge, kan jag säga.

Och bokade sen illa kvickt.

Än idag känns det nästan som att det måste blivit nåt fel, ca 5000 kr per person är jämförelsevis sjukt billigt i detta sammanhang för Galapagos plus att vi tar oss hela vägen Panama-Cusco. 

(Jag inser att det kan låta som mycket pengar ändå, men vi har en ”grundbudget” för ungefär vad själva ”huvudbiljetterna” runt jorden bör/får kosta, som tar oss de längre sträckorna/mellan världsdelar etc. Och vi ligger ganska mycket under vad vi trodde det skulle landa på från början, enbart tack vare väldigt nitiskt sökande/jämförande efter biljetter..) Vi kommer också berätta mer om hur vi gör öarna på vårt budgetsätt!

Men. Enda lilla dilemmat med denna billiga flygbiljett är knäppa flygtider, avresa från Panama 05:10.

Vi åkte från hotellet vid 22 på kvällen, med en naiv förhoppning om att vi skulle få checka in redan då. Men flyget fanns inte ens med på skärmarna än så det var bara att slå läger på golvet vid flygbolagets incheckningsdiskar (fanns inga bänkar) Våra stora hjältar Milo och Jack la sig ner på varsin ryggsäck – och somnade.


Inte ett enda gnäll, vare sig då eller senare under resan.

Vid 03-tiden väckte vi dem för incheckning o säkerhetskontroll. Då var de rejält trötta, förstås.

Mer sömn på golvet vid gaten. 


Och sen ombord för flight 1 av 3.

Samtliga bara 1:30 – 2 timmar långa. Men av och på, långa promenader på flygplatserna för att komma rätt.

Inför sista flighten till Galápagos var vi dessutom tvungna att hämta ut väskorna, fylla i massa papper mm.

Och sen visade det sig att flyget var flera timmar försenat.

Jag hade börjat känna mig dålig, illamående, på flight 2 och nu under den långa väntan blev jag sämre o sämre.

Spydde tillslut som en räv (eller vilken liknelse man nu använder i denna del av världen..), inne på flygplatstoaletten, ursäkta för den kanske väl ärliga beskrivningen… men så att ni förstår lite hur det var…

Låg sen utslagen på en soffa tills flyget gick, trodde knappt jag skulle ta mig på. 

Två timmars flight som i dvala. Mina ben började dessutom värka på nåt konstigt sätt så det kändes nästan omöjligt att gå på dem.

Milo och Jack (och Patrik) nu ännu större hjältar som fick klara allt på egen hand utan fungerande mamma, trots för lite egen sömn i kroppen.
Så landade vi slutligen. Buss, båt och taxi i fyra mil innan vi kom fram till vårt guesthouse vid 19-tiden på kvällen; 19 timmar efter att vi lämnade hotellet i Panama.


Foto: Milo

Jag la mig bara på sängen och gled snabbt in i nån dvala medan Patrik gick o handlade och fixade mat åt dem.


Foto: Milo

Efter tio timmars sömn kände jag mig något bättre men får bli en hemmadag för mig medan de andra börjar upptäcka denna första ö vi besöker, Santa Cruz.


Vår lilla lägenhet för en vecka. Foto: Milo

Tack och lov har vi två veckor här på öarna, så vi har tid på oss att upptäcka öarna även om det får bli en slow start idag.

Dagens tack går således till familjen som visar vilket toppenteam vi är, även när allt inte går som på räls.

Milo och Jack genomförde alltså denna nästan dygnslånga resa utan ett enda gnäll (helt sant), och bar, fixade, köpte vatten åt mig på flygplatsen, vaktade väskor, sov där och när det fungerade, och allt möjligt annat.

Verkligen mina hjältar! 


***

Till sist:


I våra tankar och hjärtan. 

 

Centralamerika – Tack för äventyret!

Centralamerika – Tack för äventyret!

Jag har insett att jag har som små egna ritualer.
Särskilt när det gäller nya faser i vår resa. Som nu ikväll/inatt, när det är dags att avsluta vårt Centralamerika -äventyr till förmån för nästa; Sydamerika.

Vi är alldeles strax på väg mot flygplatsen i Panama.

Resan har kommit att bli som olika kapitel i en bok, och jag blir liksom alltid lite sentimental när det är dags att sätta punkt för vart och ett av dem.

img_7594.jpg

Jag går tillbaka i tiden, till när vi landade på Managua flygplats i Nicaragua den 9 februari. Jag gör en snabbfärd via GranadaSan Juan del Surunderbara Ometepe – regnskogsäventyren i Los Guatuzos och i tältet på Basecamp Bartola.
Och så in i Costa Rica, och så småningom vidare till Panama.

IMG_7955

Tre länder som vi visste väldigt lite om innan vi kom hit. Tre länder som har kommit att få speciella betydelser för oss, alla på olika sätt.

resa runt i centralamerika

Och ja, jag blir lite gråtmild. Jag är sån, det bara är så. Lite svårt för avsked och separationer, även av det här slaget.
Jag antar att det beror på att vi har haft det bra här. Att vi har trivts.
Så det känns lite svårt att släppa taget, trots att jag vet att vi har så mycket roligt framför oss.

Men jag behöver nog mina ritualer. Mina egna hej-då i tankarna. Mina egna avslut.

IMG_7612
San Juan del Sur, Nicaragua, februari -17.

Så medan vi reser mot flygplatsen och har ett gäng nattliga timmar där innan flyget tidigt på morgonen ska ta oss mot Galápagosöarna (vilket i sig känns helt sjukt – vi ska faktiskt dit?!!!), så tar jag med mig en massa tankar, minnen och funderingar. Knyter ihop dem litegrann, så gott jag kan.
Och klamrar mig, som vanligt, fast vid förvissningen (förhoppningen..) om att vi kommer åter till Centralamerika en dag.

Så måste det bli.

IMG_8849
Far & yngsta sonen på en egen vandring till La Laguna i bergen utanför El Valle, Panama.

IMG_8507
Milo och sengångaren i Punta Uva, karibiska kusten i Costa Rica

centralamerika
Älskade Ometepe, Nicaragua.

centralamerika karibien
Caribbean lifestyle!!!

centralamerika med barn
Vårt tält i Nicaraguas regnskog. Underbara dagar.

**

Här finns alla våra inlägg om Jorden runt-resan

Här finns alla inlägg från Centralamerika; Nicaragua , Costa Rica & Panama

Panama City! Dags för storstadsliv igen

Panama City! Dags för storstadsliv igen

Hej Panama City!

IMG_9077

Ja, så blev det dags för några dagars storstadsliv igen, och vi kan börja konstatera att vi har våra små ”rutiner” även när det gäller storstadshänget.
Till att börja med tycks vi ha en vana att bo ganska fint, med våra mått mätt. Vanligt hotell istället för hostel, och gärna i klassen ”något över medel”.
Eftersom storstadsdagarna ofta (som nu) infaller före och/eller efter något mer lite avlägset ställe, kanske med flera resdagar, nattflyg eller liknande grejer. Och då är det rätt skönt att ha några dagar när man vet att man har varmvatten i duschen, ja att det finns en fungerande dusch över huvud taget… Och att det är torrt inne på rummet! (i hög luftfuktighet är det ibland helt omöjligt att få kläderna torra)
Viktigt är också att läget är bra, helst nära kollektivtrafik.

Denna gång bor vi på Principe Hotel på Via Argentina. Ett typiskt mitt emellan-hotell i Panama city, som nog inte kommer att sätta några bestående avtryck men som fyller sin funktion.

Idag hade vi dessutom nytta av riktigt bra wifi, eftersom vi gjorde en livesändning på Expressen/Allt om Resors Facebooksida! (Det var kul, och går att se i efterhand här)

Och när vi väl är på plats – ja då gör vi stan.

IMG_9068

Vi kör sevärdheter och gärna museum, men absolut inte allt som finns. Men idag spenderade vi ett antal timmar i gamla stan Casco Viejo, där vi bland annat besökte fina kyrkan Iglesia del San Francisco de Asis.

IMG_4448
Tänder ljus för älskade farfar Lars. Något vi också alltid gör när vi besöker kyrkor på våra resor.

Farfar/Pappa/Svärfar – Vi saknar dig!

panama city med barn

Sen uträttar vi ärenden och shoppar. Ja, i alla fall när det är som nu – att vi planerar att sända hem saker. Imorgon ska vi till posten med ett paket, och hoppas det ska gå att lösa att få hem det till Sverige… Det är både kläder och saker vi inte vill släpa på under sista delen av resan, och lite nytt åt framför allt Milo och Jack att ha när de kommer hem.

shopping panama city
Vi ägnar nästan osannolikt mycket tid åt att leta efter och titta på fotbollströjor av olika slag, eftersom vår yngsta son är besatt av dessa plagg. Och jag kan säga att detta var den mest oväntade tröja vi såg idag! Dessutom den enda landslagströja de hade i den här affären. Mycket märkligt!

resa med barn panama city
När man går nästan 1,5 mil på en dag i Panama City i tryckande värme är glass nästan ett måste.

panama city food court

Stort shoppingcenter hör också alltid till, och food court!

Sen handlar vi. Framför allt det vi ”samlat ihop” på vår inköpslista, som denna gång till exempel ny solskyddströja till Jack, solkräm spf 50, tandkräm, barntandborstar, balsam, flipflops till Patrik… Ja, ni hör, inga världsomvälvande grejer men sånt där som vi behöver ha.
Milo fyller också år om några veckor så blev några småsaker till honom också.

Plus att vi denna gång också handlade för att skicka hem, och då är det uteslutande tok-billighetsshopping vi ägnar oss åt. En storlek för stort för barnen nu, och så skickar vi hem så det ligger där och väntar till sommaren! (om det nu hittar hem förstås… men vi hoppas på det 🙂 )

Under våra dagar i Panama City har vi också besökt Panamakanalen och slussarna i Miraflores. Det kändes som ett måste för oss, och det ska vi berätta mer om snart!

Men nu säger vi godnatt för idag, och försöker ladda för vår allra sista dag i Centralamerika. För den här gången.

panama city with kids

panama city med barn

panama city

**

Här hittar ni alla inlägg från vår jorden runt-resa!

Här finns alla våra inlägg från Panama..

…och Costa Rica

…och Nicaragua