Salvador – världsarv, rytmer & färgstarkt

1 Comment
dsc05355-1.jpg

Vi har blivit så förtjusta i denna stad!

Enda anledningen till att vi åkt hit är egentligen att vi en gång för flera månader sen råkade hitta en superbillig biljett härifrån till Europa. Vi googlade Salvador lite snabbt och tyckte att det såg ju fint och roligt ut, så därför fick det bli så.



Vi bokade ett enkelt litet boende i gamla stan, som är upptaget som världsarv av UNESCO. Fantastiskt fina byggnader och små gränder. 

Det är en av de saker jag tycker har varit så speciell med vår resa; att vi hamnat på så många platser vi nog aldrig hade tänkt på om det vore för en kortare resa.

Tiden är verkligen den stora lyxen med hela resan, ur flera olika aspekter. Den har hela tiden gett oss lite svängrum. Det har känts okej med ”chansningar”, som att se Salvador också som storstad och inte bara mer kända/självklara Rio.

Har så många såna exempel från hela resan.

Och Salvador blev för oss en rolig chansning. Detta är platsen där slavhandeln drog igång för några hundra år sen, och det afrikanska arvet är otroligt påtagligt. Kulturen känns verkligen afrikansk-brasiliansk. Det är starka färger, mycket musik och dans.

Hissen Elevador Lacerda tar resenärerna från Gamla stan till hamnen för knappt 50 öre per person!

Michael Jackson spelade in en video till ”They dont really care about us” här 1996, så den har vi YouTub:at och då sett stans stolthet Oludum spela trummor på gatorna. Detta lever vidare med massor av rytmiska trummanden i större och mindre grupper på gatorna i gamla stan.

Så himla härligt inslag! Jack, inte minst, älskade att dansa med till musiken. Och Milo tyckte om att stå och lyssna och ta in


Nackdelen med stan är att det varmas tydligt för ett antal gator och områden, och på stränderna måste man ha stenkoll på sina grejer. Turister blir tydligen OFTA rånade.

Det som är lite krångligt är att rekommendationen innefattar även att man ska undvika vissa gator i gamla stan, och det kändes lite meckigt att hålla koll på vilka (de är liksom inte särskilt utmärkande i övrigt, mer än att många ur lokalbefolkningen varnar för dem. Lätt att gå fel)

Lite svårare än att ”bara” undvika en viss stadsdel, som det oftare kan vara.

Och lite stressande ibland att alltid tänka på att inte bära kamera och andra värdesaker synligt, och helst inte ha med dem alls.

Hur som helst, vi har inte blivit rånade och inte känt oss det minsta hotade. Tvärtom är folket väldigt välkomnande.

Men lite påverkar det helhetskänslan, att det är så många varningar.

Jag har känt mig oväntat pigg efter min operation, men visst känns det ännu. Men vi har försökt hålla ett lugnt tempo, och åkt Uber (taxi) alla lite längre sträckor (även av säkerhetsskäl)


Det blev fem roliga dagar, med fotbollsmatchen på Arena Fonte Nova som en höjdare. Jack och Milo har också spelat fotboll i evigheter ihop med många nyvunna vänner på stadsstranden Porto da Barra, där vi spenderade två dagar ihop med lokalbefolkningen. Ja, det är verkligen deras strand. Inga utländska turister som vi såg/hörde, men fullt av glada Salvador-bor som hängde omkring och spelade fotboll, åt streetfood och drack caiphrinas & Skol (lokala ölen) , särskilt i söndags när vi var där. 

Skön helgstämning!

Det finns också mer ”klassiska turiststränder” någon halvtimmes resa utanför stan, kända för att vara mer vidsträckta och ännu vackrare. Men denna gång ville vi mer åt kulturen/atmosfären inne i själva stan, så vi valde både stränder och annat vi gjorde utifrån det.

Vi känner oss nöjda och glada, och återigen tacksamma över att ha två så nyfikna, upptäcktsglada pojkar som med liv och lust kastat sig in i ännu en ny storstad. De knallar och går, gata upp och gata ner, testar utan att tveka ny street food och hittar alltid människor att prata/spela fotboll/dansa med.
Det är så mycket av behållningen för mig, överallt, som är deras äventyrslust och viljan att alltid veta mer och lära sig mer, och träffa nya människor därute.

Att uppleva med dem är verkligen en ynnest.


På fotbollsmatch på Arena Fonte Nova i Brasilien

2 Comments
img_0657.jpg


Lycka är att vara på plats i en VM-arena och se en match i den högsta brasilianska ligan. Kolla in Milos och Jacks engagemang ovan!

**

Det är så att vår yngsta son är så fruktansvärt intresserad av fotboll.
Det är förstås väldigt vanligt att barn gillar att spela fotboll, men Jack har sen han var bara några år gammal varit i det närmaste besatt av allt som har med fotboll att göra.
Jag vet inte hur många gamla matcher han har sett på YouTube, sen han var tre år gammal har han i princip alltid föredragit att se en fotbollsmatch eller highlights-klipp från vilken match som helst, istället för barnprogram. Och han spelar/trixar/dribblar/skjuter/tränar så ofta han bara kan.
Ja, han älskar både att spela, att titta, att läsa om & att höra berättas om allt som har med fotboll att göra.
Jag skulle aldrig kunna räkna hur mycket vi har pratat om fotboll under denna resa; om spelare, resultat, matcher, lag, olika typer av fintningar och förstås om alla hans egna fotbollsdrömmar inför framtiden.

Även övriga i familjen gillar fotboll, så redan när vi började prata om Brasilien hade jag en liten dröm om att vi skulle se en fotbollsmatch medan vi var här.

Vi hade tur. Brasilianska ligans högsta serie har dragit igång, och ett av lagen härifrån Salvador spelade nu medan vi var här. Jag googlade runt för att få en aning om så det skulle vara säkert (i dessa brasilianska storstäder ska man vara försiktig, så är det ju, och vi försöker vara noga med ”safety first”-tänket) Men det verkade inte vara något problem säkerhetsmässigt, och matchen var heller inte mot något stort rival-lag, så verkade lugnt ur huliganbråk-aspekten…
Men, sen var det inte helt lätt att fatta hur man skulle köpa biljetter, men tillslut förstod vi det som att att enda möjligheten var att gå till arenan dagen innan.

Sagt och gjort. Vi sa inget till barnen om matchen eftersom vi ännu inte var säkra på att vi skulle få till biljettköpandet, utan sa bara att vi skulle gå och titta utifrån på den riktigt coola Fonte Nova-arenan, som byggdes inför fotbolls-VM 2014. Arenan råkar också ligga cirka en kvarts promenad från där vi bor.
Och – det löste sig supersmidigt med biljetter på plats (och väldigt billigt var det också jämfört med många andra fotbollsmatcher, knappt 400 kronor för hela familjen), så vi köpte och berättade sen för Milo och Jack.

Jack blev så lycklig att han började gråta, och han grät så han skakade en lång stund.

Vi skulle se matchen Vitoría mot Cortiba, och fick ju lov att snabbt bli Vitoría-fans 🙂 Matchtröjor införskaffades på marknaden, och nästa kväll gav vi oss iväg till arenan.

img_0658.jpg
Bland de första på plats inför matchen på Fonte Nova!

Även Milo tyckte det var otroligt häftigt att komma in på denna enorma arena, och det var så roligt att dela denna upplevelse ihop.
Arenan är ju dock gigantisk och det var mycket mindre publik än åskådarplatser (och då var det ändå många tusen där). Men hela ena kortsidan var helt fylld med hemmaklacken, med samba, konstant trumspel, dansare och flaggor. Riktigt härlig upplevelse att se och höra detta!
Och ni kan som sagt också se våra söners engagemang i filmklippet längst upp! 🙂

TYVÄRR förlorade vårt lag, men matchen var rolig, snabb och underhållande.

Och den allra allra största behållningen för mig var ju glädjen från barnen, och ja, inte minst Jack.
När vi kom hem YouTubade han highlights och tv-inslag från matchen tills han inte orkade hålla ögonen öppna längre.
Och när han vaknade imorse handlade hans första ord om matchen igår.
Han var (är) så tacksam och lycklig över sin fotbollsupplevelse. Jag är så glad att vi fick till detta, med en match i brasilianska högsta serien; Campeonato Brasileiro Série A (som den heter).

fonte nova fotboll

fonte nova salvador
Glass i paus

fonte nova
Pelé står staty utanför arenan

fonte nova brazil
Happy football-family

Tillbaka till startsidan

Här samlas alla våra inlägg från Brasilien

Annorlunda dagar i Rio de Janeiro

2 Comments
img_0474-1.jpg


Först och främst: TUSEN tack för alla vänliga hälsningar i samband med förra inlägget från sjukhuset här i Rio de Janeiro.

Det är verkligen så himla fint med vänlighet och jag uppskattar så att ni tagit er tiden och skickat omtankar, en kommentar eller hälsning på annat sätt. 

Nu har jag fått lämna sjukhuset, det blev totalt fyra nätter där men det kändes på något sätt kortare. Förmodligen för att de första dygnen försvann i smärt- och sen operationsdimma. Och för att jag faktiskt behövde tiden för att återhämta mig.

Återhämtningen pågår än, men det är i alla fall skönt att vara tillsammans med familjen igen.

Eftersom jag har varit off den mesta av Rio de Janeiro-tiden så har jag bett barnen om en liten resumé av vad de haft för sig:


En bra förmiddag i Botaniska trädgården mitt i Rio.


Vi hyr en lägenhet i området Copacabana…


…och det är mycket kul som händer häromkring


Cykelturen längs hela stranden var en höjdare!

Så ja, mina killar har haft det bra, och nu får vi ändå några Rio-dagar tillsammans också. 

Jag har en tydlig order från läkaren, och det är att inte lyfta. Så vid nästa förflyttning (till Salvador) blir det lite tyngre än vanligt för stackars Patrik… I övrigt gäller att jag ska låta kroppen tala, och ta det lugnt med för tuffa aktiviteter. Imorron bitti ska jag också på ett återbesök på sjukhuset.

***

Här samlas alla våra inlägg från Brasilien

Tillbaka till startsidan 

Inlagd på sjukhus i Rio de Janeiro

19 Comments
img_0406-1.jpg

Jag vaknade upp en natt med fruktansvärda smärtor i magen. Tryckte i mig paracetamol och sen ipren, men det hjälpte ju inget alls. Det blev en lång natts färd mot dag, och sen en ännu längre färd till Rio de Janeiro – närmaste större stad.

Jag insåg att smärtorna var av ett slag som krävde läkarvård, jag kan nog utan att ljuga säga att bussresan till Rio (och natten strax före den) var bland de värsta fem timmarna jag har upplevt.

Känns som jag tillslut ramlade ut på sjukhusets parkering, jag minns knappt den delen men en man i svart kostym kom i alla fall med rullstol och körde in mig på sjukhuset.

Patrik hade fått hålla kontakten med vårt försäkringsbolag – If – och via dem SOS International. De sms:ade honom adressen till detta sjukhus som de samarbetar med.

Jag kom till akuten och jag tror att de tog mig på röntgen direkt. 

De konstaterade ganska snabbt att jag hade akut gallblåseinflammation, och det blev antibiotikadropp och smärtstillande.


Nu har jag varit på sjukhuset i fyra dagar och jag har opererats. Gallblåsan – som var ”MYCKET mycket kraftigt inflammerad”, enligt kirurgen – är nu borttagen och i den satt även en gallsten modell större som också är borta nu.

Budskap: Res ALDRIG utan reseförsäkring! Man vet aldrig när det händer, det där man aldrig riktigt planerar för.

Tack: If Skadeförsäkring, SOS international & detta fina sjukhus – Samaritano – jag är på i Rio de Janeiro. Jag blir oerhört väl omhändertagen.

Och tack mina killar som kämpar på och kör på med sina upplevelser (är så roligt att höra dem berätta vad de varit med om!) och som också kommit och hälsat på mig flera gånger.




Här samlas alla våra inlägg från Brasilien

Tillbaka till startsidan

När vi fick en egen hund – berättelsen om Pisco

3 Comments
picinguaba stranddag


Jag får erkänna att min relation till hundar inte är den bästa. Särskilt inte i utlandet. Jag har upplevt lite för många lösspringande hundar som kommit lite för nära, och eftersom jag även hemma i Sverige alltid har haft svårt för hundar av ”komma nära och gärna hoppa upp på benen/kroppen”-typen så har det hela nog bara blivit sämre av allt resande.

Men som man brukar säga; Plötsligt händer det.

Vi flyttade in i vårt hus i Picinguaba, och från första dagen hade vi en liten hund liggande utanför vårt hus.
Inte så mycket mer med det, det var säkert tio hundar som gick omkring lite överallt där i byn.

Men så kom strax kvällen/natten då jag skulle försöka ladda upp bilder och film via nätet. Det var lite bråttom, och vi hade inget wifi i vårt hus. Så när barnen och Patrik skulle lägga sig och jag ändå inte var sov-trött så bestämde jag mig för att gå ut och gå bort till det enda stället i byn vi lokaliserat med wifi; en restaurang som nu var stängd sen flera timmar men vi hade förstått att modemet var påslaget hela natten, så om man bara satt på en viss punkt på trottoaren utanför, så… (jo, ni ska veta att vi ibland kämpar rejält för att få till några inlägg på instagram och ett och annat blogginlägg 🙂 🙂 )

Hur som helst.
Jag gick ut. Klockan var kanske 23 på kvällen. Mörkt, förutom ett par gatlampor och månen.
Jag gick längs stranden en bit, och upptäckte att den där hunden som legat utanför vårt hus sen vi kom följde med mig. Han vek inte av en halvmeter, utan höll sig till mig. När jag satte mig på wifi-platsen på trottoaren satte han sig bredvid. Och där satt vi. I flera timmar.

pisco dator

pisco selfie
Jag tar alltså en selfie med en hund. Definitivt för allra första gången. Ni som känner mig väl förstår nog i och med denna bild vilken speciell plats Pisco fick hos mig 🙂

När jag tillslut var klar följde han med mig tillbaka, ända fram till dörren.
Och nästa morgon var han på plats igen, och följde med Patrik på morgonpromenad.

Den dagen då han följde med hela familjen på en sex-kilometersvandring och hängde med oss på stranden en hel dag förstod vi att vi ju måste ha ett namn på vår hund. Patrik hade då redan kallat honom för Sicko i någon dag, efter en brasiliansk fotbollsspelare.
Men jag hade lite svårt för namnet eftersom jag tyckte det lät som att vi tyckte han var sjuk.
Milo gjorde om det lite snabbt, och då blev det Pisco. Precis som en typisk Peruansk drink, för övrigt. Och samma start på ordet som byns namn; Picinguaba.

picinguaba stranddag

I en hel vecka följde Pisco varje meter vi gick. När vi var på stranden var han med. Han sprang efter pinnar som barnen kastade, låg och vilade intill när vi badade, och väntade troget utanför affären medan vi handlade.
Det var helt otroligt.

picinguaba pisco beach

Vi förstod aldrig om Pisco egentligen tillhörde någon annan, och ett litet problem i denna by var att nästan ingen pratar ett ord engelska (verkligen inte ett enda ord) och vi kan inte portugisiska, men jag har svårt att tro det eftersom vi såg honom det första vi gjorde när vi vaknade och det sista vi gjorde innan vi somnade.
Han såg dock ut att må bra, såvitt vi kunde bedöma.
Vi gav honom lite mat ibland ute på utflykterna han var med oss på, men vi försökte låte bli att ta med honom upp till vårt hus, ifall han nu tillhörde någon annan, och för att vi inte visste om vår husägare skulle uppskatta detta…

Men vi hade mycket fin tid ihop på dagarna.
Det var väldigt fint att få lära känna Pisco, och vi är glada över vår vecka med vår hund.

pisco milo

Att lämna Pisco var förstås inte roligt. Alls.

Trots att det verkligen var han som valde oss, och verkligen tog oss till sin familj denna vecka, så kändes det lite som att vi övergav honom när vi åkte. Vi kan bara hoppas att han inte känner det så, utan att vi gjorde rätt som gav honom all vår kärlek den vecka vi var där.

Kära lilla Pisco. Vi saknar dig. Ta hand om dig, och ha det så bra


**
Här samlas alla våra inlägg från Brasilien

Tillbaka till startsidan

Categories: Brasilien JORDEN RUNT

Picinguaba – Att dimpa ner i en liten fiskeby

2 Comments
picinguaba stranden

Så blev det dags att fortsätta till Picinguaba.

picinguaba stranden

Vi sa farväl till segelbåten Brenda, tog våra väskor och knallade upp till busshållplatsen och hade tur – lokalbussen kom direkt. Vi gick på och åkte med till Picinguaba.
I denna lilla brasilianska fiskeby nästan mitt emellan Sao Paulo och Rio de Janeiro vid Atlantens kust bor det 400 personer, och här hyrde vi ett hus för en vecka.
Eftersom det kom lite snabbt på, att vi skulle spendera så pass mycket tid i Brasilien, så var alltså researchen ganska obefintlig. Här var det mest så att jag gjorde en kartsökning på Airbnb någonstans norr om Ubatuba… Och så hamnade vi här!

Under en veckas tid såg vi inga andra turister. Det var verkligen otroligt roligt att befinna sig på en plats så befriad från tillrättalagdhet för besökarnas skull. Här blev vi välkomnade hem till deras värld, men allt pågick som vanligt. Den lilla, med betoning på lilla…, butiken hade öppet lite som den ville (och inte, till exempel, när ägaren fick lust att ge sig ut och surfa…)

picinguaba airbnb
Vi har den blåa lilla dörren och övervåningen över garaget – det är vårt fönster ni ser!

Huset bestod av ett vardagsrum med bäddsoffa, en köksdel, ett sovrum och badrum. Alldeles tillräckligt, och för oss är det alltid lyx med flera rum. Utrymme kan vara skönt då och då!
Men här var det framför allt utsikten och läget som blev den största behållningen. Vilken plats!

picinguaba airbnb house

Vi har fortsatt på vår inslagna linje; att göra så lite som möjligt.
Eller ja. En hel del skolarbete. Jag har läst massor. Jobbat. Vi har badat. Killarna har spelat fotboll på stranden i timmar varje dag och lekt med nyvunna kompisar.

Och eftermiddag när fiskebåtarna kommit in har vi köpt färsk fisk, runt 30 kronor för 2 kilo fisk.
Förstår ni vilken lyx?!
Särskilt Jack har varit så himla nöjd. Han älskar verkligen att äta fisk, det kan han göra sju dagar i veckan.
(han sa härom dagen att ”om det skulle ligga 99 superlyxiga hamburgare på en rad och nummer hundra var en tallrik med fisk så skulle jag ändå ta fisken” – Ja, ni hör ju!)

picinguaba fisket
Jack på stranden för att handla fisk av fiskarna som just kommit in efter dagens jobb. Detta utspelar sig kanske sju steg från vår ytterdörr.

picinguaba view
Bild tagen från vårt fönster.

Tankarna på hemma blir allt mer påtagliga, såklart. Det närmar sig, verkligen, hemresa. Bara några veckor kvar.
Samtidigt har vi mycket kvar att uppleva, så det blir så blandade känslor. Ibland känns det som att vi ska hem imorgon, nästa stund känns det riktigt länge kvar.
Jag håller på att formulera tankarna om hur det faktiskt känns. Är inte riktigt framme än.
Men ja, hemma är mer närvarande än nånsin. Och jag får ibland jobba lite med att vara kvar i nuet, och inte hamna för mycket i det som väntar därhemma.

picinguaba beach

Hittade en panoramabild som Milo har tagit, den är himla bra tycker jag! Ni ser vårt blåvita hus till vänster i bild!

Mer om de tankarna kommer. Mycket mer.
Men först ska jag berätta att det hände en totalt oväntad sak i Picinguaba. Man kan tycka att vi varit med om ganska mycket redan under vår resa, men detta hade aldrig hänt förut: Vi fick en egen hund.
Helt plötsligt. Utan förvarning.
Och jag är inte ens särskilt förtjust i hundar, men här – i Picinguaba – kom undantaget.

Snart ska jag berätta om Pisco. Vår kära fina Pisco.

pisco selfie

**

Här samlas <a href=”http://www.attresamedbarn.se/category/brasilien/” target=”_blank”>alla våra inlägg från Brasilien</a>

<a href=”http://www.attresamedbarn.se” target=”_blank”>Tillbaka till startsidan</a>

Istället för Bolivia – Segelbåten Brenda i Brasilien

1 Comment
brenda ombord

brenda brasilien

Vi skulle ju till Bolivia. Åka nattbussar, stanna till vid Titicacasjön, vidare till La Paz, nattbuss igen efter några dagar, se saltöknen, och sen tillbaka till La Paz igen, och sen nattbuss, och tåg, och…

Ja, planerna var långt gångna, det var bara rena tillfälligheter som gjorde att inga av våra planer för ca två veckor i Bolivia var betalda/spikade.
För plötsligt gjorde vi en helomvändning. Vi strök Bolivia, och tog istället ett flyg från Cusco, via Lima till Sao Paulo i Brasilien.

Att vi skulle till Brasilien visste vi, eftersom vi har biljetten åter mot Europa härifrån. Men planen var kanske tio dagar på slutet.
Istället damp vi ner här direkt efter Peru.
Mycket beroende på att vi var så himla nöjda med allt vi då gjort. Nästan en månad späckad med upplevelserna i Galápagos och Peru.
Inte så att vi var trötta på upplevelser. Men nöjda, och mer sugna på lugn och ro än nattbussar.

För mig var det verkligen en ”kill your darling” – som jag har läst på om och velat åka till Bolivia!
Men jag har fått resonera med både mig själv och Patrik; vi måste ju såklart inte göra allting nu. Vi kan återvända. Många gånger.

Så helt oresearchat blev det alltså Brasiliens kust. Det enda vi visste var att vi ville ha lugn och ro. Bada. Komma ifatt.
Och jag kollade som vanligt Airbnb.
– Här finns det visst en segelbåt man kan bo på… sa jag, och visste redan när jag uttalade orden högt till min man att det var där vi skulle hamna 🙂

Mycket riktigt. Några dagar senare tog vi en buss från Sao Paulo till en liten hamnort några mil utanför staden Ubatuba. Enligt instruktionerna gick vi ner till piren och bad en båt vid namn Armare att köra oss till segelbåten Brenda.

brasilien segelbat

Hon låg ungefär fem minuters färd ut, och där gick vi av och tog nyckeln på angivet gömställe.

Brenda ligger förtöjd vid en boj, men inte vid land. Så vår enda möjlighet att komma därifrån var att ringa till taxibåten Aumere via båtens radio, eller att simma in till närmaste strand – cirka 200 meter.

brasilien med barn

Det blev så bra! Precis vad vi behövde – att göra ingenting, men ändå sådär lite lagom äventyrligt 🙂

brasilien barn
Skolarbete

Det fanns en mataffär inne i hamnen så vi handlade där och lagade mat ombord. På dagarna solade vi, läste, badade från båten, åt och hade det finfint.
En dag var vi faktiskt ute och seglade också.., men det tror jag Milo och Jack får visa mer om i nästa Jorden runt-snack.

brenda natt
Perfekt att ha sena kvällsdoppet så nära!

brasilien
Bokläsning (vad hade vi gjort under denna resa utan e-böcker och ljudböcker?!)

brasilien airbnb

**

Här samlas alla våra inlägg från Brasilien

Tillbaka till startsidan

Vi har alla ett val – Tankar ombord på båten Brenda i Brasilien

1 Comment
pisac emanuel jack

pisac emanuel jack

Ombord på segelbåten Brenda strax utanför Brasiliens kust.
Det är sen kväll. Havet ligger lugnt. Vi ligger stilla vid en boj, det är fullmåne och stjärnklart.
Det tolfte land vi besöker sen vi lämnade Sverige har välkomnat oss med lugn och ro.
I alla fall efter att vi lämnade tjugomiljonersstaden Sao Paulo, där vi först landade efter Peru, bakom oss.
En fem timmars bussresa, och sen var vi här. I träbåten Brenda som vi hyr som vårt boende i fyra dagar.
Det har varit en intensiv resetillvaro för oss ett tag. Dagar som späckats med djurlivet på Galápagosöarna och sen med de otroliga lämningarna från inka-tiden i Peru.
Nu ska vi komma ifatt lite bland alla intryck. Bara vara.
Vår resa har också fört med sig så många fler möten än vi någonsin hade förväntat oss. Så många samtal som också behöver få lite eftertanke och tid att sjunka in.
Här, ombord på Brenda, tänker jag just den här sena kvällen på Emanuel. Den före detta kriminella killen från Argentina som en dag bestämde sig för att bli en annan.
Vi träffade Emanuel på en liten restaurang i staden Pisac i Sacred Valley i Peru. Efter en vandring bland häftiga ruiner och storslagen natur gick vi på kvällen in på en av få öppna restauranger som vi kunde hitta. Det var en ruggig kväll, småregnigt och ganska kallt.
Emanuel jobbar där som servitör, och vi började efter en stund prata med killen med rasta-hår och en lite sliten, stickad tröja av alpacka-ull. Han berättade om hur han med hjälp av tankens kraft tagit sig ifrån det destruktiva och stundtals farliga liv han levde tidigare.
Tankens kraft, på så sätt att han bestämde sig för vem han ville vara, för vilka tankar han ville tänka om sig själv och om andra människor, och han valde ett nytt liv. Nära naturen. Med resande och upplevelser, och många möten som inspirerar honom att inte falla tillbaka, varken till det gamla livet eller till bitterhet över det som blev – och över det som aldrig blev.

För mig är Emanuel en av många som har inspirerat längs vägen, och som jag tänker på nu.
Vem vill jag vara? Vilka tankar vill jag tänka om andra människor? Vilken slags medmänniska vill jag vara, nu och när vi kommer hem igen?
Vill jag fastna i gamla konflikter och besvikelser och låta dem ta över och göra mig ledsen och irriterad gång på gång på gång?
Eller vill jag välja att konstatera att det som har hänt har hänt, och fokusera på det goda och positiva istället i framtiden?
– Vi har alla ett val, sa Emanuel, och sen pratade han länge även med Milo och Jack. Sa att de alltid ska följa sina hjärtan, alltid tro på sig själva.
Det kan låta som enkla och lite slitna ord men med den innerlighet Emanuel sa dem så fick de en viktig styrka, och tårarna rann nerför båda barnens kinder när vi sa hej-då nästa kväll, efter ytterligare en middag hos honom.

Det är mycket i livet vi inte kan råda över själva. Som hälsan, döden, naturen och andra människors ord och handlingar.
Men det finns trots allt mycket som våra egna tankar kan göra åt oss, och där har vi alltid ett val att välja vad och hur vi tänker.
Jag tänker länge på det när det närmar sig midnatt ute på däck på Brenda, när månen skapar sitt vita glitter i det brasilianska havet omkring mig.
Det är en mycket vacker natt.

**
Krönika publicerad i Karlskoga tidning/Karlskoga kuriren 12 maj

IMG_0120
Solnedgång på däck på Brenda några timmar tidigare

GOPR2953
”Vår” fina båt

**
Läs alla våra inlägg från Peru HÄR

Och här finns alla våra Jorden runt-inlägg