En text om mammorna som går sönder

2 Comments

Krönika i Karlskoga tidning/Kuriren 10 november

Jag kan inte minnas när jag senast var lite uttråkad för att jag inte hade något att göra.
För jag har alltid något att göra. Det har vi allihop. Vi pratar med varandra i farten mellan brödhyllorna och köttdisken på Kronhallen. En har stuckit in för att handla lite snabbt på väg hem från jobbet, den andra har just skjutsat ett barn till fotbollsträningen och är nu här för en tiominutershandling innan det är dags att hämta barn 2 vid en annan aktivitet och sen tillbaka till fotbollsträningen och sen hem.

Vi är en tokstressad generation, det visar den dystra statistiken som berättar om utmattningssyndrom och alla möjliga andra stressrelaterade diagnoser som ökar. Mammor som till slut inte ens längre orkar gå in bland hyllorna på Kronhallen utan bara blir sittande, stirrande, i bilen på parkeringen.
När den som alltid haft koll på allt plötsligt inte längre minns vad som borde ha handlats hem till middagen.

Det är lätt att gå sönder när det aldrig finns tid att bli hel.

Ibland tänker jag på det som ett systemfel. Något blev fel när vi började plussa på nya aktiviteter utan att ta bort några andra.
Det är förstås jättebra att hemmafru-samhället är borta och att kvinnor jobbar lika självklart som att männen gör det, men vi missade att samtidigt minska på kraven därhemma. För tydligen känner så många fortfarande att det måste vara lika fint och rent som på den tiden när en i familjen alltid var hemma och gjorde allt det där.
Men vem kan både putsa fönster och vara på jobbet samtidigt? Hur ska det gå till?
Sen la vi till ännu mer i våra kalendrar. Egen träning, till exempel. Jättebra, såklart. Men återigen glömde vi att ta bort något annat.

Barnen börjar numera på aktiviteter innan de har fyllt tre. Och sen bara fortsätter det. Vi föräldrar engagerar oss, såklart, och säljer NewBody-kläder, Idrottsrabatten och står i kiosker.
Vi gör det för att vi vill. Också för att vi är tacksamma, mot de som tar ett ännu större ideellt ansvar som ledare. Hur hinner folk det? Tog de bort något annat ur tillvaron, eller plussade de bara på?

För det känns som att nånting blev fel på vägen. Även om mycket av allt vi omger oss med är fantastiskt, roligt och meningsfullt så tänker jag ibland att vi tappade bort oss själva litegrann bland alla vita väggar, träningstights och polerade kök.
Jag vet inte om vi bara kan säga längre att det är upp till oss själva, att vi måste bli bättre på att fatta att vi inte kan vara perfekta. Att vi får ha skit i hörnen. Att köpebröd är okej. Att vi är Good Enough.
Jag vet inte om vi klarar det, för det känns som att alla hjul redan snurrar så fort. Men vem ska ta ansvaret för alla mammorna i bilarna utanför mataffärerna och idrottshallarna som inte orkar mer?
Vem drar i handbromsen för allt, för alla, samtidigt? Så att vi får mer tid att prata, mer tid att andas, mer tid att orka.
Vem skapar tid för att laga, innan alldeles för mycket trasats sönder och inte längre går att göra helt?

IMG_7863
Ibland tänker jag mig tillbaka hit. En av de mest avkopplande platser jag har varit på, hängmattan utanför vårt lilla hus på ön Ometepe, Nicaragua.


#metoo – Och det sjukaste är nog just detta; att ”det var bara såhär det var”

1 Comment

Jag älskar män.
Jag har haft och har turen att ha många väldigt bra sådana omkring mig genom mitt liv.
En ständigt stöttande pappa. En klok och generös bror. Flera riktigt nära vänner, från gymnasiet och uppåt.
På journalistlinjen fick jag en vapendragare vid namn Fredrik. Vi är vänner än idag, 20 år senare. Och bland mina nära vänner inom mediebranschen finns också Lars, Andreas och Tomas.
Jag gifte mig så småningom med Patrik. Vi har två söner. Jag har även en extrafamilj bestående av min bästa vän och hennes make Magnus och deras barn.
Och även i det Degerfors-sociala-livet har jag ett gäng finfina män omkring mig.

Så det jag kommer skriva om nu handlar naturligtvis inte om alla män. Men det handlar om en del män.
#metoo har inte gått någon förbi.
Och det är märkligt nog så att det är först nu jag själv, på riktigt, har reflekterat över hur mycket konstigt jag har upplevt genom åren bara för att jag är kvinna.
Händer som tafsat i diverse barer, såväl i Stockholms som Karlskogas nattliv. Nedsättande och sexistiska ord riktade mot mig, i mejl, ropandes på stan, i telefon, på Messenger, gång på gång på gång genom alla år.
En numera ökänd medieprofil som tryckte sig envist emot mig på efterfesten i samband med en delfinal i Melodifestivalen och som enträget sms:ade sitt rumsnummer, gång på gång, och uppmanade mig att komma dit när festen var slut.
När man säger det nu kan det ju låta rätt konstigt, men då upplevde jag det inte som något särskilt uppseendeväckande.

Det var bara såhär det var.

Men nu, i samband med #metoo, kommer tankarna.
Jag vet att jag oftast har varit ganska hårdhudad och orädd inför alla de kommentarer och oönskade inviter jag har fått under åren. Men det kunde lika gärna ha varit annorlunda.
Tänk om jag hade stått i beroendeställning till medieprofilen när han drog igång sina övertalningsförsök på Melodifestivalens efterfest. Om han varit min chef, och jag lite mer osäker på hur jag skulle hantera det som hände. Om jag inte hade klarat av att säga ifrån. Om jag också hade blivit drogad.
Jag tänker på alla tjejer och fall jag känner till där det inte slutade med tafsande händer i barer och slemmiga sms och jobbiga närmanden.
Det är så många, och på sätt och vis är #metoo en så otroligt sorglig exposé av hur extremt vanligt detta är. Men ännu mer så är #metoo en kraftfull yttring, en samlad kraft som säger att nu får det vara nog. Att det räcker nu.
Nu börjar jobbet. Och det måste göras från grunden. I skolor. Hemma vid köksborden. Vi måste lära barnen att det är schyssthet och respekt som gäller. Alltid.
De schyssta männen måste också säga ifrån. Ta diskussioner. Ta ställning mot de nedsättande orden och handlingarna och stå upp för det enda rätta.

Till alla ni ovan nämnda män i mitt liv: Tack för att ni är där. Och tack för att ni gör det så oerhört lätt att veta att #metoo inte handlar om alla män.
Den delen av debatten blir bara konstig, de som ilsket undrar om man inte ens kan ge en tjej en komplimang längre utan att det ska misstolkas.
Jodå, det går jättebra. Det går jättebra att vara vänlig och respektfull och säga något fint till mig. Inga problem alls.
För jag älskar män, så är det verkligen.
Men inte alla män.

***
Text publicerad i Karlskoga Tidning/Karlskoga Kuriren 27 oktober -17

Att försöka ta med Jorden runt in i vardagen

6 Comments
img_2734.jpg

Okej. För att vara helt ärlig så kämpar jag lite just nu.
Jag saknar våran resa så oerhört mycket.
Jag saknar den vissa dagar sådär mycket så att det känns som att hjärtat ska gå sönder litegrann.
Det jag saknar är nästan aldrig solen och värmen. (Det är en lite oväntad ”effekt” av vår resa, att jag tänker mycket mindre på stränder och paradis och mer på andra sorters upplevelser.)
Utan framför allt så saknar jag OSS.
Jag saknar vår obrutna tid.
Jag saknar oss tillsammans när vi lever vårt reseliv.

Så ikväll försökte jag litegrann. Och det blev himla fint med en vanlig tisdagsmiddag som blev en tvårätters, där förrätten var ett tunnbröd i chilikryddad panna med egenplockade kantareller (av Patrik och Milo i söndags, de åkte ut några timmar för att fiska och kom hem utan fisk men med svamp), och till varmrätt torsk på vitlöksspäckad spenatbädd i ugn, och ris.

Skärmavbild 2017-09-19 kl. 23.41.09

Tända ljus, alla tillsammans. Tid för prat.
Och jag tror det är nånstans där som vi ändå kan hitta vår energi till att ta oss in i en ny höst. In i den mörka perioden.
Vi måste ta med oss en del av vårt jorden runt in i hemmalivet. Vi MÅSTE kunna säga nej till saker och ting och våga förstå hur viktigt det är för oss fyra att vara just bara vi ibland.

FullSizeRender 2

Vi gillar ju det där lilla extra. Mini-guldkanten, som visserligen i vårt fall är långt ifrån champagne och löjrom, men som kan vara tända ljus och servetter (låt så vara från Ikea, det spelar ingen roll), ett lite finare kött nån gång ibland på en fredagkväll. Ännu flera ljus.
Under tiden vi reste var vi jättebra på våra små guldkanter. Jag tänker på Patrik som skar isär plast-vattenflaskor och gjorde ljushållare av, och jag som såg till att vi nån gång då och då sprayade håret och Milo och Jack hade skjortor och så gick vi ut och åt och beställde läsk istället för vatten.

hawaiifalily
Honolulu, Hawaii, Januari 2017

Nu är det mycket lättare att glömma bort att prioritera guldkanterna i andra fall än när det är lite mer förväntat.

IMG_2732

Förrätten bliv chilikryddat tunnbröd i panna med färska, egenplockade kantareller

Jag är glad att jag och Patrik har en gemensam ambition att i alla fall göra vad vi kan.
Vissa perioder kommer det att gå SÅ lång tid emellan guldkanterna, så är det garanterat. Och varje dag kan inte vara en fest.

Men viljan är i alla fall att försöka. Att försöka att ha lite mer Jorden runt även här hemma. Och det behöver absolut inte bara vara i form av mat och servettdukat bord, det är ju mer som rekvisita som hjälper till litegrann att ge prat-tid.

Det kan vara att spela ett spel tillsammans, att titta på bilder från våra resor ihop. Att vandra i skogen, eller bara hänga i soffan.


Det är tiden tillsammans vi vill åt, snarare än aktiviteten.

Ofta snurrar den ju på väldigt snabbt, vardagen.

Men vi försöker. Så gott vi kan.
Jag ger den ambitionen, tills vidare, trots allt en Tumme upp.

Genom eld och vatten

No Comments
FullSizeRender kopia 2

FullSizeRender kopia 2
Ur fotoalbumet, London 2004

***

Det har gått 20 år nu i augusti. Och sen dess har vårt samtal pågått, alldeles oavbrutet.
Den här veckan checkade hon och jag in ett dygn på Loka Brunn i Bergslagen, och vi bara fortsatte att prata.
Vi åkte dit för att fira, både våra respektive 40-årsdagar och just det faktum att vi även firar 20-årig vänskap just i år.

Hon fyller år idag, jag om knappt två månader. Så vi firade. Inte riktigt så galet som förr, utan med hembakat fikabröd, spa och trerätters middag. Och vi pratade. Vi pratade, pratade, pratade.
Det är så skönt att vara med henne för då behöver jag inte tänka alla tankarna själv, för hon tänker dem med mig.
Jag behöver inte förklara så mycket för hon förstår ändå.
Vi rör oss mellan det djupaste inuti och de kiknande skratten, ibland med blixtens hastighet, och sen tillbaka igen.

När vi började på journalistlinjen var vi 20 år gamla. Hon hade just fyllt, jag skulle snart fylla. Men framför allt flyttade hon och jag in i samma studentkorridor, med bara en dörr emellan oss.
Ibland kan jag tänka, lite förskräckt, på hur mitt liv egentligen hade blivit om jag inte hade kommit in på den där journalistutbildningen. Och då är det i första hand inte mitt yrkesliv jag tänker på, utan på henne. Om vi aldrig hade träffat varandra där, i Jönköping för 20 år sen.
Där vi började vandra tillsammans; genom studietid, första journalistjobben i Stockholm, festivalerna, alla utlandsresor, krossade hjärtan, de eviga utekvällarna, schlagernätterna, och alla de där dagarna och nätterna det bara var vi och allt det där pratet.

FullSizeRender
Dominikanska republiken 2001

Alla tårar vi delat, torkat, analyserat. Besvikelser, de största glädjeämnena, sjukdomar, totalt fyra alldeles underbara barn som tillkommit, och deras pappor förstås. Lägenhetsköp, bröllop, husköp, stugköp, stora livsval, ångestladdade beslut, känslor av misslyckande, framgångsjubel och alltid, alltid den där spontana impulsen att det är henne jag vill höra av mig till så fort något viktigt händer.
Det kan vara något bra eller något fruktansvärt, men jag behöver alltid dela det med henne.
För att hon är en så alldeles central del av mig.


2003 – mitt i de där åren då det verkligen var vi mot världen – så deltog bandet Sarek i Melodifestivalen med en låt som kom att bli våran under många, många stunder och fester. Det spelade aldrig någon roll hur många vi var på ett dansgolv, det här var alltid bara våran låt och har så förblivit.
Man kan tycka vad man vill om den kanske något klichéartade schlagertexten, men på något sätt förmedlar den ändå så mycket av vad jag känner för henne, än idag och alltid:

”Jag ska följa dig genom eld och vatten
Över land och hav
Jag ska älska dig tills hjärtat slutar slå
Från det högsta berg till den djupaste av dalar ska jag gå
Genom tid och rum, ja, alla mina dagar ska du få /…/

För om du tappar modet och faller ner på knä kan du vila här hos mig
Som en klippa i stormen att luta dig mot
Och jag sviker aldrig dig.”

***

Grattis min Fatima på din 40-årsdag, just idag. Och jag ser SÅ mycket fram emot våra 40 kommande år!

FullSizeRender
80-talsfest i Jönköping hösten 1997

FullSizeRender
Här har vi känt varandra i en vecka ungefär, och du skriver i min gästbok i mitt studentrum På Solgården i Jönköping. De raderna blev väldigt speciella för oss, eftersom du redan där och då uttryckte att du trodde vår vänskap skulle kunna bli något speciellt


Och naturligtvis lyckades just vi tre få till att specialarbetet för tidningsgruppen på Journalistlinjen blev temat ”Finlandsfärja”. Och som av en händelse blev vi visst ansvariga för drinktestet ombord på Silja Line… 

FullSizeRender
Happy new year!

FullSizeRender kopia 2

Oh yes, elegance really was an attitude… 🙂

FullSizeRender

Med vår vapendragare Fredrik

FullSizeRender

Finns det nånting vi inte har gjort ihop…?!

Skärmavbild 2017-08-04 kl. 20.15.45

FullSizeRender


FullSizeRender
Thailand 2004

Skärmavbild 2017-08-04 kl. 20.20.16
Mitt bröllop, 2011.

307F3634-CA43-4923-B8DC-69F7BDE53213

Kärlek.


Loka Brunn augusti 2017

xxx

(Text publicerad i Karlskoga tidning/Kuriren 4 augusti)

Categories: Okategoriserade

I direktsändning x 2

No Comments
img_0934-1.jpg

Den här veckan har blivit väldigt radio-intensiv. Igår var P4 Radio Örebro här och intervjuade oss om resan/hemkomsten och imorse kom Robban från P4 Värmland.

Milo och Jack har tyckt det är jätteroligt, även om Jack tycker att det är synd att man måste prata så kort stund i radio 🙂 

Här (klicka) går det att lyssna på inslaget som direktsändes från uterummet i mammas och pappas hus imorse! 

Inlagd på sjukhus i Rio de Janeiro

19 Comments
img_0406-1.jpg

Jag vaknade upp en natt med fruktansvärda smärtor i magen. Tryckte i mig paracetamol och sen ipren, men det hjälpte ju inget alls. Det blev en lång natts färd mot dag, och sen en ännu längre färd till Rio de Janeiro – närmaste större stad.

Jag insåg att smärtorna var av ett slag som krävde läkarvård, jag kan nog utan att ljuga säga att bussresan till Rio (och natten strax före den) var bland de värsta fem timmarna jag har upplevt.

Känns som jag tillslut ramlade ut på sjukhusets parkering, jag minns knappt den delen men en man i svart kostym kom i alla fall med rullstol och körde in mig på sjukhuset.

Patrik hade fått hålla kontakten med vårt försäkringsbolag – If – och via dem SOS International. De sms:ade honom adressen till detta sjukhus som de samarbetar med.

Jag kom till akuten och jag tror att de tog mig på röntgen direkt. 

De konstaterade ganska snabbt att jag hade akut gallblåseinflammation, och det blev antibiotikadropp och smärtstillande.


Nu har jag varit på sjukhuset i fyra dagar och jag har opererats. Gallblåsan – som var ”MYCKET mycket kraftigt inflammerad”, enligt kirurgen – är nu borttagen och i den satt även en gallsten modell större som också är borta nu.

Budskap: Res ALDRIG utan reseförsäkring! Man vet aldrig när det händer, det där man aldrig riktigt planerar för.

Tack: If Skadeförsäkring, SOS international & detta fina sjukhus – Samaritano – jag är på i Rio de Janeiro. Jag blir oerhört väl omhändertagen.

Och tack mina killar som kämpar på och kör på med sina upplevelser (är så roligt att höra dem berätta vad de varit med om!) och som också kommit och hälsat på mig flera gånger.




Här samlas alla våra inlägg från Brasilien

Tillbaka till startsidan

Patriks härliga födelsedag i Ollantaytambo

2 Comments


Det blev dags för ännu en födelsedag, den sista i ordningen på vår resa. Jag fyllde i Malaysia, Jack i Las Vegas, Milo på Galápagos, och så blev det Patriks tur i Peru.

Han väcktes på morgonen i vår lägenhet i Cusco. Av Milo fick han fina glasunderlägg från Galápagos, av mig en kartmålning och av Jack en upplevelsepresent med ett kort där det stod att han skulle vara finklädd och klar klockan 18:30.

Sen tog vi en buss till staden Ollantaytambo som ligger i Sacred Valley. Bara bussresan var grymt häftig, dessa miljöer med Andernas höga, böljande bergstoppar och gröna dalar överallt. Det är SÅ vackert!


Vi checkade in på vårt hostel på torget och satte oss på en pub-balkong med utsikt över torget och tog en födelsedags-öl/cola/resp glass.


Sen var det dags för huvudmålet denna dag som var Ollantaytambos ruiner.

IMG_7142

Ollantaytambo är den enda staden från inka-tiden som fortfarande är bebodd, och den lilla staden är verkligen speciell och charmig med sin gamla bebyggelse. Och så den gamla fästningen som ligger precis intill stadskärnan.


DSC04464
Foto: Milo


Foto: Milo

På kvällen inleddes Jacks upplevelsepresent med en öl på uteservering på torget, det ser kanske för kallt ut för att sitta ute men det funkade utmärkt.

DSC04552

Sen var det dags för restaurangen! Jack hade verkligen kämpat och lusläst recensionerna på alla restauranger i Ollantaytambo, och tillslut bestämt sig för en: Uchucuta. där han, med bara lite, lite hjälp, sen bokat bord.

(Jag kan säga att mitt förslag var ett annat men Jack stod på sig, det var denna vi skulle ha! Och det är jag mycket glad över!)

Det blev en succé! Topp fem av allt vi ätit under hela resan, superbra verkligen!!


Och – i överraskningen ingick även att en tårta var beställd och kom in efter maten!


Vi hade en så himla bra dag. Vilken lyx det är att vi det senaste året har kunnat fira alla våra födelsedagar tillsammans från det vi vaknat på morgonen till vi lagt oss. 

Tacksam!!!


Kolla så himla fint det är i ruinerna: (patrik tackade för hälsningar han fick på Facebook denna dag):

Categories: Okategoriserade Peru

Vandring i Sagan om ringen-land

7 Comments
img_4845-2.jpg

Det här blev (också) en så himla bra dag, och jag tror faktiskt jag är lite endorfinstinn fortfarande för egentligen borde jag sova men ville så gärna titta igenom Patriks bilder från dagen först…

Så det fick bli ett blogginlägg också!


Vi åkte idag till Tongariro national park, en timmes bilresa från Taupo (där vi bor i tre nätter) Nationalparken är känd för mycket, och inte minst att detta i mångt och mycket är Mordor i Sagan om ringen-filmerna.


Första snön vi sett på ett tag!! Dock på, enligt mig, behagligt avstånd… 

Jag är ingen Lord of the rings-kännare, tvärtom, men Patrik har koll och blev vår sagoberättare under vår åtta kilometer långa vandring. Blev spännande berättelser om Frodo och Gollum och allt möjligt.

Dessa vulkaner på våra bilder spelar till exempel en viktig roll i filmerna


…och detta vattenfall – som Milo och Jack badade i, typ 10 grader – också:


Och även om man är helt ointresserad av Sagan om ringen så är detta en fantastisk plats för vandring ändå. Det finns leder i alla tänkbara längder och för alla nivåer.

En väldigt fin och speciell nationalpark.


Frukt- och vattenpaus.

Coola killar, som verkligen älskar att vandra


Mera fika! Lunchmackor efter vattenfallsbad.


Bara att åka bil genom detta landskap var häftigt. Här är förresten vår kära bil som nu har burit oss en månad över stora delar av Nordön.

Och sen åkte vi för andra kvällen i rad till ett jättehärligt ställe här i Taupo – Spa Thermal Park. Ett stort grönområde, och en plats där hett källvatten kommer rinnande ut i floden Waikato.

Så just där detta sker blandas det heta vattnet med flodens kallare, och det är en populär badplats för stans invånare. Unga, gamla, med picknick, musik och ofta i större sällskap som kom och gick medan timmarna gick. Både igår och idag på kvällarna har vi hängt & badat där i flera timmar.

Perfekt avslut på grym dag idag!

Men nu SKA jag sova… 🙂

Inför en annorlunda jul

3 Comments
fullsizerender

Inför julafton 2016, som kommer att tillbringas i ett safaritält på Pagoda Lodge i Kerikeri, vid en liten flod i norra Nya Zeeland. Krönika publicerad 23/12 i Karlskoga tidning/Kuriren.

**

På andra sidan jorden är livet upp-o-ner.
Häromdagen firade vi sommarsolståndet och årets längsta och ljusaste dag – med att gå på julmarknad. Vi hälsade på tomten, som hade flipflops på fötterna istället för kängor.
Och i morgon, när vi vaknar och dukar upp julaftonsfrukost är det fortfarande uppesittarkväll hos er.

kerikeri

Nya Zeeland har varit en intensiv, ny bekantskap. En sån där som tar andan ur en då och då, nästan så att det blir jobbigt, men som man ändå fascineras så av för att hela hon är så speciell.

Man vill bara ha mer.

Under fyra veckor har vi roadtrippat oss fram på slingrande vägar genom ett slående vackert landskap.
Gröna kullar och betande får. Makalösa stränder. Vattenfall, vandringsleder och hisnande utsiktsplatser. Och i inlandet de mäktiga vulkanområdena som för tankarna till ett månlandskap. Sprutande gejsrar och varma källor.

Att vara bortrest över jul är inte bara härligt. Jag tycker om julen hemma och hade gärna traditionsenligt sjunkit ner hos mamma och pappa i soffan med varm glögg och hela familjen omkring mig ikväll.

Istället gör vi det bästa av allt, på vårt sätt.

Nu har vi flyttat in i ett safaritält där vi bor under hela julveckan. Ett stort tält med tre rum, stadigt monterat på ett trädäck. Inrett med riktiga sängar, en soffa, sköna mattor och kylskåp. En stor veranda med vilstolar med vy över en liten flod.

pagoda lodge

Vi har pyntat med en tre centimeter hög trätomte som Jack packade med i sin ryggsäck från Sverige i augusti, och en röd glittergirlang vi köpt här.
Vi har laddat ner jullåtar som vi lyssnar på i bilen, och några julklappar blir det till och med.
Men samtidigt gassar solen från en klarblå himmel. Och stället vi bor på har en helt fantastisk och blommande trädgård. Det doftar kaprifol överallt och hortensiabuskarna är högre än mig.
Vi badar i floden alldeles nedanför oss. Solar på klippor och har picknick.

På julmarknaden handlade vi lite till vårt eget lilla julbord. Det blev några lokalproducerade ostar, rökt king fish och en påse färska avocado som vi tänkte göra guacemole av.

Men vi har sett julskinka i matbutiken så vi köper nog några skivor senare idag. Och lite lamm, och någon mer fisk vi kan grilla.

Det blir bra som det blir. Annorlunda, men bra.

Vi har turen att ha vänner här från Sverige som vi också hänger med, och det känns lite extra bra just såhär i familjetider. Även nyårsmiddagen är under planering och då firar vi hela gänget tillsammans i ett hus nära stranden.

Men först: lugna juldagar här vid floden, nästan så långt norrut man kan komma i Nya Zeeland.

Jag sa till Patrik förut när vi låg i solen på klipporna att den största gåvan är att se och känna hur bra våra barn mår. Att riktigt känna att vi har gjorde rätt som följde drömmen om äventyret och tiden tillsammans.

Att uppleva deras harmoni, deras glädje och veta i hjärtat att de mår bra, eftersom vi känner dem så väl. Det är den enda julklapp jag behöver.

Julefrid är ett ord som jag tycker mycket om, så jag vill gärna önska er alla just det. Det blir inte alltid precis som man tänkt sig, och kanske inte rakt igenom perfekt, men det kan bli bra ändå.

På sitt sätt.

fullsizerender

Categories: Okategoriserade

Kuala Lumpur!!

8 Comments
thumb_img_3706_1024-2.jpg

Ibland känns det konstigt med tiden. Som nu, det är bara tisdag morgon idag. Och det var så sent som i lördags som vi anlände till Malaysias huvudstad Kuala Lumpur.

Det mest fantastiska som hänt är ju att vi har fått besök!! Milos och Jacks mormor och morfar anlände från Sverige i lördags morse, och vi mötte dem på flygplatsen. De kommer att resa tillsammans med oss i en månad nu och det är vi SÅ glada över!


Vi har haft jätteroliga dagar i denna härliga storstad! Vi har hyrt en lägenhet via Airbnb, och den hade ett helt grymt läge. Tio minuters gångväg från Petronas Twin Towers, och från våra panoramafönster på 28:e våningen hade vi utsikt mot tornen. Och så det bästa av allt: tillgång till en infinitypool på 51:a våningen med superutsikt över Twin Towers och det snygga tv-tornet, KL Tower.


En dag spenderade vi i och kring tornen, i de stora shoppingcentren och i KLCC Park  där det bland annat finns en JÄTTElekpark och en JÄTTEplaskpool med vattenfall och mycket plats för avsvalkande lek.

Igår hängde vi runt i Chinatown, som var en positiv överraskning – kul och intensivt ställe med billig marknadsshopping. 


Och sen gick vi runt i kvarteren omkring, in i något varuhus, vidare runt på gatorna.


Vi har varit i KL en gång tidigare. Då var vi enbart runt tornen och shoppingcentren där, så det var riktigt roligt att uppleva mer av denna femmiljonersstad. Gillar stan och skulle gärna hänga här mer!


På kvällarna köpte vi med oss plockmat -sushi, pizzaslice:ar, ost & kex mm – och hängde vi hemma i lägenheten. Och sen badade vi förstås mycket i vår helt otroliga pool.

Det blev ett så alldeles bra tempo, och som vanligt ger storstad med barnen verkligen mersmak! 

Och extra roligt denna gång att få dela upplevelserna även med mamma och pappa.


Nu är det tisdag morgon och vi är på väg mot nästa mål, ett nytt land – nämligen Indonesien!

Alldeles strax boarding!

Tack Malaysia! Vi har haft det bra här!


Patrik var uppe på taket i soluppgången och tog denna bild.

På väg!!

4 Comments
img_0110-1.jpg

Så börjar äntligen vårt livsäventyr!

Nu har vi rest från Sverige, mellanlandar nu och fortsätter sen mot Dubai där vi landar inatt.


Dagen började med våffelfrukost i mormor o morfars kök, och sen åkte vi till Arlanda 


Det känns fortfarande ganska overkligt. Den här dagen har alltid varit så långt fram.

Och så är den plötsligt här

Min pappa skjutsade oss snällt nog till Arlanda. Spotify i bilen och ett allmänt gott mod.

Efter att vi checkat in hade vi picknick på festrester från igår som mamna omsorgsfullt hade packat.

Sen det ofrånkomliga avskedet… Och in genom säkerhetskontrollen.

Växlade lite Sri Lanka- pengar och tittade i några butiker innan boarding.

Första flygdelen gick jättebra. Om en stund ombord igen.



Nu börjar det. 

Äntligen!


**

Categories: Okategoriserade

Avskedshelgen

9 Comments

Vi har haft en så fin helg, då vi fått säga hej då (eller snarare – Vi ses!) till många som vi tycker om och kommer att sakna under vår resa. 


I fredags kväll hade vi ”öppet hus”-fest på Bosna här i Degerfors, pizzeria, restaurang & byns enda uteställe i ett. Dessutom legendariskt fotbollssupporter-hak, med Degerfors if som det självklara laget i hjärtat.

Och – som har världens bästa ägare, Nedjan och Liljana. Vi reserverade källaren och en del av restaurangen och så vällde en massa barn o föräldrar och andra kompisar in under kvällen.


Jacks gudmor Sofia gjorde en grym insats som lekledare i källaren. Här östes det på med dans-stopp, pizzakalas, limbo, Hela havet stormar, chips och godis.

Milo och Jack var så glada, det var härligt att se.


I går hade vi en familj/släkt-middag med MASSOR av god mat.



Det är himla sorgligt med avskeden, och mest hjärtskärande är ju när barnen gråter.


Svenska färger i dukningen!


Och samtidigt som det är sorgligt så känns det ju samtidigt fantastiskt fint att vi får ha så många människor att tycka om och som bryr sig om oss.

Helgens mest bestående känsla är därför tacksamhet. Vi är verkligen rika som har alla dessa människor runt oss.

Tack alla som förgyller vårt liv! Tack för allt pepp, alla kramar, alla lyckoönskningar, live och på bloggen och Facebook.

Det betyder mer än jag tror ni förstår att ni finns.

Nu ska vi sova, och strax före nio imorron bitti rullar bilen iväg mot Arlanda.


Godnattsaga med mormor och morfar ikväll ❤️


**

**

Categories: Okategoriserade

Sista jobbdagen

3 Comments

Så kom dagen tillslut.
Idag jobbade han sin sista dag (för den här gången), efter att ha jobbat heltid med ett och samma uppdrag sen april förra året, utan några uppehåll. Utan någon semester. Därtill en hel del övertid, jourtimmar och missade roligheter på grund av jobbet.

Knappt en endaste krona har du lagt på dig själv av dom du har tjänat. Familjen, alltid familjen, och så resesparkontot.
Du har gjort det för oss och du har slitit hårt.
Kära make, pappa, Patrik.
Nu förtjänar du all tid som ligger framför dig, långt från industrigolven. Tillsammans med oss.

Nu är det paybacktime.

Tack för slitet.
Vi älskar dig.

IMG_0022
Okej, inte varje dag du har sett ut såhär efter avslutad arbetsdag… Men det har hänt, mer än en gång…

IMG_0013
Ikväll firade vi med hemlagad Chicken tikka masala och egenbakat naanbröd

IMG_0018

**
**

Categories: Okategoriserade

Arlanda lördag morgon – och att redan längta

No Comments
img_3438.jpg

arlanda

Min absolut sämsta gren är nog att vara ifrån min familj under en längre tid.
Och i det här fallet menar jag ”längre tid” som i mer än två-tre dagar.

Det är nog tur att jag inte blev en sån där vara-borta-ofta-långa-perioder-karriär-förälder . Inte för att jag lägger någon värdering angående dem som lever så.
Men jag själv skulle aldrig klara av att göra det.
Jag vill träffa mina barn, helst varje morgon och helst varje kväll. (och eftersom jag har lyxen att leva tillsammans med barnens pappa så är jag ju ” bortskämd” med just detta)

att resa med barn

Ibland gör jag/vi andra saker och så måste det naturligtvis få vara.
Men när det, som nu, är så att det ska gå en hel vecka tills jag träffar dem igen. Då känns det lite extra mycket, det gör det.

Så, vad ska jag göra? Jag ska åka till Norrbottens län en vecka och fara runt för Dagens industris räkning, tillsammans med fotograf Amanda Lindgren, och göra massor av reportage.
Di:s sommarbil är ett superroligt sommaruppdrag, som jag har haft flera gånger tidigare. Men detta blir första gången i just Norrbotten.
Jag kommer att Instagramma på vår familjs egen Instagram, har jag tänkt.
Ja, det här kommer att bli enormt intensivt, annorlunda, lärorikt, utmattande och roligt.

Planet till Kiruna går om en liten stund. Sitter vid gaten på Arlanda nu. När vi landar där drar vi vidare, lååångt ut på ett fjäll. Och sen är det igång.

När jag gick genom terminalen nu på morgonen kom förstås tankarna på nästa gång jag kommer vara här för avresa, om en dryg månad.

Jag brukar inte vara resfebrig, men får medge att tanken på jorden runt-avgången framkallar några små fjärilar… Men jag LÄNGTAR, även till det.

resa med barn

Categories: Okategoriserade

Tags:

Midsommarmorgon vid Skagerns strand

2 Comments


Tidig midsommarmorgon, och vi har vaknat i våra vänners otroligt fina stuga vid sjön Skagern nära Finnerödja. Klassiska jordgubbsmarker alltså, och det passar ju bra en sån här dag.


Morgondopp för oss fyra, det var premiär för i år för mig.

Nu kaffe med utsikt över lugn sjö och jag är så nöjd så nöjd med tillvaron.

Barn som redan har skrattat högt tillsammans och spelat fotbollsmatch mot papporna, och strax frukostmyser i köket.

Tänker att det inte behövs något mer än just detta en midsommarafton. Behöver inga nubbar och skrålande kalas, inte ens en strålande sol för att ha det alldeles bra.

Lite sill, färskpotatis, lyckliga barn, Lindas skaldjurscheesecake som väntar i kylen, ett kallt glas rosé, goda samtal och en och annan lek.


Det blir en bra dag idag!

Vi önskar er alla en fin midsommar!

Categories: Okategoriserade

Heja Sverige!! (av flera skäl…)

2 Comments

Alltid så sjukt jobbigt med såna här ödesmatcher. När allt liksom bara kan ta slut.

img_2884.jpg

Den här gången har EM-tittandet också ännu en dimension. Jack kommer bli HUR ledsen som helst om Sverige åker ut…

Han är så väldigt fotbollsintresserad, ja, besatt är nog egentligen ett bättre ord. Jag vet inte hur många EM-matcher han har sett, tror de enda han har missat är några av de sista halvlekarna i 21-matcherna på grund av att vi har bestämt att han måste lägga sig på grund av att han varit tvungen att gå upp tidigt.

När Sverige förlorade mot Italien grät han, och detsamma när Irland gjorde 1-0 i den matchen. Så om dom nu åker ut… Törs inte ens tänka på det!

img_2893.jpg

Milo kommer också bli jättebesviken, men Jacks sorg kommer sannolikt vara på en nivå som går över det mesta. Jag har inte ens kunnat med att berätta att det kan vara Zlatans sista match i landslaget idag, men lär väl bli tvungen att ta det nu till middagen.

Så nu så Sverige, vinn över ödet, gör det där ”omöjliga”. Vinn över Belgien!

Fotbollstittandet lär fortsätta i det här huset fram till finalen i mitten av juli, men det är ju så väldigt mycket roligare om Sverige är med, såklart.

De två tidigare matcherna har vi sett ute på lokal, den första på storbildsskärm på Bosna här i Degerfors och den andra på Allstar i Karlskoga. Båda tillsammans med vänner.

img_2880.jpg

Såg Sverige-Irland på Allstar i Karlskoga med kompisarna.

Ikväll är det ju sen match och vi blir hemma i soffan. Bra det också, ju.

Snälla Sverige, KOM IGEN NU! För Jacks skull, för allas skull, för festens skull!

Knappt två timmar kvar nu…

FullSizeRender

När Jack träffade sin stora idol förra våren.

Categories: Okategoriserade

Den blomstertid nu kommer…

1 Comment

milo och jack

Lyckodagar att spara och bevara.
Det finns många sådana, och skolavslutningen är ju en sån där alldeles speciell dag. Det var underbart fint att vara med imorse när alla klasser på Strömtorpsskolan först framförde en varsin sång, rektor Anette höll tal och klassen fick fina diplom av lärarna.
Milo slutade första klass idag, och vi är väldigt glada och tacksamma över starten på hans skolår. Det är en jättefin klass han går i, och lärarna är av den där allra bästa sorten.
Han har lärt sig jättemycket och älskar varje sekund av skoldagarna. Han har många kompisar, både i sin egen och andra klasser. Och allt det här är ju sånt som inte alls är självklart.

FullSizeRender-2 kopia

Lunch ute på ett av favvoställena – asiatiska Hui Bin i Degerfors. God buffé, och det lyxiga är att även sushi ingår. Det kan man säga att Milo alltid utnyttjar till fullo.

IMG_2756

Efter en paus hemma, och hej då till kvällsjobbande pappan, åkte vi till vännerna Adrian och Stella. Fintårta och fotboll i trädgården för barnen och prat & pyssel för mammorna.

Följde med dem till Woodys i Karlskoga och åt alltså på restaurang för andra gången på en dag, lite ovanligt lyxigt kanske, men är det skolavslutning så är det…woodys karlskoga

Imorron kör vi på med sommarfest hemma hos oss för alla barn i Milos klass, för att fira sommarlovet och som ett litet hej då inför Jorden runt-resan då Milo ju kommer vara borta från kompisarna i nio månader. Han går visserligen med dem en vecka när klass 2 börjar, men vid det laget bor vi inte kvar i vårat hus så det kändes roligt att ha festen nu för att njuta av Gräsholmen och alla ytor vi har här.

Många känslor en sådan här dag, och allra mest just tacksamhet. För ett fint första skolår. För fina vänner. För att Milo och Jack har varandra. För sådant som ligger framför.
FullSizeRender-2
Milos sommardikt som han skrivit i skolan. Att han allra helst vill vara med sin lillebror Jack under sommarlovet värmer såklart mammans hjärta på alla tänkbara sätt.

Categories: Okategoriserade

Tags: