Avsked från en fin familj

9 Comments
image

Petani beach
I takt med att dagarna gick så var det som att vi hittade vår gemensamma takt med familjen som äger Petani Beach Chalet på Perhentian Kecil.
Första dagarna var det en del folk, några dagar rentav fullt i de fem bungalowerna och många som åt i restaurangen.

Men så, efter förra helgen, så lade sig lugnet. Bara vi, i bungalow nummer fyra, och Petanifamiljen.

Perhentian
Vi har tyckt så mycket om att se deras dagar gå, mormor och morfar som sover i restaurangen men brukar vakna vid sju-tiden och rulla upp gardinerna för att öppna upp den fönsterlösa öppningen mot havet.

Femåriga Irfan som klär sig i sin skoluniform och blir skjutsad av morfar i båten till byn på vardagsmorgnarna. Och som kommer hem på eftermiddagarna och ivrigt springer för att leka med Milo och Jack.

Perhentian malaysia
Gulliga Ehan, mamman till barnen, och en gudomlig kock. Och som så generöst delat med sig av sina kökshemligheter till Patrik när han varit med henne i köket på kvällarna.
Hans receptbok har fyllts på, och Ehan har lärt ut hur hon gör sina himmelska fried noodles och den otroligt goda rätten med paprik sauce, bland annat.

Petani beach
Glada skratt från köket på kvällarna, Patrik som tappert försökt bemästra wokpannan lika smidigt som Ehan. Dofterna, de fantastiska råvarorna, och tillslut de färdiglagade måltiderna som burits fram på sina tallrikar och placerats på den fruktmönstrade vaxduken i grälla färger.

Ö malaysia
Azpol, barnens pappa, som alltid har ett leende och gärna ett skämt på lut. Lilla ettåriga Zahra som levererar high fives och förtrollande leenden på löpande band. Och som plötsligt lyckas somna, mitt i allting, mitt i restaurangen.

Malaysia med barn
Milo och Jack har trivts så bra här, jag tror sällan jag har hört dem uttrycka så mycket kärlek till en plats där vi rest. De hade kunnat spendera mycket mer tid här, och mest av allt har de nog trivts i restaurangen som också fungerar som hela familjens vardagsrum. Det är här de umgås, äter och går ut och in från det lilla rummet innanför som verkar vara både sovrum/tv-rum/bönerum i ett, för hela familjen. Och där vi så självklart har fått vara en del av deras vardag.

Resa i malaysia
Jag beundrar dessa människor, som med enkla medel har skapat detta sätt att leva, ljusår från alls våra svenska trygghetssystem.

Petani perhentian
Deras ställe ser inte mycket ut för världen, det saknas lite brädor här och var, bungalowerna är av enklaste slag och el saknas halva dygnet. Men här har vi mött en genuin värme. Varje dag har familjen generöst delat med sig, bjudit på massor av frukter, kex till barnen och mycket annat.

Sånt som de hade kunnat ta betalt för har de bara skakat på huvudet åt. Som när vi frågade om det gick – mot att vi betalade en slant för (den dyra) elen – att slå på det extra elaggregatet på dagtid när barnen var sjuka för att få fläkt. Eller snorkeln och cyklopet som vi lånade i tio dagar, och som egentligen kostar 20 kronor per dag att hyra.

Det har de absolut inte velat ha betalt för. (Och jag tycker att det så ofta är så, att de som inte har så väldigt mycket är mest benägna att generöst dela med sig av det de har.)

Och Ehans matlagningskunskaper blev inte till en prissatt matlagningskurs, utan ett generöst delande av det hon kan. Azpol skojar om att vi måste öppna en malaysisk restaurang hemma i Sverige; ”Petani restaurant” föreslår han, och vi lovar leende att fundera på saken.

Det är fint att bjudas in i människors liv på det här sättet, och jag har känt mig så tacksam när jag har sett våra barns välbefinnande här i detta synnerligen enkla men harmoniska liv.

Petani
Sista kvällen fick Milo och Jack varsin t-shirt av familjen, som de varit i byn och hämtat. Barnen blev så glada och stolta för sina tröjor. Och precis innan vi skulle gå mot båten för avfärd kom de med Petani-tröjor även till mig och Patrik.

Det var himla sorgligt att lämna. Men också fint. För vi lämnade ju med vetskapen om att vi på en liten ö utanför Malaysias östra kust har vänner att minnas med värme, och kanske en dag återvända till.

Nu är vi på väg igen. Storstadsliv några dagar, och ett VÄLDIGT efterlängtat återseende väntar. 

Öar malaysia


Godmorgon från en hängmatta på Perhentian

2 Comments
img_2037-1.jpg

Klockan har just passerat sju på morgonen och jag ligger i ”min” hängmatta och skriver detta.

Vågorna som bildas av de tidiga morgonbåtarna ute på havet rullar in några meter ifrån mig. Palmkronor och himmel som tak.


Jag hör ju att det låter ganska härligt. Och det är det.

Trots att det varit en natt med mycket drömmar; vaknat, vridit, vänt, somnat om, vaknat.  Trots att lakanet är för litet för min madrass på golvet, det släpper varje natt och blir till ett korvigt virrvarr vid fötterna. Nåt bett kliar, förmodligen oproportioneligt mycket bara för att det är natt.

Hemma hade allt det stressat. Hela dagen därpå hade blivit påverkad.

Men här. Jag går ut till min hängmatta, låter dagen starta i långsam takt. Patrik släntrar ut, inte heller jättenöjd med sin natt. Men vi konstaterar att det löser sig. Vi är så utvilade och mår så bra i grunden att det inte gör något.


Vi har så långsamma sköna dagar här på Perhentian. 

Precis utanför vår strand har vi ett fantastiskt fint korallrev där vi snorklar tillsammans varje dag.

Vi badar. Läser böcker. Milo jobbar på med matte och svenska. Patrik och jag jobbar också en del.


Men aldrig någon stress. Aldrig bråttom.

Perhentian-öarna har gått in i lågsäsong nu. Det är bara vi som bor på vårt lilla familjeägda resort dem här veckan och det känns nästan som att vi bor här nu. Hämtar något i köket om vi behöver. Milo och Jack ser en stund på tv inne hos Zahra och Irfan som barnen i familjen heter.


På kvällarna de senaste dagarna har det blåst upp, åskat och regnat. Men på dagarna är det som om ingenting har hänt. Solen är här, troget, och Perhentian sitt vackraste jag.

Alla dygnets vakna timmar tillbringas utomhus. D-vitamin och konstant frisk luft.


Vi åkte på en snorklingsutflykt också. Jag och Milo såg en liten haj, och sen såg vi allihop en jättesköldpadda. 


Vi har också haft en heldag ihop med en svensk-engelsk jorden runt-resande familj som vi träffade på av en slump. Så himla fin dag med många intressanta samtal, mera snorkling med havssköldpaddor och mycket bad på vykortsvackra stränder. Vi hoppas verkligen att våra vägar korsas igen!

Nu har Jack vaknat, och själv beställt in en morgonpannkaka. Jag ska beställa en kaffe, kanske två, och snart vaknar jag nog till ändå. Precis som Perhentian gör just nu.

Det är den sista dagen här. 

Men det kommer att bli en fin dag.

Sjukdomar och djungelpromenad

3 Comments
img_1682-1.jpg

Först blev Milo sjuk, han hade en tuff natt med magsjuka och lite feber. Dagen därpå var han feberfri men riktigt medtagen, och låg mest i bungalowen och sov eller drack vätskeersättning och lyssnade på ljudbok. Men redan på kvällen märktes det skillnad och nästa dag var han återställd.

Sen blev Jack sjuk, en lindrigare magsjukevariant men lite högre feber.


När Milo var sjuk gick jag och Jack ut på utforskarpromenad på ön, och det blev en vandring genom djungeln tills vi kom ut i fiskebyn som ligger på öns ena udde.


Det blev en rolig – och varm – eftermiddag. På djurkontot: tre rätt stora ödlor och ett gäng ekorrar.


Vi gick runt på smågatorna och tittade på hur man bor och lever i den byn.



Fried rice och chocolate pancake till lunch


Vi befinner oss alltså på ön Perhentian Kecil, och kecil betyder liten. Besar, stora ön, ligger jättenära.

Sen skulle vi gå tillbaka en annan väg genom byn tänkte vi…


…men då tog det stopp. Vilse!!

Men tillslut kom vi rätt…


…och hittade tillbaka till stigen genom djungeln innan vi landade på vår strand Petani igen.

När Jack hade sin sjukdag tog Patrik och Milo en båtutflykt till en strand på andra sidan ön, Long beach.
Nu är alla friska igen, och om man nu kan säga så så var det ett ”bra” ställe att bli sjuk på. Självklart hade vi ju anpassat oss så mycket vi kunnat oavsett var vi befann oss, men att bli sjuk mitt i en resdag till exempel är ju inte så roligt.

Nu var vi ändå bara stilla utan några planer alls, vilket var skönt. Barnalvedon och Resorb finns förresten med i packningen hemifrån, liksom febertermometer. Skönt att ha när det händer.
Varför sjukdomarna dyker upp är ju ofta svårt att säga, precis som hemma. Men OM det nu berott på maten i något fall så kan konstateras att vi ätit på strandens enda lyxigare ställe kvällen innan…
Och lustigt nog har det varit samma sak för oss flera gånger tidigare, i Indien – till exempel – blev båda barnen matförgiftade av fish and chips på Hilton första dagen när vi anlänt.
Sen reste vi runt i landet i sex veckor och åt i princip bara inhemsk mat på små restauranger, guesthouses, streetfood och hemma hos familjer. Utan de minsta symptom…
Så man kan inte döma hunden efter håren, är i alla fall vår erfarenhet so far.

Nu fortsätter strand- och snorklingslivet här ytterligare några dagar. Lugn och ro.
Och god malaysisk mat i vår enkla men fantastiska lilla restaurang där vi bor.
Jag hoppas nu på att Patrik ska kliva in i köket nån eftermiddag och få lära sig lite hemliga knap. Det har han ofta gjort förut, med goda resultat 🙂

Återkommer om det!
Tills dess: barfotaliv, hängmatteliv, inga-måsten-liv.
Njutning.

Hemma hos oss – Perhentian islands, Malaysia

6 Comments
img_1674-1.jpg

Vi har flyttat in i en liten bungalow för 11 nätter på lilla stranden Petani, på ön Perhentian Kecil på Malaysias östkust. Tanken är att bo billigt, ta det väldigt lugnt, skolarbeta, jobba en del och bada och snorkla mycket.
Barfotaliv, som jag älskar det. Tror egentligen inte att jag är gjord för strumpor, och knappt ens skor heller… Barfota är grejen!

Här kommer en liten rundvandring:


Här är våran ”trädgård”. Det finns bara fem bungalows här för uthyrning. 

Vi har bara el från sju på kvällen till sju på morgonen, inte på dagarna. Det är stora glipor mellan vissa av plankorna i väggarna och golvet, och en del plankor saknas helt. Men ÅH som vi trivs! Milo frågar varje dag om vi inte kan stanna här i två månader.


Utsikten från vår veranda

Master bedroom…


Duschen… (okej, om jag skulle ändra på nånting i tillvaron här så blir det den ?)


…skulle dock inte vilja ändra på detta! Våran strand, några steg från verandan



Restaurangen/receptionen. Maten är VÄLDIGT god, och billig. Vi äter middag för cirka 20 kronor per person.

Kostnaden för boendet är ungefär 230 kronor per dygn.


Spelstund med sonen i familjen som äger stället.

En bättre födelsedag

7 Comments

Happy birthday to you, happy birthday to you, Happy birthday dear mother, Happy birthday to youuuu!

Så tågade dom in från verandan, mina två små killar och den stora. Kramar och en hjärtprydd påse med paket.

Som Milo har väntat på att den här dagen, ända sen han i staden Kandy i Sri Lanka själv hittade det som han direkt visste att han ville ge mig i present. Ett halsband med lång kedja och ett elefantsmycke på.

Jack hade köpt ett par örhängen i härliga färger som jag tittade på, men aldrig köpte, när vi var i Galle.

Jag fick också vackra handgjorda kort, och ett där två upplevelsepresenter stod beskrivna; jag ska få prova paddleboard medan vi är här (surfbräda som man står upp och paddlar på) och så en kajaktur med familjen.


Vi hade en så himla fin dag. Åt frukost och paddlade sen till en annan strand på ön Perhentian Kecil i Malaysia, där vi alltså befinner oss nu. På Coral Bay åt vi lunch och jag fick ännu en present: ny snorkel och cyklop!

Paddla har blivit en ständigt återkommande grej för oss på våra resor och även utflykter hemma i Sverige. Jag vet inte hur många gånger vi har gjort det, även när barnen var riktigt små. 

De har alltid tyckt om det, och det har verkligen gett ett mervärde åt många resor. Så det kändes extra roligt att göra just på födelsedagen.

Vi var ute i drygt tre timmar. När vi kom hem snorklade vi ganska längesen utanför stranden där vi bor, och tänka sig – VI HITTADE NEMO! Massor av Nemo till och med!


Sen föreslog Patrik fika på vår restaurang, och medan jag bläddrade i menyn för att se vad jag skulle beställa slogs Happy Birthday på på full volym i högtalarna, och familjen som äger stället vi bor på – Petani beach chalet – tågade in med en tårta med brinnande ljus på.


Jag var totalt överraskad! Och helt imponerad över att alla inblandade hade lyckats få till detta på en dag (vi befinner oss alltså på en ö typ utan något utbud av nånting, förutom dykturer och snorklingsutflykter..)


Det gjorde han sannerligen bra, min man. Och god var tårtan också!

Sen hade vi en mysig kväll med solnedgång, en drink på en terrass med utsikt över havet och middag. Hem och hängde en stund på verandan.


Jag kunde inte ha önskat mig en bättre 39-årsdag!

Tack min familj. Jag älskar er också!