Jorden runt – Ett år senare

7 Comments
IMG_3479

Igår var det exakt ett år sen vårt plan lyfte från Arlanda. Det var så många känslor den dagen, vi grät och vi grät när vi sa hejdå till nära & kära.
Men samtidigt, den där otroliga känslan av att vara på väg.

IMG_0107

Jag tror inget år har varit, eller nånsin kommer att bli, så fullt av intryck som detta har varit. Först själva resan, förstås, som jag fortfarande längtar tillbaka till varje dag.
Och så en otroligt intensiv sommar på det. Vi köpte hus direkt som vi har flyttat in i med allt vad det inneburit. Varit på bröllop i Luleå. Jobbat. Hängt med vänner och familj. Milo har varit på simläger. Massa fotbollsmatcher.
Och så i lördags, så dammade vi in en superhärlig 40-årsfest på det hemma i trädgården (självklart med resetema)

IMG_2409
Backpacker-laget på festen! Jag har världens coolaste vänner som gick all in på resetemat och kom som backpackers, campare och charterresenärer och VERKLIGEN levde sig in i sina roller 🙂

Den här sommaren har vi skrattat så mycket, glatt oss åt vårt nya hus som vi trivs jättebra i och vi känner att vi mår bra.

Men det finns något som ständigt vill göra sig påmint där inuti, och det lustiga är att Patrik och jag har samma känsla här. Det finns en längtan ut som är svår att förklara.
För mig känns det nästan som att det kryper något som pockar på uppmärksamhet så fort jag är stilla en stund. Nu har det i och för sig inte varit så många stilla stunder den här sommaren, men det kan dyka upp när jag kör bil själv, eller när jag ska sova, eller när jag cyklar hem efter att ha lämnat barnen på skolan.
Det är inte specifikt sol och värme jag längtar efter, och ingen speciell plats. Jag bara längtar ut, till vår familjs resande liv tillsammans.

familjen thunberg sri lanka
Sri Lanka för snart ett år sen

Det som jag ändå är glad över är att jag nu verkligen inser att det inte har så mycket med en längtan bort från hemmalivet att göra, utan att längtan endast handlar om en längtan till något annat.
För vi har det verkligen roligt och bra härhemma och trivs med mycket i tillvaron. Och det är på något sätt skönt att få det bekräftat, att det bara är såhär, oavsett allt annat, att kärleken till resandet sitter i själen.
Ja, framför allt tror jag att det är just vårt resande liv som sitter där.
Vi fyra tillsammans, obruten tid, inga led att rätta in sig i, upplevelser tillsammans och så all denna kunskap, allt vi lär oss därute. Alla möten.

IMG_3479

Förra veckan ökade jag på månadssparandet litegrann till vårt ständigt pågående resesparkonto (det som en gång startades i namnet ”The trip of our lives” inför vår tvåmånadersluff med Milo i Thailand när han var 8 månader, och som sen fortsatt att leva och tagit oss genom Thailand flera gånger, genom Sydostasien, Indien och så jorden runt)
Det kändes bra att göra det.
Jag startade också ett ”Familjens dykkonto” där jag hoppas att vi med åren ska kunna spara till en start-pott till vår familjs gemensamma mål att ta dykcertifikat och dyka tillsammans när barnen är tillräckligt stora för att få göra detta. En väldigt oansenlig summa som hittills sparas varje månad, men är det nåt ordspråk vår familj verkligen kan gå i god för så är det ”Många bäckar små…”

IMG_0117
På väg ut mot Äventyret för ett år sen

Detta är ett inlägg i nya kategorin Jorden runt-tisdag, där vi kommer återvända till speciella ögonblick vi kanske inte skrivit om förut, bilder vi inte visat än, svara på frågor vi inte hunnit med, och reflektera mer över detta med att våga välja drömmen.


En snurrande tillvaro, på gott och ont

1 Comment
IMG_1034

IMG_1034

Tillvaron har väl sällan snurrat så fort som de senaste två veckorna.
Och det är bra. Det är så många bra saker. Nytt hus och och nygamla jobb. Milo och Jack har både börjat och slutat skolan (bilden ovan är från skolavslutningen, de var klädda i högtidsskjortor från Bali och Milo hade också en hatt från Hawaii)
Kompisar och aktiviteter. Roliga fester. Fotbollsmatcher och simträningar. Och jag har varit med både Milo och Jack till tandläkaren, och Jack och jag har varit på Universitetssjukhuset i Örebro två gånger den senaste veckan för koll av hans öron (en infektion).
Livet.

folktandvården i degerfors
Jack på kontroll, Folktandvården i Degerfors

Men jag längtar redan efter lugnare tider när vi får gå tillbaka i tankar och prat till vår resa igen. Jag behöver den, känner jag. För det ”onda” i en snurrande tillvaro är just att ddt kan vara svårt att stanna upp och stå stilla en liten stund. Så jag blir jätteglad när någon frågar något mer konkret om den, om någon plats eller hur vi löste något specifikt som uppstod, eller om vilka boenden som var bäst, och vad det nu kan vara.

För jag märker att då sjunker axlarna ner litegrann. För trots att det är mycket som är så positivt och bra just nu så är det också MYCKET att komma ihåg, mycket att göra, mycket att fixa.
Men när vi pratar om vår resa så märker jag hur vi alla fyra blir glada på ett speciellt sätt. Det kan räcka med en sån sak som när Milo scrollade igenom vårt instagramflöde i eftermiddags.
– Vad mycket vi har gjort egentligen! säger han glatt och fastnar på någon speciell bild som han vill visa.

IMG_1114

Minnen som poppar upp. Vi är så snabbt där, tillbaka på vägar, stigar, i hus och på stränder. Det är som om vi kan hoppa tillbaka i tiden på någon sekund, och det tolkar jag som att det är för att det betytt så mycket för oss allihop.
Minnena är så positiva, och det finns en harmoni i dem som jag inser att vi kommer ha svårt att finna härhemma – hur vi än gör.
Det kanske lät lite deppigt och som en sågning av hemma. Men det är mer ett konstaterande.
Livet hemma är inte konstruerat för att vi ska spendera så mycket tid tillsammans som vi har haft möjlighet att göra under denna resa, till exempel.
Det betyder inte att livet hemma är dåligt. Men det är annorlunda.

Min/vår absoluta ambition är mer harmoni i tillvaron även hemma framöver. En del i detta är ett mindre hus (som vi alltså precis har köpt), mindre att sköta om och inte minst färre saker omkring oss.
En annan del är att skapa fler små stunder när det bara är vi fyra. Inte så att vi tänker isolera oss, tvärtom, men då och då måste det vara bara vi. Hemma eller att vi bara slänger i tältet i bilen och åker iväg för en natt. Eller vandrar till ett vindskydd och sover där.
Sånt där som vi mår bra av.

Idag var jag och Patrik vid vårt nya hus för att gå igenom några saker med den nuvarande ägaren. Det var så härligt att känna ett stort lugn när vi kom ut på baksidan av huset. Lite skillnad att vara där nu, utan alla andra mängder av människor som var på visningen. Och det kändes så bra.

FullSizeRender(1)
Glad över att vi ska få bo här

Jag vill verkligen spara och bevara så mycket av allt vi ändå skapat tillsammans under dessa nio månader.
Vissa dagar har jag stora planer för förändring, andra dagar är de lite mindre. Vart det landar med allt får visa sig.
Men strävan efter mer harmoni följer hur som helst med.

Jag vet att mina utmaningar kommer att dyka upp, inte minst när tillvaron lugnar ner sig något och det är meningen att saker och ting ska bli lite mer som vanligt igen.
Min starka sida har aldrig varit som vanligt.

Och! Förresten blir det förhoppningsvis vi fyra och tältet redan nästa vecka i några dagar. Vi behöver ändå transportera oss till ett efterlängtat bröllop långt borta, och då kan vi nästan inte tänka oss något bättre sätt för logi än tält nånstans på vägen där vi väljer att slå läger.

Ja, ni hör ju. Det snurrar fort just nu. Men jag tycker att vi klarar oss rätt bra ändå, än så länge 🙂

IMG_8467
Ett annat tält, nån annanstans. Närmare bestämt i Nicaraguas regnskog. Ett fantastiskt – och harmoniskt – minne att ta med oss genom livet.

Alla våra inlägg från Jorden runt-resan

Tillbaka till startsidan

Att komma hem igen

20 Comments
IMG_9927

komma hem
Letälven, Degerfors. Bild tagen av Patrik nu på morgonen.

Jag hälsar dig vänaste land uppå jord…

Sveriges nationaldag, och vi är hemma. Rakt in i den vackraste tiden som finns härhemma.
Vi kom hem tidigt igår morse.
Ett väldigt efterlängtat möte med morfar/pappa på flygplatsen där han hämtade oss, och sen några timmars bilresa genom Sverige hem till Degerfors.

FullSizeRender 2 kopia

Vi bor hos mamma och pappa nu, tills vi hittar något eget. Mitt barndomshem. Barnen bor i mitt gamla rum.
Vi sålde ju vårt eget hus innan vi åkte, och det känns fortfarande som helt rätt beslut. Huset var fantastiskt på många sätt, men det känns jättebra att vi har en nystart framför oss.
Om vi nu hittar något någon gång… (det finns väldigt få bostäder lediga i Degerfors just nu och sen rätt länge tillbaka)

Det finns mycket som är fantastiskt med att vara hemma. Framför allt det uppenbara, att träffa familj och vänner igen. Vi har saknat dem.

Men det är inte bara lätt att komma hem. Det är en sån overload av känslor just nu och även om vi har försökt förbereda oss så är det svårt att veta hur vissa av känslorna och tankarna ska hanteras.

Logiskt sett borde det bara vara massa glädje och tacksamhet. Vi är hemma. Det gick bra. Vi gjorde det.
Det var så mycket som INTE hände. Vi blev inte rånade. Vi blev inte av med något bagage. Vi blev inte överfallna. Hamnade inte i någon trafikolycka. Barnen blev inte sjuka (mer än någon kort febersväng).
Vi blev inte av med passen så vi behövde krångla med ambassad och konsulat och hur man nu gör.
Allt gick så över förväntan bra.
Och självklart är den tacksamheten jättestor. Liksom den att vi har familj, släkt och vänner att komma hem till, människor som verkligen bryr sig om oss, som har stöttat oss under hela resan och nu välkomnar oss hem på ett jättefint sätt.

Självklart, självklart är dessa känslor stora och viktiga.

Men det finns också ett vemod över att det är över. Jag har alltid haft svårt, känslomässigt, att komma hem från våra lite längre resor och jag/vi har verkligen försökt förbereda oss på detta. Men det blir fortfarande konstigt att ha den här stora tomhetskänslan i kroppen samtidigt som den där stora glädjen och tacksamheten över allt vi har omkring oss är jättenärvarande.
Det känns ju nästan som att de olika känslorna inte borde gå att kombinera.
Det borde vara antingen eller.

Ändå är det inte så.
Vi har svårt att sova (förmodligen också fortfarande lite jetlag från Brasilien eftersom vi aldrig riktigt styrde upp det där i Paris) och vaknar tidigt.
Patrik är just nu ute och cyklar runt Degerfors. Rastlöshet och tankar som måste ut.
Jag vaknade supertidigt efter några få timmars sömn och det liksom kliar i kroppen av alla dessa olika känslor.
Får också lite dåligt samvete och känner mig stundtals otacksam på grund av vemodet/det där krypande, lite jobbiga.
Samtidigt förstår jag mig själv; vi har nu tagit steget ur vår resebubbla, vår egen familjebubbla där bara vi fyra fått vara och leva precis som vi velat. Utan några led vi varit tvungna att rätta in oss i.

IMG_9717
Bubblor utanför Louvren, Paris.

Ja ni hör ju, ett galet virrvarr av allt.

På sätt och vis vill jag att vi ska vara på resa jämt. Det passar oss så vansinnigt bra. Och mitt/vårt stora projekt just nu är att inte låta resan ta slut här.
Den måste fortsätta finnas.

Det sista vi vill är att resan snart ska kännas som ett drömskt minne, och att vi och allt omkring oss är tillbaka i samma spår.
Vi har insett så många saker om oss själva och om hur vi vill leva även i fortsättningen, men det är också en hel del jobb för att komma dit.
Det är lätt att halka in i ”som vanligt”.
Men vi är inte som vanligt längre.

IMG_9927
Uppe på toppen av Eiffeltornet i Paris i söndags, vår jorden runt-resas sista dag. Jag ska skriva mer om Paris. Också. Vi hade en fin avslutning där.

Det har hänt saker med oss alla fyra och detta måste vi både ta ansvar för att hantera, och låta ta plats.
Och jag tror faktiskt att vi kommer att ändra på ganska mycket i vår tillvaro.

Bloggen känns viktigare än nånsin. Jag behöver den här ventilen, och hoppas ju att ni som följt vår resa vill följa även den här nya delen av den, eller hur jag ska uttrycka det.
Det känns ju lite grann som att ni känner oss nu, även många av er som vi inte känner sen tidigare. Om ni förstår hur jag menar.

En dag i veckan har jag bestämt mig för att ha ett inlägg från den gångna resan. Jorden runt-tisdag, kanske?
En text eller betraktelse om ett särskilt ögonblick, stund, känsla eller plats som jag kanske inte skrivit om förut.
Det finns så mycket mer jag vill bevara och berätta om. Jorden runt-tisdag. Ja, vi kör på det.
Och de andra dagarna får ni kanske stå ut med det här ett tag. Om det här med att komma hem.
Men ändå låta resan fortsätta.

Vi SKA klara det. Det måste vi.

Vi önskar er en fin nationaldag i vårt vackra Sverige.

IMG_9719

Skärmavbild 2017-06-06 kl. 07.56.27
Foto: Mamma (igår). De andra på bilden är min lillebror Erik, hans fästmö Sara, barnens farmor och min pappa.

**

Tillbaka till startsidan

Alla våra Jorden runt-inlägg

Framtiden, nya resplaner och detta händer med bloggen

10 Comments
img_0531.jpg

christ the redeemer
Vi vid ett av världens sju nya underverk, Jesusstatyn (Christ the redeemer) i Rio de Janeiro

En knapp vecka kvar av vår resa.
Det känns… jättekonstigt.

Oj, vad det är många blandade känslor i detta. Jag hade nog en bild av att jag vid det här laget skulle ha skrivit mycket mer om tankar kring hemfärden, framtiden och så vidare och så vidare.
Ja, överlag trodde jag nog kanske att jag skulle ha gjort mer av en massa saker som har med jobb och blogg att göra.
Men fokus har verkligen varit på familjen och upplevelserna, precis som det ska såklart. Många dagar gör jag i princip ingenting på egen hand, mer än på sin höjd scrollar Facebook och så försöker nån av oss lägga ut lite bilder på instagram. Men allra allra mest är vi tillsammans.

När jag var inlagd på sjukhuset i Rio, när de första dagarna passerat som en dimma av smärta, operation och mycket sömn så tog jag mig i alla fall lite tanketid när det gäller bloggen & framtiden.

DSC05313
Vår älskade lilla sång- och dansman in action, han som älskar älskar älskar resandet och alla dess upplevelser. Klart vi aldrig kan sluta med detta!

Bloggen kommer absolut att finnas kvar, och vi har SÅ mycket vi vill berätta om även framöver. Jag längtar efter att få fram en ny, enklare och finare bloggdesign, och att kunna blogga mer regelbundet med snabbt internet som gör det möjligt att ladda upp bilder till ett inlägg utan att det ska ta en hel dag (om det ens går)
Även Facebooksidan kommer att finnas kvar, och den får behålla namnet – som ni ser nedan kommer vi INTE sluta resa, och mycket av jorden finns ju fortfarande kvar!

En del av allt vi vill berätta om:

Jorden runt-snack med Milo & Jack. De vill jättegärna fortsätta med sina program och vi har lovat att vi gärna hjälper dem, eftersom det har varit så kul. Finns redan idéer kring program från Sverige och från kommande resor. Hoppas att ni vill fortsätta titta!

• Hur går det att komma hem efter detta? Mina tankar kretsar en hel del kring detta. Jag får nästan panikkänningar vid tanken på att jag inte kommer ha Milo och Jack omkring mig hela dagarna, och nu är det alltså bara en vecka kvar.

• Vart ska vi bo? Det har vi ännu ingen aning om. Vi har förstås tak över huvudet (hos mina föräldrar) men såklart hoppas vi kunna hitta något eget ganska snart. Problemet är att det knappt finns några hus till salu hemma i Degerfors, och knappt några lägenheter heller.
Annan ort? Vänta och se?
Ja, just nu vet vi faktiskt inte vad som händer. Alls.

• Mycket mer om kostnader. Jag vill peppa ännu mer för att resande inte behöver vara svindyrt. Det finns så många smarta val man kan göra.
Jag hoppas vi har kunnat visa en del på det redan, men har så många fler exempel från vår resa jag ska berätta om när tiden och uppkopplingen finns.

• Fler resmåls- och resetips. På grund av just brist på tid + uppkoppling så är det faktiskt en hel del platser vi inte har berättat så mycket om. Kanske en jorden runt-tillbakablick då och då kan vara nåt.

NYA RESOR!!! Ja, kära nån. Om ni visste vad många tankar, idéer, planer och funderingar vi har, alla fyra… Och det kommer inte att dröja, kan jag säga… Här är en liten del av allt som snurrar omkring hos oss, mer eller mindre verklighetsförankrat 🙂

– Barnens nya resmål är att se alla de sju nya underverken (två är ju gjorda nu; Machu Picchu i Peru och Christ the Redeemer, Jesusstatyn i Rio de Janeiro.
Blir Colosseum i Rom nästa…??! Eller Petra i Jordanien?

Tågluffa i Europa! Särskilt sugna på Östeuropa.

Island!!!

– Äta sushi i Tokyo.

– Vi hamnar också mer och mer i Afrika när vi pratar. En resa med bil genom ett antal länder?

– Jack håller också på att spara pengar till en matchbiljett i Premier League i London, så då antar jag att vi andra måste följa med honom dit och hålla honom sällskap?! 🙂

– Plus att vi har en massa poäng efter denna resa från våra olika Master Card-kort (Coop Med Mera och Sas Euro Bonus) som definitivt ska omvandlas till upplevelser. En är redan i stort sett bestämd och blir kanske redan i slutet av sommaren/början av hösten)

– Ett långsiktigt mål är också att vi ska ta dykcertifikat tillsammans hela familjen när både Milo och Jack har åldern inne, och sen resa iväg och dyka ihop. Vi ska starta ett litet sparkonto för detta syfte när vi kommer hem.

Har också så mycket mer tankar om vad resandet kan betyda på ett annat plan, och vad det betyder för oss som valt resande som en livsstil.

Så. Vi hoppas att ni vill följa med oss även in i den nya resan! (och ja, vi har ju faktiskt en vecka kvar – med en riktig Grande Finale som väntar, så några fler inlägg ska vi allt hinna med även från denna resa!

DSC05275
Tapioca, en brasiliansk crepes som är typisk street food på gatorna här i Salvador, där vi befinner oss just nu.

Tillbaka till startsidan

Centralamerika – Tack för äventyret!

1 Comment
IMG_7612

Jag har insett att jag har som små egna ritualer.
Särskilt när det gäller nya faser i vår resa. Som nu ikväll/inatt, när det är dags att avsluta vårt Centralamerika -äventyr till förmån för nästa; Sydamerika.

Vi är alldeles strax på väg mot flygplatsen i Panama.

Resan har kommit att bli som olika kapitel i en bok, och jag blir liksom alltid lite sentimental när det är dags att sätta punkt för vart och ett av dem.

img_7594.jpg

Jag går tillbaka i tiden, till när vi landade på Managua flygplats i Nicaragua den 9 februari. Jag gör en snabbfärd via GranadaSan Juan del Surunderbara Ometepe – regnskogsäventyren i Los Guatuzos och i tältet på Basecamp Bartola.
Och så in i Costa Rica, och så småningom vidare till Panama.

IMG_7955

Tre länder som vi visste väldigt lite om innan vi kom hit. Tre länder som har kommit att få speciella betydelser för oss, alla på olika sätt.

resa runt i centralamerika

Och ja, jag blir lite gråtmild. Jag är sån, det bara är så. Lite svårt för avsked och separationer, även av det här slaget.
Jag antar att det beror på att vi har haft det bra här. Att vi har trivts.
Så det känns lite svårt att släppa taget, trots att jag vet att vi har så mycket roligt framför oss.

Men jag behöver nog mina ritualer. Mina egna hej-då i tankarna. Mina egna avslut.

IMG_7612
San Juan del Sur, Nicaragua, februari -17.

Så medan vi reser mot flygplatsen och har ett gäng nattliga timmar där innan flyget tidigt på morgonen ska ta oss mot Galápagosöarna (vilket i sig känns helt sjukt – vi ska faktiskt dit?!!!), så tar jag med mig en massa tankar, minnen och funderingar. Knyter ihop dem litegrann, så gott jag kan.
Och klamrar mig, som vanligt, fast vid förvissningen (förhoppningen..) om att vi kommer åter till Centralamerika en dag.

Så måste det bli.

IMG_8849
Far & yngsta sonen på en egen vandring till La Laguna i bergen utanför El Valle, Panama.

IMG_8507
Milo och sengångaren i Punta Uva, karibiska kusten i Costa Rica

centralamerika
Älskade Ometepe, Nicaragua.

centralamerika karibien
Caribbean lifestyle!!!

centralamerika med barn
Vårt tält i Nicaraguas regnskog. Underbara dagar.

**

Här finns alla våra inlägg om Jorden runt-resan

Här finns alla inlägg från Centralamerika; Nicaragua , Costa Rica & Panama

Att dela med sig – eller inte

60 Comments
hawaiifalily

Det är Alla hjärtans dag, och vi är nu drygt halvvägs på vår jorden runt-resa, och jag känner att jag vill ta tillfället i akt att skriva ner några rader/tankar om varför vi valt att dela med oss så mycket om vår resa.
Och samtidigt slå ett slag, just idag, för det jag tycker är viktigast av allt. Nämligen snällheten.

I våras fick vi ta emot ett gäng elaka kommentarer på Facebook om vår familj från en man. Han bor i vår hemort Degerfors och är i övre medelåldern.
Han framförde bland annat att det var ”tröttsamt” att behöva höra om och läsa om ”den där familjen Thunberg”, och han skrev riktigt otrevliga saker riktat till mig och oss. (jag skriver ju krönikor i lokaltidningen varannan vecka plus att vi hade intervjuats om vårt livsbeslut några gånger i lokalradion, bland annat, och detta blev tydligen för mycket för denne man)

Just då var vi inne i en väldigt intensiv period eftersom vi hade visningar av vårt hus (som vi ju sålde inför denna resa), flyttpackade, och jag jobbade nog mer än nånsin just då, samtidigt som vi planerade jorden runt-resan och Patrik jobbade supermycket för att vi skulle spara pengar. Samtidigt som vi förstås, som alla föräldrar, hade fullt upp med barnens skola och aktiviteter.
Så min vanliga motståndskraft (uppbyggd efter ett antal år som journalist på kvällstidning med MÄNGDER av påhopp, elaka kommentarer, mejl med önskningar om att jag skulle våldtas och dö, och så vidare och så vidare) var nog ganska nedsatt just då.

sri lanka falily
Galle, Sri Lanka, september 2016.

Jag blev uppriktigt ledsen av hans elaka kommentarer. Jag förstod verkligen inte hur det kunde vara så provocerande att vi, en helt vanlig familj, delade med oss av våra planer, tankar och drömmar offentligt.
Men tvivlet började gnaga, att det kanske var många som delade hans åsikter. Att vi bara var jobbiga. Kanske rentav dryga som skulle åka jorden runt, bloggade offentligt om det och hade en egen Facebooksida dessutom, och lät oss intervjuas av lokalradion.

Jag tänkte att Nej, jag skiter i det här.
Varför ska vi dela med oss om vi bara anses som jobbiga och förmer än någon annan? Det hade ju såklart aldrig varit min avsikt, men just då, just när denna man i övre medelåldern skrev ner sina elaka kommentarer om vår familj från sin villa i Degerfors en valborgsmässokväll (och när de sen fortsatte även efter denna kväll) – då kom tvivlen.
Jag var för trött. Det var för mycket, och jag blev uppriktigt ledsen över att en person kunde uttrycka sig på det sättet.

IMG_3623 - version 2
Perhentian island, Malaysia, oktober 2016.

Jag förstår ju på alla sätt och vis att det vi gör inte intresserar alla. Det hade ju varit jättekonstigt.
Men i min värld så finns då alternativet att scrolla vidare. Att inte läsa. Att bara låta bli att ta del av vad den där ”tröttsamma familjen” gör.
Men varför måste man vara elak? Det förstår jag fortfarande inte.

Hur som helst så valde vi, efter en del överväganden, att fortsätta dela med oss. Vi märkte ju att vi fick mejl av föräldrar som tackade för inspirationen att våga tänka utanför boxen. Som kände att de, tack vare oss, nu skulle våga resa med sina barn. Som gav oss tips, som blev glada, som inspirerade oss och som inspirerades av oss.
Så vi bestämde oss för att fortsätta blogga. Köra på med både Facebook och Instagram.
För att vi insåg, tack och lov, att det finns andra än Degerforsmannen i övre medelåldern därute. Människor som kanske kan tycka att det är roligt att följa med oss runt jorden. Människor som vi kan inspirera och/eller roa för en stund.
Människor som känner oss och många fler som inte gör det.

Så vi fortsatte. Och nu är ni där, alla ni som hänger med oss.
Och hela det här inlägget är egentligen en hyllning till er som är där. Både ni som ”bara” läser, och ni som kommenterar och gillar.
Ni som gläds med oss, ni som hejar på och alla ni andra.
Jag förstår – verkligen – om inte allting är intressant. Jag förstår – verkligen – om man tycker att vissa saker blir tjatiga för att de upprepas flera gånger.
Jag förstår om man har frågor, om man ibland tycker att vi gör märkliga val, och så vidare. Och dessa får man såklart jättegärna ställa! Undra och ifrågasätta kan man alltid göra – men i min värld handlar det alltid om HUR man gör det.
Så – att ni hänger i, att en del av er kommenterar, att en del av er åker till samma ställen som vi för att ni har inspirerats av våra inlägg, och att ni är så många som liksom finns där.

Det betyder jättemycket för oss!

Vi driver inte den här bloggen för att tjäna pengar. Tiden vi lägger ner (och det är MYCKET tid) är oavlönad, och vi har inga avtal med flygbolag eller hotellkoncerner för att skriva om dem. Tvärtom.
Vi bloggar och instagrammar om vår resa för att ge våra söner en dokumentation av jorden runt-resan vi gör tillsammans, och för att hålla våra närmaste uppdaterade om vad vi gör.
Och vi gör det för att det ger oss energi. För att NI som läser ger oss energi.

Vi gör också detta för att Milo och Jack älskar att göra sina tv-program och filmer och att få respons. Det har blivit ett gemensamt projekt och glädjeämne, ja en självklar del av resan.

Och allt det här tillsammans gör att vi vill dela med oss.

Bloggen har växt mycket, och är idag en av Sveriges största resebloggar. Det var egentligen aldrig meningen, men idag är vi stolta och jätteglada över det!

hawaiifalily
Honolulu, Hawaii, januari 2017.

Vi får många mejl, kommentarer och frågor och tyvärr blir det inte alltid av att vi svarar på allt, även om vi läser allt! Det beror just på att bloggen, Facebook och Instagram faktiskt ”bara” är en fritidssyssla, och även om vi gärna lägger tid på detta så kan det inte ta över all tid. Barnen och själva resan måste gå först.
Det beror också på att vi har väldigt olika tillgång till wifi. Ibland kostar det pengar, ofta finns det inte alls eller är jättelångsamt, och när vi väl har internet är det också mycket annat som vi måste ordna med, framför allt reseplaneringen.
Så vi hoppas på förståelse gällande det, skriv gärna igen om ni känner er förbisedda!

Och gällande Instagram – vi är jätteglada för alla följare där, och följer tillbaka så gott det går, men vi har hittills valt att inte följa er med privata konton eftersom det känns lite påfluget. Vill ni att vi ska följa er på privat konto, skriv gärna en kommentar på ett instagraminlägg så följer vi!

Jag är idag väldigt glad att jag inte lät mannen i övre medelåldern segra, med sina elaka kommentarer nerskrivna från en villa i Degerfors en fredagkväll förra våren.
Och jag är väldigt glad över att idag få säga ett varmt TACK till er alla andra därute.
Tack för snällheten. Och tack för att ni är med oss!

Ha en fin Alla hjärtans dag!

bali family
Nusa Lembongan, Bali, november 2016.

•• Följ gärna vår fortsatta jorden runt-resa även på Instagram!

Categories: JORDEN RUNT Resetankar

Tags:

Tack och farväl, Nya Zeeland!

5 Comments
img_6617-1.jpg

IMG_4108

Konstig känsla i kroppen. Börjar känna igen den nu.
Dags att lämna ännu ett land bakom oss för nya mål.

Vi är på flygplatsen nu. Hyrbilen är inlämnad, hundratals mil senare. Vänstertrafik, smala vägar, långa sträckor att köra – allt har gått bra, bilen hel. Vi hela.

Phu.

Som jag har skrivit om förut var det en stor omställning, i alla fall för mig, att dyka ner i civilisationen i Nya Zeeland den 28 november efter tre månaders backpackande i Asien. Och det var inte rakt igenom bara positiva känslor.
Jag kände mig besviken på mig själv för att jag inte omfamnade Nya Zeeland sådär direkt som jag nog hade föreställt mig att jag skulle göra. Det var ju jättefint såklart… Men känslorna hängde inte riktigt med mig i början.

img_2738.jpg
Matarangi beach, Coromandel

Men som det tog sig.
Med lite stundtals osäkra steg började vi lära känna ett land som ibland är väldigt likt vårt eget, men ibland inte alls. Vi skapade oss vår egen rytm även här.
Vi har handlat mat på Countdown och New World (deras Ica Maxi) fler gånger än vi kan räkna. Tankat vår hyrbil galet många gånger. Sagt säkert tusen gånger till varandra ”ÅHHH vad fint det är”, när vi svängt runt ännu en krök och belönats med ännu en briljant utsikt över gröna kullar, betande får och hav.

img_5954.jpg

Vi har alla varsin spellista i bilen och dessa har rullat med hyfsad rättvisa, och vi har alla skrålat med till alltifrån Danny Saucedo, Eminem, Lars Winnerbäck, Laleh, Eagles, Sean Banan och Pink till Imperiet, Melissa Horn, Markoolio, Galenskaparna och mängder av annan musik.
Vi har skrattat massor.

roadtrip nya zeeland

Haft så himla kul med våra Karlskogavänner som vi reste med under i alla fall hälften av vår tid här (kolla gärna in Milos, Jacks, Adrians och Stellas tv-program om sin NZ-resa HÄR)
Druckit Nya Zeeländskt vin och MOA-öl och grillat typ överallt, eftersom alla boenden vi haft har haft en grill. Verkar vara standard här.
Konstaterat att en viss machokultur råder… Åtminstone på vissa håll.

Vi har jobbat på farm. Träffat oerhört många trevliga människor. Vandrat. Firat jul. Pratat. Druckit mer Nya Zeeländskt vin. Grillat musslor. Bott i lyxtält. Förfasat oss över hur dyrt allting är.
Suckat över obefintligt eller fruktansvärt segt wifi & 3G-nät. Konstaterat gång på gång att det finns spritbutiker överallt, även i minsta lilla håla.

img_6393.jpg

Druvor på vingården vi besökte; Matawhero wines i Gisborne

Vi har badat i lera, varma källor och hav. Patrik har fått storfiska ute på havet, och vi har besökt en vingård. Barnen har bodysurfat massor, både i havet och på enorma sanddyner.

img_3873

Haft otroligt fint väder, utom några dagar i början och igår kväll, när vi hade en liten hejdå-kväll med finvin från vingården vi var på, och regndimmig vy över kullarna från vårt lilla hostel-rum.


Och vi har bestämt oss för att vi ska tillbaka hit en dag, då för en annan slags resa.

Det har inte varit rakt igenom enkelt. Tvärtom har det varit rätt trixigt med all planering, sökande efter billiga(re) boenden, all mathandling och planering kring det (när man förflyttar sig så ofta krävs ju lite annat fix än när man bor på ett ställe)

Men – det har varit värt det.

Nya Zeeland – Tack för att du blev så mycket bra, tillslut. Tack, tack, tack.
Vi kommer att sakna dig.

NÄSTA STOPP: Hawaii.
Hoppas ni vill följa med oss även dit!


Auckland international airport alldeles nyss

**

Här finns alla våra inlägg från våra nästan två månader på Nya Zeeland

Följ oss gärna på Instagram!

En annan sorts årskrönika – Hejdå 2016

6 Comments
img_4129

Nyårsafton.
Och det är många sammanfattningar de här dagarna. Det hör ju till.
Men istället för att göra någon månad-för-månad om vad som har hänt så har jag tänkt att några rubriker och bilder får sammanfatta/symbolisera något av allt det där som 2016 gav.

Jag kommer aldrig nånsin kunna svara på frågan ”vad var bäst?” om den resa vi just nu gör. Men några saker är jag särskilt tacksam över:

VI GJORDE DET.

Vi följde drömmen.
Det var inte ett helt enkelt beslut, och en rätt tuff vår och sommar med flytten och mycket jobb.
Men det var värt det. Och hur det än går och hur det än blir med fortsättningen av resan så är jag i alla fall jättestolt över oss, so far.

jorden runt med barn
Arlanda 28 augusti, 2016.

NÄRHETEN.

resa jorden runt med barn
Gili Air, Indonesien, oktober 2016.

Jag vet att jag återkommer till det gång på gång. Men det är omöjligt att gå förbi.
Att få ha möjligheten och förmånen att vara så nära Milo och Jack som jag har kunnat vara det här året, det är den största gåvan av dom alla.

DE UPPNÅDDA MÅLBILDERNA.

jorden runt

Vi försöker alltid att inte ha för höga förväntningar och ”hajpa” saker som ligger framför. Det blir inte alltid exakt sådär som man föreställt sig, och vi är alltid noga med att inte lova att vi till exempel kommer att se vissa fiskar när vi snorklar eller att vi ska göra vissa saker. Ifall det inte blir av. Utan vi försöker i alla fall att vara rätt nedtonade med förväntningar, både mot barnen och oss själva.
Jag tror själv att det är en rätt viktig orsak till att resandet för det mesta funkar rätt bra för oss. Vi låter det bli som det blir.

Men jag ”unnade mig” några konkreta målbilder för mig själv, inför resan. En av dem var att se den indonesiska vulkanen Kelimutu och dess kratersjöar i soluppgången. Och det gjorde vi, och vi hade jättetur med vädret – en klar, vacker morgon.
Jag kommer att minnas de timmarna för alltid.

MÖTENA.

bali med barn
Jag och Vivin, norra Bali, oktober 2016.

Så många möten. Och vissa människor som fastnar. Och som förblir där.
Resandet ger så mycket, även av vänskap.
Vivin träffade vi första gången på Bali år 2013, och nu fick vi återse henne igen. Det var så alldeles fantastiskt.
Och vi har även ljusa minnen med oss av, bland annat Mr Kadirah på Sri Lanka, familjen Riddebäck i Colombo, Irfan med familj på Tetani beach, Perhentian, hela gänget på Gili Air, härliga Fredh i Flores… och många många mer.

Många av dem vi möter träffar vi ju aldrig mer, så är det ju. Men de sätter spår, och är viktiga.

FAMILJEN…

gili air med barn

…OCH VÄNNERNA

nya zeeland med barn

Vi har haft – och har just nu – den stora glädjen att ha människor vi tycker om nära oss. Mamma och pappa tillbringade en månad ihop med oss i Kuala Lumpur, Bali och Gili Air.
Och nu reser vi alltså tillsammans med Adrian, Stella, Linda och Micke, våra vänner hemifrån.
Känner mig tacksam för detta, och även för vänner och familj hemma som hör av sig och är med oss hela tiden – om än på avstånd.
Vi saknar många därhemma, så är det.

SNORKLINGEN.

DCIM100GOPROGOPR0985.

Vi har gjort så mycket ihop, och massa fantastiskt såklart. Men snorklingen. Den har blivit så speciell. I Sri Lanka, Malaysia och Indonesien har vi simmat runt tillsammans. Sett så många olika fantastiska fiskar, revhajar, havssköldpaddor, rockor och helt sagolikt fina koraller.
Det har blivit vår familjs grej, det kan jag nog säga. Att glida runt där i dessa varma vatten, intill Milo, Jack och Patrik – det är grymt.

DCIM100GOPROGOPR1215.

FORTSÄTTNINGEN.

2017 väntar.
Så mycket som ligger framför.
Många månaders resande återstår, och vi har ingen aning om vad som ligger framför där. Hawaii och Las Vegas, och en flight till Nicaragua. Men sen?? Ingen aning..

Och när vi kommer hem.. Var ska vi bo? Hittar vi något hus? Hur blir det med jobb?
Ja.. många frågor återstår.

Men – vi kör på. Tillsammans.
Det brukar bli bra så.

GOTT NYTT ÅR till er alla!
Tack för att ni hänger med oss på resan. Ni är också viktiga för oss.

img_4129

fullsizerender
Här i Nya Zeeland ligger vi ju tolv timmar före, så vårt nyårsfirande är nu igång här i Ahipara! Ett härligt plockbord och en flaska champagne med havsutsikt, i goda vänners lag. En bra start! 🙂

Nya Zeeland – inte bara en dans på gröna kullar

5 Comments
img_9619

På väldigt många vis är det så lätt att tycka om Nya Zeeland. Det är så rakt igenom jättevackert. Det är gröna kullar överallt, landskapet är fantastiskt, människorna vänliga.
Därför har jag känt mig lite orättvis när jag har känt att det har tagit viss tid för mig att ta till mig landet.
Och jag hade kunnat göra det lätt för mig här i bloggen, och bara hyllat det galet vackra.
För det är så sant. Jag älskar kullarna. Älskar fåren. Vyerna. Kontrasterna. Stränderna. Bilresorna.
Jag älskar så otroligt mycket här.

waiotapu

Men. Det var en stor omställning att komma hit ifrån Asien. Världsdelen som jag och vi rest så mycket i, under så många år. Visst, de asiatiska länderna vi rest i är förstås olika varandra men ändå rätt lika.
Där har vi vårt sätt att resa. Och vi förstår nog nu att det på många sätt har blivit vårt rese-hemma.

Nu landade vi i något som direkt kändes så mycket mer civiliserat. För första gången på tre månader kände jag mig lite fel i mina säckiga haremsbyxor. Jag insåg att det var en evighet sen jag noppade ögonbrynen. Och mascaran – hade jag ens en sån med mig? Nu är jag inte så brydd kring utseende, egentligen, men det var mer en känsla som nog egentligen handlade om mer än de yttre attributen.
Vi har hyrt en stor fin bil, finare än nåt vi nånsin har haft hemma, och vi handlar på affärer som är precis som Ica Maxi och Coop Forum.

Allt känns så… som vanligt och liksom ordningsamt.

Här är det dessutom dyrt, ännu dyrare än jag hade trott innan. Vi hade förstås researchat på boendekostnader och lite annat, men trodde nog att det skulle finnas någon lite billigare fåra man kunde smita in i.
Och det gör det väl, om man liftar och bor i tält. Men vi har valt att ha egen hyrbil, och även om vi faktiskt länge var inne på tält så har det numera bytts ut mot typ enklare vandrarhemsboenden. Och de är fortfarande dyra, och maten är dyr, och ja, det är lite jobbigt ibland med tanke på att vi har de pengar vi har och de ska ju räcka ett halvår till ute på resande fot. Men vi försöker att inte låta tankarna på det ta överhanden, och vid det här laget har vi hittat ett förhållningssätt till det, gått igenom vilka pengar vi har och hur vi vill prioritera.
Vi försöker hålla vår budget framför allt genom att nästan aldrig äta ute på restaurang. Vi lagar mat själva och har med matsäck. Dag ut och dag in.
Just den grejen gillar jag ändå. Jag tycker ofta om våra matfixarstunder, och efter att ha strösslat med frukost-lunch-middag på restaurang, och massor av matupplevelser, i Sri Lanka, Malaysia och i mångt och mycket Indonesien så kan jag inte säga att jag har så stort behov av att äta allt på restaurang.
Tvärtom.

Vi satsar istället på att göra en del aktiviteter som vi verkligen vill, som till exempel Wai-O-Tapu och bad i Hell´s gate.
Även när det gäller aktiviteter får vi ju välja bort en del som innebär dyra kostnader/éentravgifter osv, och nu har vi ju ändå turen att vara ute på en långresa där vi kan sprida ut upplevelserna på fler länder än detta som hör till de dyraste vi besöker.

Och – med allt detta sagt. Vi älskar Nya Zeeland. Det är ett fantastiskt land. Visst, det tog lite tid för mig att komma in i tillvaron här, och det jobbigaste var nog att inte känna mig så där glad hela tiden som jag ville göra – nu när vi äntligen var här. Och då kände jag mig stundtals otacksam och irriterad på mig själv, fast det naturligtvis bara gjorde saken värre. Jag saknade Asientillvaron, det enkla, billiga livet, hettan, det välkända.. och började känna mig orolig för hela fortsättningen av resan. Tankar om vad vi ska till USA, Centralamerika och Sydamerika och göra började poppa upp – ja, ni hör ju, det blev onda cirklar av allting.

Men nu njuter jag och vi verkligen och särskilt av naturen (och det har jag gjort hela tiden, deppstunderna har ju inte varat hela dagarna utan kommit och gått).
Detta är ju faktiskt också ett land där många upplevelser är gratis. Vandringsturer, bad i havet, surfing på sanddynerna, alla vyer…
Och vår jul i vårt tält var också viktigt för att landa lite.

roadtrip nya zeeland

En sak som också har blivit jättejättebra och roligt är att vi vid tre tillfällen under december hyrt hus tillsammans med våra vänner hemifrån, bland annat just nu i lilla kustsamhället Ahipara.
Vi firade igår Lindas födelsedag, och det var riktigt riktigt trevligt. Och imorgon väntar ett gemensamt nyårsfirande här hemma i huset. Så himla härligt att höra barnens glädje och lekar ihop, och tycker om våra trivsamma dagar och kvällar ihop. Kollektivlivet har varit och är roligt, med gemensamma storhandlingar, matlagningar och kvällshäng i soffan.

ahipara hyra hus

ahipara
Fotat från trädäcket på vårt nuvarande hus. Ett stenkast bort ligger havet, och kända Ninety mile beach som börjar här i Ahipara och sträcker sig uppför landets nordligaste spets.

**

Läs mer om vår roadtrip i Nya Zeeland här.

Följ oss gärna på Instagram

Att resa – för vår skull eller för barnens?

5 Comments
resa-med-barn-i-thailand

För vems skull reser man, när man reser med barn?

Reflektionen kom från en av våra läsare, Maria, och jag uppskattar verkligen hennes (och många andras) feedback, tankar, tips och frågor, även om jag/vi i perioder (som just nu) har väldigt begränsat med internetuppkoppling och/eller tid att svara alla som hör av sig till oss på olika sätt.

Nu tar jag frågan ur minnet, men den handlade om detta om att resa med barn – och vad barnen egentligen får ut av det. Vid vilken ålder blir det ”okej” att dra iväg på något längre, om man nu även ska tänka ur barnens perspektiv?

Vi har ju rest med våra barn typ jämt. Första långluffen med Milo var när han var åtta månader, och sen har det bara fortsatt.

resa med barn i thailand

Självklart tror vi inte att Milo minns ett dugg av sina första resor, sett till konkreta minnesbilder.

Jack firade sin första födelsedag i Sverige när han fyllde sex år. Alla tidigare år (han fyller den 2: februari…) har vi varit på resande fot (de första tre födelsedagarna i Thailand, den fjärde i Vietnam, den femte i Indien). Denna vinter höll vi oss hemma för att spara pengar, och flyttpacka.

Sin sjunde födelsedag kommer han att fira i Las Vegas.

Självklart kommer de inte ha minnen från alla dessa resor, i form av exakt var vi har varit och vad vi har gjort.

Men det jag vet är att de har blivit vana vid att människor kan se väldigt olika ut. De vet att det är sjukt viktigt att kunna prata engelska (och gärna något mer språk).De kan saker om kartor, religioner och en hel del annat.

Milo och Jack på en underbar plats, Freedom Hut resort på Koh Jum. Foto Ida Thunberg

Och de HAR minnen. Sen är de inte alltid exakta, och ofta säkert ifyllda av fotografier och berättelse från oss vuxna. Men spelar det egentligen så stor roll? Om nu deras känsla är positiv, om de under flera års tid har älskat att prata om resor, om de säger att resa är det bästa de vet – då måste det ju har varit något bra, allt det här resandet.

Och om man nu får säga så om sina barn utan att det anses som skrytigt, så ser jag också att de idag är sociala varelser som tycker om att umgås med både vuxna och barn. De rör sig hemtamt i princip i vilka miljöer som helst, pratar med allt och alla, och jag tänker att ganska mycket av det faktiskt beror på resandet.

MEN. Även om jag nu kan se de positiva konsekvenserna av allt resande med barnen, så är det ju ändå så att det i det allra första stadiet – de första långresorna – handlade om mig. Och om Patrik.

Att vi ville resa.

resa med barn i thailand

Jag som har svårt för den långa vintern därhemma och ville till solen. Patrik som mer och mer började upptäcka resandets många fördelar.

Jag som får jobba en hel del med min vardagsskygghet när jag är hemma, som har lite svårt för rutiner och när allt bara är samma hela tiden. Jag som gärna vill att det ska hända något roligt som bryter av.

Så ja, jag reser för MIN skull! Och även om de orden till en början när jag skriver dem känns lite ego, så inser jag snart att de måste få vara okej.

Jag/vi reser för vår egen skull.

Och där ingår – framför allting annat – att våra barn trivs och har det bra.

Men också att vi själva har det bra. För om vi föräldrar mår bra, om vi har roligt och trivs – ja, då gynnar det ju även barnen i allra högsta grad.

När vi reser idag går allas behov i varann. Jag har ett väldigt litet behov av att göra  ”egna” saker, och det är samma sak med Patrik. Vi – och barnen – trivs med mycket som har med naturen att göra. Jag är definitivt ingen Skogsmulle från början men jag uppskattar när vi vandrar, badar i naturliga varma källor ihop, är på stranden, tar oss till vattenfall och liknande. Så ja, dom sakerna gör jag ju för min skull. Men minst lika mycket för övriga familjens skull, eftersom jag ser och känner hur bra vi har det tillsammans när vi gör dessa saker.

Harmoni är nog ett viktigt nyckelord när det gäller vår familj och resandet. Vi trivs med att vara ihop typ jämt och vi mår bra av det. Så råkar det vara och det är förstås mycket därför vi jämt vill fortsätta resa. För att vi har format nån slags gemensam balans ihop, där allas behov är väldigt synkade. Förstås inte jämt och hela tiden, men väldigt väldigt ofta.

Jag skulle inte vilja resa utan barnen. Okej i jobbet och nån kompis/man-hustru-weekend, eller så. Men utgångspunkten är att jag vill ha dem med, jag/vi vill uppleva allt vi gör tillsammans. Jag lägger ingen värdering i hur andra gör men för mig handlar det mest om att Milo och Jack, och Patrik, behövs för att göra upplevelserna kompletta.

De hör till. De ska vara där, vara med.


Sydön, Nya Zeeland, december 2016

Och. Vi ser och känner varje dag att Milo och Jack älskar att vara på resande fot. Vilket stärker känslan av att vi har gjort rätt.

malaysia med barn

Perhentian island, oktober 2016.

resa med barn thailand

Thailand, 2012.

resa med barn i nya zeeland

Rotorua, Nya Zeeland, december 2016.

**

Följ oss gärna på Instagram!

Categories: JORDEN RUNT Resetankar

Tags:

Sorgligt farväl av mamma och pappa idag

6 Comments
img_3595.jpg

Nej, FY vad detta är sorgligt 🙁

bike gili air
Efter en månads resande tillsammans med mormor och morfar (mamma & pappa/svärmor & svärfar) så är det nu över.
Vid lunchtid skildes våra vägar åt när vi vinkade hej då till dem på International Departures-terminalen, där de checkade in för sin färd mot Stockholm. Och vi gick sen bort till inrikesterminalen där vi strax ska boarda för att resa till Flores (en annan indonesisk ö)

Jag känner mig så LEDSEN över att de inte ska vara med oss längre, och barnen har varit helt otröstliga.
Det är ju det här som är så jobbigt med att tycka så in-i-hjärtat-mycket om andra människor; att det blir så vansinnigt svårt att skiljas åt.
Och som barn är det ju omöjligt att förstå hur lång tid sju månader är, i deras värld är det ju en ogripbar evighet kvar tills vi kommer hem. För oss vuxna är det också länge, men vi kan ju hantera det hela med åtminstone ett visst mått av logik.

pappa-milo-jack-lembongan-kopia

Tycker den här ”paparazzibilden” som Patrik tog genom fönstret på Nusa Lembongan är så fin. Morfar i mitten med pannlampa, och en serietidning, läsandes för sina barnbarn.

Ja, idag är det jobbigt. Men självklart kommer vi alldeles snart att kunna fokusera mycket mer på allt det roliga vi har haft tillsammans. Minnena finns ju här, överallt, inom oss. Och de är värda MASSOR!

mamma-pappa-jack-sv

Nusa Lembongan, Indonesien. Morfar, Jack och mormor.

** Storstadshänget i Kuala Lumpur, när vi hyrde en supercool lägenhet med pool på 51:a våningen mitt i stan.

** Veckan på Nusa Lembongan, som innehöll så mycket och samtidigt gick i långsam, behaglig takt.

lembongan-avsked

Sista kvällen på Lembongan – då blev det också tonfisk, som ägarfamiljen helt oväntat bjöd på.

** Våra dagar hos Wivin i Lovina – med alla klara färger, badet i de varma källorna och allt annat – varav det är mycket som jag inte ens har skrivit så mycket om här på bloggen än, för att det var så liksom fullspäckat av intryck och starka känslor hela tiden.
Jag ska återkomma om det, tänker jag mig.

** 11 nätter på Gili Air, så härliga, härliga, härliga dagar. Med tonfiskkväll och massa härliga bekantskaper.

** Fyra nätter i Ubud, med födelsedagsfirande av min 66 år unga pappa (eller förlåt, 60 + är han tydligen och ingenting annat 🙂 )
En underbar cykelutfärd, Monkey Forest och en avslutningsmiddag med balinesiska specialiteten anka.


Pappas födelsedag, Ubud 4 november

Mamma & Pappa!

Tack för alla timmar ni ägnat åt att läsa med och för Milo och Jack. Skrivandet i minnesböckerna. Pysslandet med solkrämsinsmörjning, tandborstning, godnattsaga, egna små fikastunder. Timmar efter timmar som ni intresserat och engagerat lyssnat på barnens alla tankar och funderingar. Alla Yatzy-partier.

Allt, allt, allt ni gör för våra barn, och oss, både här och hemma.
Pappas och Patriks gemensamma morgonpromenader.
Mammas och mina samtal under timslånga bad i havet.

solnedgang-lembongan-mormor
Lembongan, Bali.

Ordvitsarna. Samtalen. Skämten. Och erat ständiga påhejande av alla våra tankar, planer och funderingar inför vår fortsatta resa.
Vi vet att ni kanske allra helst, på sätt och vis, hade velat att vi hängde med på det där planet hem idag… Samtidigt känner vi verkligen att ni gläds för vår skull, att vi nu förverkligar denna livsdröm tillsammans. Och – det gäller i allra högsta grad även barnens farmor Inga-Lill därhemma, och annan kär släkt och goda vänner.

Tack för att ni peppar oss och gläds med oss!! Ert stöd betyder mer än ni anar.

gili air glass bottom boat
Snorklingsutflykt, Gili Air

Just nu känns det som att jag kommer att vara ledsen hur länge som helst.
Men jag och vi ska försöka att fokusera på att minnas allt det bra istället för att fokusera på det jobbiga.

Tack älskade mamma och pappa / mormor och morfar / Anita & Anders för att ni ville resa med oss under en hel månads tid.
Vi saknar er redan SJUKT mycket! (som Jack uttrycker saken)

Och vi älskar er – to the moon and back.

volcano batur
Hela gänget vid vulkanen Batur, Bali.

gili air med barn
En av många mysiga middagar ihop! Denna på Gili Air.

dirty duck ubud
Och så avskedsmiddagen igår kväll, på en av Ubuds mest kända restauranger Bebik Bengil – Dirty Duck.

**

Se filmen om vår resa, gjord av oss, på Expressen.se / Allt om Resor – Klicka här!!

Följ oss gärna på Instagram!

 

Det är nu som livet är mitt, jag har fått en stund här på jorden

20 Comments
IMG_0519

IMG_0519

10 dagar har gått.
10 dagar av vårat gemensamma livsäventyr.
Jag, Patrik, Milo och Jack. Precis sådär nära som jag längtat så mycket efter.

Vi har hållit ett högre tempo än vi hade tänkt oss. Jag hade faktiskt räknat med att vi skulle bli sjuka några dagar under de här första veckorna, eller i alla fall rejält påverkade/trötta av tidsomställningen och/eller det mentala i att vara på väg.
Men tidsskillnaden gick oss helt spårlöst förbi, bara två timmar i Dubai och nu i Sri Lanka är det 3,5 timme från Sverige och alltså 1,5 från Dubai. Och när vi landade här var det natt, så den lilla skillnaden löste sig direkt.

Känslomässigt då? Jo, det känns otroligt otroligt bra att vara iväg.
Jag/vi har haft/har en del saker kvar att fixa med, typ några banksaker, och jag har några pågående och kommande jobbprojekt som jag lagt en del tid på under den dryga veckan som gått.
Därför har vi också valt att bo lite extra tjusigt fram till nu, för att kunna räkna med bra wifi och veta att man har ett gäng kontaktuttag osv, för att kunna ladda allt efter ordning.

Det har varit bekvämt och känts lyxigt. Det har varit fina pooler och fina rum.

cinnamon colombo
Cinnamon Lakeside, Colombo

sigiriya hotel
Camellia Resort, Sigiriya

Men så idag reste vi ut till Sri Lankas östkust och flyttade in på ett litet guesthouse som ligger på stranden. Och när vi flyttade in här, i ett ganska trångt rum med två sängar, en liten hylla, ett badrum modell enkelt, och en supertrevlig liten man som tog emot och som, bland annat, förklarat att det inte finns någon regelrätt restaurang, men att dom gärna ordnar middag på stranden åt oss på kvällarna om vi vill. Det är bara att vi säger till.
– Seafood, daal, fish, curry and rice, sammanfattade vår man, och vi sa förstås på stående fot att vi gärna äter här på stranden ikväll.
Då kändes det liksom som att vi kommit fram, på riktigt.

Vi har badat i havet, och Patrik och barnen gick iväg och köpte lunch för några kronor i något litet gatustånd en bit bort som vi åt upp på stranden.
Jag tror våra backpackersjälar kommer att få det bra här. Lyx i all ära, men det är något visst med ställen som detta.

dyke rest sri lanka

Här ska vi landa någon vecka nu. Låta dagarna gå i långsam takt.

dyke rest trincomalee

Vi har sovit som barn allihop sen vi reste iväg, och jag som stundtals har rätt knäpp sömn (särskilt de senaste veckorna hemma i Sverige innan resan, inte mycket sömn alls) är så glad av att sova från stunden jag lägger huvudet på kudden tills jag vaknar utvilad på morgonen.

Jag slappnar av mer och mer. Njuter av att vistas så mycket utomhus (det blir ju från morgon till kväll), och jag njuter av att vara NÄRA. Vi har börjat med lite skoluppgifter med Milo och Jack och det känns roligt och inspirerande.
Vi har varit på helt fantastiska utflykter, som vår ökenutflykt, som detta spontanstopp vid The Golden Temple med alla aporna och även två andra utflykter som jag ska skriva mer om inom kort.

elefanter sri lanka

SÅ härliga upplevelser, och barnen är verkligen jätteglada över vad de fått uppleva och säger ofta hur glada de är att vårat äventyr har börjat.

öken dubai

Jag känner mig stolt över att vi är iväg. Stolt över våra positiva, uppmuntrande och uppskattande barn. Stolt över att vi fick ihop de sista månaderna hemma och slutförde i alla fall nästan allt vi hade hoppats.
Vi tror och hoppas ju att det ska gå bra med resan, och oavsett allt så har vi i alla fall provat. Vi har satsat allt på en dröm, och nu är vi mitt i den.
Just här och nu använder vi vår lilla stund på jorden till exakt det vi helst av allt vill.

Jag känner mig mycket lycklig och tacksam över detta.

blogg resa jorden runt

**

Följ oss gärna på Instagram!

Att våga – om en åttaårings mod, livsval, och att ta det där första steget

5 Comments
img_4078.jpg

Idag gjorde våran Milo något modigt.
Han ställde upp i en simtävling på öppet vatten, Degernässimmet. Milo simmade 200 meter, och han var det enda barnet som deltog i hela tävlingen.
Han kom fyra (!), och var så jättelycklig efteråt att han hade vågat ställa upp.

Det fick mig att känna att det kunde vara dags för Del 2 i den lilla serien (del 1 här), som kom till tack vare sms:et från Jenny.

Det är ju nämligen en sån där vanlig kommentar vi får – ”vad modiga ni är!”, och som jag tror jag har skrivit förut så kan jag förstå reaktionen. Jag förstår att det uppfattas som modigt att sälja hus, kliva av vardagen för ett läsår och dra jorden runt tillsammans med två barn.
Men jag tänker så ofta att det är ju allt jag och vi har gjort fram till dess som har varit det modiga, egentligen.

Jag tycker själv att jag har gjort några modiga saker i livet som sticker ut:
• Jag sa upp mig från mitt fasta jobb på Expressen (2008)
• Och jag flyttade tillbaka hem till Degerfors för att satsa på ett liv tillsammans med Patrik, som jag då bara hade känt i ett år.

Och han var också modig, som vågade satsa på ett liv med mig. Då väldigt van vid ett helt annat liv än vad som kunde erbjudas här, jag säger inte att det ena var bättre eller sämre än det andra. Men visst var mitt Stockholmsliv väldigt annorlunda mot vad mitt Degerforsliv blev.

att våga är att förlora fotfästet en liten stund

Jag la in bilden ovan för att den för mig symboliserar mycket som också har med detta ämne att göra.
Jag gör ett snabbt hopp tillbaka till år 1994, när jag kom nerför trappen i huset där vi bor nu igen (i mitt föräldrahem)
I hallen stod min mamma med packade väskor och såg bedrövad ut.
Hon skulle resa iväg till Uppsala för att läsa det sista året på sin utbildning för att bli präst. Hon var 43 år gammal, och hemma fanns jag (skulle fylla 17), min bror (13) och pappa.
Och mamma, så hemma- och familjekär. Och nu skulle hon resa för att bo i Uppsala på veckorna ett helt år.
Mamma var så ledsen. Men då sa jag tydligen:
– Men mamma, var det inte det här du ville?

Och det var det ju.
Och just därför så blev det bra. Även om det var jobbigt, då.

Jag gav henne också ett vykort med texten på tavlan ovan.
Sen dess har den texten följt med oss, på många olika sätt. (och tavlan har jag faktiskt gjort, långt senare, som en present till mamma. Jag är ingen stor konstnär… men innebörden finns ju där i alla fall)

att inte våga är att förlora sig själv
Mamma och jag, ytterligare drygt tio år senare, hemma i trädgården i Degerfors.

Sms:et jag fick från Jenny handlade, bland annat, om hennes önskan att bryta ekorrhjulet. Hon ville resa mer, göra annat. Våga bryta mönstren.

Jag ska inte påstå att jag är någon expert. Men jag tror verkligen på detta med att lyssna inåt.
För mig har det varit det som har fått styra nästan jämt. Magkänslan, tillsammans med det som Patrik och jag har lagt till i vårt gemensamma liv:

Vi har som våran grej att vi ställer oss frågan: hur vill vi leva?
Snarare än att dela upp det i vad jag vill jobba med, eller vad han vill jobba med, eller vad jag vill köpa eller vad han vill köpa.
Vi har försökt hitta nån slags helhetsbild, som är just vi. (självklart måste man ha kvar sig själv, även i en relation. Och vi både jobbar med och köper vad vi själva vill. Men jag menar mer att det finns en slags grund i allt vi gör som är VI som familj, och vad vi tillsammans vill)

Och vi har tillsammans kommit fram till att vi trivs med friheten. Därför har vi jobbat för att få den.
För Patriks del innebar det att han sa upp sig från sitt fasta jobb våren 2014, utan att ha någon annan sysselsättning klar. Men vi bestämde oss för att det skulle lösa sig, och det må låta lite provocerande enkelt för en del men det var faktiskt så det var.
Vi bara visste att vi skulle lösa det, på något sätt.
För att vi hade vår dröm om ett ännu friare liv.
Han blev egen företagare och började i liten skala med lite småjobb, och sen blev det bara mer och mer.

I efterhand kan det ju verka så enkelt, eller som att man ha fått allt serverat. Men i vårt fall har vi, så att säga, först vågat. Och sen jobbat hårt för att det skulle fungera, och nu är vi här. Med tre veckor kvar till avresa på vår livsresa, som vi ska få göra tillsammans med våra innerligt älskade pojkar.

Det må vara modigt, men de modigaste sakerna har ju varit allt vi gjort innan. Steg för steg.

För det är just så. Att det är de små stegen det handlar om.
För mamma var det ju egentligen långt innan den där Uppsala-resedagen 1994 det började, när hon började läsa religionsvetenskap på helgkurser vid sidan av sitt ordinarie heltidsjobb inom skolan.
Det var modigt att söka, och att börja läsa trots att det egentligen ”inte gick” med två små barn och 100 procentstjänst.

Patrik och jag som valde varandra, trots att allt annat hade varit enklare.

Milo som vågade ställa upp i en tävling på öppet vatten som enda barn på startlistan. Och hans glädje och stolthet efteråt, över att han klarade det (och dessutom slog en massa vuxna 🙂 )

**

Om jag skulle drista mig till att ge någon slags råd i ämnet Att våga, så skulle det nog bli dessa:

• Lyssna inåt. Förvånansvärt ofta så finns svaret där

• Fråga dig själv hur du vill leva. Gör sen förändringar i din tillvaro som, steg för steg, leder dit.

• …för det må låta klyschigt, men varje resa börjar faktiskt med ett enda steg. Även en jorden runt-resa.

• Hur andra singlar/par/familjer lever sina lev är inget facit. Du/ni behöver inte göra som dom.

• Fråga dig själv ibland när du upplever att du står i ett vägskäl; vad är det värsta som kan hända?

Skala sen bort allt som eventuellt har med vad andra kommer att säga/tycka.

Och bestäm sen vilken väg du ska välja.

• Det går att bryta sig ur ett ekorrhjul som du inte vill vara i.

• Välj bort sådant som slukar av din energi på ett negativt sätt. Det kan vara människor, en arbetsplats eller andra åtaganden.

• Vill du resa mer, så gör det. Jag vet att det kan provocera att skriva så, eftersom alla inte har förutsättningarna. Men jag hoppas att ni kan missförstå mig rätt när jag påstår att de allra flesta kan förverkliga i alla fall fler drömmar/målbilder än de tror.

Testa.

Lägg ett år eller två på att spara pengar. Skit i shoppingen. Säg nej till kompisarna som vill på krogen. Strunta i att köpa den där senaste familjekombin av 2016 års modell som alla andra i kvarteret har.

Våga håll fast vid drömmen och jobba för den.

IMG_4086

 

Categories: Resetankar

Att bryta ekorrhjulet

9 Comments
thai-resamedbarn39

Jag berättade för ett tag sen om att det kom ett sms.
Det var från en för mig okänd kvinna, Jenny, som delade med sig av sina tankar och beskrev hur hon upplevde sig sitta fast i ekorrhjulet. Jobba – sova – konsumera. När hon egentligen bar på andra drömmar, inuti sig.
Hon undrade om jag ville dela med mig av några råd, något som beskrev hur jag/vi har tänkt och tänker och hur vi gjort för att inte fastna.

ekorrhjulet

Det är inte alla som vill eller har möjlighet att till exempel åka på en lång resa för att bryta det snurrande hjulet. Men jag är så övertygad om att många fler i alla fall skulle kunna leva lite annorlunda och förverkliga i alla fall någon av sina drömmar.
Med en knapp månad kvar till vår jorden runt-resa får vi en hel del kommentarer på det temat just nu, från kända och okända: ”Åh, ni gör ju det där som jag har drömt om i alla år men aldrig gjort”, ”Tänk om man hade varit som ni och kunnat göra det ni ska göra!”, och liknande.

Jag känner att jag kanske upprepar mig lite ibland men så får det nog bli i en blogg, ibland blir man lite sammanfattande, inkluderat även en del jag skrivit förut.
Men, med det sagt, så: vi är ingen konstig eller ovanlig familj med ovanliga förutsättningar. Vi är som väldigt många andra barnfamiljer.
Vi bor på en ort med runt 7000 invånare i tätorten. Vi hämtar och lämnar på skola och fritids, vi bråkar ibland, lagar snabbmakaroner ibland för att vi inte orkar nåt annat, vi äter tacos på fredagar och ser på Idol, Gladiatorerna och Melodifestivalen på tv. Vi har två bilar; en begagnad Saab kombi (som dock verkar ha gjort sitt i vår familj nu) och en mindre Ford Focus.
Vi storhandlar på Ica Maxi, har det ofta lite för stökigt hemma och glömmer att skicka med regnkläder till skolan ibland fast det spöregnar.

Jag har genom åren fått brottas en del med att jag har lite svårt att hitta lugnet och harmonin i vardagen. Jag kan ibland drabbas av nån sorts panik när det är höst och jag sitter där i bilen för att skjutsa igen, samma tid som igår morse, och samma tid som jag kommer att skjutsa nästa dag.
Jag är inget stort fan av ett liv som framför allt rullar på med hjälp av rutiner, och det är inte alltid positivt.
Jag skulle vilja vara en bättre vardagskramare, på riktigt.

Att tycka om sin vardag är ju jätteviktigt, det är ju den som är en stor del av livet. Nu gillar jag ju mycket i den såklart, men jag kan liksom fysiskt känna hur mina obehagstaggar fälls ut så fort jag känner att jag är på väg in vad som känns som det där ekorrhjulet.

För mig är det nämligen lite skillnad på vardag och ekorrhjul. En vardag kan ju innefatta så mycket, medan ekorrhjulet för mig mer är när det slår över och in i något man inte riktigt vill ha.
När tankarna bryter igenom alltför ofta om vad det egentligen är jag håller på med.
Jobba – sova – konsumera, skrev Jenny som skickade sms:et.
Och hon trivs inte med det. Hon vill ha något annat. Bryta sig ur ekorrhjulet.

Jag tror att det är viktigt att inte fastna i vad jag INTE vill ha.
Och istället försöka börja med att hitta fram till hur jag skulle vilja ha det istället.

Hur skulle jag vilja att mitt kommande år såg ut? Jag tänker att man kan drömma på lite först, och sen bryta ner det i delar.

Jag vill inte låta som en flåshurtig ”TÄNK POSITIVT”-skrikare, men en sak jag faktiskt vurmar väldigt mycket för är målbilder. Dom har hjälpt mig, massor.
Just för att jag då ”lurar” hjärnan att fokusera på hur jag skulle vilja att det var istället, istället för på vad som är dåligt nu.

Om jag ser en bild framför mig under några vinterveckor tillsammans med familjen i ett varmt land – istället för att bara tänka på hur skitjobbig vintern kommer bli med all j-a snö och mörkret och att jag är fast i allt det där för att ”vi säkert inte kommer iväg i år heller”.
Då är jag faktiskt ganska övertygad om att chansen är större att komma iväg.

Alla våra resor har börjat som drömmar. Den första, när Milo var bebis, kändes först mest bara galen när tanken kom. Så kan man väl inte göra? Det har vi väl inte råd med?
Men vi ville, och vi gjorde det. Och så har det fortsatt.
Om jag ska ge mig och Patrik nån cred så är det nog detta: att vi har sett möjligheterna i drömmarna, väldigt sällan problemen.
Hur skulle vi kunna göra för att nå dit?
Vad ser vi framför oss?

thailand med bebis

Det måste ju inte vara så att livet framför allt känns härligt under några veckor nu på sommaren när man kanske har semester och bryter av allt det där som man alltid gör annars.
Den där upplevelsen av att ”sitta fast” är ju nämligen något som vi som människor faktiskt själva kan styra över. Det där med att man är chef över sitt eget liv stämmer ju faktiskt. Sen kan omständigheterna göra saker mer eller mindre svåra/enkla/tuffa/krångliga. Sjukdom är ju till exempel en sådan sak som verkligen kan påverkar ens möjligheter. Men jag tror ni förstår hur jag menar.

Att bryta ekorrhjulet kanske också kräver en annan typ av förändring än ”bara” till exempel en resa, som kanske att byta yrke eller arbetsplats.
Jag vet, det kan man inte bara göra hur som helst.
Men det är i alla fall inte omöjligt. Människor byter jobb, startar egna företag utan en krona på fickan och börjar plugga fast dom passerat både 40 och 50.
Det går. Kanske inte på något enkelt sätt.
Men det går.


Hur vill jag leva?

Det kan låta som en lyxig fråga att ställa sig. Som om det bara är att bestämma det själv!
Nej, men man kan påverka sin tillvaro själv, åtminstone till viss del.
Och man måste låta sin förändring få ta tid. Jag är själv rätt otålig av mig, om jag får en idé/tanke vill jag helst att det ska hända direkt.
Men allt det där som har blivit till ett ekorrhjul i ens liv är ju saker som har fått snurra där under lång tid. Det är klart att det tar tid att vänja om hjärnan.
Men det går.

thai-resamedbarn23
Två månader i Thailand vintern 2012. Bild från Koh Phangan.

Nästa inlägg i den här lilla ”serien”, och som en fortsättning på ekorrhjulstankarna, får bli om Att våga.

**

Det kom ett sms…

No Comments
img_3206.jpg

Häromdagen satt jag på tåget på väg till Stockholm, bland annat för att träffa min vän Lii och för att gå på ett bloggrelaterat möte. Då plingade det plötsligt till i telefonen, det var ett sms från en för mig okänd person – Jenny – som berättade att hon följt vår Facebooksida ett tag.

Det hon skrev fick mig att fundera litegrann, på ett positivt sätt.

Det var ett vänligt sms, som jag på många sätt blev glad av. En kvinna som berättade med några rader om sitt liv och sina tankar, och rådfrågade mig både om resetips och annat.

Det handlade också om ekorrhjulet. Detta att det är så lätt att fastna. Och hur jobbig den där gnagande känslan av att inte riktigt trivas inuti det där hjulet.

Därför tänkte jag nu göra så här. Med Jennys sms och frågor som utgångspunkt (och lite ytterligare reflektioner utöver dem) ska jag i några kommande inlägg ska försöka dela med mig om hur jag/vi tänkt, tänker, gör och försöker att leva för att uppnå det som är våra livsdrömmar. (och – jag har frågat Jenny om det är okej att jag ”använder” henne och hennes förnamn)

1. Ekorrhjulet. Om när man upplever sig fast i något man inte riktigt vill, i alla fall inte just så som det bara blivit.

förverkliga dina drömmar
Skylt jag har haft på väggen i min kontorsstuga under våra nio år i huset

2. Att våga. Kanske det svåraste som finns. Men kanske är det värt det? Men hur vet man när?

3. Ekonomin. Vi är inga bankrådgivare och ska inte utge oss för att vara privatekonomiexperter. Men delar gärna med oss med tips baserade på hur vi har gjort för att spara ihop till sex långresor med barnen (varav en på ett halvår, övriga runt två månader) de senaste åtta åren plus en Jorden runt-resa på gång.

4. Så planerar vi. Detta får nog bli fler delar, vi får se. Vi får SÅ många frågor om tips om hur vi bokar flyg och boenden och var vi letar budgetpriser, särskilt för att resa med barn.
Lovar att dela med mig av de eventuella knep vi har!

tak degerfors

Ibland kan behöva se på tillvaron från ett nytt perspektiv

Jag börjar skriva nu, så kommer inläggen lite då och då framöver innan vi drar iväg på vår resa i augusti.
Kanske någon har någon mer fråga, fråga på i så fall. Hela poängen med den här bloggen – utöver att dokumentera våra resor för oss själva och barnen – är att vi vill inspirera och dela med oss.
Konstigt, tycker säkert en del. Men för oss är det så otroligt givande och roligt, inte minst för all otroligt fin respons vi får.
Följ gärna med på Facebooksidan där vi länkar till nya inlägg:

En usel mammas och flyttpackares bekännelser

No Comments
FullSizeRender

Imorse vaknade jag med en sån där känsla som inte ville släppa taget på en lång stund.
Kände mig som en usel mamma när jag tänkte tillbaka på de senaste dagarna. Till exempel på gångna kvällen bredvid Jack i EM-soffan, han tokengagerad i Portugal – Wales och jag bredvid, inte riktigt lika engagerad utan nerstirrande i datorn istället i 90 minuter.
Alla hans funderingar kring frisparkar, domarinsatser, bästa spelare och så vidare bemöttes väl med ett ”mmm” och lite halvhjärtade svar.
Och på övervåningen satt Milo och byggde ensam med sitt älskade lego.
Pappan jobbade.
– Varför byggde jag inte med Milo! dundrar det den här morgonen i huvudet.
Dessutom är det lite för tidigt, nästan natt, och tankarna är inte riktigt så klarvaket rationella.
– Varför tittade jag inte på i alla fall en halvlek med Jack, och lyssnade på alla hans tankar!

Nej. Jobbmejl och annat datorfix gick före, och innan dess packade jag flyttkartonger och paniklagade mat av upptinad köttfärs som skulle ha blivit för gammal annars.

Så vandrar tankarna vidare, hittar givetvis plötsligt en massa andra tillfällen när annat har fått mer uppmärksamhet än barnen.
Sen tänker jag på flytten, och att jag packat mindre än vad jag borde med tanke på att flyttlasset går på lördag.

Sen gick jag – världens sämsta mamma och flyttare – upp.

Dagen blev sen en aning bättre. Men är väl i ärlighetens namn inte helt bra än.
Mycket som snurrar.
(även om jag vid det här laget ändå känner mig som en lite bättre mamma och inte rakt igenom usel)

Nu är barnen med sin mormor och morfar på teater i Karlskoga, Rasmus på Luffen av teaterföreningen Lyset, och har det såklart hur bra som helst. Och Patrik jobbar.
Så jag unnar mig lite reseplanering ikväll som egenterapi, varvat med jobb, tvätt och flyttpackning.
Google Flights, Skyscanner och jag. Ett fint litet team.

rasmus på luffen
Bild från min pappa för en liten stund sen. Förväntansfulla killar i publiken!

Tänkte att jag en gång för alla ska kolla upp vilken som blir den för oss bästa flighten från Nya Zeeland över till Sydamerika eller Centralamerika blir. Jag har redan ägnat just detta en ansenlig mängd tid, men vi har inte spikat något än.
Verkar också vara så att det är lite för tidigt att boka, eftersom priserna är ganska mycket högre i slutet på januari/början av februari när vi vill åka, jämfört med till exempel november.
Hur som helst, det lutar nog åt att flyga Auckland – Santiago (Chile), eller Auckland – Buenos Aires (Argentina), för att sen ta oss upp genom någon av dessa länder till Bolivia.
Men ja, vi får väl se hur det slutar…

Här är förresten resrutten fram tills dess.


Längtar efter DETTA! Tid! Tillsammans. (bilden från Orchid Garden i Singapore, 2013)

”Hur gör ni för att minimera oron för allt som kan gå fel?”

1 Comment
img_2853.jpg

Vi blev intervjuade idag (mer om det senare) och fick bland annat frågan om ifall det inte känns oroligt att dra iväg på något så långt och omfattande – och hur vi i så fall gör för att dämpa den oron.

Jag skulle nog inte uttrycka det som oro, men det är klart att vi vill minimera risken för att saker och ting ska gå fel eller bli onödigt krångliga längs vägen.

Och svaret på hur vi gör det är: planering, planering, planering.

IMG_2480
Två killar som just har anlänt till Mumbai, Indien i januari 2015.

Utöver all planering om själva resmålen vi vill besöka och att boka boenden där, så är en väldigt stor del av jorden runt-planeringen andra saker, som att kolla vilka visumregler som gäller i olika länder (för att undvika strul på plats), jämföra olika reseförsäkringar och göra ett bra val där, ha rätt vaccinationer, en genomtänkt packning och att se till att välja resmål som känns säkra.

Att dessutom få till en bra/smart resrutt, som gör att vi kan ta oss på bra sätt mellan länder/platser vi vill uppleva känns också viktigt. Och inte bara ur bekvämlighetssynpunkt, utan också för att det minskar risken för problem. Gränsövergångar på land är ett sånt område där det, enligt oss, är väldigt skönt att ha koll innan. Det kan se jättesmidigt ut på kartan att ta sig mellan två länder, men i verkligheten kanske det är en superkrånglig gräns att korsa och ibland rentav farlig.

DSC06882
Denna båt åkte vi med i två dagar på Mekongfloden genom norra Laos, som transport fram till den thailändska gränsen. Mars 2014.

Jag vet att jag lägger alldeles galet mycket tid på reseplaneringen, är väldigt grundlig, kollar kanske onödigt många avstånd mellan olika platser, tänkbara ressätt, tågtabeller, jämför bussföretag och så vidare, in på detaljnivå.
Det går säkert att resa jorden runt utan en sån minutiös planering, men vi har lärt oss från våra tidigare resor att det funkar bäst för oss som familj att resa på det här sättet.

DSC00608
Tågstationen i Hoi An, Vietnam, efter resa med nattåget från Hanoi. Januari 2014.

Vi är väldigt pålästa innan vi åker, vi vet om var det är särskilt stor risk för väntetider, hur lång tid en eventuell nattbussresa mellan två städer vi ev vill besöka tar. Om det går tåg, om det är regnperiod, risk för kraftiga oväder i en viss region, om det är stora högtider som påverkar kommunikationerna, hur långt innan man bör boka nattågsbiljetter. Med mera.

Sen kan det naturligtvis hända saker ändå, och det kommer det att göra.
Men oro? Nej, och skulle den dyka upp när det närmar sig så får vi dämpa den – med ännu mer planering.

img_2852.jpg
Spännande besök i Gräsholmen idag!

img_2853.jpg

Om att resa med bebis: Med Milo, 8 månader, på luffen (Eller: inlägget om hur allting började)

5 Comments

IMG_1295 copy

Jag åkte på min första utlandsresa först när jag var 18 år (Danmark undantaget).
Men sen reste jag massor, på ganska få år. Alltifrån Kos och ett gäng andra grekiska öar till Dominikanska republiken, Malaga, Nice, Paris, Barcelona, Bulgarien, Amsterdam, brasilianska Natal med mera. Plus att jag bodde i London i totalt nästan ett års tid och jobbade som utrikeskorre åt Expressen.
Backpackade i Thailand år 2000 med min kompis Josse, återvände flera gånger med Fatima, och vi hängde också med Elin. Jobbade också mycket med tsunamin och var då i Thailand ett antal gånger under ett år. Och så kärleksresan med Patrik vintern 2008 som blev till en förlovningsresa (eftersom han föll på knä och friade i strandkanten på ljuvliga ön Koh Rok i Thailand)
Patrik hade inte flängt lika mycket som jag när vi träffades, men ändå hunnit med en hel del han också, mycket skidresor, USA mm.

När Milo föddes startade Patrik och jag ett sparkonto. Vi döpte det till ”The trip of our lives”, eftersom vi nog tänkte att vi aldrig någonsin skulle komma i närheten av den jätteresa vi nu planerade för oss och Milo.
(Vi har fortfarande kvar samma konto, det är där vi nu sparar till jorden runt-resan)

Milo var åtta månader när vi åkte, och i två månader luffade vi runt i Thailand tillsammans med honom. Vi var på Hua Hin, Koh Lanta, Koh Kradan, Koh Hai och vid floden Kwai i Kanchanaburi.

MILO COCONUT 3

Våra ryggsäckar var proppfulla med blöjor och barnmat den gången, ett misstag vi inte gjorde om efter den resan… Blöjor fanns ju att köpa på varenda SevenEleven, och barnmat fanns det i matbutiken Lanta Mart – och framför allt så åt han vanlig mat! Det var aldrig något problem att få barnvänliga rätter tillagade (ofta gratis)

– No salt, no sugar, blev ett mantra när vi beställde och det verkade funka.

För att undvika för långa sträckor i bil åkte vi en del tåg, bland annat nattåg mellan Hua Hin och Trang, och i provinsen Kanchanaburi där vi åkte tåg längs floden Kwai (otroligt vackert!!)

IMG_4478 copy.Vi hade med flytväst och bilbarnstol, och det hade vi även kommande Thailandsluffer med båda barnen.

Det var en väldigt fin resa. Vi badade väldigt mycket, och det var jättehärligt att kapa bort två månader av den första bebisvintern hemma…

IMG_4397
Båtfärd på floden Kwai. Flytvästen var alltså med hemifrån, något vi rekommenderar om man tänkt åka båt eftersom det inte är alltid det finns på plats och särskilt inte i små storlekar.

En sak som har blivit annorlunda sen dess är att vi under den resan oftast valde dyrare boenden, för att vi tänkte innan att det var viktigt att det var bekvämt och nära havet, så att en av oss skulle kunna gå hem och vila med honom på dagarna när det behövdes.

Men det slutade ju alltid med att han sov i vagnen eller på en sarong i skuggan, och dom där bekvämligheterna vi tänkt att en bebisfamilj behövde var nog aldrig så särskilt viktiga egentligen.

resa med bebis

Nästa tvåmånaders Thailandsluff – när Milo var 2,5 år och Jack fyllde 1 – bodde vi enklare och var nog överlag lite ”coolare”.
En höjdpunkt då var vistelsen på ön Laoliang, där vi tältade och firade Jacks ettårsdag.

laoliang

I efterhand kan jag tänka att det måste ha varit lite… utmanande att backpacka runt med två blöjbarn, två vagnar, två bilbarnsstolar… Men minnet även av den resan är att livet kändes så enkelt, mycket enklare än hemma.

koh lanta
Kvällspromenad i Klong Nin, Koh Lanta. Och på tal om vagnar så valde vi alltid bort de där ihopfällbara paraplyvagnarna under de där åren, vi hade sett för många som gick och kämpade i sanden med de där små hjulen… Vi tänkte att det är sällan man har behov av att fälla ihop vagnarna under själva vistelsen så för oss blev funktionen – stadig att dra och skön att sova i – viktigare än vikten och lätt-att-fälla-ihop.

Idag har vi avklarat följande längre resor med barnen:

Fyra Thailandsluffer som alla varade i cirka två månader (tre Thailandsluffer för Jack) Totalt har vi bott på 13 olika öar (tror vi) + i Kanchanaburi, på fina Thung Dong Farm i norra Thailand, i Bangkok, Trang, Trat mm.

En halvårslång resa genom Sydostasien, sju länder

Sex veckors resa i två provinser i Indien.

Och däremellan en hel del annat i Sverige o utomlands: en vecka med Milo i arabemiraten Sharjah när han var 1,5, en sista minuten-flygstol till Djerba, Tunisien, en vecka i husbåt utanför Berlin, jag & barnen en vecka på Rhodos i somras, en vecka på Kreta, camping i Sverige mm

Vi har ofta fått frågan om det inte är svårt att resa med små barn.

Svaret är ju nej, i så fall hade vi ju aldrig rest som vi gör. Sen är det självklart så att det bara blivit enklare o enklare.
Vi har hittat de reserutiner som funkar för oss, och framför allt har ju barnen blivit väldigt vana vid det resande livet.

Den egentliga enda uttalade ”strategi” jag och Patrik har haft genom åren har varit att alltid tänka på vår egen inställning och vad vi förmedlar till barnen.
Utstrålar vi att det är skitjobbigt att vänta på en försenad nattbuss i timmar på en busstation där ingen pratar engelska och ingen information på engelska finns, i en stad någonstans i Malaysia (true story) Ja, då kommer ju barnen också tycka att det är skitjobbigt.
Sen är det verkligen inte så att vi är hurtfriskt jätteglada hela tiden… Men våra barn är faktiskt väldigt ”o-gnälliga” när det gäller sånt som väntetider, långa flygresor och liknande. Så ”taktiken” tycks ju ändå ha funkat.
Samma sak med känslor som rädsla. Nu har vi inte hamnat i några direkta farliga situationer (peppar peppar…) men Patrik har vissa anlag för flygrädsla, och någon gång har vi hamnat i lägen där jag också har känt mig rädd över något. Men där är vi jättenoga – INTE ge uttryck för rädsla inför barnen.

Vi har också alltid varit jättenoga med solskydd. Ofta långärmade solskyddskläder och alltid solskyddsfaktor 50 på barnen. Dag efter dag, oavsett vad vi tänkt göra den dagen.

MILOMAMMA SOLKEPS copy

En bebisprodukt som vi förresten hade stor nytta av på den där första resan med Milo var en tyg-barn”stol” i fickformat. En sånhär (se länk)
Kanonbra, i alla fall för oss.

Vi hade också en jättebra flytgrej till Milo den resan, som han satt i och flöt jättebra i.

IMG_1495

Så visst finns det smarta grejer som kan underlätta resandet. Men generellt sett är nog vårt tips att inte hetsa upp sig jättemycket över packningen, även när man reser med små barn. Ska man till hyfsat turistvana platser så finns det allra mesta att få tag på där.

IMG_3253


Följ oss gärna på Facebook för regelbundna uppdateringar om Jorden runt-planeringen, fler resetankar och mycket annat:

Om att älska både slott och koja

14 Comments

Efter helgens utsvävningar för mig på kryssningsjätten Harmony of the Seas i Medelhavet har jag – igen – tänkt en del på det här med vad vi som familj tycker om när vi reser.
Och jag kommer hela tiden fram till – att vi gillar olika.
Det märks både när jag tittar bakåt och framåt, på tidigare reseplaneringar och nuvarande jorden runt-planering. Resekamelonter de lux (eller inte de luxe, eller hur jag nu ska uttrycka det…)

campingliv

Sådär allra längst inne i själen så är vi väl den där backpackerfamiljen som njuter så vansinnigt mycket av det enkla. Jag är glad för det. Ingen av oss behöver lyx, fina poolområden eller coola nöjesparker för att trivas.
Men alla våra Thailandsresor, plus halvårsluffen i Sydostasien, har vi avslutat på femstjärnigt hotell i Bangkok (Anantara Riverside resort) och trivts hur bra som helst där.
Fast vi trivdes absolut lika bra i den enkla lilla bungalowen i Goa (150 kr natten) där vi spenderade tio dagar förra året.

IMG_3779
Vår bungalow på Royal Touch Resort, Palolem, Goa. Milo och Jack delade madrassen på golvet bredvid vår säng. Fanns ingen garderob eller byrå, men det löstes ju enkelt med snöre – som för övrigt ALLTID finns med i vår långresepackning!

Vi har bottMarina Bay Sands i Singapore, världens dyraste hotell att bygga när det uppfördes under stor uppmärksamhet, med infinitypool på 57:e våningen (!). Och i februari 2015 bodde vi på toklyxiga Trident i Bombay på 26:e våningen, och hade till och med ett tillval med tillgång till lounge med fri dryck och tilltugg med superutsikt över stan.
Och vi har tältat på en liten ö i Thailand, älskade vår natt i vindskydd vid sjön Gryten härhemma i Degerfors i slutet av förra sommaren, tycker att det är superkul med homestays där man bor hemma hos andra familjer (som när vi var i Backwaters, Kerala, Indien förra året) och har allra oftast bott på relativt enkla små bungalowställen utan några direkta bekvämligheter.

trident mumbai
Vid poolen, Trident, Mumbai vintern 2015.

Nu känner jag mig sugen på att uppleva en kryssning tillsammans med familjen, som något för oss nytt och annorlunda.

Men jag längtar lika mycket, kanske mer, efter att hyra husbil i Nya Zeeland i vinter.

Anantara Riverside Resord är ett av många flodnära lyxhotell i Bangkok. Foto: Anantara
UNDERBART fina Anantara i Bangkok, dit vi också återvänt flera gånger.

Det finns liksom ingen jättetydlig röd tråd.

koh jum thailand
Vår kära fina bungalow där vi har bott två gånger, bland annat julen 2014, på Freedom Hut på Koh Jum, Thailand. Inga fönster, öppna springor mellan brädorna i väggen och golvet, knappt fungerande dusch osv. Men ljuvligt!

Eller jo, det finns kanske en gemensam nämnare trots allt. För även när vi lyxar så letar vi alltid bra priser. Kollar olika sajter, jämför priser, flyttar dagar om det behövs. Alltid kostnadsmedvetet, även om priset ibland är högre än ett annat, enklare boende.

Det vi inte har gjort någonting sen barnen föddes är charter. Helt enkelt för att det har känts för dyrt.
Ibland tittar jag lite längtansfullt på de där resorna – för en som är besatt av reseplanering men inte alltid hinner så mycket som hon önskar att hon hann så kan en chartertripp till värmen, där jag inte ens behöver ha koll på bästa sättet att ta sig till hotellet – verka väldigt lockande.
Bara gå på en transferbuss, och kanske inte ens bry sig om i vilken del av landet man befinner sig i… Det vore, eh, en UTMANING för mig. Men kanske nyttigt.
Och jag vet ju att barnen skulle gilla det (också).
Men hittills har vi alltid prioriterat att kunna spendera mer tid ute på resande fot, istället för att pressa ihop alla kostnader på en eller två veckor. (Ja… valfritt familjehotell i låt säga Thailand över jul och nyår med all inclusive är nog faktiskt lika dyrt som våra tvåmånaders resor vi gjorde där varje år när barnen var mindre – inklusive lyxhotellsnätterna i Bangkok! 🙂 )

Jag vet inte om det verkar lite splittrat (jo, det gör det nog), men jag börjar inse att det är såhär vi är. Ryggsäcksfamilj med nån slags ständig dragning mot ännu mer och nytt, och som verkligen uppskattar en riktigt skön säng och en touch av lyx emellanåt.

Well. Kan konstatera att den kombinationen försvårar lite för hon den där som är besatt av reseplaneringen för familjen – eftersom nästan ALLT liksom känns intressant…

Så visst tar det tid, det gör det. Men resultatet blir ju faktiskt oftast rätt bra till slut, det får jag väl ge mig själv trots allt 🙂

Har ni som läser detta någon rödare resetråd än vad vi har? Dela gärna med er!

IMG_8146

En natt i vindskydd vid Gryten, Degerfors. Augusti 2015.

*

Konsten att kombinera nytta med nöje

1 Comment

En sak jag har blivit allt bättre på är att förena nytta med nöje. Eller kanske snarare att förena nytta med återhämtning.
För att vara lite reflekterande så tror jag det hör ihop med hur vi som familj har utvecklats och vågat ta fler och fler steg mot hur vi vill leva. Livet har blivit mer som en helhet, inte nödvändigtvis uppdelat i jobb/fritid/tid med barnen.

Jag vill inte leva för att jobba. Jag jobbar för att leva, men vill förstås gärna trivas så bra som möjligt under tiden.
När jag träffade Patrik och valde att säga upp mig från Expressen och flytta hem så valde jag samtidigt att bli frilansjournalist, mest för att det var den arbetsformen som fanns att välja på.
Med åren känner jag att jag bara trivs bättre och bättre med företagarrollen. Friheten är värd så oerhört mycket för mig/oss (Patrik är ju också egenföretagare idag) Jag gillar att tänka utveckling och hitta nya sätt att jobba, även om det i mitt/vårt fall ofta är i mindre skala.
Vi har inga anställda och stor business, men vi har heltidsjobb, inkomster så att vi försörjer vår familj och dessutom kan spara till våra resor & upplevelser – och vi har friheten.

smogen

Under några dagar den här veckan har jag befunnit mig på Västkusten i jobbsyfte, och passade på att njuta av vacker natur och fint boende under tiden.
Just när jag började som frilans jagade jag billigaste priserna varje gång jag skulle ut på jobb och behövde bo över. Kånkade på påslakan och checkade in på enklast tänkbara vandrarhem.
Var så angelägen om att hålla nere kostnaderna, tills jag insåg att det inte riktigt var så konstruktivt i längden. Att lägga på några hundralappar för ett boende med tex fungerande wifi och en redan bäddad säng bidrog nog till mindre stress och mer effektiv arbetstid istället.
Och så vidare.

Jag är fortfarande väldigt kostnadsmedveten, både i jobbet och privat. Men jag har lärt mig att jag fungerar som bäst om jag får kombinera nytta med återhämtning. Är jag på reportageresa i Dalarna, vilket jag är då och då, försöker jag boka in en natt på Dalecarlia i Tällberg eftersom jag vet att jag mår så galet bra där. Även om jag har tokmycket jobb och bara hinner en kort vända till spa:et, och (som oftast) köper med en färdigsallad från Ica och äter på rummet, så ger det mig en sån energi bara att vara och sova i den miljön.
Jag bestämmer alltså att det är värt de pengar hotellrummet kostar för mitt företag, eftersom jag (som är själva grunden i företaget) mår bra av det och får bra förutsättningar att jobba effektivt.

Just de här dagarna på Västkusten hade jag turen att ha med mamma på jobbresan. Hon var både sällskap och jobbassistent, och vi fick tid även för njutning. Som när vi bodde på mysiga Smögens Havsbad, med utsikt över havet och klipporna från rummet.
Hur vackert som helst.
Och promenaden på den ännu öde Smögenbryggan var härlig.
Sen går jag ofta upp tidigt på mina jobbresor, skriver en text klockan 06 på morgonen, mejlar bilder sent på kvällarna. Men istället kanske jag ger mig själv några promenadtimmar mitt på dagen eller en stund i en varm pool på ett spa.
Det är ju jag som bestämmer hur jag lägger upp min arbetstid.

smogenbryggan

Nu låter det kanske som att jag alltid är ute och bor på hotell i jobbet. Det är jag verkligen inte. Men det händer ibland.
Och det behöver inte heller handla just om att bo på hotell, utan kanske om att stanna vid en vacker sjö för fem minuters paus med kaffetermosmuggen under en jobbdagsresa tur och retur till Västerås.

Dessutom jobbar jag/vi ju även på våra familjeresor. Gör resereportage och andra reportage, plus bloggen som i någon mån också blir som ett jobb. Gränserna är inte så tydliga längre, och jag kan förstå att det inte passar alla att ha det så. Men det passar mig och oss.
Jobbet ger oss förutsättningar till ett friare liv än vad vi hade haft som anställda. Det kräver en hel del också, koll på alltifrån tjänstepension till försäkringar, skatter och momser. Ingen trygg inkomst utan allt hänger bara på oss själva.
Men det ger oss så mycket, och vi trivs med att ha det såhär. Det har varit och är mycket hårt jobb också, men det känns som att vi lever mer och mer så som vi vill – nära barnen och varandra, och vi tänker mer i termer av ”hur vill vi som familj leva?” istället för ”hur vill jag jobba?”.

Vi har ju ett ganska stort äventyr framför oss, som också handlar en hel del om jobb. Exakt hur och vad vet vi inte riktigt än. Tankar, planer och funderingar som ständigt rullar runt i huvudet och som förhoppningsvis hittar sin form här framöver.
Nu när vi nu säljer huset för att förverkliga den här livsdrömmen så försvinner ju även min fysiska arbetsplats; kontorsstugan (gäststugan). Men det känns inte som att det hänger på det, jobba kan jag göra var som helst. Även om jag såklart kommer att sakna min fina stuga.

MDIyNnwwMDAwMDg4MjEzNnw5Ng..

MDIyNnwwMDAwMDg4MjEzMnw5Ng..

Men en sak står ju i alla fall klar – under nio månader kommer vi verkligen att utöva konsten i just detta – att kombinera nytta med nöje.
Hur det kommer att gå vet vi ju inte än, men jag känner mig väldigt inspirerad i att tänka nytt och framåt.
Det är roligt att ni är många som vill följa oss längs vägen – det ger ytterligare energi.
Tack för det!

IMG_8568