2 Comments
ometepe hus

Jag blev intervjuad av Radio Örebro för några veckor sen, om vår resa. Programledaren ställde då frågan om hur det är att vara tillsammans hela tiden, och hon sa något i stil med att det kan ju vara tillräckligt påfrestande med en vanlig semester för en familj, för att man lever så tätt inpå varandra.

family san juan del sur

Och ja, vi är ju faktiskt tillsammans hela tiden, jag, Patrik, Milo och Jack. I stort sett 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Nio månader i sträck.
Men grejen är att det fungerar så väldigt bra.
Vi har en väldig tur i detta att Milo och Jack trivs så jättebra ihop, de är varandras bästa vänner och bråkar nästan aldrig. Det låter säkert lite för bra för att vara sant, men så är det.
De leker jämt. I förrgår spelade de till exempel Monopol i ett gäng timmar i sträck utan avbrott och idag har de lekt någon lek med två pinnar i en evighet i vår nuvarande trädgård och skrattat så de kiknat.

Patrik och jag trivs tydligen också med att vara tillsammans. Det låter kanske också som att det är lite överdrivet men det är ytterst sällan någon av oss har ett behov av att vara ifrån varandra eller barnen.
Jag tror inte det här beror på att vi är så väldigt perfekta på något sätt, och inte särskilt ”puttinuttiga” heller, utan jag tror snarare att allt vårt resande har svetsat ihop oss på något sätt. Vi kan varandras rytmer och ger på något outtalat sätt varandra utrymme ändå.

Om jag skulle lyfta fram något med just Patrik och mig så är det nog att vi är ett grymt bra team, om jag får säga det själv… Vi växeldrar, ger och tar, utan att göra nån större grej av det.
Vi blir absolut irriterade på varandra, självklart är det så. Och största ”fienden” är i så fall oftast stress (dyker då och då upp i samband med resdagar då mycket ska funka, tider passas, tunga väskor bäras, gränser passeras osv) och trötthet.
Men det är också väldigt mycket som vi aldrig tjafsar det minsta om; när det gäller resmål, upplägg på enstaka dagar/aktiviteter och faktiskt hela resrutten så är vi nästan löjligt överens. Jämt.

I grunden handlar det, är jag ganska säker på, om inställningen redan innan resan.
Vi visste att vi skulle komma att bo litet under den mesta delen av tiden. Vi visste att det skulle komma tuffa resdagar, att vi skulle bli sjuka ibland, att vi skulle vara trötta, att vi skulle bli osams och att det skulle krävas mycket av oss båda under hela resan i form av planering och fix.
Men vi har hela tiden varit inställda på att det ska gå.

Det är inte så att vi går omkring och kramas och skrattar hela dagarna, sju dagar i veckan.
Men vi har det bra tillsammans.
Vi har en fin harmoni i familjen som jag är jätteglad över.

FullSizeRender-2 kopia 3

Det enda som kan kännas riktigt jobbigt ibland är faktiskt tanken på att resan en dag tar slut (för den här gången…) Vi kommer naturligtvis ha varandra ändå, men den här 24-timmarsaccessen till varandra försvinner ju, så är det ju bara.
Jag förstår naturligtvis att jag bara ska vara jätteglad över nuet och det vi har, och det är jag allra allra mest. Men det händer att tankarna smyger sig på, och då kan det kännas som att hjärtat liksom drar ihop sig litegrann.
Jag vill ju ha dom omkring mig jämt. Precis som nu.

hawaiifalily
Honolulu, Hawaii, Januari 2017

Här finns fler inlägg med fokus på mina resetankar och om vår resevardag

Följ oss gärna på Instagram!


About the Author

2 Replies to “”Hur går det att vara tillsammans hela tiden?””

  1. Jag tycker verkligen att er harmoni lyser igenom i bloggen och alla rapporter. Det känns inte ett dugg överdrivet eller tillrättalagt – och jag blir glad för er skull. Det är så det ska vara, och jag tror också som du säger att era resor säkert lagt mycket grund för det.

    Kram och fortsätt njut av er härliga resa – och bästa sällskapet! Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.