Ljuset som aldrig tar slut – Midsommarkrönika

Jag har tillbringat varenda sommar i Sverige sen jag föddes.
Ändå känns det annorlunda i år, nästan som om jag upplever vissa saker för första gången. Särskilt ljuset fascinerar mig varje dag, varje natt och varje morgon.
I vår familjs värld har det varit sommar ett helt år nu. Vi har badat i varma hav, vandrat i 30-gradig värme, njutit av blommor, gröna träd och en massa andra somriga saker.
Men det har aldrig varit såhär ljust. Tvärtom. I en rad av länderna vi besökte under vår jorden runt-resa föll mörkret redan vid 18-tiden på kvällarna. Det var nästan alltid varmt, ofta hett, men det var mörkt. Vi tände stearinljus på verandan, och hade med oss ficklampor om vi gick ut någonstans.
Och när vi har berättat om solen som nästan aldrig går ner för nyvunna vänner som levt hela sina liv i närheten av ekvatorn så har de tittat på oss som om vi berättade en saga.

Men det är ju ingen saga. Det är alldeles sant, och när vi just nu upplever de längsta dagarna på året så njuter jag. Jag njuter av ljuset och förlåter det varje dag för att jag aldrig kan gå och lägga mig på kvällarna (det känns ju som dag!) och att jag vaknar alldeles för tidigt på morgnarna.


Vi äter middag i kvällssolen i mammas och pappas trädgård hemma i Degerfors. Så fort strålarna hamnar lite för mycket bakom björkarna i skogen vid sidan av huset blir det lite kyligt, sådär som det blir när det är sommar i Sverige.
Milo hämtar sin poncho som han köpte i Peru, och både jag, mamma och min moster följer snabbt hans exempel. De två kommer snart tillbaka iklädda de present-ponchos som fick följa med oss hem, liksom Milos och min poncho inköpta på marknaden i staden Pisac.
Vi börjar prata om inka-kulturen och deras ritualer just kring sommar- och vintersolståndet, då folket fortfarande firar solguden. Gärna i något av alla de soltempel som finns runt om i Sacred Valley, där vi tillbringade 10 dagar i slutet av april och början av maj.

sommar
Vid Soltemplet, Inka-ruinerna i Pisac

Jag tycker så mycket om de där snabba hoppen tillbaka till vår resa. Det kan vara när vi själva ser på bilder och pratar om minnen, eller när någon vän från resan hör av sig, om så bara med en kort kommentar på Facebook eller instagram. Eller som den här kvällen, när vi bara för några minuter är tillbaka i Peru, soltemplens ruiner, bland berättelserna om sommarsolståndets heliga ritualer.
Och sen lika snabbt tillbaka igen, till trädgården i Degerfors, till pannbiff och potatismos och det eviga ljuset.

sommar sverige
Kväll över skogen bakom mammas och pappas hus. Men ändå ljust.

Senare på kvällen, fortfarande ute men nu med både poncho och filt, så tänker jag att det är just så här jag vill ha det. Jag vill kunna ta fram vår resa och alla fantastiska minnen och kunskaper vi har när som helst. Det kan vara i dessa små små doser – bara den fortsätter att följa med oss.
För att den är en del av oss nu.
Resan vi har gjort tillsammans är ingenting som är över och borta, för den är med oss. Den har påverkat oss på djupet och finns med i det som är vi. Precis som de Degerforska gatorna som vi känner mer än alla andra gator på jorden tillsammans, och precis som ljuset som just nu aldrig riktigt släpper sitt tag om oss.

Glad midsommar önskar jag er alla!

**
Krönika publicerad idag i Karlskoga tidning/Karlskoga kuriren


7 thoughts on “Ljuset som aldrig tar slut – Midsommarkrönika

  1. Jag önskar er också en härlig midsommar och sommar hemma i Degerfors. Det har
    varit fantastiskt att följa er på resan även om jag inte känner er. Jag har lästa alla inlägg
    från er resa och väntat ivrigt när ni haft uppehåll pga dåliga förbindelser. Vi får se om vi
    ses på samhället nån dag. Jag kommer och säger hej, när vi ses. //Ingela

  2. Glad midsommar te´baks! Och tack
    återigen för att vi fick följa med på
    Er fantastiska resa!!!
    Från ett än så länge soligt och varmt
    Varberg 22 grader!!! //Thomas och Lena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.