Tillsammans

För oss handlar resandet väldigt mycket om att få vara tillsammans. Som en familj. Hela tiden.

.

Läs mer

Det är nu som livet är mitt...

...jag har fått en stund här på jorden. Ett inlägg om tacksamheten kring att vi vågade fatta beslutet om att förverkliga vår livsdröm.

Läs mer

Varför vi orkar med varandra...

....eller ja.. varför det faktiskt är möjligt att orka resa med varandra och vara med varandra dygnet runt, jämt, jämt, jämt

Read more

Möten som berör

Det viktigaste av allt under våra resor är mötena med andra människor. Det händer så mycket. Vi berörs, allihop, och särskilt Milo och Jack

Read more

Machu Picchu - Drömstaden

En plats som berörde på alla sätt. Men som också gav upphov till känslan om att Peru har SÅ mycket mer att ge Read more

I direktsändning x 2

No Comments
img_0934-1.jpg

Den här veckan har blivit väldigt radio-intensiv. Igår var P4 Radio Örebro här och intervjuade oss om resan/hemkomsten och imorse kom Robban från P4 Värmland.

Milo och Jack har tyckt det är jätteroligt, även om Jack tycker att det är synd att man måste prata så kort stund i radio 🙂 

Här (klicka) går det att lyssna på inslaget som direktsändes från uterummet i mammas och pappas hus imorse! 

Att komma hem igen

20 Comments
IMG_9927

komma hem
Letälven, Degerfors. Bild tagen av Patrik nu på morgonen.

Jag hälsar dig vänaste land uppå jord…

Sveriges nationaldag, och vi är hemma. Rakt in i den vackraste tiden som finns härhemma.
Vi kom hem tidigt igår morse.
Ett väldigt efterlängtat möte med morfar/pappa på flygplatsen där han hämtade oss, och sen några timmars bilresa genom Sverige hem till Degerfors.

FullSizeRender 2 kopia

Vi bor hos mamma och pappa nu, tills vi hittar något eget. Mitt barndomshem. Barnen bor i mitt gamla rum.
Vi sålde ju vårt eget hus innan vi åkte, och det känns fortfarande som helt rätt beslut. Huset var fantastiskt på många sätt, men det känns jättebra att vi har en nystart framför oss.
Om vi nu hittar något någon gång… (det finns väldigt få bostäder lediga i Degerfors just nu och sen rätt länge tillbaka)

Det finns mycket som är fantastiskt med att vara hemma. Framför allt det uppenbara, att träffa familj och vänner igen. Vi har saknat dem.

Men det är inte bara lätt att komma hem. Det är en sån overload av känslor just nu och även om vi har försökt förbereda oss så är det svårt att veta hur vissa av känslorna och tankarna ska hanteras.

Logiskt sett borde det bara vara massa glädje och tacksamhet. Vi är hemma. Det gick bra. Vi gjorde det.
Det var så mycket som INTE hände. Vi blev inte rånade. Vi blev inte av med något bagage. Vi blev inte överfallna. Hamnade inte i någon trafikolycka. Barnen blev inte sjuka (mer än någon kort febersväng).
Vi blev inte av med passen så vi behövde krångla med ambassad och konsulat och hur man nu gör.
Allt gick så över förväntan bra.
Och självklart är den tacksamheten jättestor. Liksom den att vi har familj, släkt och vänner att komma hem till, människor som verkligen bryr sig om oss, som har stöttat oss under hela resan och nu välkomnar oss hem på ett jättefint sätt.

Självklart, självklart är dessa känslor stora och viktiga.

Men det finns också ett vemod över att det är över. Jag har alltid haft svårt, känslomässigt, att komma hem från våra lite längre resor och jag/vi har verkligen försökt förbereda oss på detta. Men det blir fortfarande konstigt att ha den här stora tomhetskänslan i kroppen samtidigt som den där stora glädjen och tacksamheten över allt vi har omkring oss är jättenärvarande.
Det känns ju nästan som att de olika känslorna inte borde gå att kombinera.
Det borde vara antingen eller.

Ändå är det inte så.
Vi har svårt att sova (förmodligen också fortfarande lite jetlag från Brasilien eftersom vi aldrig riktigt styrde upp det där i Paris) och vaknar tidigt.
Patrik är just nu ute och cyklar runt Degerfors. Rastlöshet och tankar som måste ut.
Jag vaknade supertidigt efter några få timmars sömn och det liksom kliar i kroppen av alla dessa olika känslor.
Får också lite dåligt samvete och känner mig stundtals otacksam på grund av vemodet/det där krypande, lite jobbiga.
Samtidigt förstår jag mig själv; vi har nu tagit steget ur vår resebubbla, vår egen familjebubbla där bara vi fyra fått vara och leva precis som vi velat. Utan några led vi varit tvungna att rätta in oss i.

IMG_9717
Bubblor utanför Louvren, Paris.

Ja ni hör ju, ett galet virrvarr av allt.

På sätt och vis vill jag att vi ska vara på resa jämt. Det passar oss så vansinnigt bra. Och mitt/vårt stora projekt just nu är att inte låta resan ta slut här.
Den måste fortsätta finnas.

Det sista vi vill är att resan snart ska kännas som ett drömskt minne, och att vi och allt omkring oss är tillbaka i samma spår.
Vi har insett så många saker om oss själva och om hur vi vill leva även i fortsättningen, men det är också en hel del jobb för att komma dit.
Det är lätt att halka in i ”som vanligt”.
Men vi är inte som vanligt längre.

IMG_9927
Uppe på toppen av Eiffeltornet i Paris i söndags, vår jorden runt-resas sista dag. Jag ska skriva mer om Paris. Också. Vi hade en fin avslutning där.

Det har hänt saker med oss alla fyra och detta måste vi både ta ansvar för att hantera, och låta ta plats.
Och jag tror faktiskt att vi kommer att ändra på ganska mycket i vår tillvaro.

Bloggen känns viktigare än nånsin. Jag behöver den här ventilen, och hoppas ju att ni som följt vår resa vill följa även den här nya delen av den, eller hur jag ska uttrycka det.
Det känns ju lite grann som att ni känner oss nu, även många av er som vi inte känner sen tidigare. Om ni förstår hur jag menar.

En dag i veckan har jag bestämt mig för att ha ett inlägg från den gångna resan. Jorden runt-tisdag, kanske?
En text eller betraktelse om ett särskilt ögonblick, stund, känsla eller plats som jag kanske inte skrivit om förut.
Det finns så mycket mer jag vill bevara och berätta om. Jorden runt-tisdag. Ja, vi kör på det.
Och de andra dagarna får ni kanske stå ut med det här ett tag. Om det här med att komma hem.
Men ändå låta resan fortsätta.

Vi SKA klara det. Det måste vi.

Vi önskar er en fin nationaldag i vårt vackra Sverige.

IMG_9719

Skärmavbild 2017-06-06 kl. 07.56.27
Foto: Mamma (igår). De andra på bilden är min lillebror Erik, hans fästmö Sara, barnens farmor och min pappa.

**

Tillbaka till startsidan

Alla våra Jorden runt-inlägg


Salvador – världsarv, rytmer & färgstarkt

1 Comment
dsc05355-1.jpg

Vi har blivit så förtjusta i denna stad!

Enda anledningen till att vi åkt hit är egentligen att vi en gång för flera månader sen råkade hitta en superbillig biljett härifrån till Europa. Vi googlade Salvador lite snabbt och tyckte att det såg ju fint och roligt ut, så därför fick det bli så.



Vi bokade ett enkelt litet boende i gamla stan, som är upptaget som världsarv av UNESCO. Fantastiskt fina byggnader och små gränder. 

Det är en av de saker jag tycker har varit så speciell med vår resa; att vi hamnat på så många platser vi nog aldrig hade tänkt på om det vore för en kortare resa.

Tiden är verkligen den stora lyxen med hela resan, ur flera olika aspekter. Den har hela tiden gett oss lite svängrum. Det har känts okej med ”chansningar”, som att se Salvador också som storstad och inte bara mer kända/självklara Rio.

Har så många såna exempel från hela resan.

Och Salvador blev för oss en rolig chansning. Detta är platsen där slavhandeln drog igång för några hundra år sen, och det afrikanska arvet är otroligt påtagligt. Kulturen känns verkligen afrikansk-brasiliansk. Det är starka färger, mycket musik och dans.

Hissen Elevador Lacerda tar resenärerna från Gamla stan till hamnen för knappt 50 öre per person!

Michael Jackson spelade in en video till ”They dont really care about us” här 1996, så den har vi YouTub:at och då sett stans stolthet Oludum spela trummor på gatorna. Detta lever vidare med massor av rytmiska trummanden i större och mindre grupper på gatorna i gamla stan.

Så himla härligt inslag! Jack, inte minst, älskade att dansa med till musiken. Och Milo tyckte om att stå och lyssna och ta in


Nackdelen med stan är att det varmas tydligt för ett antal gator och områden, och på stränderna måste man ha stenkoll på sina grejer. Turister blir tydligen OFTA rånade.

Det som är lite krångligt är att rekommendationen innefattar även att man ska undvika vissa gator i gamla stan, och det kändes lite meckigt att hålla koll på vilka (de är liksom inte särskilt utmärkande i övrigt, mer än att många ur lokalbefolkningen varnar för dem. Lätt att gå fel)

Lite svårare än att ”bara” undvika en viss stadsdel, som det oftare kan vara.

Och lite stressande ibland att alltid tänka på att inte bära kamera och andra värdesaker synligt, och helst inte ha med dem alls.

Hur som helst, vi har inte blivit rånade och inte känt oss det minsta hotade. Tvärtom är folket väldigt välkomnande.

Men lite påverkar det helhetskänslan, att det är så många varningar.

Jag har känt mig oväntat pigg efter min operation, men visst känns det ännu. Men vi har försökt hålla ett lugnt tempo, och åkt Uber (taxi) alla lite längre sträckor (även av säkerhetsskäl)


Det blev fem roliga dagar, med fotbollsmatchen på Arena Fonte Nova som en höjdare. Jack och Milo har också spelat fotboll i evigheter ihop med många nyvunna vänner på stadsstranden Porto da Barra, där vi spenderade två dagar ihop med lokalbefolkningen. Ja, det är verkligen deras strand. Inga utländska turister som vi såg/hörde, men fullt av glada Salvador-bor som hängde omkring och spelade fotboll, åt streetfood och drack caiphrinas & Skol (lokala ölen) , särskilt i söndags när vi var där. 

Skön helgstämning!

Det finns också mer ”klassiska turiststränder” någon halvtimmes resa utanför stan, kända för att vara mer vidsträckta och ännu vackrare. Men denna gång ville vi mer åt kulturen/atmosfären inne i själva stan, så vi valde både stränder och annat vi gjorde utifrån det.

Vi känner oss nöjda och glada, och återigen tacksamma över att ha två så nyfikna, upptäcktsglada pojkar som med liv och lust kastat sig in i ännu en ny storstad. De knallar och går, gata upp och gata ner, testar utan att tveka ny street food och hittar alltid människor att prata/spela fotboll/dansa med.
Det är så mycket av behållningen för mig, överallt, som är deras äventyrslust och viljan att alltid veta mer och lära sig mer, och träffa nya människor därute.

Att uppleva med dem är verkligen en ynnest.

Framtiden, nya resplaner och detta händer med bloggen

10 Comments
img_0531.jpg

christ the redeemer
Vi vid ett av världens sju nya underverk, Jesusstatyn (Christ the redeemer) i Rio de Janeiro

En knapp vecka kvar av vår resa.
Det känns… jättekonstigt.

Oj, vad det är många blandade känslor i detta. Jag hade nog en bild av att jag vid det här laget skulle ha skrivit mycket mer om tankar kring hemfärden, framtiden och så vidare och så vidare.
Ja, överlag trodde jag nog kanske att jag skulle ha gjort mer av en massa saker som har med jobb och blogg att göra.
Men fokus har verkligen varit på familjen och upplevelserna, precis som det ska såklart. Många dagar gör jag i princip ingenting på egen hand, mer än på sin höjd scrollar Facebook och så försöker nån av oss lägga ut lite bilder på instagram. Men allra allra mest är vi tillsammans.

När jag var inlagd på sjukhuset i Rio, när de första dagarna passerat som en dimma av smärta, operation och mycket sömn så tog jag mig i alla fall lite tanketid när det gäller bloggen & framtiden.

DSC05313
Vår älskade lilla sång- och dansman in action, han som älskar älskar älskar resandet och alla dess upplevelser. Klart vi aldrig kan sluta med detta!

Bloggen kommer absolut att finnas kvar, och vi har SÅ mycket vi vill berätta om även framöver. Jag längtar efter att få fram en ny, enklare och finare bloggdesign, och att kunna blogga mer regelbundet med snabbt internet som gör det möjligt att ladda upp bilder till ett inlägg utan att det ska ta en hel dag (om det ens går)
Även Facebooksidan kommer att finnas kvar, och den får behålla namnet – som ni ser nedan kommer vi INTE sluta resa, och mycket av jorden finns ju fortfarande kvar!

En del av allt vi vill berätta om:

Jorden runt-snack med Milo & Jack. De vill jättegärna fortsätta med sina program och vi har lovat att vi gärna hjälper dem, eftersom det har varit så kul. Finns redan idéer kring program från Sverige och från kommande resor. Hoppas att ni vill fortsätta titta!

• Hur går det att komma hem efter detta? Mina tankar kretsar en hel del kring detta. Jag får nästan panikkänningar vid tanken på att jag inte kommer ha Milo och Jack omkring mig hela dagarna, och nu är det alltså bara en vecka kvar.

• Vart ska vi bo? Det har vi ännu ingen aning om. Vi har förstås tak över huvudet (hos mina föräldrar) men såklart hoppas vi kunna hitta något eget ganska snart. Problemet är att det knappt finns några hus till salu hemma i Degerfors, och knappt några lägenheter heller.
Annan ort? Vänta och se?
Ja, just nu vet vi faktiskt inte vad som händer. Alls.

• Mycket mer om kostnader. Jag vill peppa ännu mer för att resande inte behöver vara svindyrt. Det finns så många smarta val man kan göra.
Jag hoppas vi har kunnat visa en del på det redan, men har så många fler exempel från vår resa jag ska berätta om när tiden och uppkopplingen finns.

• Fler resmåls- och resetips. På grund av just brist på tid + uppkoppling så är det faktiskt en hel del platser vi inte har berättat så mycket om. Kanske en jorden runt-tillbakablick då och då kan vara nåt.

NYA RESOR!!! Ja, kära nån. Om ni visste vad många tankar, idéer, planer och funderingar vi har, alla fyra… Och det kommer inte att dröja, kan jag säga… Här är en liten del av allt som snurrar omkring hos oss, mer eller mindre verklighetsförankrat 🙂

– Barnens nya resmål är att se alla de sju nya underverken (två är ju gjorda nu; Machu Picchu i Peru och Christ the Redeemer, Jesusstatyn i Rio de Janeiro.
Blir Colosseum i Rom nästa…??! Eller Petra i Jordanien?

Tågluffa i Europa! Särskilt sugna på Östeuropa.

Island!!!

– Äta sushi i Tokyo.

– Vi hamnar också mer och mer i Afrika när vi pratar. En resa med bil genom ett antal länder?

– Jack håller också på att spara pengar till en matchbiljett i Premier League i London, så då antar jag att vi andra måste följa med honom dit och hålla honom sällskap?! 🙂

– Plus att vi har en massa poäng efter denna resa från våra olika Master Card-kort (Coop Med Mera och Sas Euro Bonus) som definitivt ska omvandlas till upplevelser. En är redan i stort sett bestämd och blir kanske redan i slutet av sommaren/början av hösten)

– Ett långsiktigt mål är också att vi ska ta dykcertifikat tillsammans hela familjen när både Milo och Jack har åldern inne, och sen resa iväg och dyka ihop. Vi ska starta ett litet sparkonto för detta syfte när vi kommer hem.

Har också så mycket mer tankar om vad resandet kan betyda på ett annat plan, och vad det betyder för oss som valt resande som en livsstil.

Så. Vi hoppas att ni vill följa med oss även in i den nya resan! (och ja, vi har ju faktiskt en vecka kvar – med en riktig Grande Finale som väntar, så några fler inlägg ska vi allt hinna med även från denna resa!

DSC05275
Tapioca, en brasiliansk crepes som är typisk street food på gatorna här i Salvador, där vi befinner oss just nu.

Tillbaka till startsidan

På fotbollsmatch på Arena Fonte Nova i Brasilien

2 Comments
img_0657.jpg


Lycka är att vara på plats i en VM-arena och se en match i den högsta brasilianska ligan. Kolla in Milos och Jacks engagemang ovan!

**

Det är så att vår yngsta son är så fruktansvärt intresserad av fotboll.
Det är förstås väldigt vanligt att barn gillar att spela fotboll, men Jack har sen han var bara några år gammal varit i det närmaste besatt av allt som har med fotboll att göra.
Jag vet inte hur många gamla matcher han har sett på YouTube, sen han var tre år gammal har han i princip alltid föredragit att se en fotbollsmatch eller highlights-klipp från vilken match som helst, istället för barnprogram. Och han spelar/trixar/dribblar/skjuter/tränar så ofta han bara kan.
Ja, han älskar både att spela, att titta, att läsa om & att höra berättas om allt som har med fotboll att göra.
Jag skulle aldrig kunna räkna hur mycket vi har pratat om fotboll under denna resa; om spelare, resultat, matcher, lag, olika typer av fintningar och förstås om alla hans egna fotbollsdrömmar inför framtiden.

Även övriga i familjen gillar fotboll, så redan när vi började prata om Brasilien hade jag en liten dröm om att vi skulle se en fotbollsmatch medan vi var här.

Vi hade tur. Brasilianska ligans högsta serie har dragit igång, och ett av lagen härifrån Salvador spelade nu medan vi var här. Jag googlade runt för att få en aning om så det skulle vara säkert (i dessa brasilianska storstäder ska man vara försiktig, så är det ju, och vi försöker vara noga med ”safety first”-tänket) Men det verkade inte vara något problem säkerhetsmässigt, och matchen var heller inte mot något stort rival-lag, så verkade lugnt ur huliganbråk-aspekten…
Men, sen var det inte helt lätt att fatta hur man skulle köpa biljetter, men tillslut förstod vi det som att att enda möjligheten var att gå till arenan dagen innan.

Sagt och gjort. Vi sa inget till barnen om matchen eftersom vi ännu inte var säkra på att vi skulle få till biljettköpandet, utan sa bara att vi skulle gå och titta utifrån på den riktigt coola Fonte Nova-arenan, som byggdes inför fotbolls-VM 2014. Arenan råkar också ligga cirka en kvarts promenad från där vi bor.
Och – det löste sig supersmidigt med biljetter på plats (och väldigt billigt var det också jämfört med många andra fotbollsmatcher, knappt 400 kronor för hela familjen), så vi köpte och berättade sen för Milo och Jack.

Jack blev så lycklig att han började gråta, och han grät så han skakade en lång stund.

Vi skulle se matchen Vitoría mot Cortiba, och fick ju lov att snabbt bli Vitoría-fans 🙂 Matchtröjor införskaffades på marknaden, och nästa kväll gav vi oss iväg till arenan.

img_0658.jpg
Bland de första på plats inför matchen på Fonte Nova!

Även Milo tyckte det var otroligt häftigt att komma in på denna enorma arena, och det var så roligt att dela denna upplevelse ihop.
Arenan är ju dock gigantisk och det var mycket mindre publik än åskådarplatser (och då var det ändå många tusen där). Men hela ena kortsidan var helt fylld med hemmaklacken, med samba, konstant trumspel, dansare och flaggor. Riktigt härlig upplevelse att se och höra detta!
Och ni kan som sagt också se våra söners engagemang i filmklippet längst upp! 🙂

TYVÄRR förlorade vårt lag, men matchen var rolig, snabb och underhållande.

Och den allra allra största behållningen för mig var ju glädjen från barnen, och ja, inte minst Jack.
När vi kom hem YouTubade han highlights och tv-inslag från matchen tills han inte orkade hålla ögonen öppna längre.
Och när han vaknade imorse handlade hans första ord om matchen igår.
Han var (är) så tacksam och lycklig över sin fotbollsupplevelse. Jag är så glad att vi fick till detta, med en match i brasilianska högsta serien; Campeonato Brasileiro Série A (som den heter).

fonte nova fotboll

fonte nova salvador
Glass i paus

fonte nova
Pelé står staty utanför arenan

fonte nova brazil
Happy football-family

Tillbaka till startsidan

Här samlas alla våra inlägg från Brasilien

Annorlunda dagar i Rio de Janeiro

2 Comments
img_0474-1.jpg


Först och främst: TUSEN tack för alla vänliga hälsningar i samband med förra inlägget från sjukhuset här i Rio de Janeiro.

Det är verkligen så himla fint med vänlighet och jag uppskattar så att ni tagit er tiden och skickat omtankar, en kommentar eller hälsning på annat sätt. 

Nu har jag fått lämna sjukhuset, det blev totalt fyra nätter där men det kändes på något sätt kortare. Förmodligen för att de första dygnen försvann i smärt- och sen operationsdimma. Och för att jag faktiskt behövde tiden för att återhämta mig.

Återhämtningen pågår än, men det är i alla fall skönt att vara tillsammans med familjen igen.

Eftersom jag har varit off den mesta av Rio de Janeiro-tiden så har jag bett barnen om en liten resumé av vad de haft för sig:


En bra förmiddag i Botaniska trädgården mitt i Rio.


Vi hyr en lägenhet i området Copacabana…


…och det är mycket kul som händer häromkring


Cykelturen längs hela stranden var en höjdare!

Så ja, mina killar har haft det bra, och nu får vi ändå några Rio-dagar tillsammans också. 

Jag har en tydlig order från läkaren, och det är att inte lyfta. Så vid nästa förflyttning (till Salvador) blir det lite tyngre än vanligt för stackars Patrik… I övrigt gäller att jag ska låta kroppen tala, och ta det lugnt med för tuffa aktiviteter. Imorron bitti ska jag också på ett återbesök på sjukhuset.

***

Här samlas alla våra inlägg från Brasilien

Tillbaka till startsidan 

Inlagd på sjukhus i Rio de Janeiro

19 Comments
img_0406-1.jpg

Jag vaknade upp en natt med fruktansvärda smärtor i magen. Tryckte i mig paracetamol och sen ipren, men det hjälpte ju inget alls. Det blev en lång natts färd mot dag, och sen en ännu längre färd till Rio de Janeiro – närmaste större stad.

Jag insåg att smärtorna var av ett slag som krävde läkarvård, jag kan nog utan att ljuga säga att bussresan till Rio (och natten strax före den) var bland de värsta fem timmarna jag har upplevt.

Känns som jag tillslut ramlade ut på sjukhusets parkering, jag minns knappt den delen men en man i svart kostym kom i alla fall med rullstol och körde in mig på sjukhuset.

Patrik hade fått hålla kontakten med vårt försäkringsbolag – If – och via dem SOS International. De sms:ade honom adressen till detta sjukhus som de samarbetar med.

Jag kom till akuten och jag tror att de tog mig på röntgen direkt. 

De konstaterade ganska snabbt att jag hade akut gallblåseinflammation, och det blev antibiotikadropp och smärtstillande.


Nu har jag varit på sjukhuset i fyra dagar och jag har opererats. Gallblåsan – som var ”MYCKET mycket kraftigt inflammerad”, enligt kirurgen – är nu borttagen och i den satt även en gallsten modell större som också är borta nu.

Budskap: Res ALDRIG utan reseförsäkring! Man vet aldrig när det händer, det där man aldrig riktigt planerar för.

Tack: If Skadeförsäkring, SOS international & detta fina sjukhus – Samaritano – jag är på i Rio de Janeiro. Jag blir oerhört väl omhändertagen.

Och tack mina killar som kämpar på och kör på med sina upplevelser (är så roligt att höra dem berätta vad de varit med om!) och som också kommit och hälsat på mig flera gånger.




Här samlas alla våra inlägg från Brasilien

Tillbaka till startsidan

När vi fick en egen hund – berättelsen om Pisco

3 Comments
picinguaba stranddag


Jag får erkänna att min relation till hundar inte är den bästa. Särskilt inte i utlandet. Jag har upplevt lite för många lösspringande hundar som kommit lite för nära, och eftersom jag även hemma i Sverige alltid har haft svårt för hundar av ”komma nära och gärna hoppa upp på benen/kroppen”-typen så har det hela nog bara blivit sämre av allt resande.

Men som man brukar säga; Plötsligt händer det.

Vi flyttade in i vårt hus i Picinguaba, och från första dagen hade vi en liten hund liggande utanför vårt hus.
Inte så mycket mer med det, det var säkert tio hundar som gick omkring lite överallt där i byn.

Men så kom strax kvällen/natten då jag skulle försöka ladda upp bilder och film via nätet. Det var lite bråttom, och vi hade inget wifi i vårt hus. Så när barnen och Patrik skulle lägga sig och jag ändå inte var sov-trött så bestämde jag mig för att gå ut och gå bort till det enda stället i byn vi lokaliserat med wifi; en restaurang som nu var stängd sen flera timmar men vi hade förstått att modemet var påslaget hela natten, så om man bara satt på en viss punkt på trottoaren utanför, så… (jo, ni ska veta att vi ibland kämpar rejält för att få till några inlägg på instagram och ett och annat blogginlägg 🙂 🙂 )

Hur som helst.
Jag gick ut. Klockan var kanske 23 på kvällen. Mörkt, förutom ett par gatlampor och månen.
Jag gick längs stranden en bit, och upptäckte att den där hunden som legat utanför vårt hus sen vi kom följde med mig. Han vek inte av en halvmeter, utan höll sig till mig. När jag satte mig på wifi-platsen på trottoaren satte han sig bredvid. Och där satt vi. I flera timmar.

pisco dator

pisco selfie
Jag tar alltså en selfie med en hund. Definitivt för allra första gången. Ni som känner mig väl förstår nog i och med denna bild vilken speciell plats Pisco fick hos mig 🙂

När jag tillslut var klar följde han med mig tillbaka, ända fram till dörren.
Och nästa morgon var han på plats igen, och följde med Patrik på morgonpromenad.

Den dagen då han följde med hela familjen på en sex-kilometersvandring och hängde med oss på stranden en hel dag förstod vi att vi ju måste ha ett namn på vår hund. Patrik hade då redan kallat honom för Sicko i någon dag, efter en brasiliansk fotbollsspelare.
Men jag hade lite svårt för namnet eftersom jag tyckte det lät som att vi tyckte han var sjuk.
Milo gjorde om det lite snabbt, och då blev det Pisco. Precis som en typisk Peruansk drink, för övrigt. Och samma start på ordet som byns namn; Picinguaba.

picinguaba stranddag

I en hel vecka följde Pisco varje meter vi gick. När vi var på stranden var han med. Han sprang efter pinnar som barnen kastade, låg och vilade intill när vi badade, och väntade troget utanför affären medan vi handlade.
Det var helt otroligt.

picinguaba pisco beach

Vi förstod aldrig om Pisco egentligen tillhörde någon annan, och ett litet problem i denna by var att nästan ingen pratar ett ord engelska (verkligen inte ett enda ord) och vi kan inte portugisiska, men jag har svårt att tro det eftersom vi såg honom det första vi gjorde när vi vaknade och det sista vi gjorde innan vi somnade.
Han såg dock ut att må bra, såvitt vi kunde bedöma.
Vi gav honom lite mat ibland ute på utflykterna han var med oss på, men vi försökte låte bli att ta med honom upp till vårt hus, ifall han nu tillhörde någon annan, och för att vi inte visste om vår husägare skulle uppskatta detta…

Men vi hade mycket fin tid ihop på dagarna.
Det var väldigt fint att få lära känna Pisco, och vi är glada över vår vecka med vår hund.

pisco milo

Att lämna Pisco var förstås inte roligt. Alls.

Trots att det verkligen var han som valde oss, och verkligen tog oss till sin familj denna vecka, så kändes det lite som att vi övergav honom när vi åkte. Vi kan bara hoppas att han inte känner det så, utan att vi gjorde rätt som gav honom all vår kärlek den vecka vi var där.

Kära lilla Pisco. Vi saknar dig. Ta hand om dig, och ha det så bra


**
Här samlas alla våra inlägg från Brasilien

Tillbaka till startsidan

Categories: Brasilien JORDEN RUNT

Picinguaba – Att dimpa ner i en liten fiskeby

2 Comments
picinguaba stranden

Så blev det dags att fortsätta till Picinguaba.

picinguaba stranden

Vi sa farväl till segelbåten Brenda, tog våra väskor och knallade upp till busshållplatsen och hade tur – lokalbussen kom direkt. Vi gick på och åkte med till Picinguaba.
I denna lilla brasilianska fiskeby nästan mitt emellan Sao Paulo och Rio de Janeiro vid Atlantens kust bor det 400 personer, och här hyrde vi ett hus för en vecka.
Eftersom det kom lite snabbt på, att vi skulle spendera så pass mycket tid i Brasilien, så var alltså researchen ganska obefintlig. Här var det mest så att jag gjorde en kartsökning på Airbnb någonstans norr om Ubatuba… Och så hamnade vi här!

Under en veckas tid såg vi inga andra turister. Det var verkligen otroligt roligt att befinna sig på en plats så befriad från tillrättalagdhet för besökarnas skull. Här blev vi välkomnade hem till deras värld, men allt pågick som vanligt. Den lilla, med betoning på lilla…, butiken hade öppet lite som den ville (och inte, till exempel, när ägaren fick lust att ge sig ut och surfa…)

picinguaba airbnb
Vi har den blåa lilla dörren och övervåningen över garaget – det är vårt fönster ni ser!

Huset bestod av ett vardagsrum med bäddsoffa, en köksdel, ett sovrum och badrum. Alldeles tillräckligt, och för oss är det alltid lyx med flera rum. Utrymme kan vara skönt då och då!
Men här var det framför allt utsikten och läget som blev den största behållningen. Vilken plats!

picinguaba airbnb house

Vi har fortsatt på vår inslagna linje; att göra så lite som möjligt.
Eller ja. En hel del skolarbete. Jag har läst massor. Jobbat. Vi har badat. Killarna har spelat fotboll på stranden i timmar varje dag och lekt med nyvunna kompisar.

Och eftermiddag när fiskebåtarna kommit in har vi köpt färsk fisk, runt 30 kronor för 2 kilo fisk.
Förstår ni vilken lyx?!
Särskilt Jack har varit så himla nöjd. Han älskar verkligen att äta fisk, det kan han göra sju dagar i veckan.
(han sa härom dagen att ”om det skulle ligga 99 superlyxiga hamburgare på en rad och nummer hundra var en tallrik med fisk så skulle jag ändå ta fisken” – Ja, ni hör ju!)

picinguaba fisket
Jack på stranden för att handla fisk av fiskarna som just kommit in efter dagens jobb. Detta utspelar sig kanske sju steg från vår ytterdörr.

picinguaba view
Bild tagen från vårt fönster.

Tankarna på hemma blir allt mer påtagliga, såklart. Det närmar sig, verkligen, hemresa. Bara några veckor kvar.
Samtidigt har vi mycket kvar att uppleva, så det blir så blandade känslor. Ibland känns det som att vi ska hem imorgon, nästa stund känns det riktigt länge kvar.
Jag håller på att formulera tankarna om hur det faktiskt känns. Är inte riktigt framme än.
Men ja, hemma är mer närvarande än nånsin. Och jag får ibland jobba lite med att vara kvar i nuet, och inte hamna för mycket i det som väntar därhemma.

picinguaba beach

Hittade en panoramabild som Milo har tagit, den är himla bra tycker jag! Ni ser vårt blåvita hus till vänster i bild!

Mer om de tankarna kommer. Mycket mer.
Men först ska jag berätta att det hände en totalt oväntad sak i Picinguaba. Man kan tycka att vi varit med om ganska mycket redan under vår resa, men detta hade aldrig hänt förut: Vi fick en egen hund.
Helt plötsligt. Utan förvarning.
Och jag är inte ens särskilt förtjust i hundar, men här – i Picinguaba – kom undantaget.

Snart ska jag berätta om Pisco. Vår kära fina Pisco.

pisco selfie

**

Här samlas <a href=”http://www.attresamedbarn.se/category/brasilien/” target=”_blank”>alla våra inlägg från Brasilien</a>

<a href=”http://www.attresamedbarn.se” target=”_blank”>Tillbaka till startsidan</a>

Istället för Bolivia – Segelbåten Brenda i Brasilien

1 Comment
brenda ombord

brenda brasilien

Vi skulle ju till Bolivia. Åka nattbussar, stanna till vid Titicacasjön, vidare till La Paz, nattbuss igen efter några dagar, se saltöknen, och sen tillbaka till La Paz igen, och sen nattbuss, och tåg, och…

Ja, planerna var långt gångna, det var bara rena tillfälligheter som gjorde att inga av våra planer för ca två veckor i Bolivia var betalda/spikade.
För plötsligt gjorde vi en helomvändning. Vi strök Bolivia, och tog istället ett flyg från Cusco, via Lima till Sao Paulo i Brasilien.

Att vi skulle till Brasilien visste vi, eftersom vi har biljetten åter mot Europa härifrån. Men planen var kanske tio dagar på slutet.
Istället damp vi ner här direkt efter Peru.
Mycket beroende på att vi var så himla nöjda med allt vi då gjort. Nästan en månad späckad med upplevelserna i Galápagos och Peru.
Inte så att vi var trötta på upplevelser. Men nöjda, och mer sugna på lugn och ro än nattbussar.

För mig var det verkligen en ”kill your darling” – som jag har läst på om och velat åka till Bolivia!
Men jag har fått resonera med både mig själv och Patrik; vi måste ju såklart inte göra allting nu. Vi kan återvända. Många gånger.

Så helt oresearchat blev det alltså Brasiliens kust. Det enda vi visste var att vi ville ha lugn och ro. Bada. Komma ifatt.
Och jag kollade som vanligt Airbnb.
– Här finns det visst en segelbåt man kan bo på… sa jag, och visste redan när jag uttalade orden högt till min man att det var där vi skulle hamna 🙂

Mycket riktigt. Några dagar senare tog vi en buss från Sao Paulo till en liten hamnort några mil utanför staden Ubatuba. Enligt instruktionerna gick vi ner till piren och bad en båt vid namn Armare att köra oss till segelbåten Brenda.

brasilien segelbat

Hon låg ungefär fem minuters färd ut, och där gick vi av och tog nyckeln på angivet gömställe.

Brenda ligger förtöjd vid en boj, men inte vid land. Så vår enda möjlighet att komma därifrån var att ringa till taxibåten Aumere via båtens radio, eller att simma in till närmaste strand – cirka 200 meter.

brasilien med barn

Det blev så bra! Precis vad vi behövde – att göra ingenting, men ändå sådär lite lagom äventyrligt 🙂

brasilien barn
Skolarbete

Det fanns en mataffär inne i hamnen så vi handlade där och lagade mat ombord. På dagarna solade vi, läste, badade från båten, åt och hade det finfint.
En dag var vi faktiskt ute och seglade också.., men det tror jag Milo och Jack får visa mer om i nästa Jorden runt-snack.

brenda natt
Perfekt att ha sena kvällsdoppet så nära!

brasilien
Bokläsning (vad hade vi gjort under denna resa utan e-böcker och ljudböcker?!)

brasilien airbnb

**

Här samlas alla våra inlägg från Brasilien

Tillbaka till startsidan

Pisac, Peru – Bättre än Machu Picchu…?

1 Comment
pisac familj

PISAC, PERU.

pisac sun temple

Nja. Det är förstås omöjligt att jämföra de olika gamla inka-städerna och ruinerna runt om i Cusco/Sacred Valley-regionen i Peru.
Och att uppleva Machu Picchu var verkligen en stor upplevelse.

Men de dagar vi hade i staden Pisac och dess omgivningar… Ja, för mig var de också otroligt fina, härliga och intressanta.
Delvis kanske känslan berodde på att vi tog steget ifrån turistmeckat Machu Picchu, som dels är kostsamt att besöka och lite krångligt i och med att man måste åka ett dyrt tåg från Ollantaytambo (som sagt, jag kommer att återkomma till alla kostnader och vårt upplägg framöver när jag har allt samlat och bättre tillgång till wifi) och att det är mycket folk.

När vi på tillbakavägen klev av tåget i Ollantaytambo och lyckades hitta en någorlunda billig taxi (150 kronor) till Pisac som ligger någon timme bort, och sen klev av vid vårt hostel så kändes allt så mycket… lugnare.
Sen var kanske inte första intrycket så speciellt.
Men när vi tidigt nästa morgon tog en taxi upp till toppen av Pisacs ruiner så var det så ljuvligt med lugnet och tystnaden. Det var i princip bara vi där.

pisac familj

pisac natur

Vi gick runt ett tag bland ruinerna i denna inka-lämning, och sen valde vi att vandra nerför berget. Och det var verkligen HELT rätt beslut!

pisac vandring jack milo

Att gå där i Andernas grymma natur, bara vi, och då och då beskåda ruiner som dyker upp lite här och var längs vandringen ner mot staden…


Vi gick ungefär en mil denna dag, och det var ingen särskilt tuff vandring utan framför allt bara vackert och fridfullt.
I vår guidebok stod det att 98 procent av turisterna som besöker ruinerna i Pisac väljer att endast se ruinerna på toppen, och att man därför kan se fram emot en väldigt folktom vandring nerför (eftersom de allra flesta tar taxi eller buss både fram och tillbaka)
Och ja, det stämde verkligen, i alla fall denna dag.

pisac gravar
Hålen ni ser i bergsväggen är gamla gravar. Det fanns massor! Dock har de plundrats på allt som fanns därinne (inkafolket begravde sina nära tillsammans med en massa saker) Otroligt intressant att beskåda under vandringen!

En höjdpunkt var när vi kom fram till Solens tempel som ligger ungefär i mitten av vandringen. Här åt vi vår matsäck och bara hängde omkring i någon timme, återigen nästan ensamma, sånär som på en flöjtspelare som tittade förbi. Han berättade att han går hit nästan varje dag för att spela på sin flöjt för att han tycker att energin är så speciell på denna plats.
Jag kan förstå vad han menar!

pisac temple

Soltemplen har en väldigt speciell plats i inka-folkets historia och är de platser där många av deras ceremonier och offer tagit plats.

pisac tempel

Så småningom kom vi ner mot staden igen, och hamnade på marknaden som är otroligt fin, rolig, billig och färgstark.

pisac market

Vi sov två nätter i Pisac och det var alldeles rätt beslut för oss – vi var verkligen toppnöjda med dessa dagar!
Bättre än Machu Picchu – kanske att ta i, och som sagt inte alldeles enkelt att jämföra. Men mer harmoniskt, mer lugn. Det var det, helt klart.

pisac jack

pisac marknad

pisac marknad bebis

pisac ruiner

Missa inte Peru-avsnittet av Jorden runt-snack med Milo & Jack som finns på vår Fb-sida nu!

Publiceras även på YouTube-kanalen när uppkoppling finnes.

**

Läs om vår dag i fantastiska Machu Pichu HÄR!

Läs alla våra inlägg från Peru HÄR

Och här finns alla våra Jorden runt-inlägg

Vi har alla ett val – Tankar ombord på båten Brenda i Brasilien

1 Comment
pisac emanuel jack

pisac emanuel jack

Ombord på segelbåten Brenda strax utanför Brasiliens kust.
Det är sen kväll. Havet ligger lugnt. Vi ligger stilla vid en boj, det är fullmåne och stjärnklart.
Det tolfte land vi besöker sen vi lämnade Sverige har välkomnat oss med lugn och ro.
I alla fall efter att vi lämnade tjugomiljonersstaden Sao Paulo, där vi först landade efter Peru, bakom oss.
En fem timmars bussresa, och sen var vi här. I träbåten Brenda som vi hyr som vårt boende i fyra dagar.
Det har varit en intensiv resetillvaro för oss ett tag. Dagar som späckats med djurlivet på Galápagosöarna och sen med de otroliga lämningarna från inka-tiden i Peru.
Nu ska vi komma ifatt lite bland alla intryck. Bara vara.
Vår resa har också fört med sig så många fler möten än vi någonsin hade förväntat oss. Så många samtal som också behöver få lite eftertanke och tid att sjunka in.
Här, ombord på Brenda, tänker jag just den här sena kvällen på Emanuel. Den före detta kriminella killen från Argentina som en dag bestämde sig för att bli en annan.
Vi träffade Emanuel på en liten restaurang i staden Pisac i Sacred Valley i Peru. Efter en vandring bland häftiga ruiner och storslagen natur gick vi på kvällen in på en av få öppna restauranger som vi kunde hitta. Det var en ruggig kväll, småregnigt och ganska kallt.
Emanuel jobbar där som servitör, och vi började efter en stund prata med killen med rasta-hår och en lite sliten, stickad tröja av alpacka-ull. Han berättade om hur han med hjälp av tankens kraft tagit sig ifrån det destruktiva och stundtals farliga liv han levde tidigare.
Tankens kraft, på så sätt att han bestämde sig för vem han ville vara, för vilka tankar han ville tänka om sig själv och om andra människor, och han valde ett nytt liv. Nära naturen. Med resande och upplevelser, och många möten som inspirerar honom att inte falla tillbaka, varken till det gamla livet eller till bitterhet över det som blev – och över det som aldrig blev.

För mig är Emanuel en av många som har inspirerat längs vägen, och som jag tänker på nu.
Vem vill jag vara? Vilka tankar vill jag tänka om andra människor? Vilken slags medmänniska vill jag vara, nu och när vi kommer hem igen?
Vill jag fastna i gamla konflikter och besvikelser och låta dem ta över och göra mig ledsen och irriterad gång på gång på gång?
Eller vill jag välja att konstatera att det som har hänt har hänt, och fokusera på det goda och positiva istället i framtiden?
– Vi har alla ett val, sa Emanuel, och sen pratade han länge även med Milo och Jack. Sa att de alltid ska följa sina hjärtan, alltid tro på sig själva.
Det kan låta som enkla och lite slitna ord men med den innerlighet Emanuel sa dem så fick de en viktig styrka, och tårarna rann nerför båda barnens kinder när vi sa hej-då nästa kväll, efter ytterligare en middag hos honom.

Det är mycket i livet vi inte kan råda över själva. Som hälsan, döden, naturen och andra människors ord och handlingar.
Men det finns trots allt mycket som våra egna tankar kan göra åt oss, och där har vi alltid ett val att välja vad och hur vi tänker.
Jag tänker länge på det när det närmar sig midnatt ute på däck på Brenda, när månen skapar sitt vita glitter i det brasilianska havet omkring mig.
Det är en mycket vacker natt.

**
Krönika publicerad i Karlskoga tidning/Karlskoga kuriren 12 maj

IMG_0120
Solnedgång på däck på Brenda några timmar tidigare

GOPR2953
”Vår” fina båt

**
Läs alla våra inlägg från Peru HÄR

Och här finns alla våra Jorden runt-inlägg

Machu Picchu – Drömstaden i Peru

5 Comments
img_0134.jpg

En stad som var bortglömd under flera hundra år, och som idag står där, avlägset långt borta på en höjd i Anderna.Ja, självklart ville vi uppleva Machu Picchu, precis som säkert 99 procent av alla som besöker denna del av Peru.


Vi tog tåget från Ollantaytambo dagen efter Patriks födelsedag. Detta (svindyra) tåg är enda alternativet om man inte vandrar, vilket är lockande när man har befunnit sig i dessa miljöer ett tag. Samtidigt verkar det också sjukt jobbigt… Så kanske bra att vi tog tåget denna gång.

Vi kom fram till närmaste staden Aguas Caliente på eftermiddagen, tog det lugnt och gick och köpte bussbiljetter till nästa morgon.

Vi gick upp vid 04, åt frukost och sen mot busshållplatsen och kön ringlade sig redan då lååång.

Jag som kan få lite rysningar när saker blir för turistiga och fixat tillrättalagda fick nästan lite panik av alla människor. (Det kändes mer som om vi köade till, typ, ElGigantens Annandagsrea än till ett fantastiskt arkeologiskt världsarv..) Och den känslan satt i ett tag under morgonen.

Machu Picchu ÄR mycket folk, så är det bara.

Men som så ofta förr var vi SÅ tacksamma att vi inte hoppat på en färdig paketresa som hade inneburit ett schema och tider att passa.
Visst, det var lite trixigt (och tog tid) att fixa allt på egen hand, entrébiljett såldes på ett visst ställe i Cusco, tågbiljetter på ett annat, pass ska visas i tid och otid, hostel bokas, bussbiljett lösas, osv osv. Klart det hade varit enklare att köpa en paketresa med allt ordnat.

Men det var sen, när alla busslaster och morgon-tourer nöjde sig och åkte därifrån vid lunchtid som det kändes som vår dag började ännu mer.

I alla fall vår dag mer på egen hand.

Det var så mycket lugnare, skönare, och vi kunde bara gå runt där och verkligen låta staden ta sin tid.


All mystik som fortfarande finns kring platsen förstärker verkligen upplevelsen. Vilka levde här? Varför övergavs staden? Spanjorerna hittade ju aldrig hit, men ändå är det ruiner och/eller halvfärdiga hus vi ser idag.


Och jo, förmiddagen var också bra inte minst på grund av att vi nyttjade en lokal privat guide som gick runt med bara vår familj inna i Machu Picchu i nästan tre timmar.

Det var värt priset, 40 usd.

Milo och Jack är så otroligt intresserade av inka-historien, och det var skönt att få lite hjälp och avlastning från allt googlande, och bra på-plats-info från någon med koll 🙂 


Det var en mycket bra dag. Vi hade också tur med vädret, och det är ju bara att vara tacksam över eftersom det är en chansning med vädret. 


Det allra mest fascinerande med alla inka-städer/ruiner vi besökte är ju hur otroligt bra de var på att bygga.

Och det bidrar ju bara till det där mystiska/coola – hur gjorde de??
Vi var i Machu Picchu i nio timmar, och gick drygt en mil därinne. Upp och ner, in i en massa vinklar och vrår, bland lamadjur och fascinerande stenformationer & byggnader. Jag är mycket glad att vi tog oss hit.

Förstås så har Milo och Jack spelat in film härifrån, så ni får snart mycket mer Machu Picchu, och Peru, om ni vill 🙂

Men sen måste jag ändå säga att denna region är SÅ otroligt mycket mer. 
Det är absolut vår främsta rekommendation om någon funderar på att resa hit; låt det ta lite tid. Se fler ruiner och annan inka-bebyggelse. Som i Pisac, Ollantayambo och Cusco till exempel.


Vi förlängde vår tänkta plan med tre extra dagar i Cusco, vilket vi varit väldigt glada över. Nu blev det totalt 12 dagar i denna region, med Cusco i två omgångar.

 

Efter Machu Picchu sov vi ytterligare en natt i Aguas Caliente, och det var också skönt att inte ha någon tågtid att passa på eftermiddagen/kvällen.

Och först dagen därpå tog vi tåget tillbaka till Ollantaytambo.

Jag är jätteglad över vårt upplägg. Det passade just oss väldigt bra.

Framöver kommer det mer info om kostnader, mer detaljer om dessa resmål mm.

Milos och Jacks nya stora dröm är numera för övrigt att uppleva alla de sju nya underverken, och att lära sig mer omdem.

Och ja.. föräldrarna kanske inte är helt svårövertalade.. Kul målsättning 🙂


Patriks härliga födelsedag i Ollantaytambo

2 Comments


Det blev dags för ännu en födelsedag, den sista i ordningen på vår resa. Jag fyllde i Malaysia, Jack i Las Vegas, Milo på Galápagos, och så blev det Patriks tur i Peru.

Han väcktes på morgonen i vår lägenhet i Cusco. Av Milo fick han fina glasunderlägg från Galápagos, av mig en kartmålning och av Jack en upplevelsepresent med ett kort där det stod att han skulle vara finklädd och klar klockan 18:30.

Sen tog vi en buss till staden Ollantaytambo som ligger i Sacred Valley. Bara bussresan var grymt häftig, dessa miljöer med Andernas höga, böljande bergstoppar och gröna dalar överallt. Det är SÅ vackert!


Vi checkade in på vårt hostel på torget och satte oss på en pub-balkong med utsikt över torget och tog en födelsedags-öl/cola/resp glass.


Sen var det dags för huvudmålet denna dag som var Ollantaytambos ruiner.

IMG_7142

Ollantaytambo är den enda staden från inka-tiden som fortfarande är bebodd, och den lilla staden är verkligen speciell och charmig med sin gamla bebyggelse. Och så den gamla fästningen som ligger precis intill stadskärnan.


DSC04464
Foto: Milo


Foto: Milo

På kvällen inleddes Jacks upplevelsepresent med en öl på uteservering på torget, det ser kanske för kallt ut för att sitta ute men det funkade utmärkt.

DSC04552

Sen var det dags för restaurangen! Jack hade verkligen kämpat och lusläst recensionerna på alla restauranger i Ollantaytambo, och tillslut bestämt sig för en: Uchucuta. där han, med bara lite, lite hjälp, sen bokat bord.

(Jag kan säga att mitt förslag var ett annat men Jack stod på sig, det var denna vi skulle ha! Och det är jag mycket glad över!)

Det blev en succé! Topp fem av allt vi ätit under hela resan, superbra verkligen!!


Och – i överraskningen ingick även att en tårta var beställd och kom in efter maten!


Vi hade en så himla bra dag. Vilken lyx det är att vi det senaste året har kunnat fira alla våra födelsedagar tillsammans från det vi vaknat på morgonen till vi lagt oss. 

Tacksam!!!


Kolla så himla fint det är i ruinerna: (patrik tackade för hälsningar han fick på Facebook denna dag):

Categories: Okategoriserade Peru

Höjdsjuka i Peru

5 Comments
IMG_6641

Ja, vår tid i Cusco, Peru, inleddes med höjdsjuka. Åtminstone för mig och Milo.

Först ska jag säga att det kommer så mycket mer om Galápagos, men i och med att vi inte hade någon uppkoppling där så får en hel del av det släpa lite efter.
För vi vill ju också berätta om Peru!

höjdsjuka i peru

Vi inledde denna del av vårt äventyr med tre nätter i Cusco. Tanken var att ta tid på oss för att försöka acklimatisera oss till höjden – Cusco ligger drygt 3400 meter över havet, och vi var länge tveksamma om vi skulle ta med denna region i vår resrutt just på grund av höjden.
Över 3000 meter är ändå en höjd som väldigt många reagerar på.
Men ja, vi bestämde oss för att prova, och att ta allt i lugn takt.

peru

Milo och jag var de som ganska snart drabbades av höjdsjuka, men vi har förstått sen att vi ändå kommit rätt lindrigt undan. Men den första dagen var Milo rätt utslagen av trötthet och huvudvärk, och jag orkade knappt gå tio meter innan det kändes som jag skulle falla ihop, och huvudvärken dunkade. Plus en känsla av att vara lite smått yr/illamående hela tiden.
Jack var däremot helt opåverkad under början av tiden, men vi tror han fick en släng av höjdsjuka senare i Peru när han kräktes några gånger och hade ont i magen och huvudet en halvdag. Patrik kände av viss huvudvärk.

IMG_6600
Vår innergård till lägenheten vi hyrde!

Så vi var väldigt tacksamma, av flera skäl, att vi valt att lägga tre nätter i Cusco innan vi drog vidare mot inka-ruiner och så småningom huvudmålet Machu Picchu.
Vi hyrde en lägenhet under dessa dagar, och vi var mycket hemma och bara tog det lugnt. Plus att vi bekantade oss, långsamt, med våra kvarter som visade sig vara helt grymma. San Blas, Cusco – otroligt fin stadsdel som tillhör gamla stan.

höjdsjuka

Dag tre var det som om jag vaknade upp till ett nytt liv, typ. Efter att ha tagit huvudvärkstabletter i två dagar och alltså knappt orkat gå, i alla fall inte uppför, så kändes det (nästan..) som om jag flög fram på kullerstensgatorna. Milo var också jättemycket piggare efter dessa två första dagar, och då kändes det lite mer som om vi kunde dra igång Peru-livet på riktigt.

IMG_6641

Om första dagarna i Cusco:

• Glada att vi hyrde en lite större lägenhet dessa första dagar! Egna sovrum att vila i, medan de som var piggare kunde hänga på nedervåningen i sofforna.

• Också väldigt glada att lägenheten hade tvättmaskin… OJ, vad vi behövde tvätta! Och det gjorde vi, äntligen!

• Lätt chockade över att det var så kallt på kvällarna… Vi hade kollat väderleksrapporterna, jo… men att komma från runt 30-35 grader till kanske 10 på kvällarna – och i ett jättekallt hus, dessutom! Det var lite, eh.. utmanande. Dagarna har varit fina, med uppemot 18-20 grader och mest sol.

• Glad att Patrik redan första morgonen av en slump hittade till marknaden här i San Blas, som efter det blev vårt stammis-frukostställe. Jättefin marknad, där en massa kvinnor säljer färska fruktjuicer och kanongoda mackor och omeletter varje dag.

höjdsjuka cusco

IMG_6615
Vid ingången till matmarknaden

• Glada över att vi hängde på en så kallad ”free walking tour”, en stadsvandring med en kunnig och trevlig guide. Det gav oss en bra kunskapsbas – tillsammans med det vi själva googlat fram – om inka-kulturen, deras sätt att bygga, om Cusco, och mycket mer.

IMG_6769
Killarna med vår guide

Och sen, när vi acklimatiserat oss och kommit igång med vårt kunskapande om inka-folket så drog vi igång nästa del av äventyret runt om i Sacred valley – inklusive Machu Picchu.
Ja, som ni hör har tillvaron varit och är rätt intensiv ett tag… Längtar efter att få dela med oss mer av Patriks alla fina bilder, och förstås även Milos bilder (han har blivit superintresserad av foto, jätteroligt!)

IMG_6610

IMG_6780

En avokado på 1,3 kilo! Den blev min på matmarknaden i San Blas för knappt 10 kronor.

IMG_6672

Categories: JORDEN RUNT Peru

Tags:

Nära nära nära på Galápagos – utflykt till Los Tuneles

9 Comments
DCIM100GOPROGOPR2792.

los tuneles blue foot bobby
Vi och en blue footed bobby, Los Tuneles

Jag förstår att det kanske kan låta lite flummigt, men det hände något på Galápagos som jag aldrig hade känt tidigare.
Det var som om allting kom så nära. Naturen kom så otroligt nära. Djuren kom nära.
Vi som familj var näranäranära (det är vi i och för sig jämt under denna resa, men ja, det är som att även det förstärktes på Galápagos)

Att få uppleva Galapagos med barnen var helt enkelt fantastiskt. Som jag skrivit tidigare var våra förväntningar HÖGA, och egentligen gillar vi inte det. Vi försöker alltid hålla förväntningarna ganska låga. Det får bli som det blir.
Men detta…

los tuneles galapagos

Vi gjorde ju (nästan) allting på vårt budgetsätt på Galápagos. Lagade all mat (utom på Milos födelsedag) och vi försökte att se och uppleva så mycket som möjligt på egen hand, utan dyra tourer. (Jag kommer att berätta mer om hur vi gjorde och om våra kostnader senare)

Men en sak valde vi att betala för, och det blev också en några dagar för tidig upplevelsepresent till Milo.
Vi åkte på en snorklingsutflykt till Los Tuneles på ön Isabela.
Eftersom Milo verkligen ÄLSKAR livet under ytan och i vatten över huvud taget så ville vi att han, och vi tillsammans, skulle få en riktigt speciell snorklingsupplevelse just på Galápagos.

los tuneles snorkling

Vi valde dagsutflykten till Los Tuneles, Isla Isabela. Och ja, det kostade. Vi betalade runt 1100 kronor för vår familj (och då fick vi ändå ett bra pris).
Men redan första gången vi fick hoppa i från båten och börja snorkla så var det värt det…

los tuneles isabela
Milo har simmat fram till en klippa där vi hittade en pingvin!

Tillsammans med en guide tog vi oss också fram till otroliga undervattensgrottor där vi dök ner och fick se många hajar! Dessa var större och av en annan sort än vi sett tidigare, så det var en upplevelse.

Och så, våra kära havssköldpaddor!

los tuneles

Vi hade en så fin dag tillsammans. Förutom snorklingen så njöt vi av den unika, karga naturen som var just där vid Los Tuneles. Klippformationer, lavasten, grottor och så de uråldriga kaktusarna som växte överallt.
Känslan av att befinna sig på en väldigt avlägsen plats, ja nästan som på en annan planet, var stark.

resa-galapagos-med-barn

los tuneles isabela galapagos

Igår publicerades alltså Milos och Jacks andra avsnitt av ”Jorden runt-snack” från Galápagos och för er som inte sett det ännu – gör det! Där får ni följa med ännu närmare in till djuren och naturen, ner under ytan till hajarna, havssköldpaddorna och sjölejonen, på fantastiska utflykter – bland annat denna vid Los Tuneles – med mera:

Del 1:

Del 2:

**

Följ oss gärna på Instagram!

Det oväntade Galápagos

No Comments


Vi såg väldigt mycket fram emot att få uppleva den unika naturen och djuren på Galápagosöarna.

Men det vi inte hade räknat in var att det skulle vara så galet VACKERT. Ett sånt paradis, med stränder som inte liknade något vi upplevt förut.

Vi gjorde ju Galapagos på egen hand, utan kryssning (som väldigt många gör) eller dyra dagsutflykter (vi gjorde en, som blev sjukt lyckad – den får ett eget inlägg framöver!)
Men framför allt tog vi oss fram på egen hand. VÄLDIGT mycket till fots. Och vi förvånades över hur mycket vi lyckades hålla nere kostnaderna och ändå uppleva så fantastiskt mycket som vi gjorde.



Isabela island.

Vi valde att bo en vecka på huvudön, Santa Cruz, och fem nätter på ön Isabela. Och sen återvände vi till Santa Cruz i tre nätter på slutet. Därifrån gick också vårt flyg.

Vi hyrde först en minilägenhet på ett Guesthouse, och sen bodde vi på hostel.


Foto: Milo

Och jag skulle säga att de mest paradisiska upplevelser vi hade (tänker stränder här) var gratis.

Tortuga Bay på Santa Cruz – jag kommer längta tillbaka hit i resten av mitt liv..

Och ön Isabela, där stranden började i den lilla stan där de allra flesta bor och sen typ aldrig tog slut.

galapagos isabela

Vi kommer berätta mer framöver om våra kostnader för att resa till Galápagos, just för att det var ett resmål vi länge tvekade kring på grund av att vi trodde det skulle bli för dyrt för oss.

Det var heller inte helt självklart att hitta info om att göra Galápagos som budgetresenär, och särskilt inte som budget-familjeresenärer… Så det känns roligt om vi kan dela med oss till fler om hur vi gjort.

DSC04298
Foto: Milo

Det finns också mycket roligt annat att göra, som att kolla in fiskmarknaden i Puerto Ayora, staden i Santa Cruz. Milo älskade att hänga där och ta bilder och titta på djurlivet, många sjölejon och pelikaner!

I hamnen hängde vi också med sjölejon på kvällarna – de älskade att vila på bänkarna mitt bland alla oss som passerade.

IMG_9204

DSC04128
Foto: Milo

Ja, hjälp vad mycket vi har upplevt på Galapagos och vad vi har mycket kvar att berätta om detta.
Nu har tiden runnit på och vi har faktiskt ännu mycket mer än så på gång. Så mycket som har hänt och som händer!
Och SÅÅÅÅ många tankar kring framtid/ vad vi är med om/ barnen/ intryck…. Ja, väldigt mycket som pågår inuti just nu, många bubblande tankar, många händelser, många intryck.
Vi kommer såklart att dela med oss, men vi får se i vilken ordning allt blir.
Allra närmast här på bloggen väntar hur som helst del 2 av ”Jorden runt snack med Milo & Jack” från Galápagosöarna. Missa inte det! 🙂

Här finns första programmet av ”Jorden runt-snack” från Galápagos!

Alla inlägg om vår jorden runt-resa