Tillsammans

För oss handlar resandet väldigt mycket om att få vara tillsammans. Som en familj. Hela tiden.

.

Läs mer

Det är nu som livet är mitt...

...jag har fått en stund här på jorden. Ett inlägg om tacksamheten kring att vi vågade fatta beslutet om att förverkliga vår livsdröm.

Läs mer

Varför vi orkar med varandra...

....eller ja.. varför det faktiskt är möjligt att orka resa med varandra och vara med varandra dygnet runt, jämt, jämt, jämt

Read more

Möten som berör

Det viktigaste av allt under våra resor är mötena med andra människor. Det händer så mycket. Vi berörs, allihop, och särskilt Milo och Jack

Read more

Machu Picchu - Drömstaden

En plats som berörde på alla sätt. Men som också gav upphov till känslan om att Peru har SÅ mycket mer att ge Read more

Med rymdraket till himlen?

No Comments
IMG_4836

Igår kväll tvingades vi fatta beslutet att avliva vår katt Lilla My. För ett år sen gick vi igenom samma sak, då Lilla Mys pappa Skorpan lämnade oss.
Båda katterna har drabbats av en sjukdom i njurarna med väldigt snabbt sjukdomsförlopp, en ärftlig sjukdom. Veterinären kunde inte göra något, varken då eller nu.

Det är så himla sorgligt att mista ett djur. Och att se barnens sorg ger allting en helt annan dimension. Milo blev jätteledsen igår kväll när jag berättade att Lilla My var död, och Jack blev snarare arg nu på morgonen när han frågade efter Lilla My och jag försökte förklara att hon inte kommer tillbaka.
– Hon måste tillbaka oss! sa han bestämt, och vad svarar man på det?

Milo har haft mycket tankar om döden ända sedan hans älskade farfar Lars gick bort på sommaren för två år sen. Han saknar sin farfar oerhört, och vill ofta ha ett foto på farfar framför sig, särskilt om han är ledsen.
När Skorpan skulle avlivas gjorde vi iordning lådan som Skorpan skulle ligga i, med en mjuk filt i. Milo skulle då hämta en sak att skicka med sin kära vän.
Det blev en motorcykel till Skorpan, och han hade även med sig en leksaksvisp när han kom ner från sitt rum.
– Den ska Skorpan ta med till farfar eftersom farfar tycker om att laga mat!
För Milo var det alltså alldeles självklart att Skorpan skulle till farfar, och den tanken verkar ha blivit en tröst, kanske för oss alla fyra.
Så nu var det förstås alldeles självklart att Lilla My skulle ansluta till dem, och Milo tänkte igår kväll att de nog skulle ha roligt tillsammans och leka och ha kul, och kanske finns det till och med pool där de är.

Idag på morgonen var han ledsen igen och saknade både Lilla My, farfar och Skorpan.
Men plötsligt sken han upp.
– Jag vet! Vi kan bygga en rymdraket och åka med upp till himlen och hälsa på dom! Det var en smart idé mamma?!

Ja mitt hjärta, om det ändå gick så skulle jag göra allt för att du och din lillebror skulle få träffa de ni saknar så mycket igen.

Milo och Skorpan, december 2011
På kvällen innan vi skulle åka till veterinären och avliva Skorpan satt Milo intill katten och klappade honom. ”Tack katten Skorpan för att du har varit en så fin vän”, sa Milo, och så är det ju. De fyrbenta är verkligen otroligt fina vänner och just därför är det förstås så svårt att inse när de aldrig kommer tillbaka mer.

Categories: Personligt - Ida

Resmålstips: Koh Bulone

No Comments
IMG_2492

Det hade varit en lång resa på havet, och vi var ganska trötta när vi kom iland. Men havet, eller om det var den mjukt krökande stranden med de bugande palmerna över sig, fick oss snart på gott humör igen.
Vi flyttade in i en familjebungalow på stranden för 1650 baht, och det var här vi skulle lära oss att vi faktiskt inte behövde den där A/C:n som vi hittills under resan hade suktat så efter. Med fläkt, och öppna fönster ibland som lät vinden dra in genom rummet, klarade vi oss utmärkt.
På Koh Bulone är tillvaron enkel. Resorten där vi bor drivs av en stor familj, där den ena brodern bor i Sverige och är gift med en svenska. Kanske är det därför det finns havregrynsgröt på frukostmenyn? Milo och Jack tackade i alla fall och tog glatt emot!
Det fina med ställen som Bulone är hur det enkla får bli det stora. Bakom vårt resort bodde några (ofarliga) ödlor, och för Milo var det otroligt spännande att gå på ödlejakt med pappa varje dag! Efteråt kom han springande hem till vår bungalow och berättade om ödlorna de sett.
Barnen älskade också promenaderna över ”höga berget” som vi kallade det. En promenad uppför en hög backe, och sen ner igen, för att komma till den lilla fiskebyn på andra sidan. Den första vi möter där är pannkaksdamen Mimi.
Hon slår sig ned på gräset tillsammans med oss medan vi äter från papptallrikar, pannkakorna har skurits upp i små fyrkantiga bitar och istället för gaffel används tandpetare för att få upp maten.
Enkelt, och praktiskt. Barnen älskar det.
Mimi skrattar, ställer frågor på sin engelska som har blivit bättre och bättre de senaste åren i takt med att turisterna har börjat hitta till Koh Bulone.
I byn träffar vi skolbarn som sitter och gör sina läxor, och fiskare som kommer hem från dagens värv på havet. Det thailändska vardagslivet kommer nära.

Koh Bulone ligger långt söderut i Thailand, nära mer kända ön Koh Lipe. Färja går från bland annat Koh Lanta, Koh Muk och Koh Lipe. Från fastlandet är det Pak Bara-piren som gäller, i provinsen Satun.

Hemmalyx

No Comments
IMG_2247
Jo, jag trivs hemma. Också.
Trots alla de här resedrömmarna.
Men som tur är bor jag på en väldigt fin plats som jag tycker mycket om.
En av de bästa guldkantssakerna i mitt Gräsholmen är jacuzzin i trädgården. Där ute satt vi ikväll efter att Milo och Jack hade somnat. 
Som jag älskar den där poolen. 37 graders värme, fullmåne och stjärnklart, och alldeles tyst omkring oss.
En vacker kväll.
Bild från i somras när vi hade härliga Arvid och Tilda Boisen på besök i poolen

En sunkmammas bekännelser: Att lämna på dagis

3 Comments

Varje dag, strax före åtta, lämnar jag mina barn på dagis (ja, vi säger så här). Det är nåt lite trevligt över hela den grejen (förutsatt att ens barn inte först vägrar lämna bilen, sen tävlar högljutt till grinden och till sist blir osams om vem som kom först till dagisdörren) Det här att småprata med andra föräldrar, med någon fröken (ja, vi säger så här), få hejdå-puss och kram av pojkarna, hälsa på de andra barnen…
Mitt enda problem med det där är att jag alltid är så fruktansvärt sunkig vid den tiden på morgonen. De andra föräldrarna är jobbpiffade, men jag ska ju oftast bara hem igen till min lilla kontorsstuga.

Och för mig är 08:00 TIDIGT! Under alla år som anställd på Expressen började jag 10 som tidigast, utom om jag hoppade in som typ nyhetschef. Det var liksom ingen på nyhetsredaktionen som började tidigare (det var på den tiden det bara satt någon enstaka person och jobbade på webben på morgnarna)
Att jag nu tvingats in i en vardag där jag helt enkelt måste upp i ottan är därmed fortfarande lite svårt att hantera. Om jag måste så kan jag gå upp, möjligen, klockan sju och sitta vid ett köksbord, dricka en kopp te och läsa en tidning, långsamt, långsamt, eller sjunka ner bredvid mina söner framför tecknad barn-tv utan krav på större intelligens för att följa med i handlingen.
Men att till exempel sminka mig, fixa håret eller tänka ut någon slags snygg outfit för att lämna på dagis vid den tiden – never.
Således släntrar jag in där i mjukisbyxor (om jag har en stilfull dag, annars onepiece), nån oversize stickad tröja och de skor som råkar stå närmast på verandan, oftast träskor.
De andra på-väg-till-jobbet-mammorna verkar alltid pigga och är fina, fräscha och liksom på språng. Jag känner mig allt annat än på språng. Men vi pratar en stund och det är trevligt.
Sen skulle väl varken fröknar eller andra föräldrar känna igen mig om de istället mötte mig i något slags festligt sammanhang, typ med finkläder, smink och någon form av frisyr.

Men huvuduppdraget – att lämna barnen – klarar jag ju åtminstone av varje dag. Jag och min onepiece.
Och träskorna, icke att förglömma.

Categories: Personligt - Ida

Om en mission, och om det här att resa med barn

No Comments
IMG_5581

Om jag har någon mission så är det nog att få fler att ta chansen att resa med sina barn.
Självklart har alla inte ekonomisk möjlighet att dra iväg hur som helst och var som helst. Men för mig är även de mindre, enklare äventyren oerhört värdefulla.
Poängen är att komma iväg och uppleva saker tillsammans med sina små.

Vi har varit i Thailand på tre tvåmånadersresor tillsammans med Milo, han var åtta månader första gången. Sen föddes Jack och han har nu varit där två gånger.
För mig handlar det väldigt mycket om tiden tillsammans, och att slippa allt som vill ha uppmärksamhet hemma. Jag älskar solen, älskar värmen, jag mår bra där och jag känner att jag får mer ork till att vara mamma och fru och dessutom en glad och rolig sådan.

Barnen är glada och nyfikna, vi tittar på kartor och pekar, går på ödlejakt och de pratar med alla möjliga människor. Säger ”thank you” och ”hello” och tränar på thailändska hälsningsfraser.
Att människor har olika hudfärg är inte det minsta konstigt för dem, de har precis lika gärna lekt med thailändska barn som med svenska när vi har varit borta.
Jag vågar nog påstå att Milo och Jack har blivit lite mer framåt, sociala och äventyrslystna av resandet. Efteråt tittar vi mycket på våra bilder och det märks att det är fina minnen för dem.
Förutom Thailand har vi även rest till Dubai, Tunisien, finska skärgården, Danmark, på kryssning till Åland och till en hel del ställen i Sverige.

Just för att på något sätt försöka inspirera fler så skrev jag en bok om att resa med barn i Thailand. Och det är också en del av orsaken till att jag börjar blogga. Det känns kul att dela med sig och tipsa, och kanske även få in lite tips från andra.

Vi har många planer, ganska långtgående, och vi kommer att vidga våra vyer ytterligare med nya länder inom en ganska snar framtid. Långt borta och länge, det känns som en dröm men den SKA bli verklighet!

Bild tagen på Koh Phangan, Thailand, i februari 2012

Categories: Thailand

Stängt?

3 Comments

Det gick oväntat bra.
Han sov från 16-06. Mycket märkligt.
Vaknade pigg och glad och relativt nöjd med livet. Förutom vad gäller en liten detalj – han ansåg sig befinna sig i fel land.
Jack (kl 06:02 imorse): Ska vi åka Thailand nu?
Mamma: Nej, inte nu.
Jack: Varför? Är Thailand stängt?
Mamma: Nej, alltså det är inte stängt, men vi måste stanna hemma ett tag till innan vi kan åka dit.
Jack: JAG VILL ÅKA THAILAND NUUUUU!

Och utanför fönstret föll ett snöblandat regn, och mamman kunde inte göra annat än att hålla med.

Categories: Okategoriserade

Vintertid

No Comments
bild-1

04:20 inatt vaknade Jack. Och rubrikerna jag läst dagen innan om att ”Inatt får du sova en timme längre” och jidder om sovmorgon hit och dit kändes nu bara som gigantiska hån.
Vi slog på en film med Musse, Långben och de hysteriska Piff & Puff. Allting kändes lätt surrealistiskt, Jack var hur pigg som helt och jag förstod att detta skulle bli en annorlunda dag.
Mycket riktigt, han körde på för fullt fram till 16-tiden, då han tvärsomnade. Han sover fortfarande, men frågan är ju förstås hur länge?

Kalenderorsakad jetlag alltså. Kan bli spännande dagar en tid framöver…

Categories: Okategoriserade

Ålandskryss

No Comments

Vi älskar att göra ovanliga saker. Allt det där som vi inte alltid gör.
Och så kom det sig att vi reste på Ålandskryssning. And we loved it.
Jag skrev mer om det direkt när vi kom hem, här.

Categories: Okategoriserade

Snö

3 Comments
Pool1-ARR_1376

Så kom den då. Snön.
Jag tycker inte om höst. Jag tycker inte om regn. Jag tycker inte om kyla. Och jag tycker inte särskilt mycket om snö.
Det finns förmildrande omständigheter. Det finns en och annan vinterdag med solgnistrande vita fält och rimfrostade träd. Men framför allt innebär den här perioden på året i Sverige mörker, mörker och åter mörker.

Så jag gör det enda rätta. Jag bokar in tre nätter på ett alldeles superfint lyxhotell i Bangkok. Inte för att vi är en så särskilt lyxande familj i vanliga fall, men för att det liksom känns rätt. Det stora poolområdet, kanalen utanför, upplevelserna, staden…
Långt från snön. Långt från kylan.
Vi ses i vinter igen älskade Thailand, tack och lov.

Categories: Bangkok

På flykt?

No Comments
bild
Vi satt i väntrummet på Karlskoga lasarett idag, Milo och jag. Vi väntade på operation för honom, och det kan ju låta som ett lite dramatiskt och märkligt sätt att inleda en blogg på, att berätta om det.
Och lite dramatiskt var det, åtminstone för mig som mamma. Det här med att vara med när ens barn sövs ner är liksom inte särskilt enkelt.
Men nu satt vi där och väntade, innan operationen, och en resetidning låg uppslagen på bordet framför oss. Milo refererade direkt till Thailand när han såg bilden av vit, lång strand, palmer och böljande hav.
Mycket riktigt var bilden tagen där och han pratade vidare om sandslotten han ska bygga nästa gång vi kommer dit (i vinter), och senare – när operationen var gjord – berättade han återigen om hur han längtar tillbaka till Koh Jum, denna lilla vackra ö utanför Krabis kust, och om små minnen därifrån.

Ibland, när jag är lite djup, kan jag fundera över vad alla mina ständiga resedrömmar beror på. Om de är en flykt från något, och om det i så fall är dåligt och något jag borde reda ut på nåt sätt.
Men idag kändes det bara väldigt bra i så fall, att fly tillsammans med Milo en stund. Som vi älskar de där stränderna, det där livet, sandslotten och palmerna. Och idag gav de oss flera härliga leenden under en i övrigt ganska jobbig dag.

Så jag tänker fortsätta drömma, fortsätta planera, fortsätta resa. Förstås tillsammans med min alldeles underbara familj. Det ger oss så fantastiskt mycket.

Välkomna med!

Categories: Personligt - Ida