Det har varit en lång, lång vinter i år…

3 Comments
IMG_7265 2

…men nu så ÄNTLIGEN, börjar jag vakna upp ur min dvala. Ja, nu har vi ju haft flera fantastiska veckor med ett underbart väder.
Men ja, det tog tid i år, att komma ifatt. Och jag är nog inte där riktigt än men sommaren hjälper till.
Det har varit lite tyst här och det beror framför allt på att jag har varit sjuk, inte hela tiden på det sängliggande (och inte heller jätteallvarliga) viset. Men på det där sättet att jag inte riktigt varit mig själv, inte kunnat jobba som vanligt och inte haft min vanliga energi.
Det beror också lite på att jag har lagt den extratid jag har känt att jag mäktat med på något nytt som förhoppningsvis ligger framför. Och jag VET hur tråkigt det är med människor som säger A men inte B – URTRIIIIIST!!
Men detta är något som på sätt och vis har levt med mig och oss i flera år, något vi känner att vi kan och vill göra.
Jag hoppas kunna bli lite mer tydlig snart.

gryten
Denna bild tog Milo ikväll vid sjön Gryten, några kilometer från vårt hus. Vi tog med oss kvällsmaten hit och fick en fin stund tillsammans alla fyra. FOTO: MILO

Hur har ni det där ute i värmen?
Här är vi fortfarande lite uppfyllda av ett vackert bröllop som vi fick uppleva i helgen, när min lillebror Erik gifte sig med sin Sara. Så väldigt väldigt fint.

IMG_7142

Och så gläds vi åt vårt hus! Tänk att vi för snart ett år sen kom hem från jorden runt-resan utan någonstans att bo. Och nu är vårt lilla gula hus i utkanten av tätorten ett så självklart hem för vår lilla familj.

IMG_7034

Jag är glad över vårt uterum, det älskar jag verkligen. Och jag älskar kvällssolen, och att vi har åkermark på ena sidan av huset som gör att det känns som landet fast ändå med fördelarna av att bo i ett villakvarter.
Milo och Jack hänger runt med kompisar och jag tycker mycket om när det kommer barn förbi och hänger här.

IMG_7023
Dom har varsitt rum, men ibland hittar man dem ändå såhär 🙂

Sen har vi, kanske lite överilat.., börjat odla en massa grejer också. Vet inte riktigt hur det här gick till. Vi kan nämligen ingenting om odling. Men det började med att jag fick en pallkrage + lite andra trädgårdsattribut av en av våra bästisfamiljer i 40-årspresent. Jo, de är VÄL medvetna om att jag inte alls har gröna fingrar…
Men det hela hade ändå effekt, eftersom vi nu har fått för oss att trycka ner allt möjligt i jorden, i pallkragar, trädgårdsland och krukor, och vi har fortfarande fröer kvar. Puh!

IMG_6980

Sommaren har vi planerat litegrann men inte så mycket i detalj. Men tältet ska få vädras, kanske rentav rejält.
Och Patrik och jag ska äta lyxmat, bo på finhotell och gå på konsert minsann.
Plus lite, eller faktiskt, en hel del annat.

Och så har jag ju inte ens berättat om Rom än. Det var ju grymt ju.
Och Milo och Jack vill dela med sig av sina bästa Marrakechbilder i ett eget blogginlägg. Och det får dom ju såklart.
Och Jack måste ju berätta mer om London!!

IMG_6604

Ja men hörrni, visst har det vänt nu?! Nu hoppas jag på det lite friskare, lite gladare och lite mer energifyllda spåret.
Dags för nystart. På flera olika plan.

Fint att ni finns därute, och jag önskar att ni har tid att njuta av solen då och då. Maj är ju fantastiskt men ibland så hektiskt också.
Vi hörs. Snart!

IMG_7249
Mamma och pappa på besök i trädgården häromdagen


2017 – Det bästa året

8 Comments
IMG_9926

Vi kommer nog aldrig mer att uppleva ett så händelserikt år som 2017 blev för oss.
När klockan slog tolv förra nyårsnatten var vi mitt i vår jorden runt-resa, och just då i ett hus med vänner vid otroliga stranden Ninety mile beach på Nordöns spets på Nya Zeeland.

Allra mest är jag bara glad över vår resa, så extremt tacksam över allt vi har upplevt. För oss är resan så levande, barnen har fotoväggar i sina rum, vi refererar så ofta till saker som hände, människor vi träffade, platser vi såg.
Men ibland tar nästan saknaden över det roliga, om man nu kan säga så. Ibland värker det så mycket inuti att jag nästan hinner tänka att det hade varit enklare om vi aldrig hade åkt, för då hade jag inte vetat hur fantastiskt det var.
Låter förstås helt snurrigt när man uttrycker det högt, och ni fattar ju att jag aldrig hade velat ha en enda sekund ogjort (utom möjligen magsmärtorna och sjukhusvistelsen i Rio de Janeiro, då…)

2017 nicaragua ometepe
Jag och Patrik utanför huset vi hyrde på ön Ometepe, Nicaragua. FOTO: Milo

Men ibland känns det verkligen.
Jag saknar oss fyra tillsammans på det sättet. Jag saknar upplevelserna.
Vi åkte på en kryssning till Tallinn helgen före jul och gick på julmarknad och hängde runt på färjan. Det var som att vi alla fyra direkt hamnade i vårt rese-mood. Som om nånting händer med oss när vi vet att vi har obruten tid ihop, med nya upplevelser. Även om det ”bara” är en Stena Line-färja och en dag i gamla stan i Tallinn. (se ”Jorden runt-snack med Milo & Jack” från den resan, avsnitt 14! På vår FB-sida)

2017 tallinn julmarknad– Jag känner mig friare utomlands! sa Jack när vi gick där bland de mycket gamla och vackra husen i Tallinn
Han riktigt strålade hela helgen. Så glad och så lycklig. Han älskar resandet så mycket, denna lilla resesjäl.

Tillbaka till början av året. Vi reste från Nya Zeeland till Hawaii. Vidare till Las Vegas. Sen Nicaragua, älskade Nicaragua. En särskild plats i hjärtat.
2017 nicaraguaCosta Rica, Panama och sen Galapágos.
Galapágos, ja.
Det är så många som frågat oss sen vi kom hem om vad som var bäst.
Svaret är alltid att det egentligen inte går att välja, det är så många platser som inte går att jämföra med varann. Men om jag hade kniven mot strupen och var tvungen skulle jag säga Galapágos. Det överraskade på så många sätt.
Det var underbara aprilveckor vi hade där, inklusive Milos födelsedag.

IMG_6579IMG_9216Jo förresten, innan jag fortsätter, så har vi ju flyttat också. Vi kom hem i juni och hade ingenstans att bo. Men det var visning på ett hus samma vecka som vi kom hem. Vi gick hit, kände att det kändes bra. Och så vann vi budgivningen.
Vi flyttade in i slutet av juli och vi har definitivt inte ångrat oss. Det var som att det var vårt hus som stod och väntade på oss.
Jag är glad över vårt hus. Det är inte så stort, jämfört med det vi hade innan, men det räcker åt oss. Och jag har min kvällssol på somrarna, och en äng att titta ut på. Barnen har massor av kompisar i kvarteren omkring oss.
Det blev bra.
IMG_1953Vi började jobba direkt när vi kom hem. Båda med samma sak som förut. Det har blivit en hel del resereportage, i Dagens industri, Di Weekend och Expressens Allt om Resor.
Vardagen är intensiv. Fin. Milo tränar simning fyra gånger i veckan och fotboll två. Jack har i höst kört fotboll och simning, och nu på slutet även börjat med innebandy. Läxor, matcher, simtävlingar, promenader till skolan, storhandling, fix, vardag, livet.
Dessutom hoppade jag i sista stund inför hösten på en utbildning, faktiskt. Något jag inte har berättat om för särskilt många. Det har liksom blivit min egen grej, som jag gör för min egen skull.
Travel Acadamy, TRAC, heter utbildningen och jag läser den på distans i Uppsala samtidigt som jag jobbar med mitt vanliga journalistjobb.

IMG_4016Det är ju så att jag älskar detta med resande, men även reseplaneringen, ja själva reseproduktionen. Jag har också insett att jag och vi nog faktiskt har en del vi skulle kunna bidra med till andra här. Och det vill vi göra.
I vilken utsträckning och omfattning vet jag inte än, men som det känns inom ramen för vårt eget företag (som vi redan har).
Researrangör, resekonsult, en personlig resebyrå?
Ja, just nu är framtiden inte helt glasklar men den känns spännande. Journalistiken har jag kvar, absolut, men tanken på att addera något mer inom resebranschen känns sjukt kul.

En stor bonus med TRAC-utbildningen har blivit att jag har hamnat i världens typ bästa klass! Jag är så glad över dessa människor, som jag inte alls hade tänkt in i helheten när jag tänkte på utbildningen, jag bara tänkte ämnen och praktiska saker.
Men så dyker det upp en Marcus, två Sabinor, två Louise:ar, Therese, Camilla, Jennie, Josefine, två Annor och ett gäng andra finfina människor. Som jag skrattar med dessa! Som vi har pratat, lärt oss saker av varandra, delat reseminnen, tankar och ännu mer skratt. Och då har vi ändå inte träffats IRL särskilt många gånger.
Men de har verkligen förgyllt mitt 2017.

Precis som barnens klasskamrater, lärare, idrottsledare och andra vänner har förgyllt deras (och därmed våran) tillvaro. Milo och Jack har det bra, Strömtorpsskolan har blivit så himla bra för dem. Vi är lyckligt lottade som hade den skolan och dessa klasser att komma hem till!
Plus naturligtvis riktigt fina vänner och familj.
Vi var också på bröllop i Luleå i juli när Patriks bror Pär och hans Annica gifte sig.
Och jag fyllde 40 och blev FANTASTISKT fint firad! Gång på gång, dessutom.
IMG_2425
En del av allt firande: PAAARTYYY! Med resetema, såklart. Här är gänget som kom och firade med mig hemma i trädgården, grymma allihop!

Ja, jag tycker att vi har lyckats ganska bra med att komma hem.
Sen är det vinter just nu och för mig är det alltid rätt tufft. Jag dör litegrann av mörkret, det känns som att jag försvinner och jag tycker inte alls om att vara utomhus. Jag tycker bättre om riktiga vinterdagar, jämfört med slask och gråkallt, det gör jag förstås. Men inte ens då trivs jag sådär jättebra. Det är för mörkt, och jag fryser.
Så det är alltid nu, den här tiden, som jag längtar bort som mest. Saknar som mest.

2017 galapagos
Snorkling med havssköldpaddor på Galapágos

Efter Galapágos åkte vi till Peru.
Det var en upplevelse som känts lite svår att beskriva i efterhand. Vi älskade Cusco, Sacred Valleys ruiner. Pisac, kära Pisac där vi hade en otrolig vandringsdag bland annat. Gud vad jag saknar Peru nu när jag skriver detta, känner jag.

2017 peru
…och förstås Machu Picchu. Oförglömligt.

Brasilien. Segelbåten Brenda som vi bodde på. Fiskebyn Picinguaba där vi fick en egen hund. Lilla Pisco.
Paraty. Rio de Janeiro. Salvador.
Bitterljuva dagarna i Paris, när allt snart var över och allt var jättesorgligt men där vi ändå hade så roligt och fint.

2017 Paris2017 kommer aldrig att kunna bli ett år bland alla andra.

**

Jag ligger här på vår för hösten nya soffa (gigantisk för att kunna rymma ungar, vänner och oss själva), med vår julgran och adventsstjärnorna som enda belysning.
Resten av familjen sover.
Vi har det bra. Vi har haft en bra jul med familj och närmaste släkten. Ett otroligt 2017.
Och vi planerar för nya resor.
Indien och Marocko väntar. Jag har inte berättat om Marocko än men ska göra det någon dag.
Och till sommaren – kanske en roadtrip genom östra Europa? Eller ibland tänker vi båtluff i Grekland. Vi verkar också längta till Island allihop, och så vill vi till tusen andra ställen.

Men först: nyårsfirande med några av våra absolut bästa vänner. Tacksam. Även för det.

Tack 2017.

2017 citat

En annan sorts resa – Om att släppa taget litegrann

2 Comments
FullSizeRender

IMG_2351

Det är nånting med skolstarten.
Det är som att det blir ett bevis för att våra barn har växt. Den där tiden som rullar på reflekterar man ju inte alltid så mycket över, det är som det är och jo, man märker ju att de växer ur skor och byxor snabbare än man ibland hinner med.
Men för mig blir det aldrig så tydligt just vid den här tiden på året att mina barn blir äldre.
Den första skoldagen klädde de sig lite extra fina, inget jättemärkvärdigt, men helt och rent och hårvax i luggen, och vi cyklade genom Strömtorp mot Strömtorpsskolan. Jack med sin nya Arsenal-ryggsäck stolt på ryggen, Milo med sin backpacker-rygga som faktiskt hållit genom en hel jorden runt-resa och som efter några tvättar nu blir toppen för ett skolår som kommer att fyllas med en tjockare läsebok än tidigare, flera läxböcker, gympapåse två dagar i veckan istället för en.

IMG_2353

In i treornas kapprum, väskan på kroken, in i klassrummet. Samma lärare, samma klasskamrater. Tryggheten som omslöt.
Och jag vinkade hej då till en Milo som genast kändes större, med eget ansvar för cykelnyckeln och koll på sina saker, och som vi sannolikt kommer att ge mer och mer eget ansvar under det år som ligger framför.
Sen vidare till ettornas klassrum. Många välkända ansikten från dagis och fotbollsträningar, men också flera nya kamrater, nya fröknar. En ny värld som tar sin början.

Jack har längtat länge efter att börja skolan, och kanske är det den farhåga jag kan känna där jag står längs ena långsidan i klassrummet när lärarna börjar presentera sig. En liten farhåga någonstans därinne att han ska vilja för mycket direkt, och hur han ska förstå att allt han vill lära sig inte kan komma på en gång?
Han har lite bråttom, våran Jack.
Läser böcker, spelar fotboll, cyklar till kompisar, allt i snabb snabb takt. Alltid med nya frågor, nya tankar, nya funderingar.
Nu står jag här och det är dags att släppa taget ännu lite mer. Lita på att skolans värld tar hand om allt som är Jack under skoltid.
Kanske är känslan starkare nu efter att vi har fått ha förmånen att ha barnen omkring oss jämt, 24 timmar om dygnet, under vår långa resa förra läsåret.
Då var det ju vi som fick ta del av alla funderingarna, vi som läste tillsammans, vi som diskuterade frågor om länder, människor, kulturer och historia.

Det är klart att skolan är en fantastisk plats för Milo och Jack att vara på, det vet jag ju. Och jag är säker på att de båda kommer att få fina läsår tillsammans med sina lärare och kompisar. Men det är med ett litet stråk av en känsla av något annat som jag någon timme senare lämnar skolgården.
Vemod? Kanske lite grann. Över det kapitel som är över, även om jag såklart framför allt känner glädje över det som ligger framför.
Och kanske någon liten känsla av oro, sådär som vi som är föräldrar ofta har, även när vi rent logiskt vet att vi nog inte behöver oroa oss.
– Ta hand om dom, tänker jag tyst för mig själv och trampar iväg längs Hantverkargatan.
– Ta hand om dom, så kommer jag sen och hämtar dom. Och jag ser redan nu fram emot att få höra om allt om hur första dagen av deras nya kapitel i livet har varit.

FullSizeRender
Ikväll, inför första skoldiscot

Krönika publicerad i Karlskoga Tidning/Karlskoga Kuriren 1 september

Categories: Degerfors

Tags:

Ljuset som aldrig tar slut – Midsommarkrönika

7 Comments

Jag har tillbringat varenda sommar i Sverige sen jag föddes.
Ändå känns det annorlunda i år, nästan som om jag upplever vissa saker för första gången. Särskilt ljuset fascinerar mig varje dag, varje natt och varje morgon.
I vår familjs värld har det varit sommar ett helt år nu. Vi har badat i varma hav, vandrat i 30-gradig värme, njutit av blommor, gröna träd och en massa andra somriga saker.
Men det har aldrig varit såhär ljust. Tvärtom. I en rad av länderna vi besökte under vår jorden runt-resa föll mörkret redan vid 18-tiden på kvällarna. Det var nästan alltid varmt, ofta hett, men det var mörkt. Vi tände stearinljus på verandan, och hade med oss ficklampor om vi gick ut någonstans.
Och när vi har berättat om solen som nästan aldrig går ner för nyvunna vänner som levt hela sina liv i närheten av ekvatorn så har de tittat på oss som om vi berättade en saga.

Men det är ju ingen saga. Det är alldeles sant, och när vi just nu upplever de längsta dagarna på året så njuter jag. Jag njuter av ljuset och förlåter det varje dag för att jag aldrig kan gå och lägga mig på kvällarna (det känns ju som dag!) och att jag vaknar alldeles för tidigt på morgnarna.


Vi äter middag i kvällssolen i mammas och pappas trädgård hemma i Degerfors. Så fort strålarna hamnar lite för mycket bakom björkarna i skogen vid sidan av huset blir det lite kyligt, sådär som det blir när det är sommar i Sverige.
Milo hämtar sin poncho som han köpte i Peru, och både jag, mamma och min moster följer snabbt hans exempel. De två kommer snart tillbaka iklädda de present-ponchos som fick följa med oss hem, liksom Milos och min poncho inköpta på marknaden i staden Pisac.
Vi börjar prata om inka-kulturen och deras ritualer just kring sommar- och vintersolståndet, då folket fortfarande firar solguden. Gärna i något av alla de soltempel som finns runt om i Sacred Valley, där vi tillbringade 10 dagar i slutet av april och början av maj.

sommar
Vid Soltemplet, Inka-ruinerna i Pisac

Jag tycker så mycket om de där snabba hoppen tillbaka till vår resa. Det kan vara när vi själva ser på bilder och pratar om minnen, eller när någon vän från resan hör av sig, om så bara med en kort kommentar på Facebook eller instagram. Eller som den här kvällen, när vi bara för några minuter är tillbaka i Peru, soltemplens ruiner, bland berättelserna om sommarsolståndets heliga ritualer.
Och sen lika snabbt tillbaka igen, till trädgården i Degerfors, till pannbiff och potatismos och det eviga ljuset.

sommar sverige
Kväll över skogen bakom mammas och pappas hus. Men ändå ljust.

Senare på kvällen, fortfarande ute men nu med både poncho och filt, så tänker jag att det är just så här jag vill ha det. Jag vill kunna ta fram vår resa och alla fantastiska minnen och kunskaper vi har när som helst. Det kan vara i dessa små små doser – bara den fortsätter att följa med oss.
För att den är en del av oss nu.
Resan vi har gjort tillsammans är ingenting som är över och borta, för den är med oss. Den har påverkat oss på djupet och finns med i det som är vi. Precis som de Degerforska gatorna som vi känner mer än alla andra gator på jorden tillsammans, och precis som ljuset som just nu aldrig riktigt släpper sitt tag om oss.

Glad midsommar önskar jag er alla!

**
Krönika publicerad idag i Karlskoga tidning/Karlskoga kuriren

En snurrande tillvaro, på gott och ont

1 Comment
IMG_1034

IMG_1034

Tillvaron har väl sällan snurrat så fort som de senaste två veckorna.
Och det är bra. Det är så många bra saker. Nytt hus och och nygamla jobb. Milo och Jack har både börjat och slutat skolan (bilden ovan är från skolavslutningen, de var klädda i högtidsskjortor från Bali och Milo hade också en hatt från Hawaii)
Kompisar och aktiviteter. Roliga fester. Fotbollsmatcher och simträningar. Och jag har varit med både Milo och Jack till tandläkaren, och Jack och jag har varit på Universitetssjukhuset i Örebro två gånger den senaste veckan för koll av hans öron (en infektion).
Livet.

folktandvården i degerfors
Jack på kontroll, Folktandvården i Degerfors

Men jag längtar redan efter lugnare tider när vi får gå tillbaka i tankar och prat till vår resa igen. Jag behöver den, känner jag. För det ”onda” i en snurrande tillvaro är just att ddt kan vara svårt att stanna upp och stå stilla en liten stund. Så jag blir jätteglad när någon frågar något mer konkret om den, om någon plats eller hur vi löste något specifikt som uppstod, eller om vilka boenden som var bäst, och vad det nu kan vara.

För jag märker att då sjunker axlarna ner litegrann. För trots att det är mycket som är så positivt och bra just nu så är det också MYCKET att komma ihåg, mycket att göra, mycket att fixa.
Men när vi pratar om vår resa så märker jag hur vi alla fyra blir glada på ett speciellt sätt. Det kan räcka med en sån sak som när Milo scrollade igenom vårt instagramflöde i eftermiddags.
– Vad mycket vi har gjort egentligen! säger han glatt och fastnar på någon speciell bild som han vill visa.

IMG_1114

Minnen som poppar upp. Vi är så snabbt där, tillbaka på vägar, stigar, i hus och på stränder. Det är som om vi kan hoppa tillbaka i tiden på någon sekund, och det tolkar jag som att det är för att det betytt så mycket för oss allihop.
Minnena är så positiva, och det finns en harmoni i dem som jag inser att vi kommer ha svårt att finna härhemma – hur vi än gör.
Det kanske lät lite deppigt och som en sågning av hemma. Men det är mer ett konstaterande.
Livet hemma är inte konstruerat för att vi ska spendera så mycket tid tillsammans som vi har haft möjlighet att göra under denna resa, till exempel.
Det betyder inte att livet hemma är dåligt. Men det är annorlunda.

Min/vår absoluta ambition är mer harmoni i tillvaron även hemma framöver. En del i detta är ett mindre hus (som vi alltså precis har köpt), mindre att sköta om och inte minst färre saker omkring oss.
En annan del är att skapa fler små stunder när det bara är vi fyra. Inte så att vi tänker isolera oss, tvärtom, men då och då måste det vara bara vi. Hemma eller att vi bara slänger i tältet i bilen och åker iväg för en natt. Eller vandrar till ett vindskydd och sover där.
Sånt där som vi mår bra av.

Idag var jag och Patrik vid vårt nya hus för att gå igenom några saker med den nuvarande ägaren. Det var så härligt att känna ett stort lugn när vi kom ut på baksidan av huset. Lite skillnad att vara där nu, utan alla andra mängder av människor som var på visningen. Och det kändes så bra.

FullSizeRender(1)
Glad över att vi ska få bo här

Jag vill verkligen spara och bevara så mycket av allt vi ändå skapat tillsammans under dessa nio månader.
Vissa dagar har jag stora planer för förändring, andra dagar är de lite mindre. Vart det landar med allt får visa sig.
Men strävan efter mer harmoni följer hur som helst med.

Jag vet att mina utmaningar kommer att dyka upp, inte minst när tillvaron lugnar ner sig något och det är meningen att saker och ting ska bli lite mer som vanligt igen.
Min starka sida har aldrig varit som vanligt.

Och! Förresten blir det förhoppningsvis vi fyra och tältet redan nästa vecka i några dagar. Vi behöver ändå transportera oss till ett efterlängtat bröllop långt borta, och då kan vi nästan inte tänka oss något bättre sätt för logi än tält nånstans på vägen där vi väljer att slå läger.

Ja, ni hör ju. Det snurrar fort just nu. Men jag tycker att vi klarar oss rätt bra ändå, än så länge 🙂

IMG_8467
Ett annat tält, nån annanstans. Närmare bestämt i Nicaraguas regnskog. Ett fantastiskt – och harmoniskt – minne att ta med oss genom livet.

Alla våra inlägg från Jorden runt-resan

Tillbaka till startsidan

SKÅL för huset!!!

5 Comments
huuuus

Ja, kära nån… Vi har faktiskt KÖPT HUS!!! Ni tycker väl vi är galna som nyss har kommit hem och nu helt plötsligt har köpt hus. Men faktum är att vi har haft väldigt god koll på bostadsläget både i Degerfors och även i viss mån orter runt omkring, egentligen under större delen av resan.
Och det här var egentligen första huset här i Degerfors på hela tiden som har känts rakt igenom rätt för just oss. Då menar jag inte rätt som i alldeles perfekt in i minsta detalj, men rätt för oss och det vi efter många tankar i alla möjliga riktningar tillslut har kommit fram till att vi önskar oss av ett hem just nu.

FullSizeRender 2
FOTO: MILO. I går kväll skålade vi i bubbel som min snälla fina moster Monica & morbror Sören kom med, och sen bjöd mamma & pappa helt spontant på ännu en festmåltid. Tack för att ni gläds med oss, och fixar & grejar och tar sån hand om oss!

Ja, så vi slog till.
Det har varit några dagar av funderande men ända sen vi var där och tittade förra veckan så har vi känt att vi vill ha det.
Nu är vi därför väldigt glada att det gick i lås, inte minst barnen som kommer att bo jättenära många av sina kompisar.

huuuus
FOTO: MILO

Och för oss alla fyra känns det väldigt kul att nu gå in i detta tillsammans. Jag är absolut inget inredningsfreak, tvärtom skulle jag nog nästan säga, men jag ser fram emot att tillsammans med Patrik, Milo och Jack skapa ett hem som är VI.
Det känns jätteroligt att få börja på något nytt, och det kommer bli mycket resetema i det där huset – så mycket vet jag redan nu 🙂

Tänker också mycket på att vi inte vill ha för mycket saker omkring oss. Därför har vi heller inte köpt ett så stort hus. Det är ett enplanshus med tre sovrum och ett vardagsrum, kök och en fin inglasad altan. Det känns alldeles lagom.
Detta är en rätt tydlig effekt av vårt resande; att vi blivit mindre och mindre intresserade av prylar med åren. Vi mår ju allra bäst när vi lever med det som får plats i en 70-liters ryggsäck, så varför ska vi ha ett överflöd bara för att vi är hemma??

Nej, det blir ett viktigt projekt för oss i det nya; färre saker. Mer luft att andas i.

Vi flyttar in om en inte alltför avlägsen framtid. Då får ni se och veta mer 🙂

FullSizeRender 2
Min lillebror kom också förbi eftersom han var på genomresa, och han gav oss ett trädgårds-yatzy i Grattis-till-huset-present! Väldigt roligt, inte minst eftersom vi har spelat så sjukt mycket Yatzy ihop under vår jorden runt-resa. Nu får den vanan följa med oss även in i nästa kapitel, men i något större format.

FullSizeRender 2
Pärmen fick vi igår efter kontraktsskrivningen. Det roliga är att i förrgår, när vi fick beskedet om att vi fick köpa huset, var det exakt ett år sen vi sålde vårt tidigare hus. Och det råkar vara samma mäklare och mäklarassistent även denna gång. Så – vi gör gärna lite gratisreklam för Johan och Ida på Svensk Fastighetsförmedling i Karlskoga – Tack för att ni löser detta med alla våra boenden hit & dit! Vi är mycket tacksamma för er hjälp! 🙂

**

Tillbaka till startsidan

Många avsked just nu… Hej då dagis!

No Comments
FullSizeRender(2)

I ärlighetens namn så grät jag redan vid hämtning igår, för att det var NÄST sista hämtningen…
Och imorse – SISTA lämningen!!
Sen kan det ha kommit några tårar då och då under dagen, när jag tänkte på att Jack just då befann sig på dagis för allra sista gången.
Och så tillslut – den sista hämtningen.

skogsdungen degerfors

Älskade Jack.
Du är så redo för detta steg, och jag är så glad för din skull att du nu får ta steget upp i skolvärlden. Du har längtat och längtat och kämpat, och längtat. Spelat så mycket fotboll med bästa dagiskompisarna, pysslat, läst och byggt, och varit frustrerad ibland för att du kanske ha känt dig för stor eller längtat efter din storebror, eller för något annat. Du har haft en massa roligt, tråkigt ibland, men alltid alltid har dina fantastiska ”fröknar” funnits där och försökt att möta dig just där du var just då.

Skogsdungens förskola i Strömtorp, Degerfors. Sen 2009, när Milo började, har detta varit en ständig del av vår vardag.
Men inte längre.

Jack och jag åkte till samhället och firade med finfika på nya Café Linda på Medborgargatan.
– Det har känts sorgligt idag varje gång som jag har tänkt på att det är sista dagen, berättade Jack när vi satt där.
– Men allra mest så känner jag mig ändå glad.

cafe linda degerfors

Tack Skogsdungen. Tack ni som har funnits där för våran stora lilla kille, dag ut och dag in.
Ni har betytt massor, och vi kommer att sakna er!

skogsdungens förskola degerfors

Categories: Degerfors

Tags: