En annan sorts resa – Om att släppa taget litegrann

2 Comments
FullSizeRender

IMG_2351

Det är nånting med skolstarten.
Det är som att det blir ett bevis för att våra barn har växt. Den där tiden som rullar på reflekterar man ju inte alltid så mycket över, det är som det är och jo, man märker ju att de växer ur skor och byxor snabbare än man ibland hinner med.
Men för mig blir det aldrig så tydligt just vid den här tiden på året att mina barn blir äldre.
Den första skoldagen klädde de sig lite extra fina, inget jättemärkvärdigt, men helt och rent och hårvax i luggen, och vi cyklade genom Strömtorp mot Strömtorpsskolan. Jack med sin nya Arsenal-ryggsäck stolt på ryggen, Milo med sin backpacker-rygga som faktiskt hållit genom en hel jorden runt-resa och som efter några tvättar nu blir toppen för ett skolår som kommer att fyllas med en tjockare läsebok än tidigare, flera läxböcker, gympapåse två dagar i veckan istället för en.

IMG_2353

In i treornas kapprum, väskan på kroken, in i klassrummet. Samma lärare, samma klasskamrater. Tryggheten som omslöt.
Och jag vinkade hej då till en Milo som genast kändes större, med eget ansvar för cykelnyckeln och koll på sina saker, och som vi sannolikt kommer att ge mer och mer eget ansvar under det år som ligger framför.
Sen vidare till ettornas klassrum. Många välkända ansikten från dagis och fotbollsträningar, men också flera nya kamrater, nya fröknar. En ny värld som tar sin början.

Jack har längtat länge efter att börja skolan, och kanske är det den farhåga jag kan känna där jag står längs ena långsidan i klassrummet när lärarna börjar presentera sig. En liten farhåga någonstans därinne att han ska vilja för mycket direkt, och hur han ska förstå att allt han vill lära sig inte kan komma på en gång?
Han har lite bråttom, våran Jack.
Läser böcker, spelar fotboll, cyklar till kompisar, allt i snabb snabb takt. Alltid med nya frågor, nya tankar, nya funderingar.
Nu står jag här och det är dags att släppa taget ännu lite mer. Lita på att skolans värld tar hand om allt som är Jack under skoltid.
Kanske är känslan starkare nu efter att vi har fått ha förmånen att ha barnen omkring oss jämt, 24 timmar om dygnet, under vår långa resa förra läsåret.
Då var det ju vi som fick ta del av alla funderingarna, vi som läste tillsammans, vi som diskuterade frågor om länder, människor, kulturer och historia.

Det är klart att skolan är en fantastisk plats för Milo och Jack att vara på, det vet jag ju. Och jag är säker på att de båda kommer att få fina läsår tillsammans med sina lärare och kompisar. Men det är med ett litet stråk av en känsla av något annat som jag någon timme senare lämnar skolgården.
Vemod? Kanske lite grann. Över det kapitel som är över, även om jag såklart framför allt känner glädje över det som ligger framför.
Och kanske någon liten känsla av oro, sådär som vi som är föräldrar ofta har, även när vi rent logiskt vet att vi nog inte behöver oroa oss.
– Ta hand om dom, tänker jag tyst för mig själv och trampar iväg längs Hantverkargatan.
– Ta hand om dom, så kommer jag sen och hämtar dom. Och jag ser redan nu fram emot att få höra om allt om hur första dagen av deras nya kapitel i livet har varit.

FullSizeRender
Ikväll, inför första skoldiscot

Krönika publicerad i Karlskoga Tidning/Karlskoga Kuriren 1 september


Categories: Degerfors

Tags:

Ljuset som aldrig tar slut – Midsommarkrönika

7 Comments

Jag har tillbringat varenda sommar i Sverige sen jag föddes.
Ändå känns det annorlunda i år, nästan som om jag upplever vissa saker för första gången. Särskilt ljuset fascinerar mig varje dag, varje natt och varje morgon.
I vår familjs värld har det varit sommar ett helt år nu. Vi har badat i varma hav, vandrat i 30-gradig värme, njutit av blommor, gröna träd och en massa andra somriga saker.
Men det har aldrig varit såhär ljust. Tvärtom. I en rad av länderna vi besökte under vår jorden runt-resa föll mörkret redan vid 18-tiden på kvällarna. Det var nästan alltid varmt, ofta hett, men det var mörkt. Vi tände stearinljus på verandan, och hade med oss ficklampor om vi gick ut någonstans.
Och när vi har berättat om solen som nästan aldrig går ner för nyvunna vänner som levt hela sina liv i närheten av ekvatorn så har de tittat på oss som om vi berättade en saga.

Men det är ju ingen saga. Det är alldeles sant, och när vi just nu upplever de längsta dagarna på året så njuter jag. Jag njuter av ljuset och förlåter det varje dag för att jag aldrig kan gå och lägga mig på kvällarna (det känns ju som dag!) och att jag vaknar alldeles för tidigt på morgnarna.


Vi äter middag i kvällssolen i mammas och pappas trädgård hemma i Degerfors. Så fort strålarna hamnar lite för mycket bakom björkarna i skogen vid sidan av huset blir det lite kyligt, sådär som det blir när det är sommar i Sverige.
Milo hämtar sin poncho som han köpte i Peru, och både jag, mamma och min moster följer snabbt hans exempel. De två kommer snart tillbaka iklädda de present-ponchos som fick följa med oss hem, liksom Milos och min poncho inköpta på marknaden i staden Pisac.
Vi börjar prata om inka-kulturen och deras ritualer just kring sommar- och vintersolståndet, då folket fortfarande firar solguden. Gärna i något av alla de soltempel som finns runt om i Sacred Valley, där vi tillbringade 10 dagar i slutet av april och början av maj.

sommar
Vid Soltemplet, Inka-ruinerna i Pisac

Jag tycker så mycket om de där snabba hoppen tillbaka till vår resa. Det kan vara när vi själva ser på bilder och pratar om minnen, eller när någon vän från resan hör av sig, om så bara med en kort kommentar på Facebook eller instagram. Eller som den här kvällen, när vi bara för några minuter är tillbaka i Peru, soltemplens ruiner, bland berättelserna om sommarsolståndets heliga ritualer.
Och sen lika snabbt tillbaka igen, till trädgården i Degerfors, till pannbiff och potatismos och det eviga ljuset.

sommar sverige
Kväll över skogen bakom mammas och pappas hus. Men ändå ljust.

Senare på kvällen, fortfarande ute men nu med både poncho och filt, så tänker jag att det är just så här jag vill ha det. Jag vill kunna ta fram vår resa och alla fantastiska minnen och kunskaper vi har när som helst. Det kan vara i dessa små små doser – bara den fortsätter att följa med oss.
För att den är en del av oss nu.
Resan vi har gjort tillsammans är ingenting som är över och borta, för den är med oss. Den har påverkat oss på djupet och finns med i det som är vi. Precis som de Degerforska gatorna som vi känner mer än alla andra gator på jorden tillsammans, och precis som ljuset som just nu aldrig riktigt släpper sitt tag om oss.

Glad midsommar önskar jag er alla!

**
Krönika publicerad idag i Karlskoga tidning/Karlskoga kuriren

En snurrande tillvaro, på gott och ont

1 Comment
IMG_1034

IMG_1034

Tillvaron har väl sällan snurrat så fort som de senaste två veckorna.
Och det är bra. Det är så många bra saker. Nytt hus och och nygamla jobb. Milo och Jack har både börjat och slutat skolan (bilden ovan är från skolavslutningen, de var klädda i högtidsskjortor från Bali och Milo hade också en hatt från Hawaii)
Kompisar och aktiviteter. Roliga fester. Fotbollsmatcher och simträningar. Och jag har varit med både Milo och Jack till tandläkaren, och Jack och jag har varit på Universitetssjukhuset i Örebro två gånger den senaste veckan för koll av hans öron (en infektion).
Livet.

folktandvården i degerfors
Jack på kontroll, Folktandvården i Degerfors

Men jag längtar redan efter lugnare tider när vi får gå tillbaka i tankar och prat till vår resa igen. Jag behöver den, känner jag. För det ”onda” i en snurrande tillvaro är just att ddt kan vara svårt att stanna upp och stå stilla en liten stund. Så jag blir jätteglad när någon frågar något mer konkret om den, om någon plats eller hur vi löste något specifikt som uppstod, eller om vilka boenden som var bäst, och vad det nu kan vara.

För jag märker att då sjunker axlarna ner litegrann. För trots att det är mycket som är så positivt och bra just nu så är det också MYCKET att komma ihåg, mycket att göra, mycket att fixa.
Men när vi pratar om vår resa så märker jag hur vi alla fyra blir glada på ett speciellt sätt. Det kan räcka med en sån sak som när Milo scrollade igenom vårt instagramflöde i eftermiddags.
– Vad mycket vi har gjort egentligen! säger han glatt och fastnar på någon speciell bild som han vill visa.

IMG_1114

Minnen som poppar upp. Vi är så snabbt där, tillbaka på vägar, stigar, i hus och på stränder. Det är som om vi kan hoppa tillbaka i tiden på någon sekund, och det tolkar jag som att det är för att det betytt så mycket för oss allihop.
Minnena är så positiva, och det finns en harmoni i dem som jag inser att vi kommer ha svårt att finna härhemma – hur vi än gör.
Det kanske lät lite deppigt och som en sågning av hemma. Men det är mer ett konstaterande.
Livet hemma är inte konstruerat för att vi ska spendera så mycket tid tillsammans som vi har haft möjlighet att göra under denna resa, till exempel.
Det betyder inte att livet hemma är dåligt. Men det är annorlunda.

Min/vår absoluta ambition är mer harmoni i tillvaron även hemma framöver. En del i detta är ett mindre hus (som vi alltså precis har köpt), mindre att sköta om och inte minst färre saker omkring oss.
En annan del är att skapa fler små stunder när det bara är vi fyra. Inte så att vi tänker isolera oss, tvärtom, men då och då måste det vara bara vi. Hemma eller att vi bara slänger i tältet i bilen och åker iväg för en natt. Eller vandrar till ett vindskydd och sover där.
Sånt där som vi mår bra av.

Idag var jag och Patrik vid vårt nya hus för att gå igenom några saker med den nuvarande ägaren. Det var så härligt att känna ett stort lugn när vi kom ut på baksidan av huset. Lite skillnad att vara där nu, utan alla andra mängder av människor som var på visningen. Och det kändes så bra.

FullSizeRender(1)
Glad över att vi ska få bo här

Jag vill verkligen spara och bevara så mycket av allt vi ändå skapat tillsammans under dessa nio månader.
Vissa dagar har jag stora planer för förändring, andra dagar är de lite mindre. Vart det landar med allt får visa sig.
Men strävan efter mer harmoni följer hur som helst med.

Jag vet att mina utmaningar kommer att dyka upp, inte minst när tillvaron lugnar ner sig något och det är meningen att saker och ting ska bli lite mer som vanligt igen.
Min starka sida har aldrig varit som vanligt.

Och! Förresten blir det förhoppningsvis vi fyra och tältet redan nästa vecka i några dagar. Vi behöver ändå transportera oss till ett efterlängtat bröllop långt borta, och då kan vi nästan inte tänka oss något bättre sätt för logi än tält nånstans på vägen där vi väljer att slå läger.

Ja, ni hör ju. Det snurrar fort just nu. Men jag tycker att vi klarar oss rätt bra ändå, än så länge 🙂

IMG_8467
Ett annat tält, nån annanstans. Närmare bestämt i Nicaraguas regnskog. Ett fantastiskt – och harmoniskt – minne att ta med oss genom livet.

Alla våra inlägg från Jorden runt-resan

Tillbaka till startsidan

SKÅL för huset!!!

5 Comments
huuuus

Ja, kära nån… Vi har faktiskt KÖPT HUS!!! Ni tycker väl vi är galna som nyss har kommit hem och nu helt plötsligt har köpt hus. Men faktum är att vi har haft väldigt god koll på bostadsläget både i Degerfors och även i viss mån orter runt omkring, egentligen under större delen av resan.
Och det här var egentligen första huset här i Degerfors på hela tiden som har känts rakt igenom rätt för just oss. Då menar jag inte rätt som i alldeles perfekt in i minsta detalj, men rätt för oss och det vi efter många tankar i alla möjliga riktningar tillslut har kommit fram till att vi önskar oss av ett hem just nu.

FullSizeRender 2
FOTO: MILO. I går kväll skålade vi i bubbel som min snälla fina moster Monica & morbror Sören kom med, och sen bjöd mamma & pappa helt spontant på ännu en festmåltid. Tack för att ni gläds med oss, och fixar & grejar och tar sån hand om oss!

Ja, så vi slog till.
Det har varit några dagar av funderande men ända sen vi var där och tittade förra veckan så har vi känt att vi vill ha det.
Nu är vi därför väldigt glada att det gick i lås, inte minst barnen som kommer att bo jättenära många av sina kompisar.

huuuus
FOTO: MILO

Och för oss alla fyra känns det väldigt kul att nu gå in i detta tillsammans. Jag är absolut inget inredningsfreak, tvärtom skulle jag nog nästan säga, men jag ser fram emot att tillsammans med Patrik, Milo och Jack skapa ett hem som är VI.
Det känns jätteroligt att få börja på något nytt, och det kommer bli mycket resetema i det där huset – så mycket vet jag redan nu 🙂

Tänker också mycket på att vi inte vill ha för mycket saker omkring oss. Därför har vi heller inte köpt ett så stort hus. Det är ett enplanshus med tre sovrum och ett vardagsrum, kök och en fin inglasad altan. Det känns alldeles lagom.
Detta är en rätt tydlig effekt av vårt resande; att vi blivit mindre och mindre intresserade av prylar med åren. Vi mår ju allra bäst när vi lever med det som får plats i en 70-liters ryggsäck, så varför ska vi ha ett överflöd bara för att vi är hemma??

Nej, det blir ett viktigt projekt för oss i det nya; färre saker. Mer luft att andas i.

Vi flyttar in om en inte alltför avlägsen framtid. Då får ni se och veta mer 🙂

FullSizeRender 2
Min lillebror kom också förbi eftersom han var på genomresa, och han gav oss ett trädgårds-yatzy i Grattis-till-huset-present! Väldigt roligt, inte minst eftersom vi har spelat så sjukt mycket Yatzy ihop under vår jorden runt-resa. Nu får den vanan följa med oss även in i nästa kapitel, men i något större format.

FullSizeRender 2
Pärmen fick vi igår efter kontraktsskrivningen. Det roliga är att i förrgår, när vi fick beskedet om att vi fick köpa huset, var det exakt ett år sen vi sålde vårt tidigare hus. Och det råkar vara samma mäklare och mäklarassistent även denna gång. Så – vi gör gärna lite gratisreklam för Johan och Ida på Svensk Fastighetsförmedling i Karlskoga – Tack för att ni löser detta med alla våra boenden hit & dit! Vi är mycket tacksamma för er hjälp! 🙂

**

Tillbaka till startsidan

Många avsked just nu… Hej då dagis!

No Comments
FullSizeRender(2)

I ärlighetens namn så grät jag redan vid hämtning igår, för att det var NÄST sista hämtningen…
Och imorse – SISTA lämningen!!
Sen kan det ha kommit några tårar då och då under dagen, när jag tänkte på att Jack just då befann sig på dagis för allra sista gången.
Och så tillslut – den sista hämtningen.

skogsdungen degerfors

Älskade Jack.
Du är så redo för detta steg, och jag är så glad för din skull att du nu får ta steget upp i skolvärlden. Du har längtat och längtat och kämpat, och längtat. Spelat så mycket fotboll med bästa dagiskompisarna, pysslat, läst och byggt, och varit frustrerad ibland för att du kanske ha känt dig för stor eller längtat efter din storebror, eller för något annat. Du har haft en massa roligt, tråkigt ibland, men alltid alltid har dina fantastiska ”fröknar” funnits där och försökt att möta dig just där du var just då.

Skogsdungens förskola i Strömtorp, Degerfors. Sen 2009, när Milo började, har detta varit en ständig del av vår vardag.
Men inte längre.

Jack och jag åkte till samhället och firade med finfika på nya Café Linda på Medborgargatan.
– Det har känts sorgligt idag varje gång som jag har tänkt på att det är sista dagen, berättade Jack när vi satt där.
– Men allra mest så känner jag mig ändå glad.

cafe linda degerfors

Tack Skogsdungen. Tack ni som har funnits där för våran stora lilla kille, dag ut och dag in.
Ni har betytt massor, och vi kommer att sakna er!

skogsdungens förskola degerfors

Categories: Degerfors

Tags: