Sportlov i Egypten – Om att få tillbaka den saknade resekänslan

9 Comments
IMG_4918

Det finns så mycket att säga just nu. Massa tankar, massa saker och så förstås – massa Egypten.
Ja, vi drog dit på sportlovet. Det blev väldigt spontant. Egentligen hade vi en annan resa planerad men vi bokade om i sista stund.
Egypten har tidigare inte lockat mig jättemycket om jag ska vara helt ärlig. Kanske för att jag så mycket har förknippat landet med charterkomplex och turistorter. Men var det nåt vi lärde oss på jorden runt-resan så var det ju att alla länder naturligtvis har sin egen själ.
Och går att göra på sitt eget sätt.
Och en sak har alltid ändå varit på vill-se-listan: pyramiderna.

IMG_6426

Faktiskt så fanns det med som ett alternativ när vi skulle hem från Brasilien i juni, jag kollade en del på att hitta nån anslutning för att avsluta med just pyramiderna som lite grande finale. Men det blev väldigt lång resa och kändes onödigt dyrt, så det blev ju Paris och Eiffeltornet istället.

Hur som helst. Jag bokade in oss på ett hostel i Giza, Kairo i tre dagar. Tänkte att vi börjar där.
Jag gick framför allt på att stället hade väldigt bra recensioner, och att de som bott där verkade nöjda med att ha fått mycket råd och tips om staden, landet och det fortsatta resandet genom ägaren Thomas.
Passade ju bra för oss som inte hade superkoll, tänkte jag.

IMG_4918

Vi flyttade in på Pyramid Loft för tre nätter. Vi fick faktiskt en lägenhet, absolut ingen lyx men två sovrum, kök och badrum med badkar. Bäst av allt var dock utsikten från terrasserna.
Vi bodde hur nära pyramiderna som helst. Det kändes nästan lite overkligt att ha dom där när vi vaknade, som frukostutsikt, när vi kom hem på kvällarna och de lystes upp av ljus.

IMG_6384

Barnen som vill uppleva världens underverk fick verkligen göra det, och denna gång det enda av antikens sju underverk som finns kvar. (de ”samlar” ju även på den sju nya underverken, två av sju avklarade där; Jesusstatyn i Rio och Machu Picchu i Peru)

IMG_5092

För mig var nästan det härligaste att känna den resande känslan igen. Att åka genom Kairo på kvällen när vi anlände från flygplatsen, vakna upp i Giza nästa morgon, en oskriven vecka ligger framför. Pyramiderna framför oss, kameler och hästar på gatan. Böneutrop och nya smaker till frukost.

IMG_6154

Jag kan erkänna det också; att jag bortskämt nog hade varit lite orolig om en vecka verkligen skulle kännas tillräckligt eller om jag bara skulle gå omkring och känna mig stressad och lite missnöjd för att vi inte skulle resa längre… (ja, jag hör att det låter EXTREMT bortskämt, men med tanke på att den senaste resan varade i nio månader så kanske jag kan ursäktas lite med detta…)
Och det var väldigt fint att få bli positivt överraskad. Vad mycket vi hann! Vad mycket vi gjorde! Vad bra det kändes inuti!

Att vara tillbaka på hostel igen var fint. Milo och Jack älskar verkligen att bo på hostel och träffa andra resande människor. Den här gången hängde dom en hel kväll med ett ungt par från Taiwan, de satt och pratade på terrassen i timmar och berättade om sina resor och frågade om Taiwan. Sen spelade dom upp sina favoritlåtar på Spotify och Taiwan-paret spelade sina.
Patrik och jag höll oss en bit bort på terrassen den kvällen, men det var roligt att på håll höra barnens hostel-samtal igen. Vad fort dom kom in i både språket och sättet att leva/vara.

IMG_5052

Vi hade så kul! Det ska bli så roligt att berätta mer om dagarna då vi upptäckte pyramider och gravar, både i Giza och i Saqqara. Och hur vi väldigt spontant sen fortsatte vår resa i Egypten med att ta nio timmar (som blev tolv…) i nattbuss ut på Sinaihalvön där vi hittade ett för oss alldeles perfekt litet ställe där vi också fick uppleva Röda Havet.

egypten resa med barn

egypten giza

egypten kairo


”I LOVE HOSTEL!” (Citat, Jack)

6 Comments
IMG_8751

– I LOVE HOSTEL! utbrister Jack en eftermiddag när jag möter honom ute på verandan.
Han strålar ikapp med solen därute över karibiska havet – som han älskar detta livet, vår stora lilla sjuåring.
Hostel, denna så vanliga boendeform i länder där många reser runt som vi, med ryggsäckar och med begränsad budget. Många bor i sovsalar, betalar några dollar för en säng och delar rummet med ett antal andra.
Som familj bokar vi privatrum, men kök och ibland badrum delas med övriga.

På El Jaguar på ön Bastimentos, som tillhör ö-gruppen Bocas del Toro i Panama, flyttar vi in i rum nummer 4. Samtliga övriga gäster vi kommer att träffa under veckan är mellan 20 och 30 år, utan barn, och på backpackerresa genom Centralamerika, ibland kombinerat med Sydamerika.
Den stora träverandan som är byggd på pålar i vattnet blir vårt gemensamma vardagsrum denna vecka, och många av oss spenderar gärna tid här i någon av de randiga hängmattorna.
Vårt rum är det minsta vi har haft hittills under hela jorden runt-resan, det är knappt så vi får plats med väskorna och det finns varken hyllor eller garderob, inte ens ett par krokar på väggen. Vi är visserligen vana att bo enkelt, men ja… detta är VÄLDIGT enkelt och VÄLDIGT trångt, och jag får medge att jag känner mig lite skeptisk till att börja med.

IMG_8646
Detta är alltså i princip hela rummet. Jag skämtar inte.

Men så går jag ut ur rummet efter att hjälpligt ha packat upp lite kläder som jag lagt i två högar på golvet. Och där ute, framme vid bryggan, sitter Milo och Jack och hjälper en av killarna som jobbar på El Jaguar att laga en kajak.
Jag går lite närmare och hör hur de pratar, på engelska, med honom. De berättar att vi åkt buss från Costa Rica samma morgon, hur länge vi har varit ute och rest, att de kommer från Sverige och vart vi ska sen.
Luke (som jag senare får veta att han heter) pratar på med dem och visar dem hur de kan hjälpa till.

Hela veckan på El Jaguar kommer att gå i samma tecken, och snart tänker jag knappt längre på hur litet och trångt vårt rum är. För det är så otroligt roligt att se hur Milo och Jack pratar på med alla. Som Miriam och Tina från Tyskland, till exempel, som totalt sitter i flera timmar tillsammans med Jack denna vecka och svarar på alla hans frågor och ställer en massa frågor till honom.
Han har redan tidigare under resan sagt åt mig på skarpen när jag lagt mig i hans samtal och börjat översätta ord.
– Jag lär mig mycket mer om du inte säger på svenska, sa han strängt, så sen dess har jag låtit bli. Och hans taktik tycks funka. För varje dag hör jag hur konversationerna som han ständigt söker upp blir bättre och bättre rent språkligt.

IMG_8751
Tillsammans med Miriam och Tina.

Även Milo älskar El Jaguar, framför allt att stå på bryggan och fiska, gärna tillsammans med Luke eller någon av de andra ur personalen. De visar honom knep och lär honom ta rätt på den fisk som de fångar.

IMG_8629
En regnig förmiddag. Milo och Luke på bryggan, Milo fiskar.

På hostel är det som att Milo och Jack får vara jämlika, alla pratar med dem precis som med vem som helst. Här finns inga barnklubbar och särskilda barnaktiviteter, inte ens några andra barn den här gången.
Och vi ser hur de växer, och hur de gläds över alla samtal och att få vara med – precis som alla andra.

FullSizeRender-2 kopia

IMG_8750

IMG_4040

IMG_4060

IMG_4068

Krönika publicerad i Karlskoga tidning/Kuriren 31/3

Kolla in alla våra inlägg om Panama

Och här finns våra tidigare inlägg från Centralamerika; Nicaragua och Costa Rica

Våra bonusdagar i San Juan del Sur, Nicaragua

No Comments
family sanjuandelsur

san juan del sur

När det visade sig att jag bokat vårt hus på vulkan-ön Ometepe på fel datum så blev det dags att tänka om lite med vår Nicaraguaplanering.
Vi har hållit på ganska mycket med olika varianter av vår Nicaraguavistelse, även innan denna miss dök upp.
Vår plan är nämligen att göra Nicaragua – Costa Rica – Panama under två månader. 6 april går vårt flyg från Panama City, men fram till dess ska vi endast resa landvägen mellan dessa länder.
Det innebär att vi behöver hitta smidiga och bra platser för gränsövergångarna, och planera övriga tiden delvis efter var vi vill ta oss över gränserna. Plus att det ska täcka in det vi hoppas få se och få ut av de tre länderna.
Regnskog och annan natur har hela tiden stått högst på listan. Plus en del stränder, och så vulkaner.

Strandliv hade vi faktiskt från början mer eller mindre tänkt bort i Nicaragua, till förmån för natur och regnskog. Men så fick vi alltså ett gäng dagar ”över”, och bestämde oss för att dra till kusten.
Vi checkade in på ett enkelt men bra beläget hostel i San Juan del Sur, det hette Moke Huhu hostel, och det blev fina dagar här.


San Juan del Sur ?

sanjuandelsur

Vi var på stranden. Badade. Njöt av vackra solnedgångar.
Firade Alla hjärtans dag med finkläder (well, åtminstone hyfsat rena och inte de allra skrynkligaste kläderna…) och finmiddag 🙂

DSC01463
Alla Hjärtans Dag-”kort” från barnen på stranden.

family valentines

Dessutom fixade vi med packningen, och la en ansenlig mängd tid på att försöka reda ut om det var möjligt att skicka paket till Sverige, och vad det i så fall skulle kosta. Detta för att bli av med ett antal kilo packning med sånt som vi egentligen inte behöver under resan men vill spara. Alltså sånt vi har köpt under resan, typ kläder till barnen med speciella tryck från olika platser vi varit på.
Sista morgonen var vi på postkontoret (igen) med passkopia, kartonger, nyinköpt omslagspapper och tejp och efter LÅÅÅNG tid med damen på det pyttelilla postkontoret så tog hon våra lådor, gav oss nån slags kvitton och försäkrade att dessa nu skulle påbörja sin resa mot Sverige…
Håll tummarna!!

san juan del sur

nicaragua med barn

san juan del sur med barn

IMG_8833

family sanjuandelsur

•• Här samlas alla våra inlägg från Nicaragua

•• Följ gärna vår jorden runt-resa även på Instagram!

Ett högst oväntat möte med vänner från ”förr”

No Comments
gruppbild granada

Efter min bokningsmiss, där jag hade bokat ett hus på vulkanön Ometepe en hel månad fel (11-18 mars istället för 11-18 februari som jag hela tiden trott…) så anlände vi till staden Granada här i Nicaragua.


Två nätter hade vi bokat på GM Hostel (bilden ovan) Och sen blev det nu plötsligt fem ytterligare dagar att fylla innan huset var ledigt (vi hade ju ändå jättetur att det gick att boka, alls..)

Patrik och barnen gick ut på stan första dagen för att orientera sig (jag och mina inflammerade bihålor låg kvar på rummet)


Och då hände något högst oväntat. De träffar på en svensk-engelsk familj (mamma Kristina är från Sverige) som vi träffade på Perhentian islands i oktober. De är också ute på långluff och vi hade en jättetrevlig dag ihop med dem på Perhentian. Men vi hade ingen aning om att de var här nu, och så träffar Patrik och barnen på dem här, i en halvstor stad i Nicaragua.


Vi tillbringade flera dagar ihop, och vi bokade också in en extra natt i Granada. Lek i lekpark, fotbollsmatcher och middagar ihop hemma i huset de hyr en period här.

Så HIMLA trevligt!


Dels är det jättetrevliga människor, och deras barn är ungefär i samma åldrar som Milo och Jack. Och dels var det himla skönt att hänga med några som är precis som vi 🙂 

Det är lite svårt att förklara men det här backpackerlivet med barn när man reser så länge över olika kontinenter, en budget att ständigt förhålla sig till, packning, ständig planering, osv osv – det är ju en speciell vardag. Och vi träffar väldigt få familjer som reser så länge, så långt och på samma backpacker/budgetsätt som vi. Vi har nog bara träffat kanske två-tre, totalt. De allra flesta långtidsresenärer vi träffar på är 10-15 år yngre än oss och reser utan barn. Det är oftast väldigt trevligt det också, men visst kan man känna ibland att det hade varit kul att träffa på några fler långtidsbackpackande familjer då och då. 

Så att hänga med Kristina och Paul och barnen har varit jättehärligt, det tyckte vi redan i Malaysia och nu blev det ju verkligen en bonus här. Man pratar samma språk (nu menar jag inte svenska – för vi pratar framför allt engelska med varann 🙂 ) utan resespråket.

Vanligt prat om vad vi har gjort sen sist blandades med mycket reseprat, delande av tips och tankar om resmål, färdsätt mm, och även tankar kring att så småningom komma hem efter en sån resa som vi båda familjer gör (att komma hem – ja, det blir nog en resa i sig… Tror inte det blir bara enkelt.., men mer om såna funderingar framöver)

Att kunna hoppa i ett samtal mellan vilka olika långfärdsbussar som finns i Centralamerika, hur man bokar entrébiljetter till Machu Picchu i Peru, till tankar om Bolivia, skillnader mellan dessa länder och Asien, packning, vad man uppskattar mest på ett hostel, olika bokningssajter, tuffaste reseminnet, om att bo i homestay, ha skola på distans och mycket annat. Det var liksom skönt!

Ja, jag uppskattade verkligen att träffa dem igen. Vi får se om våra vägar korsas igen i Sydamerika i vår, eller om inte annat så hoppas jag det blir i Sverige eller Storbritannien framöver.


En extranatt i fina kolonialstaden Granada blev det alltså, innan vi bestämde oss för att dra ut till kusten och surfarbyn San Juan del Sur, och ta fyra nätter där.

Dit får ni följa med imorgon



Granadas färger!! 


Resan till Nicaragua, och en REJÄL bokningsmiss

3 Comments
IMG_7482

Vi åkte mot flygplatsen i Las Vegas vid sjutiden på kvällen. Planet gick 22:51, första flighten till Mexico City.
Tyvärr, höll jag på att säga, var flygtiden inte längre än drygt tre timmar.
Och detta var ju större delen av vår nattsömn den här natten, inte så mycket av den varan alltså.

flygplats mexico

Ockuperade några bänkar i vänthallen vid gaten och barnen somnade tack och lov. Fyra timmars väntan.
Jag går in på Airbnb-appen för att dubbelkolla något, och råkar då slänga ett öga på bokningen av huset vi ska hyra en vecka här i Nicaragua.
Och det står ju… MARS! 11-18 mars! Inte 11-18 februari, som det borde stå, och som det har stått i vår datorkalender i flera månader sen jag bokade detta hus.
Jag tittar igen. Jodå. 11-18 mars.
Paniken kryper på. På lördag ska vi flytta in i huset, när vi landar åker vi till staden Granada där vi bara har bokat två nätters boende på ett hostel eftersom vi sen ska till huset på ön i Nicaraguasjön. Jag har också bokat taxi och båt över till ön, men alltså på helt fel dag. En hel månad fel, till och med.

Alltså. Efter ungefär noll minuters sömn, med bihåleinflammation och feber, och klockan som har flyttats fram så jag inte vet vad den är mer än att det är svintidigt på morgonen, så var jag inte riktigt… eh.. upplagd för detta, kan jag säga.
Självklart funkade flygplatsens wifi också enbart på en viss punkt, i en helt annan ände än där Patrik och barnen var, så jag var on my own i detta just där och då.

Okej. Vad gör jag? Är det avbokningsbart? Ändringsbart? Vad har jag betalat? Kan vi boka om? Vart tar vi vägen?
Vi har aldrig varit i Nicaragua förut, aldrig i Centralamerika över huvud taget för den delen. Jag vet bara att det inte finns så jättemycket boendealternativ på den plats vi siktat in oss på, plus att vi verkligen sett fram emot vår kommande vecka i just det här huset.
Hur blir det nu?
Tusen frågor som växte sig gigantiska i takt med bihåledunkandet i huvudet.

Jag skickar ett mejl till kvinnan, Cindi, som äger huset vi hyrt. Jag förklarar rakt på sak att jag är en idiot utan koll på någonting (typ) och att jag har gjort ett jättemisstag.
Och hon svarar direkt. Supervänlig. Försäkrar att hon har gjort ”similar mistakes” massor av gånger (det har hon säkert inte men det var ju väldigt snällt av henne att skriva så) och så ringer hon upp Airbnb, och ser till att jag får annullera bokningen utan att ens betala den obligatoriska avbokningsavgiften.
Vi mejlar fram och tillbaka. Jag mejlar Airbnb. Hon pratar med Airbnb igen. Hon kollar sin kalender, jag kollar min, mejlar igen.
Och så bokar vi in nya datum till oss. Nu var det inte ledigt förrän på torsdag i nästa vecka, så det blev nu plötsligt fem dagar ”över” och vi har ännu ingen aning om vad vi ska göra av dem. Men det löser sig.
Och transporten är nu också ändrad till rätt dag.

Jag kunde tillslut pusta ut och gå och meddela Patrik att det ordnat sig, och så var det dags att boarda igen.
Flyg på ett par timmar och så landade vi i Nicaragua.
35 graders värme slog emot oss. Det var längesen vi hade så varmt nu så kändes härligt.
Trevliga security-personer på flygplatsen imponerades av att vi kom från samma land som Zlatan Ibrahimovic, och fixade billigare taxi till oss. Tack igen Zlatan, du har verkligen öppnat många dörrar åt oss under denna resa!

IMG_7489
Trång men rabatterad färd i denna bil.

Nu är vi på vårt hostel i Granada, GM Hostel. Fint och trevligt.
Jag är fortfarande sjuk, men det är okej. Tråkigt såklart, men inser att det vore konstigt om vi aldrig blev sjuka. Det händer ju, precis som hemma.
Barnen tog en långsovning idag och är nog ikapp för både upphackat flygsömn-natt och tidsskillnad.
De här fem nya mellandagarna vet vi alltså fortfarande inget om. Men det ordnar sig väl, det också.

IMG_7509
Utanför vår dörr på GM Hostel, Granada.

**
•• Följ gärna vår fortsatta jorden runt-resa även på Instagram!

•• Missa inte senaste avsnittet av Jorden runt-snack med Milo & Jack, om att jobba på en farm i Nya Zeeland (se länk)

Vårt hem i North Shore, Hawaii

3 Comments
img_7121-1.jpg


Nu bor vi på Backpackers Vacation Inn, ett hostel vid stranden Waimea på North Shore på Oahu-ön i Hawaii. Stranden är världsberömd bland surfare för sina vågor, ja hela North Shore är ett riktigt surfingparadis.
Just nu är vågorna riktigt rejäla, och det är inte aktuellt att bada på många av surfstränderna. Det är för starka strömmar.
Men det finns flera lugna, jättefina vikar där vi badar och leksurfar med våra boogieboards.

north shore boggieboard

Vi har också varit och kollat på de erfarna och superduktiga surfarna – kul att se!
Det är surfare och surfbrädor överallt här, och vårt hostel har nog bara surfare som gäster tror jag. Och så vi då 🙂 Skön atmosfär överlag på hela denna norra kust, och det är kul att se den här delen av Hawaii.

Såhär ser det ut där vi bor:

nort shore hostel

Fil 2017-01-28 09 45 25
Vårt lilla kök i en del av rummet



Tvättade imorse, så allt hänger på tork i rummet

hostel north shore
Utsikt från vår balkong

north shore backpackers
Äter färsk tonfisk och nudlar


Backpackerlivet – så här kan det se ut

3 Comments
img_4689.jpg

Vi bor på så många olika sätt under vår resa, så det är svårt att delge något självklart svar på frågan ”hur bor ni när ni reser??”

Men en typ av boende som ändå återkommer då och då är hostel. Här på Nya Zeeland är det väldigt vanligt att bo såhär, som vi just nu bor i två nätter på Sydön, i charmiga lilla staden Motueka.


Middag i trädgården tidigare ikväll

Så vi tänkte att ni får följa med på en rundtur på ett ganska typiskt boende för oss i standard, och detta kommer nog tillhöra de billigare vi bor här i (dyra) NZ.

Fick bra pris på ca 450 kronor/natt för ett fint & fräscht familjerum. Inkl gratis wifi dygnet runt (ej självklart i detta land, tvärtom), gratis dusch (till skillnad från campingar), fri tillgång till jacuzzi, kök, tv, dvd, tv-spel, biljardbord, pingisbord mm. 


Milo & Jack bygger pussel på golvet


Mycket nöjda med detta boende: Happy Apple Backpacker.

Och jag gillar hela grejen med dessa backpackerhostel, där Patrik o jag är typ 10-15 år äldre än de flesta, och Milo & Jack är minst 15 år yngre än alla.

Men det spelar ingen roll, för här är det resandet och äventyrsviljan som förenar. Jag älskar att på håll höra Milo småprata med nån som han möter, hur han på sin engelska berättar att han är från Sverige och reser jorden runt och svarar på alla möjliga frågor.




Ser på Snövit på VHS (!)


Tänk, det fanns hängmattor även i Nya Zeeland!!