Vi har bokat resa!!!

12 Comments
IMG_3635

Ingen niomånaders denna gång…. Men nej, jag kunde inte hålla mig.
Jag tar helt och hållet på mig detta även om resten av familjen också ska med.
Det låter ju säkert som att jag hittar på detta som en dålig ursäkt, men jag kan bara inte beskriva hur kraftig reselängtan har varit (och är) till och med rent FYSISKT! Och det känns ju lite dumt nästan, för hur kan det vara möjligt att fingrarna liksom går av sig självt gång på gång på gång på gång in på flygjämförelsesajterna??!

Hur kan det vara möjligt att de så ofta, liksom av sig självt, klickar i ”Stockholm” till ”Överallt” (eller motsvarande sökningsalternativ) och att resenerven alltid bara vill mer och mer och mer, ju mer vi reser?

Så jag satt där och sökte, sådär lite på kul, på resor från fredagen då sportlovet börjar till söndagen då det slutar.
Jag var en sväng i Afrika, i Förenade Arabemiraten, nästan på Kuba men det blev för lång flygresa och lite för dyrt.
Men så plötsligt. Indien. Det blev faktiskt Indien som blir vår sportlovsresa.
Kära Indien, där vi hade det så härligt när vi reste omkring där för några år sen.

sportlovsresa barn

Vi siktar på skönaste häng-stranden Palolem i Goa där vi var även i februari 2015 (på Jacks femårsdag, bland annat!). Relativt billigt reguljärflyg, toppen flygtider även om det är byten i både Delhi och Bombay. Och tiderna gör att vi bedömt att det känns värt att dra även om Asien vid en första anblick kan kännas lite långt när det bara är en dryg vecka. Men Indien är ändå inte SÅÅÅ långt…
– Jag bokar, sa jag till Patrik.
– Gör det, sa han.

sportlovsresa
Jacks femårsdag

sportlovsresa asien
Älskade små reseungar

Och så gjorde jag det.
Till detta ser vi framför oss en billig liten bungalow utan större bekvämligheter men nära stranden. Vi behöver ingen lyx om vi får vara där, tillsammans, och bara vara och äta sjukt billig och god mat. Boende inte bokat än, man vill ju suga lite på den här bokningskaramellen känner jag och inte bränna av allt direkt…

sportlovsresa med barn

Jorden runt-tisdag idag blev alltså av lite annan karaktär.
Att säga att reseletar-fingrarna helt fått frid vore inte helt sant, de behöver tydligen nån slags ständigt pågående sysselsättning. Men inuti känns det lite lugnare. Det finns något därframme att längta lite extra till. Lättpackade ryggsäckar, flipflops och inte så mycket mer.
Hur länge är det egentligen kvar till februari?

sportlovsresa 2018

sportlovsresa familj


En snabbresa runt jorden – och en ljuvlig liten dag på Sundstabadet

No Comments
FullSizeRender 2

Om det nu råkar vara studiedag i skolan JUST den dagen man själv fyller 39 år och 364 dagar, ja, då kan det förstås kännas alldeles rätt att själv ta en dag ledigt och unna sig häng med dom bästa man vet!

Så jag gjorde just så idag.
Vi struntade i frukost hemma, satte oss i bilen och på med Spotify. Vi bestämde att vi fick välja varsin låt. Jack började, och ut öste ”Despacito”.
– Jaså den sommarplågan här hemma i Sverige, tänker ni. Men det lustiga är att vi tre istället tänker på Nicaragua. På en alldeles ljuvlig och oväntad kväll när vi bodde på ett litet homestay och blev bjudna på mat, och så slog mamman Sandalth på sin och barnens favoritmusik, en för oss då rätt okänd genre kallad reggaeton.

FullSizeRender 2
Reggaeton på ön Ometepe, Nicaragua, februari -17.

OJ vad vi dansade uppe på deras ganska spartanska veranda, och försökte lära oss de spanska orden i låtar som ”Despacito” och ”La rompe corazones”. Och sen tog vi dem med oss på vår egen Spotify, från Nicaragua och vidare genom Centralamerika och sen genom Sydamerika.
Och så kommer vi hem, och varenda människa går och nynnar på samma spanska låtar?!

Och vi har så många minnen med oss till så många låtar. Och idag i bilen blev det verkligen en minneskavalkad, och vi var både tillbaka på Costa Ricas landsbygd (där vi såg Melodifestivalens final i våras), på Copacabana i Rio de Janeiro, på roadtrip i Nya Zeeland och så vidare, och så vidare.

costa rica
Melodifestivalen, Costa Rica.

Eftersom vi inte hade obegränsat med surf under resan, utan verkligen tvärtom, så blev det mycket samma spellistor som rullade, de vi hade kunnat ladda ner då och då på nån oftast superseg lina.
Ja, musik kan VERKLIGEN förmedla minnen. Jag gillar det, det är en härlig grej att kunna sitta på E18 med barnen och sjunga med i låtar och småprata om sånt vi kommer att tänka på för att vi lyssnar på just denna.

Framme i Karlstad, och det blev en brunch på Ikea. Kanske inte låter jätteexotiskt, men det är så sjukt billigt och barnen gillar verkligen Ikea av någon anledning. Så de var jättenöjda. Jag betalade typ 87 kronor för oss tre, stor frukostbuffé. Har man dessutom barn som tar om flera gånger och frossar i äggröra, köttbullar, korvar, pannkakor och mackor – ja, då blir det ju ännu mer prisvärt.

ikea brunch karlstad

Sen till dagens huvudmål: Sundstabadet. Ett kommunalt badhus vi verkligen gillar, och särskilt när det inte är helg eller lov för en massa andra. Långt ifrån så dyrt som större äventyrsbad som Gustavsvik och Kokpunkten men ändå med lite extragrejer jämfört med ”Badhus modell 1A”, och både vi och barnen gillar det.

FullSizeRender 2

Drygt två timmars äventyrsbad och vi var i stort sett själva där. Vi åkte vattenrutschbana, gled omkring i utomhusforsen, klättrade klättervägg (well, just det gjorde väl enbart barnen får erkännas..) och hade det bra.
Sen klockan 13 öppnade Relax-avdelningen, och just här på Sundstabadet är det barntillåtet på söndagar, måndagar och tisdagar vilket jag tycker är föredömligt bra. Det är så sällan man kan ta med barnen på spa/relax!

sundstabadet äventyrsbad

Så det var faktiskt en avgörande anledning till att det blev just Karlstad idag, eftersom modern älskar relax och gärna kombinerar det med att umgås med sina barn 🙂

sundstabadet i karlstad relax

Ångbastu, vila på hamam-stenen i marmor som är uppvärmd till 45 grader, bubbelpool ute, bubbelpool inne, aroma-duschar, två olika bastuar och solstolsstund i solrummet.

sundstabadet relax med barn

sundstabadet relax barn

Plus en riktigt god lunch. Räksmörgås för mig och Milo och varmrökt lax med fransk potatissallad för Jack:

sundstabadet karlstad

Relaxen på Sundstabadet har eget kök, och maten var riktigt fin och både jag och barnen gillade den mycket!

sundstabadet i karlstad

Vi hade en så himla fin dag!
Ett superbra sätt att fira 39 år och 364 dagar!

sundstabadet hoppa
Barnen avslutade med varsitt hopp från hopptornet. Jack hoppade från 5:an…

sundstabadet hopptorn
…och Milo från 3:an.

Jacks möte med Tom i San Blas, Cusco

1 Comment
IMG_0083

san blas

Det var vår allra sista dag i Cusco, Peru. Vi hade haft det så himla bra där och trivdes verkligen i den stan. Vi stannade också flera dagar längre än vad vi från början hade planerat.
Av en slump hittade Patrik första morgonen en marknad i ”vår” stadsdel San Blas som hade fantastiska stånd där det såldes mackor och juicer på löpande band. Man satt på rad vid diskarna och åt, och det var alltid så härligt där, full fart, pinfärska frukter och grönsaker, dofter, livligt och en total blandning av folk.

market san blas cusco

market san blas cusco peru

Vår sista dag gick vi också hit för att äta lunch, de hade det också i liknande ”snabb-format” och den här dagen valde jag och Jack vegetariskt och Milo och Patrik tog ett annat matstånd och åt någon kycklingrätt har jag för mig.
Det var trångt, trångt, trångt och efter en stund kom en man och en kvinna fram och frågade om de fick dela det lilla bord jag och Jack satt vid, med oss.
Självklart fick de det, och de började strax att prata framför allt.
Den här mannen – Tom – var en alldeles fantastisk person. Som han pratade med Jack, och Jack pratade tillbaka och berättade på sin bästa engelska nånsin om hur vi hade rest, vad vi hade gjort i Peru, varför han älskar att resa, och Tom berättade tillbaka. Om sitt liv på resande fot, om att följa sina drömmar, om äventyren, om hur mycket resandet har gett honom.

Det var ett så otroligt speciellt möte, och Tom var uppriktigt rörd och glad över att ha fått träffa Jack och prata med honom en lång stund. Det var som om det uppstod ett band dem emellan, den unge backpackern och den äldre. Här kunde de mötas vid ett litet vegetariskt matstånd på en livlig inomhusmarknadsplats i San Blas i Cusco.

Jag är glad att jag tänkte på att ta ett par bilder av dem båda tillsammans, som ett minne.

Det är möten som dessa som berikat vårt liv så otroligt mycket, och jag är evigt tacksam mot dem som både gett oss och framför allt våra barn något speciellt som jag är övertygad om redan har stärkt dem och utvecklat dem, och som de kommer att bära med sig i livet.

Tack Tom!

san blas cusco

Om att alltid vara tillsammans

2 Comments
FullSizeRender kopia

Förra helgen anordnade vi en 40-årstillställning hemma hos oss. Det var på grund av min kommande födelsedag (men jag har inte fyllt än, det dröjer ett litet tag till!)
En sak som verkligen överraskade mig var att min man höll ett fantastiskt vackert tal till mig. (Inte för att jag inte trodde att han kunde hålla tal, utan överraskningen var snarare utifrån att festen var av ett annat slag än ”middags-sittnings-fin” så därför hade jag inte alls tänkt på eller förväntat mig några tal)
Men. Han pratade bland annat om oss två och vårt team. Om resorna. Om äventyret som bara fortsätter. Hur bra vi funkar tillsammans.

3925036C-0FE0-48A3-A155-90D7E27022B9 3
På väg från Pangkor, Malaysia, hösten 2013.

Och han sa så himla fina och rätta saker om oss, och jag kom på att det skulle passa alldeles utmärkt som en Jorden runt-tisdag; att ta upp lite om detta med relationen oss emellan.
För det är nämligen en inte helt ovanlig fråga vi får (i lite olika varianter men med samma budskap); ”Men tröttnar ni inte på varandra när ni är med varandra jämt??!!”

Det korta svaret på den frågan är: Nej.

Det lite längre svaret är:
Vi trivs väldigt väldigt bra med att vara tillsammans med varandra.
Det betyder inte att vi alltid är sams, för det är vi inte. Det är vi absolut inte.
Men vi har en otroligt bra grundhänsyn för varandra. Vi vill varandra väl. Och vi tycker om väldigt lika saker när det kommer till vårt resande.

FullSizeRender kopia
Perhentian, Malaysia, hösten 2016.

Sen beter vi oss olika när vi väl är på plats. Patrik går på sina morgonpromenader och upptäcker allting, medan jag ligger kvar i sängen och planeringssurfar och bloggar, och jag badar i timmar i varma hav medan han blir rastlös och måste gå på tre strandpromenader under tiden som jag och barnen bara glider runt därute i vattnet.
Vi har en massa olika egenheter för oss, men i grund och botten är vi så extremt synkade och vill faktiskt exakt samma grejer av det där slaget när vi ska vara alla fyra och hitta på något nytt på den plats där vi är för stunden, eller när vi ska bestämma vart vi ska ta vägen härnäst.

FullSizeRender kopia 2
Tältar utanför Sala, sommaren 2017

I allt det stora tänker vi helt lika. Därför blir livet ihop rätt enkelt, även på resande fot.
Vi är ett bra team.
Inte ett perfekt team. Inte ett vi-bråkar-aldrig-team.
Men vi hör ihop, och vi gör rätt mycket tillsammans ganska bra.
Dels handlar det väl sannolikt om en grundkärlek som bara finns där. Sen är jag rätt övertygad om att det dessutom handlar om vår inställning i resandet (och som vi har upptäckt att vi tagit med oss in även i vardagslivet hemma); vi försöker alltid att inte fastna i negativa tankar och har ett rätt utvecklat ”det är som det är och nu tar vi det härifrån”-tänk.
Det underlättar den gemensamma tillvaron att inte älta och gnälla för mycket, särskilt när det handlar om yttre/materiella ting.

IMG_8955
Väntar på en buss vid en vägkant i Panama, vintern 2017.

Hemma då? Jo, vi gillar faktiskt att hänga även i vardagen. Vi pratar väldigt ofta med varandra när vi inte är på samma plats, och utgångspunkten för oss båda är att vi helst är tillsammans.

Vi är verkligen inte perfekta mot varandra, tvärtom ibland, verkligen. Men jag vill ändå framföra det att för oss har resandet och all denna tid tillsammans (nästan dygnet runt, jämt jämt jämt) varit väldigt positiv.

Jag törs nog till och med påstå att varje resa, varje utmaning, varje kaotisk situation, varje förflyttning har tagit oss mycket närmare varandra.

Det är jag glad över.

Skärmavbild 2017-09-04 kl. 20.52.39

Jorden runt – Ett år senare

7 Comments
IMG_3479

Igår var det exakt ett år sen vårt plan lyfte från Arlanda. Det var så många känslor den dagen, vi grät och vi grät när vi sa hejdå till nära & kära.
Men samtidigt, den där otroliga känslan av att vara på väg.

IMG_0107

Jag tror inget år har varit, eller nånsin kommer att bli, så fullt av intryck som detta har varit. Först själva resan, förstås, som jag fortfarande längtar tillbaka till varje dag.
Och så en otroligt intensiv sommar på det. Vi köpte hus direkt som vi har flyttat in i med allt vad det inneburit. Varit på bröllop i Luleå. Jobbat. Hängt med vänner och familj. Milo har varit på simläger. Massa fotbollsmatcher.
Och så i lördags, så dammade vi in en superhärlig 40-årsfest på det hemma i trädgården (självklart med resetema)

IMG_2409
Backpacker-laget på festen! Jag har världens coolaste vänner som gick all in på resetemat och kom som backpackers, campare och charterresenärer och VERKLIGEN levde sig in i sina roller 🙂

Den här sommaren har vi skrattat så mycket, glatt oss åt vårt nya hus som vi trivs jättebra i och vi känner att vi mår bra.

Men det finns något som ständigt vill göra sig påmint där inuti, och det lustiga är att Patrik och jag har samma känsla här. Det finns en längtan ut som är svår att förklara.
För mig känns det nästan som att det kryper något som pockar på uppmärksamhet så fort jag är stilla en stund. Nu har det i och för sig inte varit så många stilla stunder den här sommaren, men det kan dyka upp när jag kör bil själv, eller när jag ska sova, eller när jag cyklar hem efter att ha lämnat barnen på skolan.
Det är inte specifikt sol och värme jag längtar efter, och ingen speciell plats. Jag bara längtar ut, till vår familjs resande liv tillsammans.

familjen thunberg sri lanka
Sri Lanka för snart ett år sen

Det som jag ändå är glad över är att jag nu verkligen inser att det inte har så mycket med en längtan bort från hemmalivet att göra, utan att längtan endast handlar om en längtan till något annat.
För vi har det verkligen roligt och bra härhemma och trivs med mycket i tillvaron. Och det är på något sätt skönt att få det bekräftat, att det bara är såhär, oavsett allt annat, att kärleken till resandet sitter i själen.
Ja, framför allt tror jag att det är just vårt resande liv som sitter där.
Vi fyra tillsammans, obruten tid, inga led att rätta in sig i, upplevelser tillsammans och så all denna kunskap, allt vi lär oss därute. Alla möten.

IMG_3479

Förra veckan ökade jag på månadssparandet litegrann till vårt ständigt pågående resesparkonto (det som en gång startades i namnet ”The trip of our lives” inför vår tvåmånadersluff med Milo i Thailand när han var 8 månader, och som sen fortsatt att leva och tagit oss genom Thailand flera gånger, genom Sydostasien, Indien och så jorden runt)
Det kändes bra att göra det.
Jag startade också ett ”Familjens dykkonto” där jag hoppas att vi med åren ska kunna spara till en start-pott till vår familjs gemensamma mål att ta dykcertifikat och dyka tillsammans när barnen är tillräckligt stora för att få göra detta. En väldigt oansenlig summa som hittills sparas varje månad, men är det nåt ordspråk vår familj verkligen kan gå i god för så är det ”Många bäckar små…”

IMG_0117
På väg ut mot Äventyret för ett år sen

Detta är ett inlägg i nya kategorin Jorden runt-tisdag, där vi kommer återvända till speciella ögonblick vi kanske inte skrivit om förut, bilder vi inte visat än, svara på frågor vi inte hunnit med, och reflektera mer över detta med att våga välja drömmen.