En text om mammorna som går sönder

2 Comments

Krönika i Karlskoga tidning/Kuriren 10 november

Jag kan inte minnas när jag senast var lite uttråkad för att jag inte hade något att göra.
För jag har alltid något att göra. Det har vi allihop. Vi pratar med varandra i farten mellan brödhyllorna och köttdisken på Kronhallen. En har stuckit in för att handla lite snabbt på väg hem från jobbet, den andra har just skjutsat ett barn till fotbollsträningen och är nu här för en tiominutershandling innan det är dags att hämta barn 2 vid en annan aktivitet och sen tillbaka till fotbollsträningen och sen hem.

Vi är en tokstressad generation, det visar den dystra statistiken som berättar om utmattningssyndrom och alla möjliga andra stressrelaterade diagnoser som ökar. Mammor som till slut inte ens längre orkar gå in bland hyllorna på Kronhallen utan bara blir sittande, stirrande, i bilen på parkeringen.
När den som alltid haft koll på allt plötsligt inte längre minns vad som borde ha handlats hem till middagen.

Det är lätt att gå sönder när det aldrig finns tid att bli hel.

Ibland tänker jag på det som ett systemfel. Något blev fel när vi började plussa på nya aktiviteter utan att ta bort några andra.
Det är förstås jättebra att hemmafru-samhället är borta och att kvinnor jobbar lika självklart som att männen gör det, men vi missade att samtidigt minska på kraven därhemma. För tydligen känner så många fortfarande att det måste vara lika fint och rent som på den tiden när en i familjen alltid var hemma och gjorde allt det där.
Men vem kan både putsa fönster och vara på jobbet samtidigt? Hur ska det gå till?
Sen la vi till ännu mer i våra kalendrar. Egen träning, till exempel. Jättebra, såklart. Men återigen glömde vi att ta bort något annat.

Barnen börjar numera på aktiviteter innan de har fyllt tre. Och sen bara fortsätter det. Vi föräldrar engagerar oss, såklart, och säljer NewBody-kläder, Idrottsrabatten och står i kiosker.
Vi gör det för att vi vill. Också för att vi är tacksamma, mot de som tar ett ännu större ideellt ansvar som ledare. Hur hinner folk det? Tog de bort något annat ur tillvaron, eller plussade de bara på?

För det känns som att nånting blev fel på vägen. Även om mycket av allt vi omger oss med är fantastiskt, roligt och meningsfullt så tänker jag ibland att vi tappade bort oss själva litegrann bland alla vita väggar, träningstights och polerade kök.
Jag vet inte om vi bara kan säga längre att det är upp till oss själva, att vi måste bli bättre på att fatta att vi inte kan vara perfekta. Att vi får ha skit i hörnen. Att köpebröd är okej. Att vi är Good Enough.
Jag vet inte om vi klarar det, för det känns som att alla hjul redan snurrar så fort. Men vem ska ta ansvaret för alla mammorna i bilarna utanför mataffärerna och idrottshallarna som inte orkar mer?
Vem drar i handbromsen för allt, för alla, samtidigt? Så att vi får mer tid att prata, mer tid att andas, mer tid att orka.
Vem skapar tid för att laga, innan alldeles för mycket trasats sönder och inte längre går att göra helt?

IMG_7863
Ibland tänker jag mig tillbaka hit. En av de mest avkopplande platser jag har varit på, hängmattan utanför vårt lilla hus på ön Ometepe, Nicaragua.


#metoo – Och det sjukaste är nog just detta; att ”det var bara såhär det var”

1 Comment

Jag älskar män.
Jag har haft och har turen att ha många väldigt bra sådana omkring mig genom mitt liv.
En ständigt stöttande pappa. En klok och generös bror. Flera riktigt nära vänner, från gymnasiet och uppåt.
På journalistlinjen fick jag en vapendragare vid namn Fredrik. Vi är vänner än idag, 20 år senare. Och bland mina nära vänner inom mediebranschen finns också Lars, Andreas och Tomas.
Jag gifte mig så småningom med Patrik. Vi har två söner. Jag har även en extrafamilj bestående av min bästa vän och hennes make Magnus och deras barn.
Och även i det Degerfors-sociala-livet har jag ett gäng finfina män omkring mig.

Så det jag kommer skriva om nu handlar naturligtvis inte om alla män. Men det handlar om en del män.
#metoo har inte gått någon förbi.
Och det är märkligt nog så att det är först nu jag själv, på riktigt, har reflekterat över hur mycket konstigt jag har upplevt genom åren bara för att jag är kvinna.
Händer som tafsat i diverse barer, såväl i Stockholms som Karlskogas nattliv. Nedsättande och sexistiska ord riktade mot mig, i mejl, ropandes på stan, i telefon, på Messenger, gång på gång på gång genom alla år.
En numera ökänd medieprofil som tryckte sig envist emot mig på efterfesten i samband med en delfinal i Melodifestivalen och som enträget sms:ade sitt rumsnummer, gång på gång, och uppmanade mig att komma dit när festen var slut.
När man säger det nu kan det ju låta rätt konstigt, men då upplevde jag det inte som något särskilt uppseendeväckande.

Det var bara såhär det var.

Men nu, i samband med #metoo, kommer tankarna.
Jag vet att jag oftast har varit ganska hårdhudad och orädd inför alla de kommentarer och oönskade inviter jag har fått under åren. Men det kunde lika gärna ha varit annorlunda.
Tänk om jag hade stått i beroendeställning till medieprofilen när han drog igång sina övertalningsförsök på Melodifestivalens efterfest. Om han varit min chef, och jag lite mer osäker på hur jag skulle hantera det som hände. Om jag inte hade klarat av att säga ifrån. Om jag också hade blivit drogad.
Jag tänker på alla tjejer och fall jag känner till där det inte slutade med tafsande händer i barer och slemmiga sms och jobbiga närmanden.
Det är så många, och på sätt och vis är #metoo en så otroligt sorglig exposé av hur extremt vanligt detta är. Men ännu mer så är #metoo en kraftfull yttring, en samlad kraft som säger att nu får det vara nog. Att det räcker nu.
Nu börjar jobbet. Och det måste göras från grunden. I skolor. Hemma vid köksborden. Vi måste lära barnen att det är schyssthet och respekt som gäller. Alltid.
De schyssta männen måste också säga ifrån. Ta diskussioner. Ta ställning mot de nedsättande orden och handlingarna och stå upp för det enda rätta.

Till alla ni ovan nämnda män i mitt liv: Tack för att ni är där. Och tack för att ni gör det så oerhört lätt att veta att #metoo inte handlar om alla män.
Den delen av debatten blir bara konstig, de som ilsket undrar om man inte ens kan ge en tjej en komplimang längre utan att det ska misstolkas.
Jodå, det går jättebra. Det går jättebra att vara vänlig och respektfull och säga något fint till mig. Inga problem alls.
För jag älskar män, så är det verkligen.
Men inte alla män.

***
Text publicerad i Karlskoga Tidning/Karlskoga Kuriren 27 oktober -17

Ljuset som aldrig tar slut – Midsommarkrönika

7 Comments

Jag har tillbringat varenda sommar i Sverige sen jag föddes.
Ändå känns det annorlunda i år, nästan som om jag upplever vissa saker för första gången. Särskilt ljuset fascinerar mig varje dag, varje natt och varje morgon.
I vår familjs värld har det varit sommar ett helt år nu. Vi har badat i varma hav, vandrat i 30-gradig värme, njutit av blommor, gröna träd och en massa andra somriga saker.
Men det har aldrig varit såhär ljust. Tvärtom. I en rad av länderna vi besökte under vår jorden runt-resa föll mörkret redan vid 18-tiden på kvällarna. Det var nästan alltid varmt, ofta hett, men det var mörkt. Vi tände stearinljus på verandan, och hade med oss ficklampor om vi gick ut någonstans.
Och när vi har berättat om solen som nästan aldrig går ner för nyvunna vänner som levt hela sina liv i närheten av ekvatorn så har de tittat på oss som om vi berättade en saga.

Men det är ju ingen saga. Det är alldeles sant, och när vi just nu upplever de längsta dagarna på året så njuter jag. Jag njuter av ljuset och förlåter det varje dag för att jag aldrig kan gå och lägga mig på kvällarna (det känns ju som dag!) och att jag vaknar alldeles för tidigt på morgnarna.


Vi äter middag i kvällssolen i mammas och pappas trädgård hemma i Degerfors. Så fort strålarna hamnar lite för mycket bakom björkarna i skogen vid sidan av huset blir det lite kyligt, sådär som det blir när det är sommar i Sverige.
Milo hämtar sin poncho som han köpte i Peru, och både jag, mamma och min moster följer snabbt hans exempel. De två kommer snart tillbaka iklädda de present-ponchos som fick följa med oss hem, liksom Milos och min poncho inköpta på marknaden i staden Pisac.
Vi börjar prata om inka-kulturen och deras ritualer just kring sommar- och vintersolståndet, då folket fortfarande firar solguden. Gärna i något av alla de soltempel som finns runt om i Sacred Valley, där vi tillbringade 10 dagar i slutet av april och början av maj.

sommar
Vid Soltemplet, Inka-ruinerna i Pisac

Jag tycker så mycket om de där snabba hoppen tillbaka till vår resa. Det kan vara när vi själva ser på bilder och pratar om minnen, eller när någon vän från resan hör av sig, om så bara med en kort kommentar på Facebook eller instagram. Eller som den här kvällen, när vi bara för några minuter är tillbaka i Peru, soltemplens ruiner, bland berättelserna om sommarsolståndets heliga ritualer.
Och sen lika snabbt tillbaka igen, till trädgården i Degerfors, till pannbiff och potatismos och det eviga ljuset.

sommar sverige
Kväll över skogen bakom mammas och pappas hus. Men ändå ljust.

Senare på kvällen, fortfarande ute men nu med både poncho och filt, så tänker jag att det är just så här jag vill ha det. Jag vill kunna ta fram vår resa och alla fantastiska minnen och kunskaper vi har när som helst. Det kan vara i dessa små små doser – bara den fortsätter att följa med oss.
För att den är en del av oss nu.
Resan vi har gjort tillsammans är ingenting som är över och borta, för den är med oss. Den har påverkat oss på djupet och finns med i det som är vi. Precis som de Degerforska gatorna som vi känner mer än alla andra gator på jorden tillsammans, och precis som ljuset som just nu aldrig riktigt släpper sitt tag om oss.

Glad midsommar önskar jag er alla!

**
Krönika publicerad idag i Karlskoga tidning/Karlskoga kuriren

Vi har alla ett val – Tankar ombord på båten Brenda i Brasilien

1 Comment
pisac emanuel jack

pisac emanuel jack

Ombord på segelbåten Brenda strax utanför Brasiliens kust.
Det är sen kväll. Havet ligger lugnt. Vi ligger stilla vid en boj, det är fullmåne och stjärnklart.
Det tolfte land vi besöker sen vi lämnade Sverige har välkomnat oss med lugn och ro.
I alla fall efter att vi lämnade tjugomiljonersstaden Sao Paulo, där vi först landade efter Peru, bakom oss.
En fem timmars bussresa, och sen var vi här. I träbåten Brenda som vi hyr som vårt boende i fyra dagar.
Det har varit en intensiv resetillvaro för oss ett tag. Dagar som späckats med djurlivet på Galápagosöarna och sen med de otroliga lämningarna från inka-tiden i Peru.
Nu ska vi komma ifatt lite bland alla intryck. Bara vara.
Vår resa har också fört med sig så många fler möten än vi någonsin hade förväntat oss. Så många samtal som också behöver få lite eftertanke och tid att sjunka in.
Här, ombord på Brenda, tänker jag just den här sena kvällen på Emanuel. Den före detta kriminella killen från Argentina som en dag bestämde sig för att bli en annan.
Vi träffade Emanuel på en liten restaurang i staden Pisac i Sacred Valley i Peru. Efter en vandring bland häftiga ruiner och storslagen natur gick vi på kvällen in på en av få öppna restauranger som vi kunde hitta. Det var en ruggig kväll, småregnigt och ganska kallt.
Emanuel jobbar där som servitör, och vi började efter en stund prata med killen med rasta-hår och en lite sliten, stickad tröja av alpacka-ull. Han berättade om hur han med hjälp av tankens kraft tagit sig ifrån det destruktiva och stundtals farliga liv han levde tidigare.
Tankens kraft, på så sätt att han bestämde sig för vem han ville vara, för vilka tankar han ville tänka om sig själv och om andra människor, och han valde ett nytt liv. Nära naturen. Med resande och upplevelser, och många möten som inspirerar honom att inte falla tillbaka, varken till det gamla livet eller till bitterhet över det som blev – och över det som aldrig blev.

För mig är Emanuel en av många som har inspirerat längs vägen, och som jag tänker på nu.
Vem vill jag vara? Vilka tankar vill jag tänka om andra människor? Vilken slags medmänniska vill jag vara, nu och när vi kommer hem igen?
Vill jag fastna i gamla konflikter och besvikelser och låta dem ta över och göra mig ledsen och irriterad gång på gång på gång?
Eller vill jag välja att konstatera att det som har hänt har hänt, och fokusera på det goda och positiva istället i framtiden?
– Vi har alla ett val, sa Emanuel, och sen pratade han länge även med Milo och Jack. Sa att de alltid ska följa sina hjärtan, alltid tro på sig själva.
Det kan låta som enkla och lite slitna ord men med den innerlighet Emanuel sa dem så fick de en viktig styrka, och tårarna rann nerför båda barnens kinder när vi sa hej-då nästa kväll, efter ytterligare en middag hos honom.

Det är mycket i livet vi inte kan råda över själva. Som hälsan, döden, naturen och andra människors ord och handlingar.
Men det finns trots allt mycket som våra egna tankar kan göra åt oss, och där har vi alltid ett val att välja vad och hur vi tänker.
Jag tänker länge på det när det närmar sig midnatt ute på däck på Brenda, när månen skapar sitt vita glitter i det brasilianska havet omkring mig.
Det är en mycket vacker natt.

**
Krönika publicerad i Karlskoga tidning/Karlskoga kuriren 12 maj

IMG_0120
Solnedgång på däck på Brenda några timmar tidigare

GOPR2953
”Vår” fina båt

**
Läs alla våra inlägg från Peru HÄR

Och här finns alla våra Jorden runt-inlägg

Våra veckor med Ruth och Blaine

2 Comments
IMG_2933

Det här är berättelsen om hur vi mötte Ruth och Blaine, som har kommit att bli som en slags familj till oss under ett antal veckor.

la fortuna costa rica

Vi träffade Ruth och Blaine första gången på ett hostel i den lilla flodstaden El Castillo i Nicaragua. Vi hade sovit en natt där, och nu satt jag på verandan och försökte få iväg en fil via mejlen. Det var otroligt seg uppkoppling och jag kände mig lite stressad, och hälsade bara helt kort när de två nya gästerna i övre medelåldern anlände.
Det visade sig snart att de också var på väg till Basecamp Bartola en timme bort i regnskogen, en enkel liten camping mitt i naturen. Så jag insåg snart att jag var tvungen att hälsa lite mer ordentligt och trevligt än vad jag gjort under mitt mejlstrulande…

Att resa på det sätt vi gör innebär otroligt många möten med andra människor, både lokalbefolkning och andra resenärer. På alla dessa hostels vi bott på i en rad olika länder – det är som vandrarhem med framför allt backpackers som gäster – hamnar många långtidsresenärer. De flesta mycket sociala människor, och oftast är det väldigt roligt att dela stunder av reseprat, tips och livshistorier.
Och ibland har man ingen lust alls. Vi är ute och reser så länge att jag tror att vi ibland behöver välja bort en del socialt prat, och bara vara i vårt eget.
Men så möter man sådana som Ruth och Blaine. Hon 57, han 65, från Kanada.
Och efter någon timme ihop där på vår tältplats mitt i djungeln kändes det som vi hade känt varandra hur länge som helst.
Deras egna barn är nästan i min och Patriks ålder, och de har inga barnbarn, och ändå tog de till sig Milo och Jack direkt.
Allt kändes bara så… självklart.
Vi började dela alltfler samtal. Förstås om våra respektive pågående resor, vår jorden runt och de ett halvår runt i Centralamerika. Vi reser båda budget, väljer gärna små ställen, letar bra priser, vill komma nära länderna och folket i de länder vi besöker. Men också om mycket annat.
Efter de fyra dagarna som tältgrannar påbörjade vi gemensamt vår resa från Nicaragua och över gränsen till Costa Rica dagen.

När vi tillslut, efter en lång resa i lokalbuss, hittade ett okej budgethotell på vår nya destination – La Fortuna – i Costa Rica, så fick vi familjepris för att de tog ett rum och vi det andra i en minilägenhet på hotellet.
Och ja. Vi har blivit som en liten resefamilj. De spelar Yatzy och Uno med Milo och Jack, pratar engelska med dem på det där självklara viset – utan att göra sig till eller förenkla – så att deras kunskapsnivå när det gäller engelskan har stigit radikalt sen vi mötte dem.
Vi skildes åt för några dagar, då vi hade olika planer (när vi drog på vår roadtrip och hamnade här), men häromdagen checkade de återigen in på samma boende som oss, fortfarande i Costa Rica men nu på karibiska kusten.

costa rica

Middag hemma hos oss i vårt hus i Punta Uva, Costa Rica

Vi äter middagarna ihop, hänger på stranden och går promenader. Tillbringar en del tid var för sig, och mycket tid ihop.

Fil 2017-03-21 20 47 37
Ruth , Milo och Jack spelar spel på vår veranda

Åldersskillnad och medborgarskap spelar förstås ingen roll alls. Det känns liksom som att det var meningen att vi skulle träffa varandra och dela den här tiden. Så givande, så berikande, och så rakt igenom trevligt.
Det blir några dagar till, och kanske får vi till några gemensamma dagar även i Panama.
Sen skiljs vi åt. Men jag vet redan nu att det kommer att bli med en stark förvissning om att vi kommer att ses igen. Någon dag.

Krönika publicerad i Karlskoga tidning/Karlskoga tidning

DCIM100GOPROGOPR2452.

Vi badar ihop i ett vattenfall vid Basecamp Bartola i Nicaragua

**

Följ gärna vår resa även på Instagram!

Dans, lek och glädje – om en helt oväntad helg

3 Comments
moyagalpa ometepe

moyagalpa ometepe

De latinamerikanska rytmerna fyller det som plötsligt förvandlats till ett dansgolv. Det kombinerade köket/vardagsrummet en trappa upp hos familjen Gomez har inga fönster på tre av sidorna.
Det är öppet, ut mot den ljumma stjärnklara kvällen på vulkan-ön Ometepe.
Milo dansar med Monserrath. Hon är ett år äldre än honom och älskar musiken. Monserraths mamma, Sandulth, bjuder upp Jack som förtjust och stolt skiner upp när hon tar honom med ut bland reaggeton-tonerna.
Vi sjunger alla med i de spanska fraserna, trots att fyra av oss knappt förstår ett ord. Men hjärta förstår jag – corazon – och det finns med i de flesta av låtarna.

IMG_7955

Det är lördagkväll i Nicaragua. En sån där oväntad kväll, på en plats som bara skulle bli ett stopp på två nätter i väntan på nästa flight från ön. Och huset vi hade hyrt fram till nu var uthyrt de två sista dagarna, så vi begav oss mot staden Moyagalpa och fick hyra ett rum hos familjen Gomez’ ett par kilometer utanför stadskärnan.
Det tog inte mer än några minuter så var leken i full gång. Milo, Jack, Monserrath och hennes storebror Roberto började spela fotboll på gräsmattan, och sen späckades de följande dagarna och kvällarna av skratt, yatzy, dans, hästridning och ännu mera fotboll.

monserrath

Mamman, Sandulth, berättade för oss om livet på Ometepe, ön ute i Lake Nicaragua som vi tillbringat tio dagar på. Där de flesta vägarna är av grus, husen är små och livet enkelt. Många gånger har det känts som att vi förflyttat oss flera decennier bakåt i tiden.

moyagalpa hostel

Nicaragua är ett land som för många av oss är förknippat med svält och fattigdom. Jag minns många insamlingar hemma i Sverige genom åren där pengarna gått just hit.
Fortfarande är det många människor som lever på mycket små medel, och skillnaderna mellan olika delar av landet är stora.
Det som många hoppas ska hjälpa Nicaragua på fötter är turismen, som börjar växa i landet.
Sandulth och hennes man är två av dem som tagit tillfället i akt, och sen några månader tillbaka välkomnar de turister i sitt hem och man får hyra ett rum för en liten summa.

moyagalpa

Vi sitter och pratar länge vid matbordet på övervåningen genom en blandning av Sandulths trevande engelska och min ytterst blygsamma gymnasiespanska. Det går oväntat lätt. Vi förstår varandra bra.
Sandulth berättar att hon bara har varit utanför ön Ometepe en gång. Det var när hon besökte staden San Jorges på fastlandet.
Vi passerade San Jorges på vägen hit, vi kom med taxi från en strandort på Stilla havs-kusten och blev avsläppta vid hamnen där vi tog båten över till Ometepe. För oss ett av tusentals stopp på vår jorden runt-resa. En plats som dessutom bara passerades i förbifarten.
För Sandulth är staden det enda hon har sett av världen utanför Ometepe.
Men hon älskar att höra om våra resor, och blir eld och lågor när vi visar henne vår Youtube-kanal med små filmer från platser som Sri Lanka, Indonesien, Nya Zeeland och Las Vegas.
Vi äter en fantastisk hemlagad middag – ris och bönor, marinerad kyckling och banan-pommes frites – och sen höjer Sandulth volymen på musiken och dansen tar vid.
Snart röjer vi loss på vardagsrumsgolvet allihop och sjunger med i alla låtarna. Barnens skratt är ljuvliga. Och det är en ljuvlig kväll.
En alldeles ljuvlig kväll.

finca monserrath

FullSizeRender-2 kopia

Krönika, Karlskoga tidning/Karlskoga Kuriren mars 2017

Hawaii och Las Vegas – inte riktigt meningen

No Comments

Det var aldrig riktigt meningen att vi skulle till Hawaii.
Vi hade inte tänkt oss USA över huvud taget, utom några dagar i New York på slutet.
Nu blir det inte New York, men det blev istället – plötsligt – Hawaii.
Det kan ju låta lite märkligt, men eftersom vi planerar och bokar varje millimeter av vår jorden runt-resa på egen hand kan det ibland uppstå nya alternativ som inte alls var tänkta från början.
Vi har alltså inte köpt någon färdig jorden runt-biljett med ett antal stopp inkluderade. Vi har inga paketlösningar eller någon resebyrå som hjälper till.
Vi bokar enkelbiljetter mellan destinationerna, och försöker att resa landvägen mellan länder om det går.
Det innebär såklart väldigt mycket mer jobb, fix och trix än om vi hade anlitat någon av de resebyrårer som är specialiserade på jorden runt-resor. Men det hade blivit väldigt mycket dyrare, plus att vi hade tappat en hel del av spontaniteten och friheten.
Nu gör vi precis som vi vill, men några saker styr förstås våra val och det är framför allt kostnader och hur vi kan ta oss vidare från länderna vi reser i.
Resrutten är som en kedja av händelser och platser som måste passa i varandra. Det räcker inte att det bara är billigt och enkelt att ta sig TILL ett land, vi måste ju också resa inom landet och även ta oss därifrån på något bra sätt.

hawaii

Ofta använder jag tidiga morgnar när barnen ännu sover till planeringsfixet. Om vi har internetuppkoppling där vi bor är det en utmärkt tid att greja med sånt utan att det tar tid från vad vi nu vill göra av resten av dagen.
Ibland går allt snabbt och smidigt. Men när det gällde att hitta en smart rutt vidare från Nya Zeeland över till Central- eller Sydamerika höll jag på att bli tokig.
Det kändes som jag hade kollat ALLT. Ständigt minst tio flikar öppna i webläsaren med diverse kartor och flygbokningssajter, men antingen tog flygen flera dygn och/eller blev tokdyra.
Jag sökte nog flyg till varenda huvudstad i Central- och Sydamerika, läste på, googlade lite mer, lusläste kartor och avstånd.
Tills jag plötsligt hamnade på Hawaii. Hit gick det ju faktiskt en direktflight från Auckland, och efter ytterligare en stunds sökningar fick jag till en multistoppbiljett till Las Vegas, med en veckas stopp på Hawaii.
För nästan 10000 kronor lägre pris än vad jag hittat dittills, och jag hittade också en bra och prisvärd lösning vidare sen till Centralamerika.
– Varför inte? sa vi till varandra, och tryckte på BOKA.
Så svängdes resrutten på ett ögonblick om, och nu blir det alltså Nordamerika redan nu, och sen vidare ner till Nicaragua, Costa Rica och Panama, och sen in i Sydamerika.

Nu har vi hängt på Hawaiis stränder i en vecka. Haft galet kul på de världsberömda surfvågorna med våra boogieboards, som är som mindre och bredare surfbrädor som man ligger på och glider med vågorna.
Vi har ätit Hawaiiansk mat på Honolulus gator, kollat på gatuartister, badat på Waikiki beach och åkt runt nästan hela den lilla ön Oahu i vår hyrbil.
Ett oväntat stopp som blev grymt bra.
Inatt reser vi vidare till Las Vegas och gör den stan en vecka. Vilket alltså inte heller riktigt var meningen, men det blir nog bra, det också.

Resekrönika publicerad i Karlskoga tidning/Karlskoga kuriren 3 februari.

Fil 2017-02-02 01 23 48
Honolulukväll.

DSC01208
North Shore, Hawaii.

•• Här hittar du våra övriga inlägg från Hawaii…

•• …och här samlas övriga inlägg från Las Vegas!

Följ oss gärna på Instagram!

Tankar & känslor efter en veckas farmliv – Dagens krönika

4 Comments
img_6445-1.jpg

Fil 2017-01-16 20 05 29

Fyra barn, ett gäng hundar, 4000 får, många samtal om livet, tusentals vitlökar och nya nära-hjärtat-vänner.
Men det mesta av det här visste vi ännu ingenting om när det plötsligt närmade sig.
Det var dags att flytta in hemma hos familjen på farmen i Nya Zeeland, och allting kändes nu ganska nervöst och lite krångligt. Hur skulle det här bli, egentligen?! Vad hade vi gett oss in på?!
Det verkade ju så enkelt innan. Vi registrerade oss som medlemmar på WWOOF, som är en portal där frivilliga farmarbetare och deras värdar kan hitta varandra. Sökte runt efter bondgårdar som tar emot hela familjer, och mejlade till den farm vi tyckte verkade trevligast.
Svaret kom ganska omgående; välkomna hit 10 januari!

Detta var i september, medan vi fortfarande befann oss i Sri Lanka. Det var så länge kvar. Väldigt enkelt att mejla tillbaka ett Ja tack, vi ses i januari!
Men så plötsligt hade månaderna gått och det var dags.
Vid det här laget hade vår jorden runt-resa pågått i över fyra månader, och vår egen roadtrip genom Nya Zeeland i en av dessa månader, och vår familj hade sen länge skapat oss våra egna rutiner, vår egen rytm.
Nu skrev vi in adressen på telefonens GPS. Strax utanför Gisborne på sydöstra Nordön körde vi uppför de gröna kullarna upp mot huset där familjen Gaddum bor.

Fil 2017-01-16 19 45 02

Det visade sig att vi hade hamnat hos en sommarlovsledig familj, där huset ofta var ett skönt kaos av barn, leksaker, lunchmackor och prat, och där vi fick flytta in i en inredd gammal buss på gården.
Konceptet WWOOF går ut på att man jobbar fyra-fem timmar om dagen, och istället för vanlig lön så bor man och äter gratis. Här blev vårt huvuduppdrag att ta hand om årets vitlöksskörd!
Patrik grävde upp lök under fyra dagars tid och jag sorterade och rensade löken.
Milo och Jack var med ibland, men de tillbringade den mesta tiden tillsammans med familjens barn. Här fanns både drivor av lego, en utomhuspool, en rolig höskulle och en damm att bada i ute i fårhagen.

Fil 2017-01-19 17 40 18

Och det blev ju också en veckolång lektion i engelska eftersom de ofta fick vara tillsammans med barnen på egen hand utan oss som översatte och hjälpte till med språket.
Så småningom flyttade vi jobbet till får-ladan, och här jobbade även Kirsty – mamman i familjen – med vitlöken. Det blev riktigt trevliga dagar med prat om allt mellan himmel och jord medan vi betade av hög efter hög med vitlök. Rensade och sorterade i buntar som hängdes upp i ladans tak på tork.
Vi var med om fårklippning, hängde på stranden ihop, besökte en vingård en eftermiddag, åkte ut och fiskade på havet och åt flera härliga middagar ihop.
Det blev så otroligt lyckat, och det var riktigt tråkigt att lämna vår Nya Zeelands-familj häromdagen.
Vår förhoppning med att bo och jobba på farm var att ge Milo och Jack en djupare inblick i livet på en farm och framför allt att komma nära en familj med allt vad det innebär, och så naturligtvis som en intensivkurs i engelska för dem.
Allt detta fick de, och vi, verkligen uppleva. Minnen och lärdomar vi tar med oss för alltid, och vidare nu när vi lämnar Nya Zeeland på måndag natt och reser mot nästa mål.

Krönika publicerad 20 januari i Karlskoga tidning/Karlskoga Kuriren




Tycker farm-barnen skrev så fina hälsningar till Milo och Jack i deras minnesböcker!

farm nya zeeland

farm

Här finns alla dag-för-dag-inlägg från farmen i Gisborne, Nya Zeeland

…och här finns övriga inlägg från vår roadtrip genom landet.

Magi under och ovan jord – Vår roadtrip rullar vidare

7 Comments
nikau3

cave

Vi klättrar genom den kolsvarta grottan, enbart upplyst av de de hundratals lysmaskarna i grottaket (glow worms) som skapar en sällsam underjordisk stjärnhimmel. Vår guide Philip känner grottan utan och innan och leder oss lugnt genom tunnelpartiet, tills vi kommer fram till ett lite större rum i grottan där vi tänder våra ficklampor igen.
Det är en helt enorm upplevelse, timmarna med Philip i grottan. Vi kryper genom trånga öppningar och följer klafsande det rinnande källvattnet vars fåra genom berget blir vår väg framåt den dryga kilometer vi går härinne.
Efteråt pustar vi ut med en fika på det mysiga café som Philip och hans familj har öppnat intill grottan.
Han berättar att han och en kompis upptäckte grottan i barndomen, då han bodde i närheten. De bevarade grottan som en egen hemlighet och för 20 år sen köpte den då sen länge vuxne Philip marken där grottan finns. Över jord betar familjens 1500 får, och numera guidar Philip tusentals turister genom grottan varje år.

nikau3

Alla dessa möten som vår jorden runt-resa för med sig.
Alla livsberättelser vi får ta del av. All inspiration.
Philip som skapat sin egen försörjning från ingenting, som satsat på det han trodde på och innerst inne ville.
Hans grotta finns inte med i de stora guideböckerna, och den ligger längs en ganska avlägsen väg.
Enda orsaken att vi hittade dit är att vi just nu bor hemma hos Penny och Anita på deras farm, som också är ett litet hostel. Mitt i ett landskap som är så mycket Nya Zeeland som något kan vara – gröna kullar, en slingrande flod, smala vägar och mängder av får – har vi flyttat in för några dagar.

img_4363

Penny sköter i huvudsak farmens djur och grönsaksodlingar och Anita sköter hostel-delen. Vi bor i en enkel liten stuga på gården med en nästan ofattbar utsikt över landskapet, och lagar vår mat i deras privata kök och småpratar med dem i deras vardagsrum på kvällarna.
Penny kommer från England, och kom en gång hit till Nya Zeeland för att hjälpa till att ta hand om Philips och hans frus barn.
Det skulle ha varit tillfälligt, men nästan 20 år senare är hon fortfarande kvar och har byggt upp ett liv här.
Hon och Philip med familj är fortfarande nära vänner, och det är Penny som har rekommenderat Philip och hans grotta som en dagsutflykt för oss.

bo på farm nya zeeland

Vi kommer tillbaka hem till vår farm på seneftermiddagen. Penny undrar om Milo och Jack vill följa med henne och se till fåren och skörda palsternackor. De får åka med på fyrhjulingen ut på kullarna, och lyckan i ögonen när de kommer tillbaka någon timme senare kommer att värma mig länge.
Människors välvilja och öppenhet ger verkligen vår resa en dimension till, jag vet inte hur många gånger jag har konstaterat det redan.
Senare på kvällen läser Penny och barnen en engelsk barnbok tillsammans på golvet i vardagsrummet, och till min förvåning hör jag både Milo och Jack läsa nästan felfria meningar på engelska.
Under tiden småpratar jag och Patrik med en av de andra gästerna, Mark från Seattle som just nu cyklar genom hela Nya Zeeland och inatt ska tälta på gräsmattan här utanför.

”Det har varit en magisk dag” säger Jack när vi ska sova, och jag håller med honom.
Magi i all sin enkelhet. Det är verkligen den bästa magin av dem alla.

shekinah

farmstay nya zeeland

Jack har skördat en palsternacka modell större!

hostel nya zeeland

**
(Krönika publicerad i Karlskoga Tidning/Kuriren 6 januari)

Man får inte fotografera inne i grottan som besökare, så bilderna från grottan har vi fått från Nikau Cave och de publiceras med tillstånd av dem.

**

Våra tidigare inlägg från Nya Zeeland finns här.

Följ oss gärna på Instagram!

Veckans krönika: Om tid som vår tids stora lyx

4 Comments
fullsizerender

Krönika, Karlskoga tidning/Kuriren 25 november

Många tänker nog på resande som en lyx, och då inte minst tack vare attribut som vajande palmer och kritvita stränder. En jorden runt-resa, som vi är ute på just nu, anses nog av många som något superlyxigt. Och det är det ju.
Men för mig handlar lyxen framför allt om något annat än palmerna, sevärdheterna och turkost, ljummet hav.
Det allra lyxigaste denna resa är nämligen tiden.
Jag inser ju längre vi är borta hur mycket tid vi annars ägnar åt annat än att vara tillsammans.
Jag har en tendens att jobba lite för mycket. Tar på mig lite för många jobb med stress som följd. Sena kvällar framför datorn.
Konsumtion, som tar tid. Storhandling, kläder som ska köpas, lite ny inredning ibland.
Jag kör mycket bil i jobbet. Timme efter timme på vägarna, i och för sig ofta med en bra ljudbok som sällskap. Men ändå.
Barnen är i skolan och på fritids. Ibland blir dagarna långa, särskilt när Patrik jobbat eftermiddagsskift.
Självklart så städar vi, tvättar och lagar mat också. Det måste man ju göra, så är det ju.
Och naturligtvis skjutsar vi till barnens träningar, kompisar och kalas, det ingår ju också och det är ju ett sätt att vara med. Att vara närvarande.
Jag menar nu inte att mitt liv hemma är dåligt. Tvärtom så är jag väldigt glad över mitt liv, även där.
Men i vår moderna vardag kan jag ändå konstatera att det är så mycket tid som äts upp. Av köer, stress, bilkörande och allt som ska handlas och fixas hela tiden. Heltidsjobb, aktiviteter, shopping, hus och hem.
Det är som om vi har skapat ett samhälle som bygger allt mindre på tid tillsammans med familjen, och jag tror att det är först nu – när jag tillfälligt har klivit ur allt det där – som jag ser mer tydligt hur mycket saker som slukar min tid därhemma.

Vi hyr just nu ett hus i drygt två veckor på en strand på ön Flores i östra Indonesien. Det ligger avskilt från nästan allt. Här finns inga butiker i närheten och inga restauranger.
Inga vattensporter eller andra aktiviteter.
Vi låter dagarna gå här i vårt hus. Äter frukost länge varje dag. Äter alla måltider tillsammans. Badar tillsammans. När jag jobbar en stund gör barnen sitt skolarbete några meter bort.
Att ha tio meter till havet och ett fantastiskt fint hus gjort av bambu är häftigt och härligt. Men – den verkliga lyxen här är att jag har familjen omkring mig hela tiden.
Att alltid känna att man har tid att lyssna är lyxigt. Att låta frukosten ta tid, helt befriat från klockångest och oro för att vi ska bli sena till skolan, är lyxigt.
Att svara ”ja” istället för ”nej jag har inte tid” när Jack frågar om vi ska spela LasseMaja-spelet är lyxigt.
Hemma kan det gå dagar emellan att vi äter middag ihop hela familjen. Här gör vi det varje dag, hela tiden.

lasse maja spel

Vi har ungefär ett halvår kvar av vår resa. Så mycket mer ska upplevas, utforskas och upptäckas. Så många länder, så många platser.
Men framför allt är det en sak som återstår och som känns som den största vinstlotten av dem alla; Nämligen ett halvårs tidslyx, nära nära varandra.

familjen thunberg

**

Följ oss gärna på Instagram!

Veckans krönika – Vissa personer stannar kvar i hjärtat

2 Comments
img_0717-1.jpg

Veckans krönika, om Dyke Rest, i Karlskoga tidning/Karlskoga kuriren:

 

Vi sitter i en minibuss. Milo och Jack i framsätet, jag och Patrik bakom tillsammans med ett brittiskt par och två killar från Tyskland.

Vi är på väg söderut längs Sri Lankas östkust, 2,5 timme på en ganska slingrig väg längs kusten.

Barnen är klädda i varsin splitterny Sri Lanka-tröja, cricketlandslagets blå och gula matchtröja. Tröjorna var en gåva från vår nya vän Mr Kadira, som driver ett litet guesthouse i kuststaden Trincomalee.



Det var där, på Dyke Rest, som vi flyttade in för fem dagar sen. En så oansenlig plats till det yttre, så enkelt och bara det absolut mest nödvändiga i det ganska lilla rummet.



Här saknas alla faciliteter som gör att vanliga hotell plockar stjärnor i hotellrankingarna. Ingen pool, ingen fungerande tv, ingen frukostmatsal, ingen vanlig restaurang med menyer och á la carte. Lakanen i vårt rum var solblekta och i olika färger och mönster.

Allt är av enklaste slag.

Utom två saker, som istället är extraordinära. Läget, och Mr Kadira.



När vi anlände och gick in i den lilla korridoren och svängde till vänster framför Mr Kadiras lilla skrivbord (”receptionen”) så såg vi det på en gång. Det turkosblåa havet, rakt framför oss, utanför den öppna dörren på Dyke Rests baksida. Med bara lite vit sandstrand emellan.


Vi kände oss välkomna direkt. Mr Kadira är en man med grånat hår, i 60-årsåldern, som skulle komma att lösa vad vi än frågade om under de närmaste dagarna.

Milo och Jack var som barn i huset från första stund, de togs om hand på finaste tänkbara sätt.

På kvällarna dukades middagar fram på ett rangligt plastbord på stranden, för trots att det inte fanns någon restaurang i ordets vanliga bemärkelse så gick det att få en ljuvlig måltid bestående av pinfärsk fisk och skaldjur, ris och curry.

14291852_960490444079296_2722634643811361620_n

Vi åt här varje kväll. Vi ville inte gå någon annan stans, det finns ingen anledning.

Vi pratade om livet med Mr Kadira. Hörde honom berätta om familjen han saknar, som bor långt borta i en annan stad. Men också om hans glädje över att få möta så många nya människor i sitt arbete.

14358907_960490197412654_2810329371628392152_n

Vi fick låna snorklar och cyklop gratis, och simmade ut strax utanför Dyke Rest och såg jättefina fiskar under ytan varje dag.

Som vi njöt av allt omkring oss, och varje gång vi kom hem möttes vi av ett leende och en stunds småprat, med många skratt och mycket värme.
Jag tänker på det nu medan vår minibuss skumpar fram på den stundtals ganska dåliga vägen, att det kommer bli många avsked under vår nio månader långa jorden runt-resa.

Många möten, många nya människor, nya berättelser, korta flyktiga meningsutbyten, samtal som varar en hel kväll, kanske flera.

Många kommer vi att glömma. Det är bara att konstatera, och det ligger lite i hela ryggsäcksluffandets natur. Man fortsätter vidare, mot nya platser, nya upplevelser, nya möten.

Men några av alla de här människorna stannar kvar i hjärtat. Det är som att det finns ett särskilt rum därinne dit några bara tar sig in och blir kvar. Oavsett avstånd och alla andra skillnader.

Som en grånad liten man i 60-årsåldern på ett oansenligt guesthouse på en strand på Sri Lankas östkust.

**

Följ oss gärna på Instagram!

Dagens krönika

No Comments

Jag skriver krönikor i Karlskoga tidning/Karlskoga kuriren varannan fredag sedan snart sju år tillbaka (det är alltid lätt att räkna, eftersom jag var gravid med Jack på den första bylinebilden jag hade till krönikorna)
Och som det ser ut kommer jag att fortsätta skriva även under resans gång. Det blir ju såklart ibland så att innehållet här i bloggen och krönikorna har en del likheter, eftersom båda ju handlar om mitt/vårt liv…
Men jag länkar till dem ändå här, när de finns på nätet (inte varje gång, tror jag, verkar vara lite olika.

Dagens krönika handlar om att beta av.

koh phayam
Jag skriver den veckans krönika på en annan resa, på Koh Phayam i Thailand 2013 🙂

Categories: Krönika

Tags: