Jorden runt – Ett år senare

7 Comments
IMG_3479

Igår var det exakt ett år sen vårt plan lyfte från Arlanda. Det var så många känslor den dagen, vi grät och vi grät när vi sa hejdå till nära & kära.
Men samtidigt, den där otroliga känslan av att vara på väg.

IMG_0107

Jag tror inget år har varit, eller nånsin kommer att bli, så fullt av intryck som detta har varit. Först själva resan, förstås, som jag fortfarande längtar tillbaka till varje dag.
Och så en otroligt intensiv sommar på det. Vi köpte hus direkt som vi har flyttat in i med allt vad det inneburit. Varit på bröllop i Luleå. Jobbat. Hängt med vänner och familj. Milo har varit på simläger. Massa fotbollsmatcher.
Och så i lördags, så dammade vi in en superhärlig 40-årsfest på det hemma i trädgården (självklart med resetema)

IMG_2409
Backpacker-laget på festen! Jag har världens coolaste vänner som gick all in på resetemat och kom som backpackers, campare och charterresenärer och VERKLIGEN levde sig in i sina roller 🙂

Den här sommaren har vi skrattat så mycket, glatt oss åt vårt nya hus som vi trivs jättebra i och vi känner att vi mår bra.

Men det finns något som ständigt vill göra sig påmint där inuti, och det lustiga är att Patrik och jag har samma känsla här. Det finns en längtan ut som är svår att förklara.
För mig känns det nästan som att det kryper något som pockar på uppmärksamhet så fort jag är stilla en stund. Nu har det i och för sig inte varit så många stilla stunder den här sommaren, men det kan dyka upp när jag kör bil själv, eller när jag ska sova, eller när jag cyklar hem efter att ha lämnat barnen på skolan.
Det är inte specifikt sol och värme jag längtar efter, och ingen speciell plats. Jag bara längtar ut, till vår familjs resande liv tillsammans.

familjen thunberg sri lanka
Sri Lanka för snart ett år sen

Det som jag ändå är glad över är att jag nu verkligen inser att det inte har så mycket med en längtan bort från hemmalivet att göra, utan att längtan endast handlar om en längtan till något annat.
För vi har det verkligen roligt och bra härhemma och trivs med mycket i tillvaron. Och det är på något sätt skönt att få det bekräftat, att det bara är såhär, oavsett allt annat, att kärleken till resandet sitter i själen.
Ja, framför allt tror jag att det är just vårt resande liv som sitter där.
Vi fyra tillsammans, obruten tid, inga led att rätta in sig i, upplevelser tillsammans och så all denna kunskap, allt vi lär oss därute. Alla möten.

IMG_3479

Förra veckan ökade jag på månadssparandet litegrann till vårt ständigt pågående resesparkonto (det som en gång startades i namnet ”The trip of our lives” inför vår tvåmånadersluff med Milo i Thailand när han var 8 månader, och som sen fortsatt att leva och tagit oss genom Thailand flera gånger, genom Sydostasien, Indien och så jorden runt)
Det kändes bra att göra det.
Jag startade också ett ”Familjens dykkonto” där jag hoppas att vi med åren ska kunna spara till en start-pott till vår familjs gemensamma mål att ta dykcertifikat och dyka tillsammans när barnen är tillräckligt stora för att få göra detta. En väldigt oansenlig summa som hittills sparas varje månad, men är det nåt ordspråk vår familj verkligen kan gå i god för så är det ”Många bäckar små…”

IMG_0117
På väg ut mot Äventyret för ett år sen

Detta är ett inlägg i nya kategorin Jorden runt-tisdag, där vi kommer återvända till speciella ögonblick vi kanske inte skrivit om förut, bilder vi inte visat än, svara på frågor vi inte hunnit med, och reflektera mer över detta med att våga välja drömmen.


Ljuset som aldrig tar slut – Midsommarkrönika

7 Comments

Jag har tillbringat varenda sommar i Sverige sen jag föddes.
Ändå känns det annorlunda i år, nästan som om jag upplever vissa saker för första gången. Särskilt ljuset fascinerar mig varje dag, varje natt och varje morgon.
I vår familjs värld har det varit sommar ett helt år nu. Vi har badat i varma hav, vandrat i 30-gradig värme, njutit av blommor, gröna träd och en massa andra somriga saker.
Men det har aldrig varit såhär ljust. Tvärtom. I en rad av länderna vi besökte under vår jorden runt-resa föll mörkret redan vid 18-tiden på kvällarna. Det var nästan alltid varmt, ofta hett, men det var mörkt. Vi tände stearinljus på verandan, och hade med oss ficklampor om vi gick ut någonstans.
Och när vi har berättat om solen som nästan aldrig går ner för nyvunna vänner som levt hela sina liv i närheten av ekvatorn så har de tittat på oss som om vi berättade en saga.

Men det är ju ingen saga. Det är alldeles sant, och när vi just nu upplever de längsta dagarna på året så njuter jag. Jag njuter av ljuset och förlåter det varje dag för att jag aldrig kan gå och lägga mig på kvällarna (det känns ju som dag!) och att jag vaknar alldeles för tidigt på morgnarna.


Vi äter middag i kvällssolen i mammas och pappas trädgård hemma i Degerfors. Så fort strålarna hamnar lite för mycket bakom björkarna i skogen vid sidan av huset blir det lite kyligt, sådär som det blir när det är sommar i Sverige.
Milo hämtar sin poncho som han köpte i Peru, och både jag, mamma och min moster följer snabbt hans exempel. De två kommer snart tillbaka iklädda de present-ponchos som fick följa med oss hem, liksom Milos och min poncho inköpta på marknaden i staden Pisac.
Vi börjar prata om inka-kulturen och deras ritualer just kring sommar- och vintersolståndet, då folket fortfarande firar solguden. Gärna i något av alla de soltempel som finns runt om i Sacred Valley, där vi tillbringade 10 dagar i slutet av april och början av maj.

sommar
Vid Soltemplet, Inka-ruinerna i Pisac

Jag tycker så mycket om de där snabba hoppen tillbaka till vår resa. Det kan vara när vi själva ser på bilder och pratar om minnen, eller när någon vän från resan hör av sig, om så bara med en kort kommentar på Facebook eller instagram. Eller som den här kvällen, när vi bara för några minuter är tillbaka i Peru, soltemplens ruiner, bland berättelserna om sommarsolståndets heliga ritualer.
Och sen lika snabbt tillbaka igen, till trädgården i Degerfors, till pannbiff och potatismos och det eviga ljuset.

sommar sverige
Kväll över skogen bakom mammas och pappas hus. Men ändå ljust.

Senare på kvällen, fortfarande ute men nu med både poncho och filt, så tänker jag att det är just så här jag vill ha det. Jag vill kunna ta fram vår resa och alla fantastiska minnen och kunskaper vi har när som helst. Det kan vara i dessa små små doser – bara den fortsätter att följa med oss.
För att den är en del av oss nu.
Resan vi har gjort tillsammans är ingenting som är över och borta, för den är med oss. Den har påverkat oss på djupet och finns med i det som är vi. Precis som de Degerforska gatorna som vi känner mer än alla andra gator på jorden tillsammans, och precis som ljuset som just nu aldrig riktigt släpper sitt tag om oss.

Glad midsommar önskar jag er alla!

**
Krönika publicerad idag i Karlskoga tidning/Karlskoga kuriren

En snurrande tillvaro, på gott och ont

1 Comment
IMG_1034

IMG_1034

Tillvaron har väl sällan snurrat så fort som de senaste två veckorna.
Och det är bra. Det är så många bra saker. Nytt hus och och nygamla jobb. Milo och Jack har både börjat och slutat skolan (bilden ovan är från skolavslutningen, de var klädda i högtidsskjortor från Bali och Milo hade också en hatt från Hawaii)
Kompisar och aktiviteter. Roliga fester. Fotbollsmatcher och simträningar. Och jag har varit med både Milo och Jack till tandläkaren, och Jack och jag har varit på Universitetssjukhuset i Örebro två gånger den senaste veckan för koll av hans öron (en infektion).
Livet.

folktandvården i degerfors
Jack på kontroll, Folktandvården i Degerfors

Men jag längtar redan efter lugnare tider när vi får gå tillbaka i tankar och prat till vår resa igen. Jag behöver den, känner jag. För det ”onda” i en snurrande tillvaro är just att ddt kan vara svårt att stanna upp och stå stilla en liten stund. Så jag blir jätteglad när någon frågar något mer konkret om den, om någon plats eller hur vi löste något specifikt som uppstod, eller om vilka boenden som var bäst, och vad det nu kan vara.

För jag märker att då sjunker axlarna ner litegrann. För trots att det är mycket som är så positivt och bra just nu så är det också MYCKET att komma ihåg, mycket att göra, mycket att fixa.
Men när vi pratar om vår resa så märker jag hur vi alla fyra blir glada på ett speciellt sätt. Det kan räcka med en sån sak som när Milo scrollade igenom vårt instagramflöde i eftermiddags.
– Vad mycket vi har gjort egentligen! säger han glatt och fastnar på någon speciell bild som han vill visa.

IMG_1114

Minnen som poppar upp. Vi är så snabbt där, tillbaka på vägar, stigar, i hus och på stränder. Det är som om vi kan hoppa tillbaka i tiden på någon sekund, och det tolkar jag som att det är för att det betytt så mycket för oss allihop.
Minnena är så positiva, och det finns en harmoni i dem som jag inser att vi kommer ha svårt att finna härhemma – hur vi än gör.
Det kanske lät lite deppigt och som en sågning av hemma. Men det är mer ett konstaterande.
Livet hemma är inte konstruerat för att vi ska spendera så mycket tid tillsammans som vi har haft möjlighet att göra under denna resa, till exempel.
Det betyder inte att livet hemma är dåligt. Men det är annorlunda.

Min/vår absoluta ambition är mer harmoni i tillvaron även hemma framöver. En del i detta är ett mindre hus (som vi alltså precis har köpt), mindre att sköta om och inte minst färre saker omkring oss.
En annan del är att skapa fler små stunder när det bara är vi fyra. Inte så att vi tänker isolera oss, tvärtom, men då och då måste det vara bara vi. Hemma eller att vi bara slänger i tältet i bilen och åker iväg för en natt. Eller vandrar till ett vindskydd och sover där.
Sånt där som vi mår bra av.

Idag var jag och Patrik vid vårt nya hus för att gå igenom några saker med den nuvarande ägaren. Det var så härligt att känna ett stort lugn när vi kom ut på baksidan av huset. Lite skillnad att vara där nu, utan alla andra mängder av människor som var på visningen. Och det kändes så bra.

FullSizeRender(1)
Glad över att vi ska få bo här

Jag vill verkligen spara och bevara så mycket av allt vi ändå skapat tillsammans under dessa nio månader.
Vissa dagar har jag stora planer för förändring, andra dagar är de lite mindre. Vart det landar med allt får visa sig.
Men strävan efter mer harmoni följer hur som helst med.

Jag vet att mina utmaningar kommer att dyka upp, inte minst när tillvaron lugnar ner sig något och det är meningen att saker och ting ska bli lite mer som vanligt igen.
Min starka sida har aldrig varit som vanligt.

Och! Förresten blir det förhoppningsvis vi fyra och tältet redan nästa vecka i några dagar. Vi behöver ändå transportera oss till ett efterlängtat bröllop långt borta, och då kan vi nästan inte tänka oss något bättre sätt för logi än tält nånstans på vägen där vi väljer att slå läger.

Ja, ni hör ju. Det snurrar fort just nu. Men jag tycker att vi klarar oss rätt bra ändå, än så länge 🙂

IMG_8467
Ett annat tält, nån annanstans. Närmare bestämt i Nicaraguas regnskog. Ett fantastiskt – och harmoniskt – minne att ta med oss genom livet.

Alla våra inlägg från Jorden runt-resan

Tillbaka till startsidan

SKÅL för huset!!!

5 Comments
huuuus

Ja, kära nån… Vi har faktiskt KÖPT HUS!!! Ni tycker väl vi är galna som nyss har kommit hem och nu helt plötsligt har köpt hus. Men faktum är att vi har haft väldigt god koll på bostadsläget både i Degerfors och även i viss mån orter runt omkring, egentligen under större delen av resan.
Och det här var egentligen första huset här i Degerfors på hela tiden som har känts rakt igenom rätt för just oss. Då menar jag inte rätt som i alldeles perfekt in i minsta detalj, men rätt för oss och det vi efter många tankar i alla möjliga riktningar tillslut har kommit fram till att vi önskar oss av ett hem just nu.

FullSizeRender 2
FOTO: MILO. I går kväll skålade vi i bubbel som min snälla fina moster Monica & morbror Sören kom med, och sen bjöd mamma & pappa helt spontant på ännu en festmåltid. Tack för att ni gläds med oss, och fixar & grejar och tar sån hand om oss!

Ja, så vi slog till.
Det har varit några dagar av funderande men ända sen vi var där och tittade förra veckan så har vi känt att vi vill ha det.
Nu är vi därför väldigt glada att det gick i lås, inte minst barnen som kommer att bo jättenära många av sina kompisar.

huuuus
FOTO: MILO

Och för oss alla fyra känns det väldigt kul att nu gå in i detta tillsammans. Jag är absolut inget inredningsfreak, tvärtom skulle jag nog nästan säga, men jag ser fram emot att tillsammans med Patrik, Milo och Jack skapa ett hem som är VI.
Det känns jätteroligt att få börja på något nytt, och det kommer bli mycket resetema i det där huset – så mycket vet jag redan nu 🙂

Tänker också mycket på att vi inte vill ha för mycket saker omkring oss. Därför har vi heller inte köpt ett så stort hus. Det är ett enplanshus med tre sovrum och ett vardagsrum, kök och en fin inglasad altan. Det känns alldeles lagom.
Detta är en rätt tydlig effekt av vårt resande; att vi blivit mindre och mindre intresserade av prylar med åren. Vi mår ju allra bäst när vi lever med det som får plats i en 70-liters ryggsäck, så varför ska vi ha ett överflöd bara för att vi är hemma??

Nej, det blir ett viktigt projekt för oss i det nya; färre saker. Mer luft att andas i.

Vi flyttar in om en inte alltför avlägsen framtid. Då får ni se och veta mer 🙂

FullSizeRender 2
Min lillebror kom också förbi eftersom han var på genomresa, och han gav oss ett trädgårds-yatzy i Grattis-till-huset-present! Väldigt roligt, inte minst eftersom vi har spelat så sjukt mycket Yatzy ihop under vår jorden runt-resa. Nu får den vanan följa med oss även in i nästa kapitel, men i något större format.

FullSizeRender 2
Pärmen fick vi igår efter kontraktsskrivningen. Det roliga är att i förrgår, när vi fick beskedet om att vi fick köpa huset, var det exakt ett år sen vi sålde vårt tidigare hus. Och det råkar vara samma mäklare och mäklarassistent även denna gång. Så – vi gör gärna lite gratisreklam för Johan och Ida på Svensk Fastighetsförmedling i Karlskoga – Tack för att ni löser detta med alla våra boenden hit & dit! Vi är mycket tacksamma för er hjälp! 🙂

**

Tillbaka till startsidan

Att komma hem igen

20 Comments
IMG_9927

komma hem
Letälven, Degerfors. Bild tagen av Patrik nu på morgonen.

Jag hälsar dig vänaste land uppå jord…

Sveriges nationaldag, och vi är hemma. Rakt in i den vackraste tiden som finns härhemma.
Vi kom hem tidigt igår morse.
Ett väldigt efterlängtat möte med morfar/pappa på flygplatsen där han hämtade oss, och sen några timmars bilresa genom Sverige hem till Degerfors.

FullSizeRender 2 kopia

Vi bor hos mamma och pappa nu, tills vi hittar något eget. Mitt barndomshem. Barnen bor i mitt gamla rum.
Vi sålde ju vårt eget hus innan vi åkte, och det känns fortfarande som helt rätt beslut. Huset var fantastiskt på många sätt, men det känns jättebra att vi har en nystart framför oss.
Om vi nu hittar något någon gång… (det finns väldigt få bostäder lediga i Degerfors just nu och sen rätt länge tillbaka)

Det finns mycket som är fantastiskt med att vara hemma. Framför allt det uppenbara, att träffa familj och vänner igen. Vi har saknat dem.

Men det är inte bara lätt att komma hem. Det är en sån overload av känslor just nu och även om vi har försökt förbereda oss så är det svårt att veta hur vissa av känslorna och tankarna ska hanteras.

Logiskt sett borde det bara vara massa glädje och tacksamhet. Vi är hemma. Det gick bra. Vi gjorde det.
Det var så mycket som INTE hände. Vi blev inte rånade. Vi blev inte av med något bagage. Vi blev inte överfallna. Hamnade inte i någon trafikolycka. Barnen blev inte sjuka (mer än någon kort febersväng).
Vi blev inte av med passen så vi behövde krångla med ambassad och konsulat och hur man nu gör.
Allt gick så över förväntan bra.
Och självklart är den tacksamheten jättestor. Liksom den att vi har familj, släkt och vänner att komma hem till, människor som verkligen bryr sig om oss, som har stöttat oss under hela resan och nu välkomnar oss hem på ett jättefint sätt.

Självklart, självklart är dessa känslor stora och viktiga.

Men det finns också ett vemod över att det är över. Jag har alltid haft svårt, känslomässigt, att komma hem från våra lite längre resor och jag/vi har verkligen försökt förbereda oss på detta. Men det blir fortfarande konstigt att ha den här stora tomhetskänslan i kroppen samtidigt som den där stora glädjen och tacksamheten över allt vi har omkring oss är jättenärvarande.
Det känns ju nästan som att de olika känslorna inte borde gå att kombinera.
Det borde vara antingen eller.

Ändå är det inte så.
Vi har svårt att sova (förmodligen också fortfarande lite jetlag från Brasilien eftersom vi aldrig riktigt styrde upp det där i Paris) och vaknar tidigt.
Patrik är just nu ute och cyklar runt Degerfors. Rastlöshet och tankar som måste ut.
Jag vaknade supertidigt efter några få timmars sömn och det liksom kliar i kroppen av alla dessa olika känslor.
Får också lite dåligt samvete och känner mig stundtals otacksam på grund av vemodet/det där krypande, lite jobbiga.
Samtidigt förstår jag mig själv; vi har nu tagit steget ur vår resebubbla, vår egen familjebubbla där bara vi fyra fått vara och leva precis som vi velat. Utan några led vi varit tvungna att rätta in oss i.

IMG_9717
Bubblor utanför Louvren, Paris.

Ja ni hör ju, ett galet virrvarr av allt.

På sätt och vis vill jag att vi ska vara på resa jämt. Det passar oss så vansinnigt bra. Och mitt/vårt stora projekt just nu är att inte låta resan ta slut här.
Den måste fortsätta finnas.

Det sista vi vill är att resan snart ska kännas som ett drömskt minne, och att vi och allt omkring oss är tillbaka i samma spår.
Vi har insett så många saker om oss själva och om hur vi vill leva även i fortsättningen, men det är också en hel del jobb för att komma dit.
Det är lätt att halka in i ”som vanligt”.
Men vi är inte som vanligt längre.

IMG_9927
Uppe på toppen av Eiffeltornet i Paris i söndags, vår jorden runt-resas sista dag. Jag ska skriva mer om Paris. Också. Vi hade en fin avslutning där.

Det har hänt saker med oss alla fyra och detta måste vi både ta ansvar för att hantera, och låta ta plats.
Och jag tror faktiskt att vi kommer att ändra på ganska mycket i vår tillvaro.

Bloggen känns viktigare än nånsin. Jag behöver den här ventilen, och hoppas ju att ni som följt vår resa vill följa även den här nya delen av den, eller hur jag ska uttrycka det.
Det känns ju lite grann som att ni känner oss nu, även många av er som vi inte känner sen tidigare. Om ni förstår hur jag menar.

En dag i veckan har jag bestämt mig för att ha ett inlägg från den gångna resan. Jorden runt-tisdag, kanske?
En text eller betraktelse om ett särskilt ögonblick, stund, känsla eller plats som jag kanske inte skrivit om förut.
Det finns så mycket mer jag vill bevara och berätta om. Jorden runt-tisdag. Ja, vi kör på det.
Och de andra dagarna får ni kanske stå ut med det här ett tag. Om det här med att komma hem.
Men ändå låta resan fortsätta.

Vi SKA klara det. Det måste vi.

Vi önskar er en fin nationaldag i vårt vackra Sverige.

IMG_9719

Skärmavbild 2017-06-06 kl. 07.56.27
Foto: Mamma (igår). De andra på bilden är min lillebror Erik, hans fästmö Sara, barnens farmor och min pappa.

**

Tillbaka till startsidan

Alla våra Jorden runt-inlägg

Framtiden, nya resplaner och detta händer med bloggen

10 Comments
img_0531.jpg

christ the redeemer
Vi vid ett av världens sju nya underverk, Jesusstatyn (Christ the redeemer) i Rio de Janeiro

En knapp vecka kvar av vår resa.
Det känns… jättekonstigt.

Oj, vad det är många blandade känslor i detta. Jag hade nog en bild av att jag vid det här laget skulle ha skrivit mycket mer om tankar kring hemfärden, framtiden och så vidare och så vidare.
Ja, överlag trodde jag nog kanske att jag skulle ha gjort mer av en massa saker som har med jobb och blogg att göra.
Men fokus har verkligen varit på familjen och upplevelserna, precis som det ska såklart. Många dagar gör jag i princip ingenting på egen hand, mer än på sin höjd scrollar Facebook och så försöker nån av oss lägga ut lite bilder på instagram. Men allra allra mest är vi tillsammans.

När jag var inlagd på sjukhuset i Rio, när de första dagarna passerat som en dimma av smärta, operation och mycket sömn så tog jag mig i alla fall lite tanketid när det gäller bloggen & framtiden.

DSC05313
Vår älskade lilla sång- och dansman in action, han som älskar älskar älskar resandet och alla dess upplevelser. Klart vi aldrig kan sluta med detta!

Bloggen kommer absolut att finnas kvar, och vi har SÅ mycket vi vill berätta om även framöver. Jag längtar efter att få fram en ny, enklare och finare bloggdesign, och att kunna blogga mer regelbundet med snabbt internet som gör det möjligt att ladda upp bilder till ett inlägg utan att det ska ta en hel dag (om det ens går)
Även Facebooksidan kommer att finnas kvar, och den får behålla namnet – som ni ser nedan kommer vi INTE sluta resa, och mycket av jorden finns ju fortfarande kvar!

En del av allt vi vill berätta om:

Jorden runt-snack med Milo & Jack. De vill jättegärna fortsätta med sina program och vi har lovat att vi gärna hjälper dem, eftersom det har varit så kul. Finns redan idéer kring program från Sverige och från kommande resor. Hoppas att ni vill fortsätta titta!

• Hur går det att komma hem efter detta? Mina tankar kretsar en hel del kring detta. Jag får nästan panikkänningar vid tanken på att jag inte kommer ha Milo och Jack omkring mig hela dagarna, och nu är det alltså bara en vecka kvar.

• Vart ska vi bo? Det har vi ännu ingen aning om. Vi har förstås tak över huvudet (hos mina föräldrar) men såklart hoppas vi kunna hitta något eget ganska snart. Problemet är att det knappt finns några hus till salu hemma i Degerfors, och knappt några lägenheter heller.
Annan ort? Vänta och se?
Ja, just nu vet vi faktiskt inte vad som händer. Alls.

• Mycket mer om kostnader. Jag vill peppa ännu mer för att resande inte behöver vara svindyrt. Det finns så många smarta val man kan göra.
Jag hoppas vi har kunnat visa en del på det redan, men har så många fler exempel från vår resa jag ska berätta om när tiden och uppkopplingen finns.

• Fler resmåls- och resetips. På grund av just brist på tid + uppkoppling så är det faktiskt en hel del platser vi inte har berättat så mycket om. Kanske en jorden runt-tillbakablick då och då kan vara nåt.

NYA RESOR!!! Ja, kära nån. Om ni visste vad många tankar, idéer, planer och funderingar vi har, alla fyra… Och det kommer inte att dröja, kan jag säga… Här är en liten del av allt som snurrar omkring hos oss, mer eller mindre verklighetsförankrat 🙂

– Barnens nya resmål är att se alla de sju nya underverken (två är ju gjorda nu; Machu Picchu i Peru och Christ the Redeemer, Jesusstatyn i Rio de Janeiro.
Blir Colosseum i Rom nästa…??! Eller Petra i Jordanien?

Tågluffa i Europa! Särskilt sugna på Östeuropa.

Island!!!

– Äta sushi i Tokyo.

– Vi hamnar också mer och mer i Afrika när vi pratar. En resa med bil genom ett antal länder?

– Jack håller också på att spara pengar till en matchbiljett i Premier League i London, så då antar jag att vi andra måste följa med honom dit och hålla honom sällskap?! 🙂

– Plus att vi har en massa poäng efter denna resa från våra olika Master Card-kort (Coop Med Mera och Sas Euro Bonus) som definitivt ska omvandlas till upplevelser. En är redan i stort sett bestämd och blir kanske redan i slutet av sommaren/början av hösten)

– Ett långsiktigt mål är också att vi ska ta dykcertifikat tillsammans hela familjen när både Milo och Jack har åldern inne, och sen resa iväg och dyka ihop. Vi ska starta ett litet sparkonto för detta syfte när vi kommer hem.

Har också så mycket mer tankar om vad resandet kan betyda på ett annat plan, och vad det betyder för oss som valt resande som en livsstil.

Så. Vi hoppas att ni vill följa med oss även in i den nya resan! (och ja, vi har ju faktiskt en vecka kvar – med en riktig Grande Finale som väntar, så några fler inlägg ska vi allt hinna med även från denna resa!

DSC05275
Tapioca, en brasiliansk crepes som är typisk street food på gatorna här i Salvador, där vi befinner oss just nu.

Tillbaka till startsidan

Vi har alla ett val – Tankar ombord på båten Brenda i Brasilien

1 Comment
pisac emanuel jack

pisac emanuel jack

Ombord på segelbåten Brenda strax utanför Brasiliens kust.
Det är sen kväll. Havet ligger lugnt. Vi ligger stilla vid en boj, det är fullmåne och stjärnklart.
Det tolfte land vi besöker sen vi lämnade Sverige har välkomnat oss med lugn och ro.
I alla fall efter att vi lämnade tjugomiljonersstaden Sao Paulo, där vi först landade efter Peru, bakom oss.
En fem timmars bussresa, och sen var vi här. I träbåten Brenda som vi hyr som vårt boende i fyra dagar.
Det har varit en intensiv resetillvaro för oss ett tag. Dagar som späckats med djurlivet på Galápagosöarna och sen med de otroliga lämningarna från inka-tiden i Peru.
Nu ska vi komma ifatt lite bland alla intryck. Bara vara.
Vår resa har också fört med sig så många fler möten än vi någonsin hade förväntat oss. Så många samtal som också behöver få lite eftertanke och tid att sjunka in.
Här, ombord på Brenda, tänker jag just den här sena kvällen på Emanuel. Den före detta kriminella killen från Argentina som en dag bestämde sig för att bli en annan.
Vi träffade Emanuel på en liten restaurang i staden Pisac i Sacred Valley i Peru. Efter en vandring bland häftiga ruiner och storslagen natur gick vi på kvällen in på en av få öppna restauranger som vi kunde hitta. Det var en ruggig kväll, småregnigt och ganska kallt.
Emanuel jobbar där som servitör, och vi började efter en stund prata med killen med rasta-hår och en lite sliten, stickad tröja av alpacka-ull. Han berättade om hur han med hjälp av tankens kraft tagit sig ifrån det destruktiva och stundtals farliga liv han levde tidigare.
Tankens kraft, på så sätt att han bestämde sig för vem han ville vara, för vilka tankar han ville tänka om sig själv och om andra människor, och han valde ett nytt liv. Nära naturen. Med resande och upplevelser, och många möten som inspirerar honom att inte falla tillbaka, varken till det gamla livet eller till bitterhet över det som blev – och över det som aldrig blev.

För mig är Emanuel en av många som har inspirerat längs vägen, och som jag tänker på nu.
Vem vill jag vara? Vilka tankar vill jag tänka om andra människor? Vilken slags medmänniska vill jag vara, nu och när vi kommer hem igen?
Vill jag fastna i gamla konflikter och besvikelser och låta dem ta över och göra mig ledsen och irriterad gång på gång på gång?
Eller vill jag välja att konstatera att det som har hänt har hänt, och fokusera på det goda och positiva istället i framtiden?
– Vi har alla ett val, sa Emanuel, och sen pratade han länge även med Milo och Jack. Sa att de alltid ska följa sina hjärtan, alltid tro på sig själva.
Det kan låta som enkla och lite slitna ord men med den innerlighet Emanuel sa dem så fick de en viktig styrka, och tårarna rann nerför båda barnens kinder när vi sa hej-då nästa kväll, efter ytterligare en middag hos honom.

Det är mycket i livet vi inte kan råda över själva. Som hälsan, döden, naturen och andra människors ord och handlingar.
Men det finns trots allt mycket som våra egna tankar kan göra åt oss, och där har vi alltid ett val att välja vad och hur vi tänker.
Jag tänker länge på det när det närmar sig midnatt ute på däck på Brenda, när månen skapar sitt vita glitter i det brasilianska havet omkring mig.
Det är en mycket vacker natt.

**
Krönika publicerad i Karlskoga tidning/Karlskoga kuriren 12 maj

IMG_0120
Solnedgång på däck på Brenda några timmar tidigare

GOPR2953
”Vår” fina båt

**
Läs alla våra inlägg från Peru HÄR

Och här finns alla våra Jorden runt-inlägg

Centralamerika – Tack för äventyret!

1 Comment
IMG_7612

Jag har insett att jag har som små egna ritualer.
Särskilt när det gäller nya faser i vår resa. Som nu ikväll/inatt, när det är dags att avsluta vårt Centralamerika -äventyr till förmån för nästa; Sydamerika.

Vi är alldeles strax på väg mot flygplatsen i Panama.

Resan har kommit att bli som olika kapitel i en bok, och jag blir liksom alltid lite sentimental när det är dags att sätta punkt för vart och ett av dem.

img_7594.jpg

Jag går tillbaka i tiden, till när vi landade på Managua flygplats i Nicaragua den 9 februari. Jag gör en snabbfärd via GranadaSan Juan del Surunderbara Ometepe – regnskogsäventyren i Los Guatuzos och i tältet på Basecamp Bartola.
Och så in i Costa Rica, och så småningom vidare till Panama.

IMG_7955

Tre länder som vi visste väldigt lite om innan vi kom hit. Tre länder som har kommit att få speciella betydelser för oss, alla på olika sätt.

resa runt i centralamerika

Och ja, jag blir lite gråtmild. Jag är sån, det bara är så. Lite svårt för avsked och separationer, även av det här slaget.
Jag antar att det beror på att vi har haft det bra här. Att vi har trivts.
Så det känns lite svårt att släppa taget, trots att jag vet att vi har så mycket roligt framför oss.

Men jag behöver nog mina ritualer. Mina egna hej-då i tankarna. Mina egna avslut.

IMG_7612
San Juan del Sur, Nicaragua, februari -17.

Så medan vi reser mot flygplatsen och har ett gäng nattliga timmar där innan flyget tidigt på morgonen ska ta oss mot Galápagosöarna (vilket i sig känns helt sjukt – vi ska faktiskt dit?!!!), så tar jag med mig en massa tankar, minnen och funderingar. Knyter ihop dem litegrann, så gott jag kan.
Och klamrar mig, som vanligt, fast vid förvissningen (förhoppningen..) om att vi kommer åter till Centralamerika en dag.

Så måste det bli.

IMG_8849
Far & yngsta sonen på en egen vandring till La Laguna i bergen utanför El Valle, Panama.

IMG_8507
Milo och sengångaren i Punta Uva, karibiska kusten i Costa Rica

centralamerika
Älskade Ometepe, Nicaragua.

centralamerika karibien
Caribbean lifestyle!!!

centralamerika med barn
Vårt tält i Nicaraguas regnskog. Underbara dagar.

**

Här finns alla våra inlägg om Jorden runt-resan

Här finns alla inlägg från Centralamerika; Nicaragua , Costa Rica & Panama

”Hur går det att vara tillsammans hela tiden?”

2 Comments
ometepe hus

Jag blev intervjuad av Radio Örebro för några veckor sen, om vår resa. Programledaren ställde då frågan om hur det är att vara tillsammans hela tiden, och hon sa något i stil med att det kan ju vara tillräckligt påfrestande med en vanlig semester för en familj, för att man lever så tätt inpå varandra.

family san juan del sur

Och ja, vi är ju faktiskt tillsammans hela tiden, jag, Patrik, Milo och Jack. I stort sett 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Nio månader i sträck.
Men grejen är att det fungerar så väldigt bra.
Vi har en väldig tur i detta att Milo och Jack trivs så jättebra ihop, de är varandras bästa vänner och bråkar nästan aldrig. Det låter säkert lite för bra för att vara sant, men så är det.
De leker jämt. I förrgår spelade de till exempel Monopol i ett gäng timmar i sträck utan avbrott och idag har de lekt någon lek med två pinnar i en evighet i vår nuvarande trädgård och skrattat så de kiknat.

Patrik och jag trivs tydligen också med att vara tillsammans. Det låter kanske också som att det är lite överdrivet men det är ytterst sällan någon av oss har ett behov av att vara ifrån varandra eller barnen.
Jag tror inte det här beror på att vi är så väldigt perfekta på något sätt, och inte särskilt ”puttinuttiga” heller, utan jag tror snarare att allt vårt resande har svetsat ihop oss på något sätt. Vi kan varandras rytmer och ger på något outtalat sätt varandra utrymme ändå.

Om jag skulle lyfta fram något med just Patrik och mig så är det nog att vi är ett grymt bra team, om jag får säga det själv… Vi växeldrar, ger och tar, utan att göra nån större grej av det.
Vi blir absolut irriterade på varandra, självklart är det så. Och största ”fienden” är i så fall oftast stress (dyker då och då upp i samband med resdagar då mycket ska funka, tider passas, tunga väskor bäras, gränser passeras osv) och trötthet.
Men det är också väldigt mycket som vi aldrig tjafsar det minsta om; när det gäller resmål, upplägg på enstaka dagar/aktiviteter och faktiskt hela resrutten så är vi nästan löjligt överens. Jämt.

I grunden handlar det, är jag ganska säker på, om inställningen redan innan resan.
Vi visste att vi skulle komma att bo litet under den mesta delen av tiden. Vi visste att det skulle komma tuffa resdagar, att vi skulle bli sjuka ibland, att vi skulle vara trötta, att vi skulle bli osams och att det skulle krävas mycket av oss båda under hela resan i form av planering och fix.
Men vi har hela tiden varit inställda på att det ska gå.

Det är inte så att vi går omkring och kramas och skrattar hela dagarna, sju dagar i veckan.
Men vi har det bra tillsammans.
Vi har en fin harmoni i familjen som jag är jätteglad över.

FullSizeRender-2 kopia 3

Det enda som kan kännas riktigt jobbigt ibland är faktiskt tanken på att resan en dag tar slut (för den här gången…) Vi kommer naturligtvis ha varandra ändå, men den här 24-timmarsaccessen till varandra försvinner ju, så är det ju bara.
Jag förstår naturligtvis att jag bara ska vara jätteglad över nuet och det vi har, och det är jag allra allra mest. Men det händer att tankarna smyger sig på, och då kan det kännas som att hjärtat liksom drar ihop sig litegrann.
Jag vill ju ha dom omkring mig jämt. Precis som nu.

hawaiifalily
Honolulu, Hawaii, Januari 2017

Här finns fler inlägg med fokus på mina resetankar och om vår resevardag

Följ oss gärna på Instagram!

Att dela med sig – eller inte

60 Comments
hawaiifalily

Det är Alla hjärtans dag, och vi är nu drygt halvvägs på vår jorden runt-resa, och jag känner att jag vill ta tillfället i akt att skriva ner några rader/tankar om varför vi valt att dela med oss så mycket om vår resa.
Och samtidigt slå ett slag, just idag, för det jag tycker är viktigast av allt. Nämligen snällheten.

I våras fick vi ta emot ett gäng elaka kommentarer på Facebook om vår familj från en man. Han bor i vår hemort Degerfors och är i övre medelåldern.
Han framförde bland annat att det var ”tröttsamt” att behöva höra om och läsa om ”den där familjen Thunberg”, och han skrev riktigt otrevliga saker riktat till mig och oss. (jag skriver ju krönikor i lokaltidningen varannan vecka plus att vi hade intervjuats om vårt livsbeslut några gånger i lokalradion, bland annat, och detta blev tydligen för mycket för denne man)

Just då var vi inne i en väldigt intensiv period eftersom vi hade visningar av vårt hus (som vi ju sålde inför denna resa), flyttpackade, och jag jobbade nog mer än nånsin just då, samtidigt som vi planerade jorden runt-resan och Patrik jobbade supermycket för att vi skulle spara pengar. Samtidigt som vi förstås, som alla föräldrar, hade fullt upp med barnens skola och aktiviteter.
Så min vanliga motståndskraft (uppbyggd efter ett antal år som journalist på kvällstidning med MÄNGDER av påhopp, elaka kommentarer, mejl med önskningar om att jag skulle våldtas och dö, och så vidare och så vidare) var nog ganska nedsatt just då.

sri lanka falily
Galle, Sri Lanka, september 2016.

Jag blev uppriktigt ledsen av hans elaka kommentarer. Jag förstod verkligen inte hur det kunde vara så provocerande att vi, en helt vanlig familj, delade med oss av våra planer, tankar och drömmar offentligt.
Men tvivlet började gnaga, att det kanske var många som delade hans åsikter. Att vi bara var jobbiga. Kanske rentav dryga som skulle åka jorden runt, bloggade offentligt om det och hade en egen Facebooksida dessutom, och lät oss intervjuas av lokalradion.

Jag tänkte att Nej, jag skiter i det här.
Varför ska vi dela med oss om vi bara anses som jobbiga och förmer än någon annan? Det hade ju såklart aldrig varit min avsikt, men just då, just när denna man i övre medelåldern skrev ner sina elaka kommentarer om vår familj från sin villa i Degerfors en valborgsmässokväll (och när de sen fortsatte även efter denna kväll) – då kom tvivlen.
Jag var för trött. Det var för mycket, och jag blev uppriktigt ledsen över att en person kunde uttrycka sig på det sättet.

IMG_3623 - version 2
Perhentian island, Malaysia, oktober 2016.

Jag förstår ju på alla sätt och vis att det vi gör inte intresserar alla. Det hade ju varit jättekonstigt.
Men i min värld så finns då alternativet att scrolla vidare. Att inte läsa. Att bara låta bli att ta del av vad den där ”tröttsamma familjen” gör.
Men varför måste man vara elak? Det förstår jag fortfarande inte.

Hur som helst så valde vi, efter en del överväganden, att fortsätta dela med oss. Vi märkte ju att vi fick mejl av föräldrar som tackade för inspirationen att våga tänka utanför boxen. Som kände att de, tack vare oss, nu skulle våga resa med sina barn. Som gav oss tips, som blev glada, som inspirerade oss och som inspirerades av oss.
Så vi bestämde oss för att fortsätta blogga. Köra på med både Facebook och Instagram.
För att vi insåg, tack och lov, att det finns andra än Degerforsmannen i övre medelåldern därute. Människor som kanske kan tycka att det är roligt att följa med oss runt jorden. Människor som vi kan inspirera och/eller roa för en stund.
Människor som känner oss och många fler som inte gör det.

Så vi fortsatte. Och nu är ni där, alla ni som hänger med oss.
Och hela det här inlägget är egentligen en hyllning till er som är där. Både ni som ”bara” läser, och ni som kommenterar och gillar.
Ni som gläds med oss, ni som hejar på och alla ni andra.
Jag förstår – verkligen – om inte allting är intressant. Jag förstår – verkligen – om man tycker att vissa saker blir tjatiga för att de upprepas flera gånger.
Jag förstår om man har frågor, om man ibland tycker att vi gör märkliga val, och så vidare. Och dessa får man såklart jättegärna ställa! Undra och ifrågasätta kan man alltid göra – men i min värld handlar det alltid om HUR man gör det.
Så – att ni hänger i, att en del av er kommenterar, att en del av er åker till samma ställen som vi för att ni har inspirerats av våra inlägg, och att ni är så många som liksom finns där.

Det betyder jättemycket för oss!

Vi driver inte den här bloggen för att tjäna pengar. Tiden vi lägger ner (och det är MYCKET tid) är oavlönad, och vi har inga avtal med flygbolag eller hotellkoncerner för att skriva om dem. Tvärtom.
Vi bloggar och instagrammar om vår resa för att ge våra söner en dokumentation av jorden runt-resan vi gör tillsammans, och för att hålla våra närmaste uppdaterade om vad vi gör.
Och vi gör det för att det ger oss energi. För att NI som läser ger oss energi.

Vi gör också detta för att Milo och Jack älskar att göra sina tv-program och filmer och att få respons. Det har blivit ett gemensamt projekt och glädjeämne, ja en självklar del av resan.

Och allt det här tillsammans gör att vi vill dela med oss.

Bloggen har växt mycket, och är idag en av Sveriges största resebloggar. Det var egentligen aldrig meningen, men idag är vi stolta och jätteglada över det!

hawaiifalily
Honolulu, Hawaii, januari 2017.

Vi får många mejl, kommentarer och frågor och tyvärr blir det inte alltid av att vi svarar på allt, även om vi läser allt! Det beror just på att bloggen, Facebook och Instagram faktiskt ”bara” är en fritidssyssla, och även om vi gärna lägger tid på detta så kan det inte ta över all tid. Barnen och själva resan måste gå först.
Det beror också på att vi har väldigt olika tillgång till wifi. Ibland kostar det pengar, ofta finns det inte alls eller är jättelångsamt, och när vi väl har internet är det också mycket annat som vi måste ordna med, framför allt reseplaneringen.
Så vi hoppas på förståelse gällande det, skriv gärna igen om ni känner er förbisedda!

Och gällande Instagram – vi är jätteglada för alla följare där, och följer tillbaka så gott det går, men vi har hittills valt att inte följa er med privata konton eftersom det känns lite påfluget. Vill ni att vi ska följa er på privat konto, skriv gärna en kommentar på ett instagraminlägg så följer vi!

Jag är idag väldigt glad att jag inte lät mannen i övre medelåldern segra, med sina elaka kommentarer nerskrivna från en villa i Degerfors en fredagkväll förra våren.
Och jag är väldigt glad över att idag få säga ett varmt TACK till er alla andra därute.
Tack för snällheten. Och tack för att ni är med oss!

Ha en fin Alla hjärtans dag!

bali family
Nusa Lembongan, Bali, november 2016.

•• Följ gärna vår fortsatta jorden runt-resa även på Instagram!

Categories: JORDEN RUNT Resetankar

Tags:

Brev till en sjuåring

16 Comments
DSC00932

DSC00932

Hej Jack!
Det är faktiskt svårt att förstå att du bara fyller sju år idag. Det känns som att vi har haft dig hos oss mycket längre, som att du alltid har varit här med alla dina klokheter, alla dina tankar och alla dina ord.

Du har så många, många ord. Från det du vaknar tills dess du något motvilligt låter ögonen blunda på kvällen. Så många, många ord, och så många frågor. Så många resonemang och åsikter.

Jag tänker ibland, att hur ska vi ta hand om allt som är du på rätt sätt. Du känns ofta så stor, så klok, så… ja… stor. Men såklart så är du ju liten också, och det är ju viktigt att se även det.

Något som jag är så lycklig över just nu är att vi gett oss själva all den här tiden som vår jorden runt-resa innebär. Vi har tiden att lyssna.
Det är vi som får höra alla orden, från morgon till kväll. Det är vi som pratar med dig om stjärnor och planeter, om andra världskriget, om vem som bestämmer i Sverige, om fotbollsspelare, surfing, kompisar, om alla dina framtidsplaner, alla ställen du vill se, alla platser du vill återvända till.
Vi pratar om Gud och religioner. Buddha, Allah och orättvisor.
Du bekymrar dig över Sverigedemokraterna och USA:s nya president. Förstår inte varför krig finns och absolut inte hur man kan tycka illa om någon för att den tror på något annat än Jesus och har mörkt hår.

Vi googlar vilka tio länder som är störst i världen, först när det gäller ytan, sen befolkningen. Vi tittar på kartor och du ställer nya frågor, och vi svarar efter bästa förmåga.
Och vi kan göra det för att vi har tid.
Det kommer jag alltid att vara tacksam över, att den här resan gav mig så många fler av alla dina ord, tankar och frågor än jag hade fått om vi aldrig hade åkt.

Du älskar din storebror så innerligt mycket. Jag vet att det kan låta lite för bra för att vara sant, men ni bråkar faktiskt aldrig och ni bryr er så vansinnigt mycket om varandra och saknar varann om ni spenderar en halvtimme på olika håll.
Ibland tänker jag på det också, hur det ska bli när vi kommer hem. När ni inte längre kommer leva såhär tätt inpå varandra alla dagar och alla nätter, hela tiden.
Men det får vi ta då.

Just här och just nu är det ni två. Jämt.
Vi fyra. Jämt.

IMG_1743

Om jag skulle skriva ner hur mycket du kan äta om möjligheten finns, så skulle nog många tro att jag överdrev. Gjorde mig till litegrann.
Men ingen älskar buffé så mycket som du, och din bror. När ni får äta hur mycket ni vill, och prova en massa nytt.
Barnportioner är inget vi sysslar med i vår familj. Här är det ni som äter mest, måltid efter måltid.

IMG_6780

Som dina ögon lyste när vi igår berättade att vi ska äta födelsedagsbrunch på hotellet idag.
Och det är också en sak som är så fantastisk med dig.
Du är så tacksam över det du får. Så alldeles lycklig och glad för alla våra upplevelser.
Du tackar och kramar och jublar, och kramar igen.

Du älskar att spela fotboll, läsa böcker, att spela in filmer till era tv-program, och att vara med på foton. Du älskar att sjunga, så fort du inte pratar så sjunger du istället.
Och överallt ler människor som du möter, för att de hör dig sjunga och/eller ser dig dansa när du passerar dem.

indonesien med barn

Ditt minne är så skarpt och alldeles förbluffande. Så ofta som du förvånar oss med exakta minnesbilder från tidigare resor och händelser som vi aldrig pratat om sen dess, och som heller inte finns på något foto.
Hur kan det få plats så mycket? Hur kan du minnas så många detaljer, så många samtal, så många nyanser?

Vår lilla stora speciella pojke.
Du gör våra dagar så intensiva, så fyllda av ord, sång, frågor och dans, och ibland gör du oss i ärlighetens namn också lite utmattade.
Men allra mest så gör du vår resa – både den vi är på nu och hela vår livsresa – så mycket färgstarkare, så mycket klarare, vackrare och roligare.

IMG_3112

Nu har vi vaknat upp till den 2 februari i Las Vegas. Du fyller sju år idag, och du har väntat och längtat. Inte efter presenter, för du frågar aldrig efter materiella saker. Men du ser så fram emot att vi ska äta brunch, och så småningom byta om till finkläder och finfrisyr och ge oss ut på stan här i Las Vegas.

Du älskar att fira. Både dig själv och andra.
Och vi älskar att vi får fira med dig.

Nu gör vi Las Vegas ihop, och det kommer att bli en fantastisk dag och kväll.

Underbara, älskade unge.
Vår fina, ljuvliga Jack.
Grattis på sjuårsdagen.

FullSizeRender kopia

IMG_0412 kopia

Tack och farväl, Nya Zeeland!

5 Comments
img_6617-1.jpg

IMG_4108

Konstig känsla i kroppen. Börjar känna igen den nu.
Dags att lämna ännu ett land bakom oss för nya mål.

Vi är på flygplatsen nu. Hyrbilen är inlämnad, hundratals mil senare. Vänstertrafik, smala vägar, långa sträckor att köra – allt har gått bra, bilen hel. Vi hela.

Phu.

Som jag har skrivit om förut var det en stor omställning, i alla fall för mig, att dyka ner i civilisationen i Nya Zeeland den 28 november efter tre månaders backpackande i Asien. Och det var inte rakt igenom bara positiva känslor.
Jag kände mig besviken på mig själv för att jag inte omfamnade Nya Zeeland sådär direkt som jag nog hade föreställt mig att jag skulle göra. Det var ju jättefint såklart… Men känslorna hängde inte riktigt med mig i början.

img_2738.jpg
Matarangi beach, Coromandel

Men som det tog sig.
Med lite stundtals osäkra steg började vi lära känna ett land som ibland är väldigt likt vårt eget, men ibland inte alls. Vi skapade oss vår egen rytm även här.
Vi har handlat mat på Countdown och New World (deras Ica Maxi) fler gånger än vi kan räkna. Tankat vår hyrbil galet många gånger. Sagt säkert tusen gånger till varandra ”ÅHHH vad fint det är”, när vi svängt runt ännu en krök och belönats med ännu en briljant utsikt över gröna kullar, betande får och hav.

img_5954.jpg

Vi har alla varsin spellista i bilen och dessa har rullat med hyfsad rättvisa, och vi har alla skrålat med till alltifrån Danny Saucedo, Eminem, Lars Winnerbäck, Laleh, Eagles, Sean Banan och Pink till Imperiet, Melissa Horn, Markoolio, Galenskaparna och mängder av annan musik.
Vi har skrattat massor.

roadtrip nya zeeland

Haft så himla kul med våra Karlskogavänner som vi reste med under i alla fall hälften av vår tid här (kolla gärna in Milos, Jacks, Adrians och Stellas tv-program om sin NZ-resa HÄR)
Druckit Nya Zeeländskt vin och MOA-öl och grillat typ överallt, eftersom alla boenden vi haft har haft en grill. Verkar vara standard här.
Konstaterat att en viss machokultur råder… Åtminstone på vissa håll.

Vi har jobbat på farm. Träffat oerhört många trevliga människor. Vandrat. Firat jul. Pratat. Druckit mer Nya Zeeländskt vin. Grillat musslor. Bott i lyxtält. Förfasat oss över hur dyrt allting är.
Suckat över obefintligt eller fruktansvärt segt wifi & 3G-nät. Konstaterat gång på gång att det finns spritbutiker överallt, även i minsta lilla håla.

img_6393.jpg

Druvor på vingården vi besökte; Matawhero wines i Gisborne

Vi har badat i lera, varma källor och hav. Patrik har fått storfiska ute på havet, och vi har besökt en vingård. Barnen har bodysurfat massor, både i havet och på enorma sanddyner.

img_3873

Haft otroligt fint väder, utom några dagar i början och igår kväll, när vi hade en liten hejdå-kväll med finvin från vingården vi var på, och regndimmig vy över kullarna från vårt lilla hostel-rum.


Och vi har bestämt oss för att vi ska tillbaka hit en dag, då för en annan slags resa.

Det har inte varit rakt igenom enkelt. Tvärtom har det varit rätt trixigt med all planering, sökande efter billiga(re) boenden, all mathandling och planering kring det (när man förflyttar sig så ofta krävs ju lite annat fix än när man bor på ett ställe)

Men – det har varit värt det.

Nya Zeeland – Tack för att du blev så mycket bra, tillslut. Tack, tack, tack.
Vi kommer att sakna dig.

NÄSTA STOPP: Hawaii.
Hoppas ni vill följa med oss även dit!


Auckland international airport alldeles nyss

**

Här finns alla våra inlägg från våra nästan två månader på Nya Zeeland

Följ oss gärna på Instagram!

En annan sorts årskrönika – Hejdå 2016

6 Comments
img_4129

Nyårsafton.
Och det är många sammanfattningar de här dagarna. Det hör ju till.
Men istället för att göra någon månad-för-månad om vad som har hänt så har jag tänkt att några rubriker och bilder får sammanfatta/symbolisera något av allt det där som 2016 gav.

Jag kommer aldrig nånsin kunna svara på frågan ”vad var bäst?” om den resa vi just nu gör. Men några saker är jag särskilt tacksam över:

VI GJORDE DET.

Vi följde drömmen.
Det var inte ett helt enkelt beslut, och en rätt tuff vår och sommar med flytten och mycket jobb.
Men det var värt det. Och hur det än går och hur det än blir med fortsättningen av resan så är jag i alla fall jättestolt över oss, so far.

jorden runt med barn
Arlanda 28 augusti, 2016.

NÄRHETEN.

resa jorden runt med barn
Gili Air, Indonesien, oktober 2016.

Jag vet att jag återkommer till det gång på gång. Men det är omöjligt att gå förbi.
Att få ha möjligheten och förmånen att vara så nära Milo och Jack som jag har kunnat vara det här året, det är den största gåvan av dom alla.

DE UPPNÅDDA MÅLBILDERNA.

jorden runt

Vi försöker alltid att inte ha för höga förväntningar och ”hajpa” saker som ligger framför. Det blir inte alltid exakt sådär som man föreställt sig, och vi är alltid noga med att inte lova att vi till exempel kommer att se vissa fiskar när vi snorklar eller att vi ska göra vissa saker. Ifall det inte blir av. Utan vi försöker i alla fall att vara rätt nedtonade med förväntningar, både mot barnen och oss själva.
Jag tror själv att det är en rätt viktig orsak till att resandet för det mesta funkar rätt bra för oss. Vi låter det bli som det blir.

Men jag ”unnade mig” några konkreta målbilder för mig själv, inför resan. En av dem var att se den indonesiska vulkanen Kelimutu och dess kratersjöar i soluppgången. Och det gjorde vi, och vi hade jättetur med vädret – en klar, vacker morgon.
Jag kommer att minnas de timmarna för alltid.

MÖTENA.

bali med barn
Jag och Vivin, norra Bali, oktober 2016.

Så många möten. Och vissa människor som fastnar. Och som förblir där.
Resandet ger så mycket, även av vänskap.
Vivin träffade vi första gången på Bali år 2013, och nu fick vi återse henne igen. Det var så alldeles fantastiskt.
Och vi har även ljusa minnen med oss av, bland annat Mr Kadirah på Sri Lanka, familjen Riddebäck i Colombo, Irfan med familj på Tetani beach, Perhentian, hela gänget på Gili Air, härliga Fredh i Flores… och många många mer.

Många av dem vi möter träffar vi ju aldrig mer, så är det ju. Men de sätter spår, och är viktiga.

FAMILJEN…

gili air med barn

…OCH VÄNNERNA

nya zeeland med barn

Vi har haft – och har just nu – den stora glädjen att ha människor vi tycker om nära oss. Mamma och pappa tillbringade en månad ihop med oss i Kuala Lumpur, Bali och Gili Air.
Och nu reser vi alltså tillsammans med Adrian, Stella, Linda och Micke, våra vänner hemifrån.
Känner mig tacksam för detta, och även för vänner och familj hemma som hör av sig och är med oss hela tiden – om än på avstånd.
Vi saknar många därhemma, så är det.

SNORKLINGEN.

DCIM100GOPROGOPR0985.

Vi har gjort så mycket ihop, och massa fantastiskt såklart. Men snorklingen. Den har blivit så speciell. I Sri Lanka, Malaysia och Indonesien har vi simmat runt tillsammans. Sett så många olika fantastiska fiskar, revhajar, havssköldpaddor, rockor och helt sagolikt fina koraller.
Det har blivit vår familjs grej, det kan jag nog säga. Att glida runt där i dessa varma vatten, intill Milo, Jack och Patrik – det är grymt.

DCIM100GOPROGOPR1215.

FORTSÄTTNINGEN.

2017 väntar.
Så mycket som ligger framför.
Många månaders resande återstår, och vi har ingen aning om vad som ligger framför där. Hawaii och Las Vegas, och en flight till Nicaragua. Men sen?? Ingen aning..

Och när vi kommer hem.. Var ska vi bo? Hittar vi något hus? Hur blir det med jobb?
Ja.. många frågor återstår.

Men – vi kör på. Tillsammans.
Det brukar bli bra så.

GOTT NYTT ÅR till er alla!
Tack för att ni hänger med oss på resan. Ni är också viktiga för oss.

img_4129

fullsizerender
Här i Nya Zeeland ligger vi ju tolv timmar före, så vårt nyårsfirande är nu igång här i Ahipara! Ett härligt plockbord och en flaska champagne med havsutsikt, i goda vänners lag. En bra start! 🙂

Nya Zeeland – inte bara en dans på gröna kullar

5 Comments
img_9619

På väldigt många vis är det så lätt att tycka om Nya Zeeland. Det är så rakt igenom jättevackert. Det är gröna kullar överallt, landskapet är fantastiskt, människorna vänliga.
Därför har jag känt mig lite orättvis när jag har känt att det har tagit viss tid för mig att ta till mig landet.
Och jag hade kunnat göra det lätt för mig här i bloggen, och bara hyllat det galet vackra.
För det är så sant. Jag älskar kullarna. Älskar fåren. Vyerna. Kontrasterna. Stränderna. Bilresorna.
Jag älskar så otroligt mycket här.

waiotapu

Men. Det var en stor omställning att komma hit ifrån Asien. Världsdelen som jag och vi rest så mycket i, under så många år. Visst, de asiatiska länderna vi rest i är förstås olika varandra men ändå rätt lika.
Där har vi vårt sätt att resa. Och vi förstår nog nu att det på många sätt har blivit vårt rese-hemma.

Nu landade vi i något som direkt kändes så mycket mer civiliserat. För första gången på tre månader kände jag mig lite fel i mina säckiga haremsbyxor. Jag insåg att det var en evighet sen jag noppade ögonbrynen. Och mascaran – hade jag ens en sån med mig? Nu är jag inte så brydd kring utseende, egentligen, men det var mer en känsla som nog egentligen handlade om mer än de yttre attributen.
Vi har hyrt en stor fin bil, finare än nåt vi nånsin har haft hemma, och vi handlar på affärer som är precis som Ica Maxi och Coop Forum.

Allt känns så… som vanligt och liksom ordningsamt.

Här är det dessutom dyrt, ännu dyrare än jag hade trott innan. Vi hade förstås researchat på boendekostnader och lite annat, men trodde nog att det skulle finnas någon lite billigare fåra man kunde smita in i.
Och det gör det väl, om man liftar och bor i tält. Men vi har valt att ha egen hyrbil, och även om vi faktiskt länge var inne på tält så har det numera bytts ut mot typ enklare vandrarhemsboenden. Och de är fortfarande dyra, och maten är dyr, och ja, det är lite jobbigt ibland med tanke på att vi har de pengar vi har och de ska ju räcka ett halvår till ute på resande fot. Men vi försöker att inte låta tankarna på det ta överhanden, och vid det här laget har vi hittat ett förhållningssätt till det, gått igenom vilka pengar vi har och hur vi vill prioritera.
Vi försöker hålla vår budget framför allt genom att nästan aldrig äta ute på restaurang. Vi lagar mat själva och har med matsäck. Dag ut och dag in.
Just den grejen gillar jag ändå. Jag tycker ofta om våra matfixarstunder, och efter att ha strösslat med frukost-lunch-middag på restaurang, och massor av matupplevelser, i Sri Lanka, Malaysia och i mångt och mycket Indonesien så kan jag inte säga att jag har så stort behov av att äta allt på restaurang.
Tvärtom.

Vi satsar istället på att göra en del aktiviteter som vi verkligen vill, som till exempel Wai-O-Tapu och bad i Hell´s gate.
Även när det gäller aktiviteter får vi ju välja bort en del som innebär dyra kostnader/éentravgifter osv, och nu har vi ju ändå turen att vara ute på en långresa där vi kan sprida ut upplevelserna på fler länder än detta som hör till de dyraste vi besöker.

Och – med allt detta sagt. Vi älskar Nya Zeeland. Det är ett fantastiskt land. Visst, det tog lite tid för mig att komma in i tillvaron här, och det jobbigaste var nog att inte känna mig så där glad hela tiden som jag ville göra – nu när vi äntligen var här. Och då kände jag mig stundtals otacksam och irriterad på mig själv, fast det naturligtvis bara gjorde saken värre. Jag saknade Asientillvaron, det enkla, billiga livet, hettan, det välkända.. och började känna mig orolig för hela fortsättningen av resan. Tankar om vad vi ska till USA, Centralamerika och Sydamerika och göra började poppa upp – ja, ni hör ju, det blev onda cirklar av allting.

Men nu njuter jag och vi verkligen och särskilt av naturen (och det har jag gjort hela tiden, deppstunderna har ju inte varat hela dagarna utan kommit och gått).
Detta är ju faktiskt också ett land där många upplevelser är gratis. Vandringsturer, bad i havet, surfing på sanddynerna, alla vyer…
Och vår jul i vårt tält var också viktigt för att landa lite.

roadtrip nya zeeland

En sak som också har blivit jättejättebra och roligt är att vi vid tre tillfällen under december hyrt hus tillsammans med våra vänner hemifrån, bland annat just nu i lilla kustsamhället Ahipara.
Vi firade igår Lindas födelsedag, och det var riktigt riktigt trevligt. Och imorgon väntar ett gemensamt nyårsfirande här hemma i huset. Så himla härligt att höra barnens glädje och lekar ihop, och tycker om våra trivsamma dagar och kvällar ihop. Kollektivlivet har varit och är roligt, med gemensamma storhandlingar, matlagningar och kvällshäng i soffan.

ahipara hyra hus

ahipara
Fotat från trädäcket på vårt nuvarande hus. Ett stenkast bort ligger havet, och kända Ninety mile beach som börjar här i Ahipara och sträcker sig uppför landets nordligaste spets.

**

Läs mer om vår roadtrip i Nya Zeeland här.

Följ oss gärna på Instagram

Att resa – för vår skull eller för barnens?

5 Comments
resa-med-barn-i-thailand

För vems skull reser man, när man reser med barn?

Reflektionen kom från en av våra läsare, Maria, och jag uppskattar verkligen hennes (och många andras) feedback, tankar, tips och frågor, även om jag/vi i perioder (som just nu) har väldigt begränsat med internetuppkoppling och/eller tid att svara alla som hör av sig till oss på olika sätt.

Nu tar jag frågan ur minnet, men den handlade om detta om att resa med barn – och vad barnen egentligen får ut av det. Vid vilken ålder blir det ”okej” att dra iväg på något längre, om man nu även ska tänka ur barnens perspektiv?

Vi har ju rest med våra barn typ jämt. Första långluffen med Milo var när han var åtta månader, och sen har det bara fortsatt.

resa med barn i thailand

Självklart tror vi inte att Milo minns ett dugg av sina första resor, sett till konkreta minnesbilder.

Jack firade sin första födelsedag i Sverige när han fyllde sex år. Alla tidigare år (han fyller den 2: februari…) har vi varit på resande fot (de första tre födelsedagarna i Thailand, den fjärde i Vietnam, den femte i Indien). Denna vinter höll vi oss hemma för att spara pengar, och flyttpacka.

Sin sjunde födelsedag kommer han att fira i Las Vegas.

Självklart kommer de inte ha minnen från alla dessa resor, i form av exakt var vi har varit och vad vi har gjort.

Men det jag vet är att de har blivit vana vid att människor kan se väldigt olika ut. De vet att det är sjukt viktigt att kunna prata engelska (och gärna något mer språk).De kan saker om kartor, religioner och en hel del annat.

Milo och Jack på en underbar plats, Freedom Hut resort på Koh Jum. Foto Ida Thunberg

Och de HAR minnen. Sen är de inte alltid exakta, och ofta säkert ifyllda av fotografier och berättelse från oss vuxna. Men spelar det egentligen så stor roll? Om nu deras känsla är positiv, om de under flera års tid har älskat att prata om resor, om de säger att resa är det bästa de vet – då måste det ju har varit något bra, allt det här resandet.

Och om man nu får säga så om sina barn utan att det anses som skrytigt, så ser jag också att de idag är sociala varelser som tycker om att umgås med både vuxna och barn. De rör sig hemtamt i princip i vilka miljöer som helst, pratar med allt och alla, och jag tänker att ganska mycket av det faktiskt beror på resandet.

MEN. Även om jag nu kan se de positiva konsekvenserna av allt resande med barnen, så är det ju ändå så att det i det allra första stadiet – de första långresorna – handlade om mig. Och om Patrik.

Att vi ville resa.

resa med barn i thailand

Jag som har svårt för den långa vintern därhemma och ville till solen. Patrik som mer och mer började upptäcka resandets många fördelar.

Jag som får jobba en hel del med min vardagsskygghet när jag är hemma, som har lite svårt för rutiner och när allt bara är samma hela tiden. Jag som gärna vill att det ska hända något roligt som bryter av.

Så ja, jag reser för MIN skull! Och även om de orden till en början när jag skriver dem känns lite ego, så inser jag snart att de måste få vara okej.

Jag/vi reser för vår egen skull.

Och där ingår – framför allting annat – att våra barn trivs och har det bra.

Men också att vi själva har det bra. För om vi föräldrar mår bra, om vi har roligt och trivs – ja, då gynnar det ju även barnen i allra högsta grad.

När vi reser idag går allas behov i varann. Jag har ett väldigt litet behov av att göra  ”egna” saker, och det är samma sak med Patrik. Vi – och barnen – trivs med mycket som har med naturen att göra. Jag är definitivt ingen Skogsmulle från början men jag uppskattar när vi vandrar, badar i naturliga varma källor ihop, är på stranden, tar oss till vattenfall och liknande. Så ja, dom sakerna gör jag ju för min skull. Men minst lika mycket för övriga familjens skull, eftersom jag ser och känner hur bra vi har det tillsammans när vi gör dessa saker.

Harmoni är nog ett viktigt nyckelord när det gäller vår familj och resandet. Vi trivs med att vara ihop typ jämt och vi mår bra av det. Så råkar det vara och det är förstås mycket därför vi jämt vill fortsätta resa. För att vi har format nån slags gemensam balans ihop, där allas behov är väldigt synkade. Förstås inte jämt och hela tiden, men väldigt väldigt ofta.

Jag skulle inte vilja resa utan barnen. Okej i jobbet och nån kompis/man-hustru-weekend, eller så. Men utgångspunkten är att jag vill ha dem med, jag/vi vill uppleva allt vi gör tillsammans. Jag lägger ingen värdering i hur andra gör men för mig handlar det mest om att Milo och Jack, och Patrik, behövs för att göra upplevelserna kompletta.

De hör till. De ska vara där, vara med.


Sydön, Nya Zeeland, december 2016

Och. Vi ser och känner varje dag att Milo och Jack älskar att vara på resande fot. Vilket stärker känslan av att vi har gjort rätt.

malaysia med barn

Perhentian island, oktober 2016.

resa med barn thailand

Thailand, 2012.

resa med barn i nya zeeland

Rotorua, Nya Zeeland, december 2016.

**

Följ oss gärna på Instagram!

Categories: JORDEN RUNT Resetankar

Tags:

Veckans krönika: Om tid som vår tids stora lyx

4 Comments
fullsizerender

Krönika, Karlskoga tidning/Kuriren 25 november

Många tänker nog på resande som en lyx, och då inte minst tack vare attribut som vajande palmer och kritvita stränder. En jorden runt-resa, som vi är ute på just nu, anses nog av många som något superlyxigt. Och det är det ju.
Men för mig handlar lyxen framför allt om något annat än palmerna, sevärdheterna och turkost, ljummet hav.
Det allra lyxigaste denna resa är nämligen tiden.
Jag inser ju längre vi är borta hur mycket tid vi annars ägnar åt annat än att vara tillsammans.
Jag har en tendens att jobba lite för mycket. Tar på mig lite för många jobb med stress som följd. Sena kvällar framför datorn.
Konsumtion, som tar tid. Storhandling, kläder som ska köpas, lite ny inredning ibland.
Jag kör mycket bil i jobbet. Timme efter timme på vägarna, i och för sig ofta med en bra ljudbok som sällskap. Men ändå.
Barnen är i skolan och på fritids. Ibland blir dagarna långa, särskilt när Patrik jobbat eftermiddagsskift.
Självklart så städar vi, tvättar och lagar mat också. Det måste man ju göra, så är det ju.
Och naturligtvis skjutsar vi till barnens träningar, kompisar och kalas, det ingår ju också och det är ju ett sätt att vara med. Att vara närvarande.
Jag menar nu inte att mitt liv hemma är dåligt. Tvärtom så är jag väldigt glad över mitt liv, även där.
Men i vår moderna vardag kan jag ändå konstatera att det är så mycket tid som äts upp. Av köer, stress, bilkörande och allt som ska handlas och fixas hela tiden. Heltidsjobb, aktiviteter, shopping, hus och hem.
Det är som om vi har skapat ett samhälle som bygger allt mindre på tid tillsammans med familjen, och jag tror att det är först nu – när jag tillfälligt har klivit ur allt det där – som jag ser mer tydligt hur mycket saker som slukar min tid därhemma.

Vi hyr just nu ett hus i drygt två veckor på en strand på ön Flores i östra Indonesien. Det ligger avskilt från nästan allt. Här finns inga butiker i närheten och inga restauranger.
Inga vattensporter eller andra aktiviteter.
Vi låter dagarna gå här i vårt hus. Äter frukost länge varje dag. Äter alla måltider tillsammans. Badar tillsammans. När jag jobbar en stund gör barnen sitt skolarbete några meter bort.
Att ha tio meter till havet och ett fantastiskt fint hus gjort av bambu är häftigt och härligt. Men – den verkliga lyxen här är att jag har familjen omkring mig hela tiden.
Att alltid känna att man har tid att lyssna är lyxigt. Att låta frukosten ta tid, helt befriat från klockångest och oro för att vi ska bli sena till skolan, är lyxigt.
Att svara ”ja” istället för ”nej jag har inte tid” när Jack frågar om vi ska spela LasseMaja-spelet är lyxigt.
Hemma kan det gå dagar emellan att vi äter middag ihop hela familjen. Här gör vi det varje dag, hela tiden.

lasse maja spel

Vi har ungefär ett halvår kvar av vår resa. Så mycket mer ska upplevas, utforskas och upptäckas. Så många länder, så många platser.
Men framför allt är det en sak som återstår och som känns som den största vinstlotten av dem alla; Nämligen ett halvårs tidslyx, nära nära varandra.

familjen thunberg

**

Följ oss gärna på Instagram!

Tårar, hopp och mycket kärlek

6 Comments
flores-barn

flores barn

Vi kom fram till havet vid lunchtid, till stället vi skulle bo på en natt. Flores är ön där fungerande wifi tycks vara sällsynt, men nyhetssajternas hemsidor tuggades tillslut långsamt fram i våra telefoner via (det ytterst långsamma) 3G-nätet från våra indonesiska simkort.
Ett gäng barn kom direkt fram till Milo och Jack, sugna på att leka. Det tog inte ens en minut innan fotbollsmatchen på stranden var igång.

flores indonesien

Nyhetssajternas rubriker lyste tillslut emot oss.Kan det verkligen vara sant, sa vi till varandra. Inte kunde väl en person med så öppet främlings- och kvinnofientliga åsikter vara på väg att ta makten i det enorma landet i väst.

Vi blev sittande på samma ställe hela eftermiddagen, den där dagen när det var val i USA.
Vi befann oss på en vidsträckt strand några mil utanför staden Maumere i Flores, på en plats som få västerlänningar tycks besöka.
Glada skratt från stranden, timme efter timme. Milo och Jack och deras nya vänner.

Strax före solnedgången kom det två stora sällskap ner på stranden, lokalbefolkningen som hade med sig picknick och som ville njuta tillsammans några timmar här där solen går ner sådär vansinnigt glödande fint i horisonten.

allas lika värde

Vi var kanske 50 personer tillslut som befann oss just här. Fyra stycken såg annorlunda ut, med ljust hår och ljus, om än lite solbränd, hy. Blåa ögon. Annat språk.

Alla log mot oss. Vinkade. Hälsade leende.
Milo och Jack bjöds med barnen de lekt med hela eftermiddagen att leka ombord på en fiskebåt. Det var förstås hur roligt som helst.

3G-nätet var fortsatt mer än långsamt, men vi uppdaterade nyhetssajterna ändå. Något slags sista hopp om att det skulle ändras precis i slutet.
Jag märkte hur tårarna rann när jag insåg att det var kört. Vad är det som händer? Vad är det som får så många människor att tycka att en viss hudfärg och vissa andra attribut gör dem mer värda än någon annan?

Vi reser av egen fri vilja, och tack vare att vi är privilegierade nog att kunna göra det. Att jämföra det vi upplever med människor som hamnar i främmande länder på grund av att de flyr är kanske konstigt. Men jag måste ändå reflektera över vilken värme och vänlighet vi möter, som långt ifrån alla som kommer nya till ett land får känna.
Trots att det är vi som är de som ser annorlunda ut så välkomnas vi var vi än kommer med öppna armar och vänliga leenden, och långt ifrån bara av dem vi handlar hos eller bor hos.

Det känns så ledsamt när vi sitter där, den där eftermiddagen som sen övergår ikväll.

Men så höjer vi blicken, och ser våra barn som leker tillsammans med de indonesiska barnen. Det har gått fem timmar nu sen leken började, och den pågår fortfarande. Allt medan solen sjunker och vi snart bara ser barnens silhuetter i havet med den brinnande himlen som kuliss.

Och vi säger till varandra att det är det här vi måste ta med oss. Att det finns hopp.
Barnen och deras sätt att så otvunget leka med varandra. Kritvitt hår och blänkande svart. Bruna ögon och blåa. Och samma lyckliga skratt, samma glädje över målen i fotbollsmatchen på stranden.

Det, och allra mest det, tog vi med oss från den dagen.

fullsizerender

För bra för att vara sant?

9 Comments
fil-2016-09-24-01-30-22

fil-2016-09-24-01-30-22

Ikväll är det dags att gå på planet, det blir nattflyg mot nästa destination.
Vi har inte ens varit borta en månad än, men det känns så mycket längre än så. Dubai känns som evigheter sen. De första, inledande dagarna i Colombo likaså.
En orsak är förstås att vi har späckat tiden i Sri Lanka på ett sätt som inte riktigt är likt oss. Många stopp på två, max tre nätter.
Mycket aktivitet. Många utflykter (sett vilda elefanter, snorklat med hajar, träffat massa apor i klipptemplet och mycket mer)

Det var inte riktigt meningen att det skulle bli en sån rivstart. Men det blev nog faktiskt så att Sri Lanka liksom tog oss med storm.
Grejen är att vi har mått så bra. (Jag är inte vidskepligt lagd så jag lägger inte till något ”peppar, peppar”. Det som händer, det händer..)
Men hittills: wow!
Ingen av oss har haft ens det minsta lilla magtrassel. Ingen jetlag, inte bränt oss av solen, inte ramlat ner från några klippor eller blivit bitna av hajar.
Vi har sovit bra. Skrattat så himla mycket.

Inte vet jag om vi är höga på nån slags jorden-runt-resan-är-igång-adrenalin alla fyra. Men en massa energi har vi verkligen haft, allihop.
Knappt några dippar alls, och nu låter det ju som att jag överdriver och hittar på för att det ska bli sådär Facebook-rosaskimrande bra allting.

Men jag gör faktiskt inte det.
Vi har haft otroligt bra veckor i Sri Lanka. Ja, tempot har varit högt och det är dags att landa lite mer ett tag (vilket vi ska göra från och med imorgon och ett litet tag framöver)

Sen har vi förstås vår resevardag här också. Allt är inte jättekul hela tiden.
Trista, urvarma bilfärder i timmar på små skumpiga vägar i en sunkig bil när man bara vill komma fram. Kläder som aldrig torkar i den fuktiga luften. Strulande wifiuppkoppling just när man skulle skicka iväg det där långa jobbmejlet, gå in på Internetbanken och fixa ärenden eller lägga upp ett blogginlägg med en massa bilder.
Och en jobbig grej med många korta stopp, som vi har haft nu, är att packa om och packa smart hela tiden. Bärande på väskor som väger 25 kilo och nojjandet över om passen är med, och om vi fick med allt från boendet vi nyss lämnat.
Det är mycket fix med att hitta bra resvägar, få till okej priser på alltifrån korta till längre resor, ta ut tillräckligt mycket pengar när man väl hittar en bankomat, se till att inte förvara alla pengar på ett ställe, osv, osv.

Så vi gör mycket annat också, mer än att bara utflykta oss hela tiden.

resa med barn sri lanka

Men en viktig faktor för trivseln är nog också att vi har en väldigt realistisk syn på det resande livet. Vi förväntar oss inte det perfekta varenda dag. Allt det där ovan ingår. Det är det som är vår vardag nu.
När vi säger att vi har det ”jättebra” så har vi det, enligt våra referensramar. Och där ingår inte bara paradisstränder och vilda elefanter, utan även vår gemensamma resevardag.

img_0429

Väntan och köer – också en del av resevardagen

Vi vet att det kommer utmaningar. Vi kommer att bli sjuka nån gång. Vi vet att det krävs en hel del av oss alla fyra för att det ska fungera att leva så här tätt inpå varandra dygnet runt, dag efter dag efter dag.
Gnäll och bråk är två väldigt dåliga grejer i sammanhanget, som vi därför håller oss rätt mycket ifrån (även barnen) Jag tror vi fattar allihop att det liksom inte funkar att gnälla, tjata och bråka.
Det blir bara jättejobbigt då, för allihop.
Vi har inga flyktvägar. Oftast inte ens en dörr att stänga för att få vara i fred.
Självklart kan man ta en egen simtur, eller promenad, bara förklara att just nu vill jag inte göra någonting mer än att bara sitta här.
Men ganska snart är vi ju ”tvungna” att vara tillsammans igen.

Så, en sak som jag inser att vi är bra på är att gilla läget. Det är som det är. Att göra det bästa av situationen. Och – ännu viktigare – vi gillar varandra.
Vi har väldigt roligt ihop, och jag känner det verkligen som att vi är ett litet team som bygger denna resa tillsammans. Alla fyra.

safari sri lanka

Jag måste också ge en massa cred till Jack och Milo, som är otroliga när det gäller detta att vara på resande fot. Vi får påminna oss själva ibland om att de bara är sex och åtta år, och vi är medvetna om att vi ställer en del krav på dem.
De bär sina saker själva, knallar uppför berg, finner sig i att sitta stilla på ett tåg i sex timmar, och i en ganska sunkig minibuss i fem timmar på rätt dåliga vägar. De äter den mat som finns, hälsar och pratar med människor vi möter och jobbar på jättebra med sitt skolarbete.
De gör resandet så mycket enklare, och framför allt roligare.

tåg ella kandy

Så. Nu kör vi vidare. Stärkta av en fantastisk tid i Sri Lanka och riktigt peppade inför vad som ligger framför. På bloggen kommer Sri Lanka att leva ett bra tag till, vi har mycket kvar att berätta om detta land.

Men vi hoppas också att ni vill hänga med oss till Malaysia! Imorgon landar vi, förhoppningsvis om allt går som det ska, på en liten, liten strand på en liten, liten ö.

Tack för att ni följer med!

guesthouse trincomalee
Vi. Middag på stranden
i Trincomalee.

**

Följ oss gärna på Instagram!

Det är nu som livet är mitt, jag har fått en stund här på jorden

20 Comments
IMG_0519

IMG_0519

10 dagar har gått.
10 dagar av vårat gemensamma livsäventyr.
Jag, Patrik, Milo och Jack. Precis sådär nära som jag längtat så mycket efter.

Vi har hållit ett högre tempo än vi hade tänkt oss. Jag hade faktiskt räknat med att vi skulle bli sjuka några dagar under de här första veckorna, eller i alla fall rejält påverkade/trötta av tidsomställningen och/eller det mentala i att vara på väg.
Men tidsskillnaden gick oss helt spårlöst förbi, bara två timmar i Dubai och nu i Sri Lanka är det 3,5 timme från Sverige och alltså 1,5 från Dubai. Och när vi landade här var det natt, så den lilla skillnaden löste sig direkt.

Känslomässigt då? Jo, det känns otroligt otroligt bra att vara iväg.
Jag/vi har haft/har en del saker kvar att fixa med, typ några banksaker, och jag har några pågående och kommande jobbprojekt som jag lagt en del tid på under den dryga veckan som gått.
Därför har vi också valt att bo lite extra tjusigt fram till nu, för att kunna räkna med bra wifi och veta att man har ett gäng kontaktuttag osv, för att kunna ladda allt efter ordning.

Det har varit bekvämt och känts lyxigt. Det har varit fina pooler och fina rum.

cinnamon colombo
Cinnamon Lakeside, Colombo

sigiriya hotel
Camellia Resort, Sigiriya

Men så idag reste vi ut till Sri Lankas östkust och flyttade in på ett litet guesthouse som ligger på stranden. Och när vi flyttade in här, i ett ganska trångt rum med två sängar, en liten hylla, ett badrum modell enkelt, och en supertrevlig liten man som tog emot och som, bland annat, förklarat att det inte finns någon regelrätt restaurang, men att dom gärna ordnar middag på stranden åt oss på kvällarna om vi vill. Det är bara att vi säger till.
– Seafood, daal, fish, curry and rice, sammanfattade vår man, och vi sa förstås på stående fot att vi gärna äter här på stranden ikväll.
Då kändes det liksom som att vi kommit fram, på riktigt.

Vi har badat i havet, och Patrik och barnen gick iväg och köpte lunch för några kronor i något litet gatustånd en bit bort som vi åt upp på stranden.
Jag tror våra backpackersjälar kommer att få det bra här. Lyx i all ära, men det är något visst med ställen som detta.

dyke rest sri lanka

Här ska vi landa någon vecka nu. Låta dagarna gå i långsam takt.

dyke rest trincomalee

Vi har sovit som barn allihop sen vi reste iväg, och jag som stundtals har rätt knäpp sömn (särskilt de senaste veckorna hemma i Sverige innan resan, inte mycket sömn alls) är så glad av att sova från stunden jag lägger huvudet på kudden tills jag vaknar utvilad på morgonen.

Jag slappnar av mer och mer. Njuter av att vistas så mycket utomhus (det blir ju från morgon till kväll), och jag njuter av att vara NÄRA. Vi har börjat med lite skoluppgifter med Milo och Jack och det känns roligt och inspirerande.
Vi har varit på helt fantastiska utflykter, som vår ökenutflykt, som detta spontanstopp vid The Golden Temple med alla aporna och även två andra utflykter som jag ska skriva mer om inom kort.

elefanter sri lanka

SÅ härliga upplevelser, och barnen är verkligen jätteglada över vad de fått uppleva och säger ofta hur glada de är att vårat äventyr har börjat.

öken dubai

Jag känner mig stolt över att vi är iväg. Stolt över våra positiva, uppmuntrande och uppskattande barn. Stolt över att vi fick ihop de sista månaderna hemma och slutförde i alla fall nästan allt vi hade hoppats.
Vi tror och hoppas ju att det ska gå bra med resan, och oavsett allt så har vi i alla fall provat. Vi har satsat allt på en dröm, och nu är vi mitt i den.
Just här och nu använder vi vår lilla stund på jorden till exakt det vi helst av allt vill.

Jag känner mig mycket lycklig och tacksam över detta.

blogg resa jorden runt

**

Följ oss gärna på Instagram!

Att bryta ekorrhjulet

9 Comments
thai-resamedbarn39

Jag berättade för ett tag sen om att det kom ett sms.
Det var från en för mig okänd kvinna, Jenny, som delade med sig av sina tankar och beskrev hur hon upplevde sig sitta fast i ekorrhjulet. Jobba – sova – konsumera. När hon egentligen bar på andra drömmar, inuti sig.
Hon undrade om jag ville dela med mig av några råd, något som beskrev hur jag/vi har tänkt och tänker och hur vi gjort för att inte fastna.

ekorrhjulet

Det är inte alla som vill eller har möjlighet att till exempel åka på en lång resa för att bryta det snurrande hjulet. Men jag är så övertygad om att många fler i alla fall skulle kunna leva lite annorlunda och förverkliga i alla fall någon av sina drömmar.
Med en knapp månad kvar till vår jorden runt-resa får vi en hel del kommentarer på det temat just nu, från kända och okända: ”Åh, ni gör ju det där som jag har drömt om i alla år men aldrig gjort”, ”Tänk om man hade varit som ni och kunnat göra det ni ska göra!”, och liknande.

Jag känner att jag kanske upprepar mig lite ibland men så får det nog bli i en blogg, ibland blir man lite sammanfattande, inkluderat även en del jag skrivit förut.
Men, med det sagt, så: vi är ingen konstig eller ovanlig familj med ovanliga förutsättningar. Vi är som väldigt många andra barnfamiljer.
Vi bor på en ort med runt 7000 invånare i tätorten. Vi hämtar och lämnar på skola och fritids, vi bråkar ibland, lagar snabbmakaroner ibland för att vi inte orkar nåt annat, vi äter tacos på fredagar och ser på Idol, Gladiatorerna och Melodifestivalen på tv. Vi har två bilar; en begagnad Saab kombi (som dock verkar ha gjort sitt i vår familj nu) och en mindre Ford Focus.
Vi storhandlar på Ica Maxi, har det ofta lite för stökigt hemma och glömmer att skicka med regnkläder till skolan ibland fast det spöregnar.

Jag har genom åren fått brottas en del med att jag har lite svårt att hitta lugnet och harmonin i vardagen. Jag kan ibland drabbas av nån sorts panik när det är höst och jag sitter där i bilen för att skjutsa igen, samma tid som igår morse, och samma tid som jag kommer att skjutsa nästa dag.
Jag är inget stort fan av ett liv som framför allt rullar på med hjälp av rutiner, och det är inte alltid positivt.
Jag skulle vilja vara en bättre vardagskramare, på riktigt.

Att tycka om sin vardag är ju jätteviktigt, det är ju den som är en stor del av livet. Nu gillar jag ju mycket i den såklart, men jag kan liksom fysiskt känna hur mina obehagstaggar fälls ut så fort jag känner att jag är på väg in vad som känns som det där ekorrhjulet.

För mig är det nämligen lite skillnad på vardag och ekorrhjul. En vardag kan ju innefatta så mycket, medan ekorrhjulet för mig mer är när det slår över och in i något man inte riktigt vill ha.
När tankarna bryter igenom alltför ofta om vad det egentligen är jag håller på med.
Jobba – sova – konsumera, skrev Jenny som skickade sms:et.
Och hon trivs inte med det. Hon vill ha något annat. Bryta sig ur ekorrhjulet.

Jag tror att det är viktigt att inte fastna i vad jag INTE vill ha.
Och istället försöka börja med att hitta fram till hur jag skulle vilja ha det istället.

Hur skulle jag vilja att mitt kommande år såg ut? Jag tänker att man kan drömma på lite först, och sen bryta ner det i delar.

Jag vill inte låta som en flåshurtig ”TÄNK POSITIVT”-skrikare, men en sak jag faktiskt vurmar väldigt mycket för är målbilder. Dom har hjälpt mig, massor.
Just för att jag då ”lurar” hjärnan att fokusera på hur jag skulle vilja att det var istället, istället för på vad som är dåligt nu.

Om jag ser en bild framför mig under några vinterveckor tillsammans med familjen i ett varmt land – istället för att bara tänka på hur skitjobbig vintern kommer bli med all j-a snö och mörkret och att jag är fast i allt det där för att ”vi säkert inte kommer iväg i år heller”.
Då är jag faktiskt ganska övertygad om att chansen är större att komma iväg.

Alla våra resor har börjat som drömmar. Den första, när Milo var bebis, kändes först mest bara galen när tanken kom. Så kan man väl inte göra? Det har vi väl inte råd med?
Men vi ville, och vi gjorde det. Och så har det fortsatt.
Om jag ska ge mig och Patrik nån cred så är det nog detta: att vi har sett möjligheterna i drömmarna, väldigt sällan problemen.
Hur skulle vi kunna göra för att nå dit?
Vad ser vi framför oss?

thailand med bebis

Det måste ju inte vara så att livet framför allt känns härligt under några veckor nu på sommaren när man kanske har semester och bryter av allt det där som man alltid gör annars.
Den där upplevelsen av att ”sitta fast” är ju nämligen något som vi som människor faktiskt själva kan styra över. Det där med att man är chef över sitt eget liv stämmer ju faktiskt. Sen kan omständigheterna göra saker mer eller mindre svåra/enkla/tuffa/krångliga. Sjukdom är ju till exempel en sådan sak som verkligen kan påverkar ens möjligheter. Men jag tror ni förstår hur jag menar.

Att bryta ekorrhjulet kanske också kräver en annan typ av förändring än ”bara” till exempel en resa, som kanske att byta yrke eller arbetsplats.
Jag vet, det kan man inte bara göra hur som helst.
Men det är i alla fall inte omöjligt. Människor byter jobb, startar egna företag utan en krona på fickan och börjar plugga fast dom passerat både 40 och 50.
Det går. Kanske inte på något enkelt sätt.
Men det går.


Hur vill jag leva?

Det kan låta som en lyxig fråga att ställa sig. Som om det bara är att bestämma det själv!
Nej, men man kan påverka sin tillvaro själv, åtminstone till viss del.
Och man måste låta sin förändring få ta tid. Jag är själv rätt otålig av mig, om jag får en idé/tanke vill jag helst att det ska hända direkt.
Men allt det där som har blivit till ett ekorrhjul i ens liv är ju saker som har fått snurra där under lång tid. Det är klart att det tar tid att vänja om hjärnan.
Men det går.

thai-resamedbarn23
Två månader i Thailand vintern 2012. Bild från Koh Phangan.

Nästa inlägg i den här lilla ”serien”, och som en fortsättning på ekorrhjulstankarna, får bli om Att våga.

**