Ljuvliga Annie – Ljuvliga helg!

No Comments
IMG_3774

IMG_3774Ibland känns det som om tillvaron är en enda kamp mot tiden. Det tycks alltid finnas för lite av den, och jag kan tycka att det lite för ofta är för svårt att få till den där eftersträvansvärda balansen.

Men så kommer de. Stunderna. Dagarna.

När jag lever lite extra.
När jag samlar på mig. Fyller upp.
**

Jag fick en väldigt fin födelsedagspresent av min lilla familj och nyligen blev det dags att inkassera den.

En övernattning på VACKRA Villa Billerud i Säffle, och med höjdpunkten ANNIE! Musikalen Annie sattes upp av SäffleOperan och jag och vi alla fyra tyckte att det var så fantastiskt bra! Fin story för både vuxna och barn, proffsigt framförande, riktigt fin sång!!
Det roliga var att jag inte visste om att denna spelades här i Värmland, så jag fick verkligen en överraskning när Patrik hittat denna och styrt upp med bokning av bokning på detta speciella boende med utomhus-jacuzzi och otroligt fina rum.
Jag älskar verkligen verkligen överraskningar, och eftersom det i vanliga fall är jag som hittar och bokar det mesta när det gäller våra resor och utflykter så betydde det mycket för mig att få släppa taget en helg och bara njuta!

IMG_3762IMG_3735IMG_3779 2Patrik hade också fixat en härlig tapasbricka från Ekmans på Torget i Karlskoga, som vi avnjöt efter musikalen!

IMG_0293Nästa morgon vaknade vi till snö!

IMG_0286IMG_0283Frukost i stora salen, Villa Billerud, Säffle.

IMG_0363


Krönika om lyxen i att komma hem när pausknappen redan är intryckt

No Comments
FullSizeRender 3

– Hur känns det att vara hemma då?

komma hem

Det är den absolut vanligaste fråga vi har fått under den senaste månaden. Hemma igen efter att under drygt nio månader ha besökt 13 länder i fem olika världsdelar och haft 70 olika boenden.
Ja, hur känns det att vara hemma?
Det konstiga är att jag aldrig riktigt vet vad jag ska svara på den frågan.
På många sätt inser jag att vi gjorde det enkelt för oss när vi landade i Sverige mitt i försommaren, långt ifrån oktoberblåst och februarikyla. Det är inte bara vädret och ljuset, utan lika mycket allt det glada som Sverige visar upp just nu.
Vår senaste månad har varit fylld av roliga saker; fester med familj och vänner, grillkvällar, midsommarfirande i dagarna två och ett fantastiskt bröllop i midnattssolens Luleå. För att nämna något.
Så det är klart att det på många sätt känns alldeles toppen att vara hemma igen.
Samtidigt är ju sommaren också något av ett undantagstillstånd. Barnen går inte i skolan. Och deras aktiviteter har sommaruppehåll. Det innebär också uppehåll från att sälja idrottsrabatter, Newbody-kläder och att komma ihåg att infinna sig på rätt plats och rätt tid på föräldramöten.
Vi kom hem till en intryckt paus-knapp, och den mjukstarten tror jag varit viktig för oss.
För hur mycket jag än älskar att barnen är aktiva och har sina olika fritidssysselsättningar så kräver de ju mycket tid. Tid jag gärna ger, men som jag just här och nu nog hade haft lite svårare att mäkta med.

FullSizeRender 4
Jo, en simtävling har vi ändå hunnit med! Milo på bana 2 🙂

I mångt och mycket skulle jag nog beskriva den senaste månaden som en egen bubbla. Mycket utanför den känns fortfarande märkvärdigt långt borta.
Många av mina vänner och kollegor uppdaterar just nu sina sociala medier med massor av rapporter från Almedalen på Gotland. Det är seminarier av alla de slag, partiledare som talar och intressanta debatter och diskussioner.
Jag är väldigt intresserad av politik och nyheter men nu märker jag att jag sållar mycket mer än vanligt bland det jag läser ur rapporterna därifrån, och ur nyhetsflödet överlag. Det känns fortfarande som något långt borta.
Min värld har varit så stor men samtidigt så liten det senaste året, med totalt fokus på vår lilla familj och det vi valde att göra för stunden.
Visst har vi följt svenska nyheter, men i betydligt mindre utsträckning än i vanliga fall. Och visst märker jag att jag börjar trappa upp, men med små steg, och fortfarande med nästan helt bortkopplade dagar.

komma hem
På väg hem till vår hyrda lägenhet efter en härlig familjemiddag några dagar innan bröllopet i Luleå

– Vad blir nästa resa? frågar en del också, de som inte riktigt tror att vi kommer klara av att vara stilla någon längre stund.
En fullt förståelig fråga, och jag kan medge att mina resesöknings-appar har använts lite flitigare än jag antar är sunt även under den senaste månaden.
Men nej, vi ska ingenstans. Inte just nu. Nu ska vi träna oss i att vara hemma. Att trappa upp. Göra oss redo för idrottsrabatter och oktober (om det nu går) och hitta på egna sätt för att hitta äventyret i vardagen.
Hur det kommer att gå vet jag faktiskt inte, men jag är glad – väldigt glad – att få påbörja allt detta med pausknappen intryckt.

***

FullSizeRender 4
Avslutar med en snabbt avtryckt bild som jag älskar, och som får symbolisera allt litegrann. Min svägerska, bruden – I love her! Och jag älskar vår hela familj, som kämpar på, kör på, och som gör så mycket för det där som gör att vi alla ska må bra. Och som ger mig, Patrik, Milo och Jack ett hemma. Tack våra familjer. För att ni är ni.

FullSizeRender 4

Krönika publicerad i Karlskoga Tidning/Karlskoga Kuriren 7 juli 2017

Att komma hem igen

20 Comments
IMG_9927

komma hem
Letälven, Degerfors. Bild tagen av Patrik nu på morgonen.

Jag hälsar dig vänaste land uppå jord…

Sveriges nationaldag, och vi är hemma. Rakt in i den vackraste tiden som finns härhemma.
Vi kom hem tidigt igår morse.
Ett väldigt efterlängtat möte med morfar/pappa på flygplatsen där han hämtade oss, och sen några timmars bilresa genom Sverige hem till Degerfors.

FullSizeRender 2 kopia

Vi bor hos mamma och pappa nu, tills vi hittar något eget. Mitt barndomshem. Barnen bor i mitt gamla rum.
Vi sålde ju vårt eget hus innan vi åkte, och det känns fortfarande som helt rätt beslut. Huset var fantastiskt på många sätt, men det känns jättebra att vi har en nystart framför oss.
Om vi nu hittar något någon gång… (det finns väldigt få bostäder lediga i Degerfors just nu och sen rätt länge tillbaka)

Det finns mycket som är fantastiskt med att vara hemma. Framför allt det uppenbara, att träffa familj och vänner igen. Vi har saknat dem.

Men det är inte bara lätt att komma hem. Det är en sån overload av känslor just nu och även om vi har försökt förbereda oss så är det svårt att veta hur vissa av känslorna och tankarna ska hanteras.

Logiskt sett borde det bara vara massa glädje och tacksamhet. Vi är hemma. Det gick bra. Vi gjorde det.
Det var så mycket som INTE hände. Vi blev inte rånade. Vi blev inte av med något bagage. Vi blev inte överfallna. Hamnade inte i någon trafikolycka. Barnen blev inte sjuka (mer än någon kort febersväng).
Vi blev inte av med passen så vi behövde krångla med ambassad och konsulat och hur man nu gör.
Allt gick så över förväntan bra.
Och självklart är den tacksamheten jättestor. Liksom den att vi har familj, släkt och vänner att komma hem till, människor som verkligen bryr sig om oss, som har stöttat oss under hela resan och nu välkomnar oss hem på ett jättefint sätt.

Självklart, självklart är dessa känslor stora och viktiga.

Men det finns också ett vemod över att det är över. Jag har alltid haft svårt, känslomässigt, att komma hem från våra lite längre resor och jag/vi har verkligen försökt förbereda oss på detta. Men det blir fortfarande konstigt att ha den här stora tomhetskänslan i kroppen samtidigt som den där stora glädjen och tacksamheten över allt vi har omkring oss är jättenärvarande.
Det känns ju nästan som att de olika känslorna inte borde gå att kombinera.
Det borde vara antingen eller.

Ändå är det inte så.
Vi har svårt att sova (förmodligen också fortfarande lite jetlag från Brasilien eftersom vi aldrig riktigt styrde upp det där i Paris) och vaknar tidigt.
Patrik är just nu ute och cyklar runt Degerfors. Rastlöshet och tankar som måste ut.
Jag vaknade supertidigt efter några få timmars sömn och det liksom kliar i kroppen av alla dessa olika känslor.
Får också lite dåligt samvete och känner mig stundtals otacksam på grund av vemodet/det där krypande, lite jobbiga.
Samtidigt förstår jag mig själv; vi har nu tagit steget ur vår resebubbla, vår egen familjebubbla där bara vi fyra fått vara och leva precis som vi velat. Utan några led vi varit tvungna att rätta in oss i.

IMG_9717
Bubblor utanför Louvren, Paris.

Ja ni hör ju, ett galet virrvarr av allt.

På sätt och vis vill jag att vi ska vara på resa jämt. Det passar oss så vansinnigt bra. Och mitt/vårt stora projekt just nu är att inte låta resan ta slut här.
Den måste fortsätta finnas.

Det sista vi vill är att resan snart ska kännas som ett drömskt minne, och att vi och allt omkring oss är tillbaka i samma spår.
Vi har insett så många saker om oss själva och om hur vi vill leva även i fortsättningen, men det är också en hel del jobb för att komma dit.
Det är lätt att halka in i ”som vanligt”.
Men vi är inte som vanligt längre.

IMG_9927
Uppe på toppen av Eiffeltornet i Paris i söndags, vår jorden runt-resas sista dag. Jag ska skriva mer om Paris. Också. Vi hade en fin avslutning där.

Det har hänt saker med oss alla fyra och detta måste vi både ta ansvar för att hantera, och låta ta plats.
Och jag tror faktiskt att vi kommer att ändra på ganska mycket i vår tillvaro.

Bloggen känns viktigare än nånsin. Jag behöver den här ventilen, och hoppas ju att ni som följt vår resa vill följa även den här nya delen av den, eller hur jag ska uttrycka det.
Det känns ju lite grann som att ni känner oss nu, även många av er som vi inte känner sen tidigare. Om ni förstår hur jag menar.

En dag i veckan har jag bestämt mig för att ha ett inlägg från den gångna resan. Jorden runt-tisdag, kanske?
En text eller betraktelse om ett särskilt ögonblick, stund, känsla eller plats som jag kanske inte skrivit om förut.
Det finns så mycket mer jag vill bevara och berätta om. Jorden runt-tisdag. Ja, vi kör på det.
Och de andra dagarna får ni kanske stå ut med det här ett tag. Om det här med att komma hem.
Men ändå låta resan fortsätta.

Vi SKA klara det. Det måste vi.

Vi önskar er en fin nationaldag i vårt vackra Sverige.

IMG_9719

Skärmavbild 2017-06-06 kl. 07.56.27
Foto: Mamma (igår). De andra på bilden är min lillebror Erik, hans fästmö Sara, barnens farmor och min pappa.

**

Tillbaka till startsidan

Alla våra Jorden runt-inlägg