Vi kommer nog aldrig mer att uppleva ett så händelserikt år som 2017 blev för oss.
När klockan slog tolv förra nyårsnatten var vi mitt i vår jorden runt-resa, och just då i ett hus med vänner vid otroliga stranden Ninety mile beach på Nordöns spets på Nya Zeeland.

Allra mest är jag bara glad över vår resa, så extremt tacksam över allt vi har upplevt. För oss är resan så levande, barnen har fotoväggar i sina rum, vi refererar så ofta till saker som hände, människor vi träffade, platser vi såg.
Men ibland tar nästan saknaden över det roliga, om man nu kan säga så. Ibland värker det så mycket inuti att jag nästan hinner tänka att det hade varit enklare om vi aldrig hade åkt, för då hade jag inte vetat hur fantastiskt det var.
Låter förstås helt snurrigt när man uttrycker det högt, och ni fattar ju att jag aldrig hade velat ha en enda sekund ogjort (utom möjligen magsmärtorna och sjukhusvistelsen i Rio de Janeiro, då…)

Jag och Patrik utanför huset vi hyrde på ön Ometepe, Nicaragua. FOTO: Milo

Men ibland känns det verkligen.
Jag saknar oss fyra tillsammans på det sättet. Jag saknar upplevelserna.
Vi åkte på en kryssning till Tallinn helgen före jul och gick på julmarknad och hängde runt på färjan. Det var som att vi alla fyra direkt hamnade i vårt rese-mood. Som om nånting händer med oss när vi vet att vi har obruten tid ihop, med nya upplevelser. Även om det “bara” är en Stena Line-färja och en dag i gamla stan i Tallinn. (se “Jorden runt-snack med Milo & Jack” från den resan, avsnitt 14! På vår FB-sida)

– Jag känner mig friare utomlands! sa Jack när vi gick där bland de mycket gamla och vackra husen i Tallinn
Han riktigt strålade hela helgen. Så glad och så lycklig. Han älskar resandet så mycket, denna lilla resesjäl.

Tillbaka till början av året. Vi reste från Nya Zeeland till Hawaii. Vidare till Las Vegas. Sen Nicaragua, älskade Nicaragua. En särskild plats i hjärtat.
Costa Rica, Panama och sen Galapágos.
Galapágos, ja.
Det är så många som frågat oss sen vi kom hem om vad som var bäst.
Svaret är alltid att det egentligen inte går att välja, det är så många platser som inte går att jämföra med varann. Men om jag hade kniven mot strupen och var tvungen skulle jag säga Galapágos. Det överraskade på så många sätt.
Det var underbara aprilveckor vi hade där, inklusive Milos födelsedag.

Jo förresten, innan jag fortsätter, så har vi ju flyttat också. Vi kom hem i juni och hade ingenstans att bo. Men det var visning på ett hus samma vecka som vi kom hem. Vi gick hit, kände att det kändes bra. Och så vann vi budgivningen.
Vi flyttade in i slutet av juli och vi har definitivt inte ångrat oss. Det var som att det var vårt hus som stod och väntade på oss.
Jag är glad över vårt hus. Det är inte så stort, jämfört med det vi hade innan, men det räcker åt oss. Och jag har min kvällssol på somrarna, och en äng att titta ut på. Barnen har massor av kompisar i kvarteren omkring oss.
Det blev bra.
Vi började jobba direkt när vi kom hem. Båda med samma sak som förut. Det har blivit en hel del resereportage, i Dagens industri, Di Weekend och Expressens Allt om Resor.
Vardagen är intensiv. Fin. Milo tränar simning fyra gånger i veckan och fotboll två. Jack har i höst kört fotboll och simning, och nu på slutet även börjat med innebandy. Läxor, matcher, simtävlingar, promenader till skolan, storhandling, fix, vardag, livet.
Dessutom hoppade jag i sista stund inför hösten på en utbildning, faktiskt. Något jag inte har berättat om för särskilt många. Det har liksom blivit min egen grej, som jag gör för min egen skull.
Travel Acadamy, TRAC, heter utbildningen och jag läser den på distans i Uppsala samtidigt som jag jobbar med mitt vanliga journalistjobb.

Det är ju så att jag älskar detta med resande, men även reseplaneringen, ja själva reseproduktionen. Jag har också insett att jag och vi nog faktiskt har en del vi skulle kunna bidra med till andra här. Och det vill vi göra.
I vilken utsträckning och omfattning vet jag inte än, men som det känns inom ramen för vårt eget företag (som vi redan har).
Researrangör, resekonsult, en personlig resebyrå?
Ja, just nu är framtiden inte helt glasklar men den känns spännande. Journalistiken har jag kvar, absolut, men tanken på att addera något mer inom resebranschen känns sjukt kul.

En stor bonus med TRAC-utbildningen har blivit att jag har hamnat i världens typ bästa klass! Jag är så glad över dessa människor, som jag inte alls hade tänkt in i helheten när jag tänkte på utbildningen, jag bara tänkte ämnen och praktiska saker.
Men så dyker det upp en Marcus, två Sabinor, två Louise:ar, Therese, Camilla, Jennie, Josefine, två Annor och ett gäng andra finfina människor. Som jag skrattar med dessa! Som vi har pratat, lärt oss saker av varandra, delat reseminnen, tankar och ännu mer skratt. Och då har vi ändå inte träffats IRL särskilt många gånger.
Men de har verkligen förgyllt mitt 2017.

Precis som barnens klasskamrater, lärare, idrottsledare och andra vänner har förgyllt deras (och därmed våran) tillvaro. Milo och Jack har det bra, Strömtorpsskolan har blivit så himla bra för dem. Vi är lyckligt lottade som hade den skolan och dessa klasser att komma hem till!
Plus naturligtvis riktigt fina vänner och familj.
Vi var också på bröllop i Luleå i juli när Patriks bror Pär och hans Annica gifte sig.
Och jag fyllde 40 och blev FANTASTISKT fint firad! Gång på gång, dessutom.

En del av allt firande: PAAARTYYY! Med resetema, såklart. Här är gänget som kom och firade med mig hemma i trädgården, grymma allihop!

Ja, jag tycker att vi har lyckats ganska bra med att komma hem.
Sen är det vinter just nu och för mig är det alltid rätt tufft. Jag dör litegrann av mörkret, det känns som att jag försvinner och jag tycker inte alls om att vara utomhus. Jag tycker bättre om riktiga vinterdagar, jämfört med slask och gråkallt, det gör jag förstås. Men inte ens då trivs jag sådär jättebra. Det är för mörkt, och jag fryser.
Så det är alltid nu, den här tiden, som jag längtar bort som mest. Saknar som mest.

Snorkling med havssköldpaddor på Galapágos

Efter Galapágos åkte vi till Peru.
Det var en upplevelse som känts lite svår att beskriva i efterhand. Vi älskade Cusco, Sacred Valleys ruiner. Pisac, kära Pisac där vi hade en otrolig vandringsdag bland annat. Gud vad jag saknar Peru nu när jag skriver detta, känner jag.

…och förstås Machu Picchu. Oförglömligt.

Brasilien. Segelbåten Brenda som vi bodde på. Fiskebyn Picinguaba där vi fick en egen hund. Lilla Pisco.
Paraty. Rio de Janeiro. Salvador.
Bitterljuva dagarna i Paris, när allt snart var över och allt var jättesorgligt men där vi ändå hade så roligt och fint.

2017 kommer aldrig att kunna bli ett år bland alla andra.

**

Jag ligger här på vår för hösten nya soffa (gigantisk för att kunna rymma ungar, vänner och oss själva), med vår julgran och adventsstjärnorna som enda belysning.
Resten av familjen sover.
Vi har det bra. Vi har haft en bra jul med familj och närmaste släkten. Ett otroligt 2017.
Och vi planerar för nya resor.
Indien och Marocko väntar. Jag har inte berättat om Marocko än men ska göra det någon dag.
Och till sommaren – kanske en roadtrip genom östra Europa? Eller ibland tänker vi båtluff i Grekland. Vi verkar också längta till Island allihop, och så vill vi till tusen andra ställen.

Men först: nyårsfirande med några av våra absolut bästa vänner. Tacksam. Även för det.

Tack 2017.