You searched for "bastimentos". Here are the results:

10 år!! Milo vår Milo, Grattis på din dag!

No Comments

Han virvlade ut en vacker aprildag, flera veckor före utsatt tid.
För att uttrycka det milt: Jag var inte riktigt beredd. Jag skulle ju bara vila en stund och sen gå upp och göra något annat i kanske tre-fyra veckor till.
Men när jag reste mig ur sängen efter vilan så stod det väldigt klart, på ett forsande uttrycksfullt sätt, att livet hade planer på att förändras lite snabbare än så. Typ, på en gång.
Så kom han. Märkligt svarthårig med tanke på att hans pappa nog är Degerfors blondaste man. Jag tog det dock rätt bra, eftersom jag hade koll på att det trots allt var rätt gener som hade skapat just det här lilla miraklet.
Och den ljusnade rätt fort, den där lilla kalufsen.
milo
I Costa Rica förra våren – Milo älskade verkligen denna sengångare!!

Ibland inser jag att jag är lite extra mammig just med dig, Milo min Milo. Kanske är det för att du kom först. Att jag fick dig innan jag hade fått träna en gång på att vara mamma och släppa taget ibland. Med dig har jag lite svårare att släppa tankar på hur du har det, att du säkert mår bra, att du trivs och att du tillåts vara allt det där fantastiska som är du även i skolmiljön, som ju ibland kan vara ganska tuff. Trots att jag innerst inne vet att du har det bra därute.
Men jag har dig så nära att det ibland känns som att vi är ett och samma. När du ser ledsen ut så värker det i hela mig. När du skrattar så sjunger jag inuti.

Idag firar vi din tioårsdag. Du har förstått att det är något speciellt att fylla något som slutar på en nolla, och visst är det så. Så visst ska du firas, Milo min Milo.
Vi ska fira att det var just dig vi fick, den där helgen för tio år sen när solen strålade över Degerfors och du lät oss förstå att du inte alls hade för avsikt att vänta därinne till nån gång i mitten av maj.
Vi ska fira att vi fick en kille som har hjärtat precis där det ska vara. Ett hjärta som vill alla så väl, från minsta kattunge till jordens fattigaste människor, och däremellan även familj och vänner.
Jag tänker ibland att om du bara får behålla det, om du bara får behålla din omtänksamhet om alla andra varelser, då blir det bra.
Då spelar det egentligen ingen roll exakt vad det kommer att stå i skolbetygen så småningom, även om jag hoppas och tror att det blir bra, det också. Men förmågan att känna empati – jag är så glad att du har den, Milo min Milo.

milo 10 år

Du kan så många saker. Du simmar fjärilssim och alla andra simsätt snabbare för varje gång jag ser dig tävla i en simbassäng. Du blir så stolt och glad när du slår dina personliga rekord, och förmodligen blir jag och din pappa ännu stoltare. Men det absolut största för oss är att se din glädje i vattnet.
milo t

Du fångar bilder i din kamera som gör mig imponerad gång på gång. Du pratar obehindrat och glatt med människor du möter, vuxna som barn, var vi än är i världen.
Så mycket jag lär mig av dig, Milo min Milo, som virvlade ut till oss en vacker aprildag.

Idag har vi fått väcka dig med sång och paket, och jag har vinkat hejdå till dig och din bror när ni cyklade iväg till skolan. Du klädd i ny jacka och ny hatt.

Jag är så tacksam över dig. Och så mycket stoltare över allt som är du än du någonsin kommer att förstå.

**

Texten är en uppdaterad version av en krönika i Karlskoga tidning/Kuriren publicerad 13 april

milo födelsedag

milo panama
En av Milos favoritsysselsättningar är fiske. Här på Bastimentos i Panama.

Milo 10 år
I Cusco, Peru.

idamiloisabela liten
Jag älskar dig oändligt.

Att träffa resevänner igen – Ett väldigt kärt återseende

No Comments

Jag skulle vilja berätta om vårt möte med Ruth och Blaine i Marocko. Orsaken är att de betyder så mycket för oss, och att vår vänskap beskriver så mycket om hur vårt resande är, och vad vi vill att det ska vara.
**

Första gången vi träffades var på ett litet enkelt vandrarhem i en by vid en flod i Nicaragua.
Patrik pratade med dem en stund på terassen, jag satt upptagen med annat och nöjde mig till en början med att hälsa.
– De undrar om de kan åka gemensamt med oss, meddelade Patrik sen.
Orsaken att vi befann oss just i den här byn var nämligen att vi den här dagen skulle vidare för att uppleva naturen och enkelheten långt ute i regnskogen.

resevänner ruth

Ja, det gick väl bra att de gjorde oss sällskap. Vi delade båt och färdades ihop mot den avlägsna plats långt inne i djungeln där vi skulle tälta i tre nätter.

basecamp-bartola-1

Ruth och Blaine kommer från Kanada, är i 60-årsåldern och backpackar sex månader om året.
Det är nu nästan exakt ett år sen som våra resvägar korsades för första gången, och nu har vi precis tillbringat fem dagar tillsammans i Marrakech i Marocko.

IMG_6023
Yatzy tillsammans med Ruth och Blaine i Marrakech, Marocko!

För där, i Nicaraguas regnskog, föddes en vänskap som skulle visa sig vara större än ålders-, lands- och tidsgränser. Ruth och Blaine, vars egna barn är vuxna sen länge, tog sig an Milo och Jack på ett så naturligt sätt att de sen dess är viktiga och självklara personer i barnens liv. Och vi alla upptäckte hur enkelt allting var när vi var tillsammans, och hur mycket vi hade att prata om.
Förra våren slutade det med att vi reste i tre länder tillsammans; Nicaragua, Costa Rica och Panama. (läs gärna mer här!)

7f528a94-46bc-4324-8454-d5f5608d4e57.jpg

Där och då blev de nog som extra mor/far-föräldrar för barnen. De var så naturliga inslag i vår tillvaro. Vi gjorde alla de där vanliga sakerna tillsammans, gjorde utflykter, åt mat, var på stranden, spelade spel, planerade för nästa stopp på resan.

Avskedet vid en hamn på ön Bastimentos i Panama förra våren var hjärtskärande tufft. Vi visste ju inte om vi skulle träffas igen. Det är VÄLDIGT långt till Kanada, särskilt dit de bor.
Men vi har hållit kontakten, och så visade det sig att de skulle befinna sig i de trakter dit vi planerade en resa under påsklovet.
Så vi bestämde oss för att sammanstråla i Marrakech, och de bokade in sig på samma hotell som oss.

Och den här påskveckan har vi gått minst en mil om dagen bland myllret i soukerna i Marrakech, ätit lamm sittande på rangliga plaststolar i gränderna, spelat yatzy och pratat i timmar i den 28-gradiga värmen på vår takterass.

Att höra Milo och Jack med sin reseengelska igen har varit fantastiskt, som när Blaine lärde Milo Backgammon en eftermiddag, eller Jacks småprat med Ruth om vilka länder de har som favoriter och varför.

Jag måste lyfta fram hur fantastiska de är just med engelskan; de pratar precis som vanligt med barnen, gör sig inte till och pratar överdrivet långsamt eller enkelt utan pratar på. Och grejen är ju att barnen förstår, och lär sig! Och de “rättar” dem på ett lika naturligt sätt, om de sagt ord fel så upprepar Ruth och Blaine ibland bara meningen med rätt ord i. Perfekt för att Milo och Jack då får höra det på rätt sätt, men det blir aldrig någon grej av det.

FullSizeRender-2 kopia 2
Middag tillsammans i huset där vi bodde på karibiska kusten i Costa Rica i mars förra året

Som ni förstår har Ruth och Blaine betytt mycket för barnens engelska och för dem att våga prata! Det var så himla roligt att höra Milos berättelser om kompisar och skolan därhemma, och en kväll berättade han i säkert 20 minuter om sin simning, om olika regler för olika simsätt, hur hans träningar och tävlingar går till, osv osv.
Eller när Jack visade upp Samir & Viktors senaste Melodifestivalsuccé på YouTube och målande förklarade vad det innebär att ”shuffla”.

resevänner costa rica
Häng i centrala Costa Rica förra året, i staden La Fortuna

Den här gången gick Ruth och Blaines långresa genom södra Europa, Mellanöstern och Nordafrika. Snart reser de hem för en sommar i sin lilla stuga någonstans i den kanadensiska glesbygden. Att vi innan dess lyckades hitta en så speciell plats för ännu ett möte känns fantastiskt.
Att dela samma känslor för resandet med andra är också fint, det spelar ingen roll vad modersmålen är för resespråket är detsamma.
Vi tycker om att uppleva på samma sätt, uppskattar det enkla och nära framför femstjärnigt och lyx. Vi vill lära oss nya saker, äta maten som lokalbefolkningen äter, se nytt men samtidigt ha tid för att bara vara.

Fyra länder har vi nu upplevt tillsammans. Vad nästa blir vet vi inte. Avståndet mellan oss är långt, men ändå nära.
Kommande resor och möten vet vi ännu ingenting om.
Men vänskapen finns där och den kommer att bestå, eftersom den är större än såväl avstånd som allt annat.

resevänner marrakech
Jack och Blaine köpte färskt lamm och åt tillsammans med en blandning av kummin och salt. Lammet åts med händerna. Denna lunchprocedur upprepades tre gånger under våra dagar tillsammans i Marrakech.

resevänner

Ännu en lektion i Vänlighetens språk

5 Comments

bastimentos, bocas del toro

Vi har många gånger under denna resa pratat med barnen om Vänlighetens språk. Hur viktigt det är, och hur det språket faktiskt är det viktigaste av dem alla.
Engelska, absolut viktigt. Och visst har vi önskat att vi kunde mer spanska ibland.
Men hur det än är så är det alltid Vänlighetens språk som verkar räcka allra längst.

Vi känner oss faktiskt ganska överväldigade av hur många människor som har gjort saker för oss under denna resas gång, även när det varit helt utan vinning för dem (rent ekonomiskt)
Vid det här laget har vi så många exempel på detta, och det fylls på hela tiden.

På Bastimentos, Bocas del Toro, hände det sig att Milo stod varje dag, även i regn, och fiskade på bryggan.
En av byns fiskare brukade åka förbi och vinka uppmuntrande. Och varje gång han kom förbi stod Milo där, ihärdigt fiskande.
Så en dag körde han fram med sin båt och frågade om Milo ville följa med ut och fiska nästa dag. Vi trodde väl att det var lite på skoj, eller möjligen någon utflykt han ville sälja på oss.
Men så kom han nästa dag, och frågade om Milo och hans lillebror ville följa med ut och fiska.

IMG_3729

Sagt och gjort! Flytvästar på, och sen drog de ut till havs!
De var ute i kanske 45 minuter, och de lyckliga ansiktena när de kom tillbaka – med flera egenfångade fiskar!! Helt fantastiskt.

IMG_3765

Patrik försökte ge några sedlar i “dricks”, men fiskaren var benhård. Inga pengar, och vi skulle absolut behålla fisken!
Han förklarade att han blivit så glad av att se Milos ihärdighet där på bryggan, och att han önskade att Milo skulle få uppleva att få upp en fisk. Därför ville han hjälpa till, genom att ta med honom till sina bästa fiskarställen. (senare fick vi veta att detta var öns kanske allra bästa och mest erfarna fiskare, som verkligen kan varje liten centimeter av havet runt Bastimentos)

IMG_3742

IMG_8895
Milo skrev senare om denna dag i sin minnesbok

Det blev en riktigt god middag den kvällen. Och innan veckan var slut blev det faktiskt en fisketur till med vår nya fiskarevän.

IMG_4049

Ännu större fiskar, och mat till oss i fyra (!) dagar! Fantastiskt god fisk, och förstås extra gott eftersom maten var fångad av Milo och Jack – med god hjälp av en alldeles särskild nyvunnen vän.

IMG_4058

Vänlighetens språk alltså. Bästa grejen.

**

Här hittar ni alla inlägg från vår jorden runt-resa!

Här finns alla våra inlägg från Panama..

…och Costa Rica

…och Nicaragua

Bocas del Toro – Kajak genom mangrove forest

2 Comments

bocas del toro

När vi var på Bocas del Toro – Panamas karibiska öar – hade vi väldigt blandat väder varav flera dagar med regn. För oss gör det inte så mycket med några sådana dagar ibland, det är nästan tvärtom, att det kan vara bra att bli “tvungna” att inte ge oss ut på aktiviteter utan vara stilla och komma ifatt med lite jobb, bildhantering, blogg mm.

Men, vi gjorde något som blev en alldeles fantastisk utflykt. Vi hyrde två kajaker på vårt hostel El Jaguar, och från vår brygga hoppade vi ombord och gav oss iväg med sikte på mangroveskogen.

bocas del toro karibien

Vi var ute i drygt fyra timmar. Milo och jag delade en kajak och han paddlade imponerande bra. Jack hängde med pappa i en egen kajak.

bocas del toro nature

bocas del toro kayak

Det blev ett stopp vid en brygga vi hittade där vi badade och åt vår matsäck och killarna gick på liten upptäcktsfärd.

Sen fortsatte vi och hittade in i en helt magisk kanal som slingrade sig omkring inne i mangroveskogen.
En mycket speciell naturupplevelse!

bocas del toro kajak

bocas del toro panama bastimentos

bocas del toro bastimentos

bocas del toro med barn

bocas del toro mangrove forest

bocas del toro panama

bocas del toro

Här finns alla våra inlägg från Panama..

…och Costa Rica

…och Nicaragua

“I LOVE HOSTEL!” (Citat, Jack)

6 Comments

– I LOVE HOSTEL! utbrister Jack en eftermiddag när jag möter honom ute på verandan.
Han strålar ikapp med solen därute över karibiska havet – som han älskar detta livet, vår stora lilla sjuåring.
Hostel, denna så vanliga boendeform i länder där många reser runt som vi, med ryggsäckar och med begränsad budget. Många bor i sovsalar, betalar några dollar för en säng och delar rummet med ett antal andra.
Som familj bokar vi privatrum, men kök och ibland badrum delas med övriga.

På El Jaguar på ön Bastimentos, som tillhör ö-gruppen Bocas del Toro i Panama, flyttar vi in i rum nummer 4. Samtliga övriga gäster vi kommer att träffa under veckan är mellan 20 och 30 år, utan barn, och på backpackerresa genom Centralamerika, ibland kombinerat med Sydamerika.
Den stora träverandan som är byggd på pålar i vattnet blir vårt gemensamma vardagsrum denna vecka, och många av oss spenderar gärna tid här i någon av de randiga hängmattorna.
Vårt rum är det minsta vi har haft hittills under hela jorden runt-resan, det är knappt så vi får plats med väskorna och det finns varken hyllor eller garderob, inte ens ett par krokar på väggen. Vi är visserligen vana att bo enkelt, men ja… detta är VÄLDIGT enkelt och VÄLDIGT trångt, och jag får medge att jag känner mig lite skeptisk till att börja med.

IMG_8646
Detta är alltså i princip hela rummet. Jag skämtar inte.

Men så går jag ut ur rummet efter att hjälpligt ha packat upp lite kläder som jag lagt i två högar på golvet. Och där ute, framme vid bryggan, sitter Milo och Jack och hjälper en av killarna som jobbar på El Jaguar att laga en kajak.
Jag går lite närmare och hör hur de pratar, på engelska, med honom. De berättar att vi åkt buss från Costa Rica samma morgon, hur länge vi har varit ute och rest, att de kommer från Sverige och vart vi ska sen.
Luke (som jag senare får veta att han heter) pratar på med dem och visar dem hur de kan hjälpa till.

Hela veckan på El Jaguar kommer att gå i samma tecken, och snart tänker jag knappt längre på hur litet och trångt vårt rum är. För det är så otroligt roligt att se hur Milo och Jack pratar på med alla. Som Miriam och Tina från Tyskland, till exempel, som totalt sitter i flera timmar tillsammans med Jack denna vecka och svarar på alla hans frågor och ställer en massa frågor till honom.
Han har redan tidigare under resan sagt åt mig på skarpen när jag lagt mig i hans samtal och börjat översätta ord.
– Jag lär mig mycket mer om du inte säger på svenska, sa han strängt, så sen dess har jag låtit bli. Och hans taktik tycks funka. För varje dag hör jag hur konversationerna som han ständigt söker upp blir bättre och bättre rent språkligt.

IMG_8751
Tillsammans med Miriam och Tina.

Även Milo älskar El Jaguar, framför allt att stå på bryggan och fiska, gärna tillsammans med Luke eller någon av de andra ur personalen. De visar honom knep och lär honom ta rätt på den fisk som de fångar.

IMG_8629
En regnig förmiddag. Milo och Luke på bryggan, Milo fiskar.

På hostel är det som att Milo och Jack får vara jämlika, alla pratar med dem precis som med vem som helst. Här finns inga barnklubbar och särskilda barnaktiviteter, inte ens några andra barn den här gången.
Och vi ser hur de växer, och hur de gläds över alla samtal och att få vara med – precis som alla andra.

FullSizeRender-2 kopia

IMG_8750

IMG_4040

IMG_4060

IMG_4068

Krönika publicerad i Karlskoga tidning/Kuriren 31/3

Kolla in alla våra inlägg om Panama

Och här finns våra tidigare inlägg från Centralamerika; Nicaragua och Costa Rica

Över gränsen mellan Costa Rica och Panama – Sixaola

No Comments

Videoklipp: Jack berättar från gränsen, Sixaola.

Dags att passera gränsen mellan Costa Rica och Panama! Eftersom vi reser genom de länder vi bestämt oss för att besöka i Centralamerika landvägen så har vi förstås sett ut de gränsövergångar som passar oss bäst.

Denna gång blev det gränsövergång från Sixaola i Costa Rica och över till Panama och staden Guabito.

Vi tyckte själva att det var svårt att hitta information på reseforum / resereportage osv om hur denna gränsövergång skulle gå till och vad det skulle kosta, så vi fick testa själva – och här är vår rapport:

• De allra flesta som passerar denna gräns från Costa Rica-hållet kommer från Puerto Viejo.
Här säljs paketresor som tar en hela vägen från Puerto Viejo och fram till hamnen i Almirante (Panama) för 25 dollar styck.
• Som van vid svenska priser kan man ju tycka att cirka 230 kronor är ett bra pris för en paketresa över gränsen…
• …men för oss fyra är det nästan 1000 kronor, vilket vi tyckte var väldigt mycket när man vet att det finns andra alternativ…

Så. Vi valde lokalbuss-alternativet, och detta blev våra kostnader:

• Puerto Viejo till Sixaola: Cirka 3 USD/person

• I Sixaola måste man betala 8 USD/person i en “exit fee” och sen bära sina väskor själv över gränsen. Detta gäller oavsett om man tar färdigbetald transfer eller kör lokalbuss till gränsen.

Videoklipp: Milo på väg över gränsen från Sixaola!

• Väl över i Panama väntar en avgift för att komma in i landet; 4 USD. Vi slapp betala för barnen. Totalt med de tre olika köer vi var tvungna att stå i för att få rätt stämplar och betala de olika avgifterna tog proceduren ungefär en timme.

Videoklipp: Jack berättar från “immigration” i Panama

• På denna sida kom det en massa människor och erbjöd transfer till Bocas del Toro, som är vart väldigt många som passerar gränsen här ska. Ofta börjar “erbjudandet” på 10 dollar, men det är för mycket. Väljer man denna väg, försök förhandla ner till 5 USD.

• Vi planerade att resa med lokalbussen till hamnstaden Almirante, där båtarna över till Bocas del Toro går. Det skulle kosta oss cirka 3 USD per person.
Men så kom en kille och erbjöd oss taxi för 15 USD för hela familjen ända fram till hamnen, så då valde vi det.

• Totalt kostade alltså transporten knappt sju USD per person för oss fyra, istället för de 25 USD som en färdig resa från Puerto Viejo skulle ha kostat.

Sen väntade två båtresor innan vi var framme på Isla Bastimentos. Vi checkade in på vårt hostel El jaguar vid tre-tiden på eftermiddagen, och hade då lämnat Puerto Viejo 8:30. En helt okej resdag.

border crossing sixaola
Frukost medan vi väntar på lokalbussen i Puerto Viejo

IMG_8551

IMG_8571
Inne i Panama!

Följ oss gärna på Instagram!

Reseplanering under resans gång – så här kan det gå till

4 Comments

En sak som är väldigt speciell med att vara ute på backpackande fot så länge är att vår reseplanering framåt ständigt måste pågå. Det händer att den balansen är lite svår att få till, och det kan kännas lite märkligt att till exempel ligga på en paradisstrand i Nya Zeeland och läsa en guidebok om Galapagosöarna.
Men det är så det måste vara, och jag kan tacksamt konstatera att det blivit lättare och lättare att hitta en bra planeringsrytm och samtidigt vara i nuet och stunden.
Faktum är att jag, och kan nog prata även för Patrik här, har blivit väldigt bra på att vara här och nu. Även om jag tokplanerar för ett helt annat land några timmar på morgonen så har jag inga problem att en stund senare vandra i naturen där vi befinner oss med fullt fokus på den och barnen, eller vad det nu är vi gör.

Sen kan det ibland bli så att vissa saker hänger över en. Viss planering som är svår att få till. När man bara hittar dyra och/eller krångliga alternativ, eller man tvingas inse att något vi hade hoppats/siktat in oss på måste strykas på grund av någon orsak.
Ibland är planeringen bara ett ok. Ofta är den bara trivsam. Och stundtals fantastisk, som när man hittar den där platsen/huset/resrutten då magkänslan bara skriker YES!

reseplanering
Just nu, i en hängmatta intill Lake Nicaraguas strand.

Vi kan väl uttrycka det som så att jag är planerings”chef”. Som smått besatt av reseplanering, sökandet efter nya platser att upptäcka, att hitta boendena som är VI, att hitta smarta vägar och lösningar – så lägger jag mycket tid på detta. Förmodligen väldigt mycket tid jämfört med många andra.
Men jag har fått inse att jag inte är någon “ta det som det kommer”-människa när det gäller den större planeringen. Jag vill ha en grovplanering klar. Hur charmigt det än kan låta med alla storys om backpackers som dimper ner på en ny plats utan att ha en aning om var de ska bo eller kanske ens vad den staden/platsen har att erbjuda – så är det inte jag/vi.

Och, om jag nu får säga det själv, så ger denna nitiskhet i sökandet resultat. Faktum är att vi är allra mest nöjda med de boenden och platser under resans gång som vi planerat för hyfsat väl i förväg. De vi är minst nöjda med är de mest spontana, när vi inte gjort nån direkt research utan bara tagit något (med några undantag).

reseplanering centralamerika

Ett ganska vanligt planeringsupplägg i vår tillvaro är som just idag:

• Jag vaknar tidigt i vårt hus här vid Lake Nicaragua där vi bor en vecka (så sjukt sjukt fint, och perfekt för oss. Ni ska få se mer SNART!). Börjar surfa efter olika platser för att uppleva Costa Ricas natur på ett sånt där BRA sätt.
En grundresearch är redan gjord sen länge, bland annat just via guideboken på Nya Zeelands stränder, men nu är det finlir som gäller.

reseplanering costa rica

• Patrik sover för ovanlighetens skull just idag längre än mig. Ofta är han ute på en morgonpromenad, eller som här där cyklar ingår i huset, på en cykeltur. Han har mer hand om på-plats-planeringen, kan man säga. Hans morgonfärder gör att han har koll på sånt som var det går att köpa frukt, var närmaste lilla butik finns, fina promenadvägar, eventuella stränder att bada vid, osv.
Men nu kommer han upp senare än mig, och därför får han först en snabbgenomgång av mig med tankar/funderingar/förslag om Costa Rica.

FullSizeRender-2 kopia 2
Anteckningar nerskrivna under första researchomgången, när jag gick igenom guideboken i Nya Zeeland. Anteckningar som jag nu använder mig av under finliret, då det är ett måste att kombinera med google & diverse appar/sajter.

• Under några månader har jag strökollat hus att hyra via Airbnb på olika platser i Costa Rica och sparat dom i en Wishlist i appen. Nu går jag igenom alla hus jag sparat och hittar ett litet guldkorn. Ett hus för 320 kronor natten nära en strand på karibiska kusten.
Detta är hälften så billigt som den bungalow jag preliminärbokade via Booking.com på nästan samma plats för ett tag sen, plus att huset känns ännu bättre för oss.
Jag vill gärna boka huset men vilka datum?
Det enda jag vet är att vi ska checka in på ett redan bokat hostel på ön Bastimentos i Panama, också på karibiska kusten, den 19 mars.
Men vad vill vi egentligen göra i Costa Rica innan dess?
Och – ska vi resa något längs floden Rio San Juan på den Nicaraguanska sidan i regnskogen, och i så fall “offra” lite av den tid vi hade tänkt oss i Costa Rica?
Naturen är ju sannolikt ungefär densamma, gränsen går ju precis intill floden. Och Nicaragua är ett billigare land att befinna sig i. Så kanske är det smartare att krympa Costa Rica-tiden till förmån för Nicaragua (som vi dessutom trivs otroligt bra i)?

• Och så där håller det på. Datorns familjekalender är en av våra bästa vänner, där skrivs alla bokningar och även lösare tankar/planer upp.

• Det som också är lite annorlunda nu än när vi bara har rest i ett land, är att vi nu försöker se hela resan mer som en helhet.
Varje land har ju så mycket att erbjuda. Men som nu i Centralamerika – vi kan inte/behöver inte göra unika regnskogsäventyr i både Nicaragua, Costa Rica och Panama, utan vi kanske nöjer oss med regnskog i ett eller två av dessa länder.
Troligen väljer vi till exempel bort Stilla havs-kusten i Costa Rica trots att den ser helt fantastisk ut. Men för att få en vettig färdväg (långa transporter kostar både energi och pengar), och vi kommer att korsa gränsen Nicaragua/CR mitt i landet vid Los Chiles och ett par veckor senare ska över gränsen mot Panama uppe vid karibiska kusten – ja, då blir det förmodligen en för lång omväg.
Och vackra stränder får vi på andra ställen, så vi får nöja oss med det.

• Ja, det tar många många timmar vid datorn. Lusläsande av kartor, hitta fakta om gränsövergångar, jämföra boenden, kolla busstabeller, läsa recensioner om platser och boenden, plöja bloggar och resereportage, studera avstånd för olika färdvägar via appen Rome2Rio, och mycket annat.

Men det är värt det. Det är värt varje sekund.

Jag tycker att vi har fått till en bra balans, och även om det kommer stunder då jag för några sekunder önskar att vi hade nån slags paketlösning där någon annan bokade flyg, buss och boenden 🙂 så vet jag ju att det aldrig hade funkat.
Och att det aldrig hade blivit så bra, för just oss.

(Och bara för att förstärka hur knäpp jag är… så har jag parallellt med att jag skrivit detta blogginlägg på datorn googlat “driving in costa rica” på telefonen, och läst på om kvaliteten på vägarna i de delar vi nu funderar på att se. Jag har också kollat upp lite priser för hyrbil, och vad det skulle kosta att hyra den i en ort och lämna den i en annan.
Plus att jag lite snabbt googlade fram lite info om en nationalpark jag hittade på kartan som jag inte kände till sen innan, och kollade om det skulle vara möjligt att ta den vägen på vägen mot karibiska kusten.
Puh. Dags för en till kopp kaffe.
Klockan är strax nio på morgonen, och det kommer att bli en fin dag vid Lake Nicaraguas strand.)

lake nicaragua