You searched for "indien". Here are the results:

På bröllop i Indien

No Comments

Idag var vi med om något väldigt oväntat! Vi bjöds med på bröllop, de som gifte sig var släktingar till familjen som vi bor hos. Vi åkte till en kyrka någon mil bort, där ceremonin började vid 11-tiden på förmiddagen. Det var två brudpar som gifte sig under samma högtid, och paren hade ingen koppling till varandra. Ibland kan det vara ännu fler, tydligen.

IMG_2903

Det var ungefär en timmeslång ceremoni, och direkt efteråt hände det absolut mest otippade – vår familj ombads att komma fram längst fram i kyrkan för att fotograferas tillsammans med brudparet…
Innan oss hade de endast fotats med sina föräldrar, men nu var det tydligen vår tur (trots att vi aldrig hade träffat dem tidigare) Men jodå, tre fotografer – inklusive film – förevigade denna stund.

IMG_2946

IMG_2933

Efter denna insats bjöds vi, lika oväntat, hem till brudparet på deras bröllopsfest. Flera hundra personer var samlade, och vi blev någon slags hedersgäster genom att vi bjöds in att sitta inne i deras hem och invänta middagen, istället för att stå ute i trädgården som alla andra.
Det blev också bröllopstårta och gräddsprutning (!) på brudparet.

IMG_2956

IMG_2963

På festen…

IMG_2930

IMG_2912

…och tidigare, i kyrkan.

IMG_2973

Brudparet på en stenmur vid havet.

IMG_2888

Jack och Jasmine (som vi bor hos) på väg på fest.

Categories: Asien Indien Kerala

Rivstart! Indien 2015

No Comments

Vi landade på eftermiddagen den 7:e i Bombay, och tog oss direkt till Hilton Airport Hotel. Där inledde vi förstås med poolbad, sen poolbarsmat, sen försök att tygla jetlagen tills vi föll till föga aningen för tidigt och somnade.
jackmilobombay

Men nån gång tidigt på morgonen så vaknar båda barnen helt plötsligt – och båda kräks, samtidigt.
Vi fattade ingenting. Inga tendenser alls när vi la oss.
Sen körde de kräks-race en stund, innan de somnade några timmar till. Och när de vaknade var allt bra igen.

Sen klagade jag lite på diverse saker på hotellet; att wifi inte var gratis, och att det var någon form av oannonserad HÖGLJUDD fest i hotellbaren till 02 på natten (EJ bra i kombination med jetlag, vilket jag kan tänka mig att ganska många försöker sova bort just på ett femstjärnigt flygplatshotell…)
Sen NÄMNDE jag också att det var lite märkligt att barnen blev sjuka just i samma minut, efter att ENBART ha ätit av hotellets fish and chips den dagen.

Patrik tyckte jag var “lite” jobbig, men just i såna här lägen blir jag principfast som bara den. Jag kan bo hur enkelt som helst, ofta föredrar jag det till och med, och sover utan klag i hårda sängar, med trasiga fläktar och så vidare och så vidare.
Men betalar jag mycket pengar (åtminstone med Indienmått mätt) för femstjärnigt så förväntar jag mig hög nivå, punkt.

IMG_2487

Resultat: Hotellet bjöd på gratis wifi hela vistelsen, barnen fick gratis mat uppskickad till rummet när de blivit bättre, och vi fick gratis taxi till flygplatsen värt 150 spänn. Ganska ok, ändå. Leve det femstjärniga klagandet! 🙂

Well. Flighten till Kerala i södra Indien tog två timmar, och igår kväll landade vi i Kochin. Nu börjar det på riktigt!

IMG_7783 copy

Categories: Asien Indien

Tiden är inne! – Indien 2015

No Comments

Det är faktiskt äntligen dags! Imorgon eftermiddag går flyget mot Indien.

Ryggsäckarna är packade (lättare än någonsin – vi börjar bli riktiga packningsproffs, om vi får säga det själva), huset är städat, husvakt på väg, kylen är tömd.

Vi kommer att göra en natts stopp i Bombay, och sen blir det flyg ner till Kerala. Ser så mycket fram emot att uppleva Backwaters och verkligen ha tid till detta. Vi stannar upp emot två veckor. Sen upp till Munnar, som är ett te-odlingsdistrikt i bergen. Det ser så oerhört vackert ut på bilderna, och intressant av det jag har läst på innan.
Där ska vi eventuellt tälta, och bo i en trädkoja.

Tea_Gardens_at_Devikulam,_Munnar

Nattåg mot Goa, där vi kommer hänga ett tag, och sen Bombay på slutet.

Sådan är planen.

Äntligen, ÄNTLIGEN! är det dags.

Categories: Asien Indien

Rom & Colosseum – en rolig överraskning till barnen

No Comments

Det har blivit en grej det här med de sju nya underverken för vår familj. Mest beroende på att vi “råkade” besöka två av dem under jorden runt-resan (Macchu Picchu i Peru och Jesusstatyn i Rio de Janeiro) Dessutom besökte vi ju Cheops pyramid i Egypten i vintras, som är det enda återstående av de sju antika underverken.
Och på barns sätt har nu Milo och Jack intresserat sig för fakta om även de andra nya underverken och vi har pratat, halvt på skoj/drömnivå men ändå litegrann på allvar, om att det ju vore väldigt roligt att ha sett alla sju innan de blir vuxna.

colluseum rom

Ytterligare ett underverk finns i Rom: Colosseum, denna mäktiga amfiteater där många blodiga gladiatorstrider har utkämpats.
Så när vi åkte hem från Marrakech överraskade vi dem med att inte bara mellanlanda i Rom (vilket vi hade sagt att vi skulle) utan också stanna där i två nätter.
Vi hade bokat in ett Airbnb-boende supernära Colusseum, vi behövde bara gå typ 20 meter ut på en gata så såg vi det och sen ytterligare kanske 100 meter så var vi där.

Vi hade läst på en del och gick in och besökte Colusseum vilket var riktigt kul och intressant. Det försöker vi alltid att göra när vi besöker sevärdheter. Jag brukar spara pdf:er med fakta och berättelser i telefonen och så portionerar jag eller Patrik fakta inför och under tiden för besöket.
Vi laddade också ner en barnfilm om Colusseum som de tittade på på datorn en kväll i Rom innan de somnade. Känns som att platserna blir mycket mer levande när man kan prata om vad som har hänt där då, för längesen.
DSC06708

Barnen var jätteglada, och att bo så nära gjorde att vi fick en massa extra “Colusseum-känsla” även när vi hade gjort annat och bara passerade förbi på väg ut eller hem. Som till exempel att se det upplyst på kvällen (vilket jag verkligen tycker att man ska göra!)

colosseum i rom

Vi maxade på med Rom, vilket funkade bra tack vare att det är så kompakt i de centrala delarna. Vi körde hela turistgrejen med Fontana di Trevi, Spanska trappan och Vatikanstaten, och höll oss mest i dessa delar av staden.

Vi gick MYCKET, åt både pizza och pasta och hade det allmänt mysigt.
Det var en rolig överraskning som blev lyckad för oss alla fyra.

IMG_8415

IMG_8378

Nu återstår Kinesiska muren, Taj Mahal i Indien, Chichen Itza i Mexico och Petra i Jordanien. Vi får väl se om vi lyckas få se även dem framöver… 🙂


Frukost i vår Airbnb-lägenhet nära Colosseum

IMG_8323

IMG_8338

IMG_8276

Grattis Jack! Fotbollskalas i dagarna två

No Comments

Detta blev den andra födelsedagen i livet som Jack firade i Sverige. När han fyllde 1, 2 och 3 var vi i Thailand, 4-årsdagen firades i Vietnam, 5-årsdagen i Goa, Indien, 6-årsdagen hemma och 7-årsdagen i Las Vegas.
Så det kändes ändå rätt så fint att få fira vår 8-åring på hemmaplan denna gång, nära övriga familjen och förstås Jacks kompisar.

Lite extra bonus att han fyllde på en fredag så vi inte hade någon läggningstid att passa. Jack bjöd – förutom oss – in mormor, morfar, farmor, gudmor Sofia och hennes mamma och pappa. Han ville gärna att vi skulle bjuda på mat och han fick välja menyn.
Det blev: Anka och struts, serverat tillsammans med rotselleri- och potatispuré, och till det två olika såser – pepparsås och ädelostsås.
IMG_4636

Vi ville ge Jack ett fotbollskalas och hade dukat upp med fotbollsduk och fotbollsservetter och oj vad vi åt! Jack tog tre ordentliga portioner, han tycker verkligen om mat och inte minst just denna mat.
Vi skålade också, såklart, men istället för SKÅL sa vi naturligtvis MÅÅÅÅÅÅL!

IMG_4642

Det blev en mysig middag här hemma. Och en del presenter förstås, både fysiska och upplevelser. Från oss blev det bland annat ett djungeläventyr när vi är i Indien om några veckor!

fotbollskalas jack

Så var det dags för tårta, och nu kommer jag stolt visa upp några bilder på denna… med tanke på att jag är den mest o-bakande person jag känner, och dessutom väldigt opysslig. Men JAG har pysslat ihop denna fotbollstårta! Ok, det var färdiga tårtbottnar… men jag har i alla fall fyllt den med nutella, hackad vit choklad, vaniljkräm och grädde, och beställt hem en oblat i form av en fotbollsplan och fixat fotbollsspelare till.
Den var faktiskt både god och fin!! (jag är själv lite i chock över detta fortfarande)
fotbollskalas tårtan

Efter fikat tittade alla tillsammans på Talang, som Jack och Milo verkligen gillar. Så det hade varit ett önskemål från Jack att vi skulle se det.

När gästerna hade gått hem kom Jack fram till mig, slog armarna om mig och sa med tårar i ögonen “Tack mamma för allt ni har gjort för mig idag med fotbollstårtan och allting annat”.
Han är så tacksam och glad över allt som händer, och det är så roligt att vara med honom såna här dagar (ja, alla dagar förstås men det är roligt att se att han kan glädjas åt allt han får, även det som inte är fysiska presenter)

I lördags var det dags för fotbollskalas för några skolkompisar, vi hade hyrt en gympahall och så var det fullt drag med fotbollsgrejer i två timmar. Hinderbana som avslutades med skott på mål, straffsparkar, match och discostraffar, och ännu en fotbollstårta (!)

fotbollskalas

fotbollskalas boll

Efter kalaset fortsatte firandet med ett besök på O´Learys för Jack, Milo och Patrik. Bord bokat till Premier League-matchen kl 16.

fotbollskalas olearys

fotbollskalas olearys

Mamman då? Jo, hon gick istället på ett eget kalas 🙂 Det finns mycket gott att säga om dom här tjejerna, och det har runnit lite vatten under broarna sedan vår första tjejfest ihop för 12 år sen… Men en grymt bra grej är att jag skrattar så tårarna sprutar när vi hänger, igår faktiskt så mycket en gång att jag inte fick luft på en lång stund 🙂

fotbollskalas mamma

(ligan nästan komplett, saknade dock tyvärr våran Ann-Louise denna gång)

Upp igen imorse, och så bröt vi av allt fotbollande med lite annan sport. Poolspel i innebandy för Jack (nummer 5) på hemmaplan.

IMG_4708

Och därmed satte vi punkt för helgen, med en riktigt nöjd och glad åttaåring.

Categories: Okategoriserade

Tags:

2017 – Det bästa året

8 Comments

Vi kommer nog aldrig mer att uppleva ett så händelserikt år som 2017 blev för oss.
När klockan slog tolv förra nyårsnatten var vi mitt i vår jorden runt-resa, och just då i ett hus med vänner vid otroliga stranden Ninety mile beach på Nordöns spets på Nya Zeeland.

Allra mest är jag bara glad över vår resa, så extremt tacksam över allt vi har upplevt. För oss är resan så levande, barnen har fotoväggar i sina rum, vi refererar så ofta till saker som hände, människor vi träffade, platser vi såg.
Men ibland tar nästan saknaden över det roliga, om man nu kan säga så. Ibland värker det så mycket inuti att jag nästan hinner tänka att det hade varit enklare om vi aldrig hade åkt, för då hade jag inte vetat hur fantastiskt det var.
Låter förstås helt snurrigt när man uttrycker det högt, och ni fattar ju att jag aldrig hade velat ha en enda sekund ogjort (utom möjligen magsmärtorna och sjukhusvistelsen i Rio de Janeiro, då…)

2017 nicaragua ometepe
Jag och Patrik utanför huset vi hyrde på ön Ometepe, Nicaragua. FOTO: Milo

Men ibland känns det verkligen.
Jag saknar oss fyra tillsammans på det sättet. Jag saknar upplevelserna.
Vi åkte på en kryssning till Tallinn helgen före jul och gick på julmarknad och hängde runt på färjan. Det var som att vi alla fyra direkt hamnade i vårt rese-mood. Som om nånting händer med oss när vi vet att vi har obruten tid ihop, med nya upplevelser. Även om det “bara” är en Stena Line-färja och en dag i gamla stan i Tallinn. (se “Jorden runt-snack med Milo & Jack” från den resan, avsnitt 14! På vår FB-sida)

2017 tallinn julmarknad– Jag känner mig friare utomlands! sa Jack när vi gick där bland de mycket gamla och vackra husen i Tallinn
Han riktigt strålade hela helgen. Så glad och så lycklig. Han älskar resandet så mycket, denna lilla resesjäl.

Tillbaka till början av året. Vi reste från Nya Zeeland till Hawaii. Vidare till Las Vegas. Sen Nicaragua, älskade Nicaragua. En särskild plats i hjärtat.
2017 nicaraguaCosta Rica, Panama och sen Galapágos.
Galapágos, ja.
Det är så många som frågat oss sen vi kom hem om vad som var bäst.
Svaret är alltid att det egentligen inte går att välja, det är så många platser som inte går att jämföra med varann. Men om jag hade kniven mot strupen och var tvungen skulle jag säga Galapágos. Det överraskade på så många sätt.
Det var underbara aprilveckor vi hade där, inklusive Milos födelsedag.

IMG_6579IMG_9216Jo förresten, innan jag fortsätter, så har vi ju flyttat också. Vi kom hem i juni och hade ingenstans att bo. Men det var visning på ett hus samma vecka som vi kom hem. Vi gick hit, kände att det kändes bra. Och så vann vi budgivningen.
Vi flyttade in i slutet av juli och vi har definitivt inte ångrat oss. Det var som att det var vårt hus som stod och väntade på oss.
Jag är glad över vårt hus. Det är inte så stort, jämfört med det vi hade innan, men det räcker åt oss. Och jag har min kvällssol på somrarna, och en äng att titta ut på. Barnen har massor av kompisar i kvarteren omkring oss.
Det blev bra.
IMG_1953Vi började jobba direkt när vi kom hem. Båda med samma sak som förut. Det har blivit en hel del resereportage, i Dagens industri, Di Weekend och Expressens Allt om Resor.
Vardagen är intensiv. Fin. Milo tränar simning fyra gånger i veckan och fotboll två. Jack har i höst kört fotboll och simning, och nu på slutet även börjat med innebandy. Läxor, matcher, simtävlingar, promenader till skolan, storhandling, fix, vardag, livet.
Dessutom hoppade jag i sista stund inför hösten på en utbildning, faktiskt. Något jag inte har berättat om för särskilt många. Det har liksom blivit min egen grej, som jag gör för min egen skull.
Travel Acadamy, TRAC, heter utbildningen och jag läser den på distans i Uppsala samtidigt som jag jobbar med mitt vanliga journalistjobb.

IMG_4016Det är ju så att jag älskar detta med resande, men även reseplaneringen, ja själva reseproduktionen. Jag har också insett att jag och vi nog faktiskt har en del vi skulle kunna bidra med till andra här. Och det vill vi göra.
I vilken utsträckning och omfattning vet jag inte än, men som det känns inom ramen för vårt eget företag (som vi redan har).
Researrangör, resekonsult, en personlig resebyrå?
Ja, just nu är framtiden inte helt glasklar men den känns spännande. Journalistiken har jag kvar, absolut, men tanken på att addera något mer inom resebranschen känns sjukt kul.

En stor bonus med TRAC-utbildningen har blivit att jag har hamnat i världens typ bästa klass! Jag är så glad över dessa människor, som jag inte alls hade tänkt in i helheten när jag tänkte på utbildningen, jag bara tänkte ämnen och praktiska saker.
Men så dyker det upp en Marcus, två Sabinor, två Louise:ar, Therese, Camilla, Jennie, Josefine, två Annor och ett gäng andra finfina människor. Som jag skrattar med dessa! Som vi har pratat, lärt oss saker av varandra, delat reseminnen, tankar och ännu mer skratt. Och då har vi ändå inte träffats IRL särskilt många gånger.
Men de har verkligen förgyllt mitt 2017.

Precis som barnens klasskamrater, lärare, idrottsledare och andra vänner har förgyllt deras (och därmed våran) tillvaro. Milo och Jack har det bra, Strömtorpsskolan har blivit så himla bra för dem. Vi är lyckligt lottade som hade den skolan och dessa klasser att komma hem till!
Plus naturligtvis riktigt fina vänner och familj.
Vi var också på bröllop i Luleå i juli när Patriks bror Pär och hans Annica gifte sig.
Och jag fyllde 40 och blev FANTASTISKT fint firad! Gång på gång, dessutom.
IMG_2425
En del av allt firande: PAAARTYYY! Med resetema, såklart. Här är gänget som kom och firade med mig hemma i trädgården, grymma allihop!

Ja, jag tycker att vi har lyckats ganska bra med att komma hem.
Sen är det vinter just nu och för mig är det alltid rätt tufft. Jag dör litegrann av mörkret, det känns som att jag försvinner och jag tycker inte alls om att vara utomhus. Jag tycker bättre om riktiga vinterdagar, jämfört med slask och gråkallt, det gör jag förstås. Men inte ens då trivs jag sådär jättebra. Det är för mörkt, och jag fryser.
Så det är alltid nu, den här tiden, som jag längtar bort som mest. Saknar som mest.

2017 galapagos
Snorkling med havssköldpaddor på Galapágos

Efter Galapágos åkte vi till Peru.
Det var en upplevelse som känts lite svår att beskriva i efterhand. Vi älskade Cusco, Sacred Valleys ruiner. Pisac, kära Pisac där vi hade en otrolig vandringsdag bland annat. Gud vad jag saknar Peru nu när jag skriver detta, känner jag.

2017 peru
…och förstås Machu Picchu. Oförglömligt.

Brasilien. Segelbåten Brenda som vi bodde på. Fiskebyn Picinguaba där vi fick en egen hund. Lilla Pisco.
Paraty. Rio de Janeiro. Salvador.
Bitterljuva dagarna i Paris, när allt snart var över och allt var jättesorgligt men där vi ändå hade så roligt och fint.

2017 Paris2017 kommer aldrig att kunna bli ett år bland alla andra.

**

Jag ligger här på vår för hösten nya soffa (gigantisk för att kunna rymma ungar, vänner och oss själva), med vår julgran och adventsstjärnorna som enda belysning.
Resten av familjen sover.
Vi har det bra. Vi har haft en bra jul med familj och närmaste släkten. Ett otroligt 2017.
Och vi planerar för nya resor.
Indien och Marocko väntar. Jag har inte berättat om Marocko än men ska göra det någon dag.
Och till sommaren – kanske en roadtrip genom östra Europa? Eller ibland tänker vi båtluff i Grekland. Vi verkar också längta till Island allihop, och så vill vi till tusen andra ställen.

Men först: nyårsfirande med några av våra absolut bästa vänner. Tacksam. Även för det.

Tack 2017.

2017 citat

Vi har bokat resa!!!

12 Comments

Ingen niomånaders denna gång…. Men nej, jag kunde inte hålla mig.
Jag tar helt och hållet på mig detta även om resten av familjen också ska med.
Det låter ju säkert som att jag hittar på detta som en dålig ursäkt, men jag kan bara inte beskriva hur kraftig reselängtan har varit (och är) till och med rent FYSISKT! Och det känns ju lite dumt nästan, för hur kan det vara möjligt att fingrarna liksom går av sig självt gång på gång på gång på gång in på flygjämförelsesajterna??!

Hur kan det vara möjligt att de så ofta, liksom av sig självt, klickar i “Stockholm” till “Överallt” (eller motsvarande sökningsalternativ) och att resenerven alltid bara vill mer och mer och mer, ju mer vi reser?

Så jag satt där och sökte, sådär lite på kul, på resor från fredagen då sportlovet börjar till söndagen då det slutar.
Jag var en sväng i Afrika, i Förenade Arabemiraten, nästan på Kuba men det blev för lång flygresa och lite för dyrt.
Men så plötsligt. Indien. Det blev faktiskt Indien som blir vår sportlovsresa.
Kära Indien, där vi hade det så härligt när vi reste omkring där för några år sen.

sportlovsresa barn

Vi siktar på skönaste häng-stranden Palolem i Goa där vi var även i februari 2015 (på Jacks femårsdag, bland annat!). Relativt billigt reguljärflyg, toppen flygtider även om det är byten i både Delhi och Bombay. Och tiderna gör att vi bedömt att det känns värt att dra även om Asien vid en första anblick kan kännas lite långt när det bara är en dryg vecka. Men Indien är ändå inte SÅÅÅ långt…
– Jag bokar, sa jag till Patrik.
– Gör det, sa han.

sportlovsresa
Jacks femårsdag

sportlovsresa asien
Älskade små reseungar

Och så gjorde jag det.
Till detta ser vi framför oss en billig liten bungalow utan större bekvämligheter men nära stranden. Vi behöver ingen lyx om vi får vara där, tillsammans, och bara vara och äta sjukt billig och god mat. Boende inte bokat än, man vill ju suga lite på den här bokningskaramellen känner jag och inte bränna av allt direkt…

sportlovsresa med barn

Jorden runt-tisdag idag blev alltså av lite annan karaktär.
Att säga att reseletar-fingrarna helt fått frid vore inte helt sant, de behöver tydligen nån slags ständigt pågående sysselsättning. Men inuti känns det lite lugnare. Det finns något därframme att längta lite extra till. Lättpackade ryggsäckar, flipflops och inte så mycket mer.
Hur länge är det egentligen kvar till februari?

sportlovsresa 2018

sportlovsresa familj

Jorden runt – Ett år senare

7 Comments

Igår var det exakt ett år sen vårt plan lyfte från Arlanda. Det var så många känslor den dagen, vi grät och vi grät när vi sa hejdå till nära & kära.
Men samtidigt, den där otroliga känslan av att vara på väg.

IMG_0107

Jag tror inget år har varit, eller nånsin kommer att bli, så fullt av intryck som detta har varit. Först själva resan, förstås, som jag fortfarande längtar tillbaka till varje dag.
Och så en otroligt intensiv sommar på det. Vi köpte hus direkt som vi har flyttat in i med allt vad det inneburit. Varit på bröllop i Luleå. Jobbat. Hängt med vänner och familj. Milo har varit på simläger. Massa fotbollsmatcher.
Och så i lördags, så dammade vi in en superhärlig 40-årsfest på det hemma i trädgården (självklart med resetema)

IMG_2409
Backpacker-laget på festen! Jag har världens coolaste vänner som gick all in på resetemat och kom som backpackers, campare och charterresenärer och VERKLIGEN levde sig in i sina roller 🙂

Den här sommaren har vi skrattat så mycket, glatt oss åt vårt nya hus som vi trivs jättebra i och vi känner att vi mår bra.

Men det finns något som ständigt vill göra sig påmint där inuti, och det lustiga är att Patrik och jag har samma känsla här. Det finns en längtan ut som är svår att förklara.
För mig känns det nästan som att det kryper något som pockar på uppmärksamhet så fort jag är stilla en stund. Nu har det i och för sig inte varit så många stilla stunder den här sommaren, men det kan dyka upp när jag kör bil själv, eller när jag ska sova, eller när jag cyklar hem efter att ha lämnat barnen på skolan.
Det är inte specifikt sol och värme jag längtar efter, och ingen speciell plats. Jag bara längtar ut, till vår familjs resande liv tillsammans.

familjen thunberg sri lanka
Sri Lanka för snart ett år sen

Det som jag ändå är glad över är att jag nu verkligen inser att det inte har så mycket med en längtan bort från hemmalivet att göra, utan att längtan endast handlar om en längtan till något annat.
För vi har det verkligen roligt och bra härhemma och trivs med mycket i tillvaron. Och det är på något sätt skönt att få det bekräftat, att det bara är såhär, oavsett allt annat, att kärleken till resandet sitter i själen.
Ja, framför allt tror jag att det är just vårt resande liv som sitter där.
Vi fyra tillsammans, obruten tid, inga led att rätta in sig i, upplevelser tillsammans och så all denna kunskap, allt vi lär oss därute. Alla möten.

IMG_3479

Förra veckan ökade jag på månadssparandet litegrann till vårt ständigt pågående resesparkonto (det som en gång startades i namnet “The trip of our lives” inför vår tvåmånadersluff med Milo i Thailand när han var 8 månader, och som sen fortsatt att leva och tagit oss genom Thailand flera gånger, genom Sydostasien, Indien och så jorden runt)
Det kändes bra att göra det.
Jag startade också ett “Familjens dykkonto” där jag hoppas att vi med åren ska kunna spara till en start-pott till vår familjs gemensamma mål att ta dykcertifikat och dyka tillsammans när barnen är tillräckligt stora för att få göra detta. En väldigt oansenlig summa som hittills sparas varje månad, men är det nåt ordspråk vår familj verkligen kan gå i god för så är det “Många bäckar små…”

IMG_0117
På väg ut mot Äventyret för ett år sen

Detta är ett inlägg i nya kategorin Jorden runt-tisdag, där vi kommer återvända till speciella ögonblick vi kanske inte skrivit om förut, bilder vi inte visat än, svara på frågor vi inte hunnit med, och reflektera mer över detta med att våga välja drömmen.

Att resa – för vår skull eller för barnens?

5 Comments

För vems skull reser man, när man reser med barn?

Reflektionen kom från en av våra läsare, Maria, och jag uppskattar verkligen hennes (och många andras) feedback, tankar, tips och frågor, även om jag/vi i perioder (som just nu) har väldigt begränsat med internetuppkoppling och/eller tid att svara alla som hör av sig till oss på olika sätt.

Nu tar jag frågan ur minnet, men den handlade om detta om att resa med barn – och vad barnen egentligen får ut av det. Vid vilken ålder blir det ”okej” att dra iväg på något längre, om man nu även ska tänka ur barnens perspektiv?

Vi har ju rest med våra barn typ jämt. Första långluffen med Milo var när han var åtta månader, och sen har det bara fortsatt.

resa med barn i thailand

Självklart tror vi inte att Milo minns ett dugg av sina första resor, sett till konkreta minnesbilder.

Jack firade sin första födelsedag i Sverige när han fyllde sex år. Alla tidigare år (han fyller den 2: februari…) har vi varit på resande fot (de första tre födelsedagarna i Thailand, den fjärde i Vietnam, den femte i Indien). Denna vinter höll vi oss hemma för att spara pengar, och flyttpacka.

Sin sjunde födelsedag kommer han att fira i Las Vegas.

Självklart kommer de inte ha minnen från alla dessa resor, i form av exakt var vi har varit och vad vi har gjort.

Men det jag vet är att de har blivit vana vid att människor kan se väldigt olika ut. De vet att det är sjukt viktigt att kunna prata engelska (och gärna något mer språk).De kan saker om kartor, religioner och en hel del annat.

Milo och Jack på en underbar plats, Freedom Hut resort på Koh Jum. Foto Ida Thunberg

Och de HAR minnen. Sen är de inte alltid exakta, och ofta säkert ifyllda av fotografier och berättelse från oss vuxna. Men spelar det egentligen så stor roll? Om nu deras känsla är positiv, om de under flera års tid har älskat att prata om resor, om de säger att resa är det bästa de vet – då måste det ju har varit något bra, allt det här resandet.

Och om man nu får säga så om sina barn utan att det anses som skrytigt, så ser jag också att de idag är sociala varelser som tycker om att umgås med både vuxna och barn. De rör sig hemtamt i princip i vilka miljöer som helst, pratar med allt och alla, och jag tänker att ganska mycket av det faktiskt beror på resandet.

MEN. Även om jag nu kan se de positiva konsekvenserna av allt resande med barnen, så är det ju ändå så att det i det allra första stadiet – de första långresorna – handlade om mig. Och om Patrik.

Att vi ville resa.

resa med barn i thailand

Jag som har svårt för den långa vintern därhemma och ville till solen. Patrik som mer och mer började upptäcka resandets många fördelar.

Jag som får jobba en hel del med min vardagsskygghet när jag är hemma, som har lite svårt för rutiner och när allt bara är samma hela tiden. Jag som gärna vill att det ska hända något roligt som bryter av.

Så ja, jag reser för MIN skull! Och även om de orden till en början när jag skriver dem känns lite ego, så inser jag snart att de måste få vara okej.

Jag/vi reser för vår egen skull.

Och där ingår – framför allting annat – att våra barn trivs och har det bra.

Men också att vi själva har det bra. För om vi föräldrar mår bra, om vi har roligt och trivs – ja, då gynnar det ju även barnen i allra högsta grad.

När vi reser idag går allas behov i varann. Jag har ett väldigt litet behov av att göra  “egna” saker, och det är samma sak med Patrik. Vi – och barnen – trivs med mycket som har med naturen att göra. Jag är definitivt ingen Skogsmulle från början men jag uppskattar när vi vandrar, badar i naturliga varma källor ihop, är på stranden, tar oss till vattenfall och liknande. Så ja, dom sakerna gör jag ju för min skull. Men minst lika mycket för övriga familjens skull, eftersom jag ser och känner hur bra vi har det tillsammans när vi gör dessa saker.

Harmoni är nog ett viktigt nyckelord när det gäller vår familj och resandet. Vi trivs med att vara ihop typ jämt och vi mår bra av det. Så råkar det vara och det är förstås mycket därför vi jämt vill fortsätta resa. För att vi har format nån slags gemensam balans ihop, där allas behov är väldigt synkade. Förstås inte jämt och hela tiden, men väldigt väldigt ofta.

Jag skulle inte vilja resa utan barnen. Okej i jobbet och nån kompis/man-hustru-weekend, eller så. Men utgångspunkten är att jag vill ha dem med, jag/vi vill uppleva allt vi gör tillsammans. Jag lägger ingen värdering i hur andra gör men för mig handlar det mest om att Milo och Jack, och Patrik, behövs för att göra upplevelserna kompletta.

De hör till. De ska vara där, vara med.


Sydön, Nya Zeeland, december 2016

Och. Vi ser och känner varje dag att Milo och Jack älskar att vara på resande fot. Vilket stärker känslan av att vi har gjort rätt.

malaysia med barn

Perhentian island, oktober 2016.

resa med barn thailand

Thailand, 2012.

resa med barn i nya zeeland

Rotorua, Nya Zeeland, december 2016.

**

Följ oss gärna på Instagram!

Categories: JORDEN RUNT Resetankar

Tags:

Sjukdomar och djungelpromenad

3 Comments

Först blev Milo sjuk, han hade en tuff natt med magsjuka och lite feber. Dagen därpå var han feberfri men riktigt medtagen, och låg mest i bungalowen och sov eller drack vätskeersättning och lyssnade på ljudbok. Men redan på kvällen märktes det skillnad och nästa dag var han återställd.

Sen blev Jack sjuk, en lindrigare magsjukevariant men lite högre feber.


När Milo var sjuk gick jag och Jack ut på utforskarpromenad på ön, och det blev en vandring genom djungeln tills vi kom ut i fiskebyn som ligger på öns ena udde.


Det blev en rolig – och varm – eftermiddag. På djurkontot: tre rätt stora ödlor och ett gäng ekorrar.


Vi gick runt på smågatorna och tittade på hur man bor och lever i den byn.



Fried rice och chocolate pancake till lunch


Vi befinner oss alltså på ön Perhentian Kecil, och kecil betyder liten. Besar, stora ön, ligger jättenära.

Sen skulle vi gå tillbaka en annan väg genom byn tänkte vi…


…men då tog det stopp. Vilse!!

Men tillslut kom vi rätt…


…och hittade tillbaka till stigen genom djungeln innan vi landade på vår strand Petani igen.

När Jack hade sin sjukdag tog Patrik och Milo en båtutflykt till en strand på andra sidan ön, Long beach.
Nu är alla friska igen, och om man nu kan säga så så var det ett “bra” ställe att bli sjuk på. Självklart hade vi ju anpassat oss så mycket vi kunnat oavsett var vi befann oss, men att bli sjuk mitt i en resdag till exempel är ju inte så roligt.

Nu var vi ändå bara stilla utan några planer alls, vilket var skönt. Barnalvedon och Resorb finns förresten med i packningen hemifrån, liksom febertermometer. Skönt att ha när det händer.
Varför sjukdomarna dyker upp är ju ofta svårt att säga, precis som hemma. Men OM det nu berott på maten i något fall så kan konstateras att vi ätit på strandens enda lyxigare ställe kvällen innan…
Och lustigt nog har det varit samma sak för oss flera gånger tidigare, i Indien – till exempel – blev båda barnen matförgiftade av fish and chips på Hilton första dagen när vi anlänt.
Sen reste vi runt i landet i sex veckor och åt i princip bara inhemsk mat på små restauranger, guesthouses, streetfood och hemma hos familjer. Utan de minsta symptom…
Så man kan inte döma hunden efter håren, är i alla fall vår erfarenhet so far.

Nu fortsätter strand- och snorklingslivet här ytterligare några dagar. Lugn och ro.
Och god malaysisk mat i vår enkla men fantastiska lilla restaurang där vi bor.
Jag hoppas nu på att Patrik ska kliva in i köket nån eftermiddag och få lära sig lite hemliga knap. Det har han ofta gjort förut, med goda resultat 🙂

Återkommer om det!
Tills dess: barfotaliv, hängmatteliv, inga-måsten-liv.
Njutning.

Resminne i matform – indisk linsgryta

2 Comments

patrik lagar mat m jasmine

Jag tror aldrig att jag nånsin har postat ett recept på den här bloggen. Men ikväll kände jag att det var dags.

Vi bor alltså hemma hos min mamma och pappa nu, efter att vi har flyttat. Och jag får medge att vi blivit mycket bortskämda med – bland annat – mat.

Men jag har hela tiden haft som ambition att bjuda på indisk linsgryta någon kväll, och nu blev det så tillslut dags. För det är verkligen en stor bonus med allt det här resandet; att vi har fått med oss så mycket ny mat hem.

En orsak är, bland annat, att Patrik lagade mat tillsammans med indiska mamman Jasmine (till höger på bilden ovan) i familjen vi bodde hemma hos i Kerala. Mat ingick där, och det var ingen meny utan vi åt ju av det hon lagade till sin familj. Patrik bad om att få vara med och laga maten, vilket väckte viss uppståndelse (om vi säger så här, det hade nog aldrig nånsin hänt att hennes egen man hade satt sin fot i det köket…)

Men Patrik var med, flera dagar, och lagade mat, och hennes make gick och hämtade dit sina kompisar som storögt kom för att betrakta detta fenomen med den blonde mannen tillsammans med Jasmine i köket, medan männen tog något att dricka på terrassen.

Men allt var ändå mycket trevligt och vänligt, det var väl helt enkelt bara väldigt ovanligt för dem att se en matlagningsintresserad man 🙂

daal

Från vår Indienresa fick vi med oss många tips och nya smaker. Inte minst för att den förde med sig för oss nya kryddor/sätt att använda dem på (gurkmeja, koriander, ingefära, kardemumma, kanel, spiskummin)

indisk linsgryta

Maten ser inte jätterolig ut direkt… men den är god! Och barnen gillar den verkligen! Indisk dahl, bild från ikväll.

I efterhand har jag hittat ett recept som jag, efter viss egen modifikation, tycker påminner mycket om Jasmines linsgryta, daal:

LINSGRYTA Á LA JASMINE, PATRIK & IDA, till ungefär fyra personer (jag brukar dubbla och ha till ett par matlådor också)

1 lök

2 morötter, riv eller hacka ganska smått

3 vitlöksklyftor (minst)

Rapsolja

1 msk riven ingefära eller 1 tsk malen

1 tsk koriander

1 tsk kardemumma

1 tsk kanel

1 – 2 tsk chiliflarn (eller valfri mängd hackad färsk chili)

4 dl röda linser

400 g krossade tomater

1 burk kokosmjölk

1 grönsaksbuljongtärning

Ungefär 2 dl vatten

salt

Gör så här:

1) Fräs hackad lök, morötter och vitlök i ganska mycket olja några minuter i en större kastrull

2) Rör ner alla kryddor utom salt och låt dem “gotta in” sig i det andra

3) Häll i linserna och rör om ordentligt. (de läggs alltså i “råa”, inte kokta)

4) Tillsätt krossade tomater, kokosmjölk, vatten och grönsaksbuljongtärning och låt koka sakta i 20 minuter, eller lite drygt detta. Smaka av med salt.

Jag brukar också kolla av lite under tiden och tillsätta lite mer chili och vitlök under tiden efter behag, men så gillar vi också stark mat – och vitlök – i denna familj.

linsgryta

Mamma gillade också linsgrytan!

Categories: Resminnen

Tags:

Restips: resa med barn i Asien 10-12 dagar

7 Comments

Vi fick en fråga från läsaren Helena om Asientips, detta gäller 10-12 dagar nästa vinter tillsammans med barn som då är 3,5 och 9 år gamla. Familjen har tidigare testat Thailand och Singapore och vill nu prova något annat.

indien27

Palolem, Goa.
För att tipsa om resmål behöver man egentligen veta så mycket, på sätt och vis. Vi är ju alla så olika, och det är ju de egna önskemålen och förväntningarna som delvis avgör om det blir bra i slutänden.
Men med det sagt; det jag tänker på här är att det är relativt kort tid, och då tycker jag det kan vara klokt att ta hänsyn till restiden, så att inte alltför mycket tid går åt till själva resan.
Några tips (och jag lägger in lite länkar till äldre inlägg om du/någon annan vill läsa mer om våra tidigare upplevelser):

indien26
Goa, Indien. Inte så lång flygresa jämfört med mycket annat i Asien, och vi trivdes superbra på lugna, fina stranden Palolem förra året.
En fördel med Goa är att det finns många olika stränder, skulle gissa att det är runt 10, och varje strand har sin egen karaktär. Gillar man mer tillrättalagt charterliv så finns det, vill man bo fint med pool går det att lösa, och så finns till exempel Palolem med många mindre ställen med strandnära enkla små bungalows och små restauranger på rad, och en matmarknad några kilometer bort. I övrigt inte så mycket aktiviteter/shopping att tillgå, men för oss var det perfekt.

IMG_3605 IMG_3641
Vi bodde väldigt enkelt (och billigt) här, på Royal Touch beach resort saknades pool och air condition, och väggarna var hur tunna som helst och duschen fungerade väl knappt.
Men SOM vi trivdes här!
Barnen blev så väl omhändertagna, och vi hade vår egen servitör/allt-i-allo Arjun som blev som en vän under de tio dagar vi var här.
Han fixade bland annat så att Jacks femårsdag blev helt fantastisk, med fyrverkerier, present och specialbeställd tårta med Jacks namn på.

IMG_3700 IMG_3769 IMG_3671 IMG_3738

Dessutom var maten fantastisk på restaurangen, det spelade ingen roll vad vi beställde.

Sri Lanka! Ja… nu har vi inte varit där – än! Men ge oss 1,5 månad till så lovar jag att jag kommer ha massa bra superbra Sri Lanka-tips!
En spännande destination, enligt mig, som vi ser jättemycket fram emot att upptäcka.

Vietnam är ett intressant och häftigt land. Här beror det dock mycket på vad man villl se och göra, så läs på ordentligt och utgå från vad just ni vill ha ut av vistelsen. Jag rekommenderar INTE strandorten Nha Thrang, här hamnade vi några dagar och det var ett av få ställen på vår halvårsresa där vi faktiskt inte trivdes så bra. Opersonligt, högljutt, tråkturistigt och allt det fina vi dittills hade upplevt som så speciellt med Vietnam var som bortblåst. Undvik!

Jag är också lite kluven kring ön Phu Quoc. Vi hade det visserligen härligt när vi var här vintern 2014, men det kändes som att vi var där i sista sekunden, på något sätt. Det byggdes på en massa ställen runt om på ön. Och det man satsade på verkade vara stora hotellkomplex.
Det var något lite… stressigt över det hela. Och även om vi hade det bra och fint på vår lilla del av den långa stranden Long Beach så var inte helhetsupplevelsen av ön sådär raktigenom bra som jag hade önskat för att reservationslöst tipsa vidare.

Jag skulle kunna tänka mig att återvända, det ÄR en vacker ö, men då skulle jag göra väldigt mycket research först för att se så jag verkligen hamnade på en del av ön som fortfarande står för det jag/vi vill ha.

Vi tyckte att Hoi An var en fantastisk stad, och här finns möjlighet till både stränder och kultur i form av den gamla häftiga stadskärnan. Titta gärna på våra inlägg härifrån om ni är intresserade.

Vi åkte även på en häftig kryssning på Mekongfloden i södra Vietnam.

Gillade även både Hanoi och Saigon, och allra mest Hanoi. Cool, genuin stad.

hanoi12

hanoi10

Hanoikväll (vintern 2014)

• Vi älskade även Bali, och kommer att återvända dit nu. Men jag skulle själv känna att 10-12 dagar är för kort tid med tanke på att det är lång restid. Men OM det skulle bli aktuellt med en längre resa så tycker jag verkligen att Bali är värt att överväga.
Och även härifrån kommer det betydligt fler tips inom en inte alltför avlägsen framtid 🙂

*

Det finns kanske läsare som har andra tips på andra Asienresmål som kan passa Helena med familj? Skriv gärna en kommentar här eller på vår Facebooksida i så fall.

hanoi1

Om man är sugen på att köpa en ny hatt i Hanoi är detta fullt möjligt att göra…

Hur förbereder vi barnen inför jorden runt-resan?

1 Comment


– Hur reagerar barnen på allt det här?
– Hur gör ni egentligen för att förbereda Milo och Jack?
– Förstår dom verkligen vad det är ni ska göra??

Ja, vi får många frågor, och såklart även om barnen. Vilket jag tycker är bra! Milo och Jack är ju resans huvudpersoner, så hur de mår, vad de tycker och känner är ju av yttersta vikt.


Dom har ju fattat ett tag att det vi ska göra åtminstone bryter av litegrann från vad de flesta ägnar sig åt under ett vanligt läsår i Sverige.
Härom dagen kom Jack hem från lekparken där någon hade stannat honom och frågat honom vad han hette.
– Jack, hade Jack svarat.
– Är det du som ska resa jorden runt? undrade lekparkspersonen.
– Ja, sa Jack.
Och samma sak hände visst några timmar senare när barnen cyklade och postade brev åt mig, och en vänlig kvinna kände igen dom och sa något om resan.
Dom har också fått vara med i radio, tv och lokaltidningen och berättat om sin resa, och det har dom tyckt varit roligt.


För vår del är det nog så att vi har lagt grunden till detta genom allt tidigare resande (3 (Jack)/4 (Milo) långresor genom Thailand (drygt 15 olika öar totalt + landsbygd & Bangkok ett antal gånger) / En halvårsresa genom Sydostasien (sju länder) / Sex veckor genom Indien mm)
Även om dom inte minns varje enskild dag från dessa resor så har dom massor av minnen och känslor kring vad resandet innebär.

marari kerala
Marari, Kerala. Indien, januari 2015.

Sen pratar vi alltid mycket om både tidigare resor och reseplaneringen med barnen. Dom gillar alltid att se på bilder, och även om dom inte alltid bryr sig så mycket om detaljer i reseplaneringen så kommer dom gärna förbi och kollar, tycker till om ett rum, hus eller vy som råkar vara uppe på skärmen, och så helt plötsligt berättar dom något eget minne från någonstans där vi varit någon gång.

luang prabangProvar att jobba som risbönder i Luang Prabang, Laos, våren 2014

Då och då snöar vi in tillsammans på någon karta som ligger uppe, plus att de verkligen gillar att läsa faktaböcker om jorden och kartböcker för barn. Ibland blir detta godnattsagan och då brukar jag förstås visa och peka var vi ska.
Men själva, inför varandra, så gör vi ingen jättestor grej av det. Det är ju inte så att vi vid varje måltid sitter och säger till barnen att “ÅHHH vilken jättesupergrej vi ska göra! Är ni inte pirriga! Visst ska det bli spännande?!”
De kommentarerna får komma från andra, och själva pratar vi mer om specifika resmål och praktiska förberedelser.


Allt det här är ju att förbereda dem, har jag insett när vi fått frågan om hur vi gör. Även om vi sällan tänker så. Det bara ingår.
Och även de praktiska sakerna, som vaccinationen, blir ju också en form av förberedelse.

Sen tror jag mer att vi kommer att ta det som det kommer. Det kommer ju att bli låååånga resdagar som säkert inte alltid är jätteroliga, men det är ju för tidigt att börja prata om nu.
Vi får ta det efter hand, beroende på resmål och vad som väntar just där.

Sen när det är dags för packningen ska de få vara med mer handfast, få egna ryggsäckar och välja de (väldigt få…) saker de ska ha med sig. De ska också snart få ladda ner första ordentliga laddningen e-böcker på Kidsread (smart app för att slippa bära på böcker, vilket ju inte går i det här sammanhanget. Men läsas ska det ju göras, helst mycket, och då känns detta som en rätt ultimat lösning)

Nu är det drygt 20 dagar kvar, och det känns som vi snart går in i ett lite mer praktiskt skede.
Vi får väl se hur vi reagerar allihop här framöver.

**

Ett armband berättar: Vad betyder resandet för oss som familj?

1 Comment

Hur många ord jag än har så kan jag känna ibland att de inte riktigt räcker till när det gäller att beskriva vad resandet betyder och har betytt för vår familj.
Det kan liksom kännas lite tomt och klichée-igt att säga saker som att “vi har kommit så mycket närmare varandra” och “det är så berikande att uppleva andra kulturer tillsammans” (även om det också är sant)

Så jag tänkte att jag ska ta ett lite mer bildligt exempel.
Det handlar om det här armbandet som Jack har på sin högra handled.

IMG_9411

(Bild tagen vid sommarstugan vid Vänern ikväll)

Armbandet är tvinnat av en orangefärgad garntråd, och har suttit där sedan i mars 2014, alltså över två år. Det har överlevt den sista tiden av vår halvårsresa genom Sydostasien, två somrar med kontinuerligt badande, simträning en eller två gånger i veckan nästan året om, sex veckor i Indien, saltvatten, sötvatten, en Rhodosresa, dusch, fotbollsträningar och ett ständigt aktivt litet liv.

Jack fick detta fastknutet runt sin handled på lilla hantverksstudion/butiken Garden of Eden i staden Luang Prabang i norra Laos. Någonstans hade vi läst om detta lilla ställe som man skulle gå över en bro för att komma till, där man kunde få prova på att tillverka smycken. Det lät som en lite mysig aktivitet för en stund, tänkte vi, så…

luang prabang bridge

Sagt och gjort.
Över bron, och sen fortsatte vi en bit in på denna lilla halv-ö, tror jag att det var, och hittade snabbt Garden of Eden.

garden of eden laos

Här blev vi kvar i över en timme och barnen fick tillverka armband som sen blev presenter till mormor och farmor.
Ett jättegulligt par äger Garden of Eden, och tjejen visade så tålmodigt och pedagogiskt Milo och Jack hur man hanterade trådarna och de små pärlorna.

garden of eden luang prabang

betyder att resa

Under tiden knöt tjejen på eget bevåg varsitt armband till Milo och Jack, som hon sen fäste runt deras handleder.
Här ser ni det ligga på bordet framför Jack, precis när det var klart:

DSC06048

Milos föll nog av efter något halvår, om jag minns rätt. Men Jacks sitter alltså där än. Tråden börjar bli väldigt sliten, och även om det väl sannolikt snart faller av så har det fått vara en lång och härlig påminnelse om en sån där resedag som gav oss så mycket.
Det var helt nya upplevelser, i en otroligt vacker och speciell stad, i ett land vi aldrig tidigare varit i. Fina möten med nya människor, nya kunskaper, och minnen som vi bevarar än idag.
Både i våra hjärtan och, än så länge, runt en liten älskad handled.

garden of eden luang prabang laos

garden of eden luang prabang

IMG_9401

luang prabang

“Hur gör ni för att minimera oron för allt som kan gå fel?”

1 Comment

Vi blev intervjuade idag (mer om det senare) och fick bland annat frågan om ifall det inte känns oroligt att dra iväg på något så långt och omfattande – och hur vi i så fall gör för att dämpa den oron.

Jag skulle nog inte uttrycka det som oro, men det är klart att vi vill minimera risken för att saker och ting ska gå fel eller bli onödigt krångliga längs vägen.

Och svaret på hur vi gör det är: planering, planering, planering.

IMG_2480
Två killar som just har anlänt till Mumbai, Indien i januari 2015.

Utöver all planering om själva resmålen vi vill besöka och att boka boenden där, så är en väldigt stor del av jorden runt-planeringen andra saker, som att kolla vilka visumregler som gäller i olika länder (för att undvika strul på plats), jämföra olika reseförsäkringar och göra ett bra val där, ha rätt vaccinationer, en genomtänkt packning och att se till att välja resmål som känns säkra.

Att dessutom få till en bra/smart resrutt, som gör att vi kan ta oss på bra sätt mellan länder/platser vi vill uppleva känns också viktigt. Och inte bara ur bekvämlighetssynpunkt, utan också för att det minskar risken för problem. Gränsövergångar på land är ett sånt område där det, enligt oss, är väldigt skönt att ha koll innan. Det kan se jättesmidigt ut på kartan att ta sig mellan två länder, men i verkligheten kanske det är en superkrånglig gräns att korsa och ibland rentav farlig.

DSC06882
Denna båt åkte vi med i två dagar på Mekongfloden genom norra Laos, som transport fram till den thailändska gränsen. Mars 2014.

Jag vet att jag lägger alldeles galet mycket tid på reseplaneringen, är väldigt grundlig, kollar kanske onödigt många avstånd mellan olika platser, tänkbara ressätt, tågtabeller, jämför bussföretag och så vidare, in på detaljnivå.
Det går säkert att resa jorden runt utan en sån minutiös planering, men vi har lärt oss från våra tidigare resor att det funkar bäst för oss som familj att resa på det här sättet.

DSC00608
Tågstationen i Hoi An, Vietnam, efter resa med nattåget från Hanoi. Januari 2014.

Vi är väldigt pålästa innan vi åker, vi vet om var det är särskilt stor risk för väntetider, hur lång tid en eventuell nattbussresa mellan två städer vi ev vill besöka tar. Om det går tåg, om det är regnperiod, risk för kraftiga oväder i en viss region, om det är stora högtider som påverkar kommunikationerna, hur långt innan man bör boka nattågsbiljetter. Med mera.

Sen kan det naturligtvis hända saker ändå, och det kommer det att göra.
Men oro? Nej, och skulle den dyka upp när det närmar sig så får vi dämpa den – med ännu mer planering.

img_2852.jpg
Spännande besök i Gräsholmen idag!

img_2853.jpg

Om att resa med bebis: Med Milo, 8 månader, på luffen (Eller: inlägget om hur allting började)

5 Comments

IMG_1295 copy

Jag åkte på min första utlandsresa först när jag var 18 år (Danmark undantaget).
Men sen reste jag massor, på ganska få år. Alltifrån Kos och ett gäng andra grekiska öar till Dominikanska republiken, Malaga, Nice, Paris, Barcelona, Bulgarien, Amsterdam, brasilianska Natal med mera. Plus att jag bodde i London i totalt nästan ett års tid och jobbade som utrikeskorre åt Expressen.
Backpackade i Thailand år 2000 med min kompis Josse, återvände flera gånger med Fatima, och vi hängde också med Elin. Jobbade också mycket med tsunamin och var då i Thailand ett antal gånger under ett år. Och så kärleksresan med Patrik vintern 2008 som blev till en förlovningsresa (eftersom han föll på knä och friade i strandkanten på ljuvliga ön Koh Rok i Thailand)
Patrik hade inte flängt lika mycket som jag när vi träffades, men ändå hunnit med en hel del han också, mycket skidresor, USA mm.

När Milo föddes startade Patrik och jag ett sparkonto. Vi döpte det till “The trip of our lives”, eftersom vi nog tänkte att vi aldrig någonsin skulle komma i närheten av den jätteresa vi nu planerade för oss och Milo.
(Vi har fortfarande kvar samma konto, det är där vi nu sparar till jorden runt-resan)

Milo var åtta månader när vi åkte, och i två månader luffade vi runt i Thailand tillsammans med honom. Vi var på Hua Hin, Koh Lanta, Koh Kradan, Koh Hai och vid floden Kwai i Kanchanaburi.

MILO COCONUT 3

Våra ryggsäckar var proppfulla med blöjor och barnmat den gången, ett misstag vi inte gjorde om efter den resan… Blöjor fanns ju att köpa på varenda SevenEleven, och barnmat fanns det i matbutiken Lanta Mart – och framför allt så åt han vanlig mat! Det var aldrig något problem att få barnvänliga rätter tillagade (ofta gratis)

– No salt, no sugar, blev ett mantra när vi beställde och det verkade funka.

För att undvika för långa sträckor i bil åkte vi en del tåg, bland annat nattåg mellan Hua Hin och Trang, och i provinsen Kanchanaburi där vi åkte tåg längs floden Kwai (otroligt vackert!!)

IMG_4478 copy.Vi hade med flytväst och bilbarnstol, och det hade vi även kommande Thailandsluffer med båda barnen.

Det var en väldigt fin resa. Vi badade väldigt mycket, och det var jättehärligt att kapa bort två månader av den första bebisvintern hemma…

IMG_4397
Båtfärd på floden Kwai. Flytvästen var alltså med hemifrån, något vi rekommenderar om man tänkt åka båt eftersom det inte är alltid det finns på plats och särskilt inte i små storlekar.

En sak som har blivit annorlunda sen dess är att vi under den resan oftast valde dyrare boenden, för att vi tänkte innan att det var viktigt att det var bekvämt och nära havet, så att en av oss skulle kunna gå hem och vila med honom på dagarna när det behövdes.

Men det slutade ju alltid med att han sov i vagnen eller på en sarong i skuggan, och dom där bekvämligheterna vi tänkt att en bebisfamilj behövde var nog aldrig så särskilt viktiga egentligen.

resa med bebis

Nästa tvåmånaders Thailandsluff – när Milo var 2,5 år och Jack fyllde 1 – bodde vi enklare och var nog överlag lite “coolare”.
En höjdpunkt då var vistelsen på ön Laoliang, där vi tältade och firade Jacks ettårsdag.

laoliang

I efterhand kan jag tänka att det måste ha varit lite… utmanande att backpacka runt med två blöjbarn, två vagnar, två bilbarnsstolar… Men minnet även av den resan är att livet kändes så enkelt, mycket enklare än hemma.

koh lanta
Kvällspromenad i Klong Nin, Koh Lanta. Och på tal om vagnar så valde vi alltid bort de där ihopfällbara paraplyvagnarna under de där åren, vi hade sett för många som gick och kämpade i sanden med de där små hjulen… Vi tänkte att det är sällan man har behov av att fälla ihop vagnarna under själva vistelsen så för oss blev funktionen – stadig att dra och skön att sova i – viktigare än vikten och lätt-att-fälla-ihop.

Idag har vi avklarat följande längre resor med barnen:

Fyra Thailandsluffer som alla varade i cirka två månader (tre Thailandsluffer för Jack) Totalt har vi bott på 13 olika öar (tror vi) + i Kanchanaburi, på fina Thung Dong Farm i norra Thailand, i Bangkok, Trang, Trat mm.

En halvårslång resa genom Sydostasien, sju länder

Sex veckors resa i två provinser i Indien.

Och däremellan en hel del annat i Sverige o utomlands: en vecka med Milo i arabemiraten Sharjah när han var 1,5, en sista minuten-flygstol till Djerba, Tunisien, en vecka i husbåt utanför Berlin, jag & barnen en vecka på Rhodos i somras, en vecka på Kreta, camping i Sverige mm

Vi har ofta fått frågan om det inte är svårt att resa med små barn.

Svaret är ju nej, i så fall hade vi ju aldrig rest som vi gör. Sen är det självklart så att det bara blivit enklare o enklare.
Vi har hittat de reserutiner som funkar för oss, och framför allt har ju barnen blivit väldigt vana vid det resande livet.

Den egentliga enda uttalade “strategi” jag och Patrik har haft genom åren har varit att alltid tänka på vår egen inställning och vad vi förmedlar till barnen.
Utstrålar vi att det är skitjobbigt att vänta på en försenad nattbuss i timmar på en busstation där ingen pratar engelska och ingen information på engelska finns, i en stad någonstans i Malaysia (true story) Ja, då kommer ju barnen också tycka att det är skitjobbigt.
Sen är det verkligen inte så att vi är hurtfriskt jätteglada hela tiden… Men våra barn är faktiskt väldigt “o-gnälliga” när det gäller sånt som väntetider, långa flygresor och liknande. Så “taktiken” tycks ju ändå ha funkat.
Samma sak med känslor som rädsla. Nu har vi inte hamnat i några direkta farliga situationer (peppar peppar…) men Patrik har vissa anlag för flygrädsla, och någon gång har vi hamnat i lägen där jag också har känt mig rädd över något. Men där är vi jättenoga – INTE ge uttryck för rädsla inför barnen.

Vi har också alltid varit jättenoga med solskydd. Ofta långärmade solskyddskläder och alltid solskyddsfaktor 50 på barnen. Dag efter dag, oavsett vad vi tänkt göra den dagen.

MILOMAMMA SOLKEPS copy

En bebisprodukt som vi förresten hade stor nytta av på den där första resan med Milo var en tyg-barn”stol” i fickformat. En sånhär (se länk)
Kanonbra, i alla fall för oss.

Vi hade också en jättebra flytgrej till Milo den resan, som han satt i och flöt jättebra i.

IMG_1495

Så visst finns det smarta grejer som kan underlätta resandet. Men generellt sett är nog vårt tips att inte hetsa upp sig jättemycket över packningen, även när man reser med små barn. Ska man till hyfsat turistvana platser så finns det allra mesta att få tag på där.

IMG_3253


Följ oss gärna på Facebook för regelbundna uppdateringar om Jorden runt-planeringen, fler resetankar och mycket annat:

Om att älska både slott och koja

14 Comments

Efter helgens utsvävningar för mig på kryssningsjätten Harmony of the Seas i Medelhavet har jag – igen – tänkt en del på det här med vad vi som familj tycker om när vi reser.
Och jag kommer hela tiden fram till – att vi gillar olika.
Det märks både när jag tittar bakåt och framåt, på tidigare reseplaneringar och nuvarande jorden runt-planering. Resekamelonter de lux (eller inte de luxe, eller hur jag nu ska uttrycka det…)

campingliv

Sådär allra längst inne i själen så är vi väl den där backpackerfamiljen som njuter så vansinnigt mycket av det enkla. Jag är glad för det. Ingen av oss behöver lyx, fina poolområden eller coola nöjesparker för att trivas.
Men alla våra Thailandsresor, plus halvårsluffen i Sydostasien, har vi avslutat på femstjärnigt hotell i Bangkok (Anantara Riverside resort) och trivts hur bra som helst där.
Fast vi trivdes absolut lika bra i den enkla lilla bungalowen i Goa (150 kr natten) där vi spenderade tio dagar förra året.

IMG_3779
Vår bungalow på Royal Touch Resort, Palolem, Goa. Milo och Jack delade madrassen på golvet bredvid vår säng. Fanns ingen garderob eller byrå, men det löstes ju enkelt med snöre – som för övrigt ALLTID finns med i vår långresepackning!

Vi har bottMarina Bay Sands i Singapore, världens dyraste hotell att bygga när det uppfördes under stor uppmärksamhet, med infinitypool på 57:e våningen (!). Och i februari 2015 bodde vi på toklyxiga Trident i Bombay på 26:e våningen, och hade till och med ett tillval med tillgång till lounge med fri dryck och tilltugg med superutsikt över stan.
Och vi har tältat på en liten ö i Thailand, älskade vår natt i vindskydd vid sjön Gryten härhemma i Degerfors i slutet av förra sommaren, tycker att det är superkul med homestays där man bor hemma hos andra familjer (som när vi var i Backwaters, Kerala, Indien förra året) och har allra oftast bott på relativt enkla små bungalowställen utan några direkta bekvämligheter.

trident mumbai
Vid poolen, Trident, Mumbai vintern 2015.

Nu känner jag mig sugen på att uppleva en kryssning tillsammans med familjen, som något för oss nytt och annorlunda.

Men jag längtar lika mycket, kanske mer, efter att hyra husbil i Nya Zeeland i vinter.

Anantara Riverside Resord är ett av många flodnära lyxhotell i Bangkok. Foto: Anantara
UNDERBART fina Anantara i Bangkok, dit vi också återvänt flera gånger.

Det finns liksom ingen jättetydlig röd tråd.

koh jum thailand
Vår kära fina bungalow där vi har bott två gånger, bland annat julen 2014, på Freedom Hut på Koh Jum, Thailand. Inga fönster, öppna springor mellan brädorna i väggen och golvet, knappt fungerande dusch osv. Men ljuvligt!

Eller jo, det finns kanske en gemensam nämnare trots allt. För även när vi lyxar så letar vi alltid bra priser. Kollar olika sajter, jämför priser, flyttar dagar om det behövs. Alltid kostnadsmedvetet, även om priset ibland är högre än ett annat, enklare boende.

Det vi inte har gjort någonting sen barnen föddes är charter. Helt enkelt för att det har känts för dyrt.
Ibland tittar jag lite längtansfullt på de där resorna – för en som är besatt av reseplanering men inte alltid hinner så mycket som hon önskar att hon hann så kan en chartertripp till värmen, där jag inte ens behöver ha koll på bästa sättet att ta sig till hotellet – verka väldigt lockande.
Bara gå på en transferbuss, och kanske inte ens bry sig om i vilken del av landet man befinner sig i… Det vore, eh, en UTMANING för mig. Men kanske nyttigt.
Och jag vet ju att barnen skulle gilla det (också).
Men hittills har vi alltid prioriterat att kunna spendera mer tid ute på resande fot, istället för att pressa ihop alla kostnader på en eller två veckor. (Ja… valfritt familjehotell i låt säga Thailand över jul och nyår med all inclusive är nog faktiskt lika dyrt som våra tvåmånaders resor vi gjorde där varje år när barnen var mindre – inklusive lyxhotellsnätterna i Bangkok! 🙂 )

Jag vet inte om det verkar lite splittrat (jo, det gör det nog), men jag börjar inse att det är såhär vi är. Ryggsäcksfamilj med nån slags ständig dragning mot ännu mer och nytt, och som verkligen uppskattar en riktigt skön säng och en touch av lyx emellanåt.

Well. Kan konstatera att den kombinationen försvårar lite för hon den där som är besatt av reseplaneringen för familjen – eftersom nästan ALLT liksom känns intressant…

Så visst tar det tid, det gör det. Men resultatet blir ju faktiskt oftast rätt bra till slut, det får jag väl ge mig själv trots allt 🙂

Har ni som läser detta någon rödare resetråd än vad vi har? Dela gärna med er!

IMG_8146

En natt i vindskydd vid Gryten, Degerfors. Augusti 2015.

*

Uppdatering – Det Thunbergska livet

No Comments

FullSizeRender 2

Så, vad håller vi nu på med just nu?

MDIyNnwwMDAwMDg4MjExNHw5Ng..

Jo, husprocessen pågår, och senast igår var det ytterligare en visning.
För oss själva är det många känslor involverade, och jag märker att vi ibland tvekar, och funderar, och är lite allmänt förvirrade i hela denna process.
Men det kanske är normalt?

Hur som helst.
Det är framför allt en väldigt intensiv tid just nu för oss av andra skäl. Jag har mycket jobb, Patrik jobbar också på, och Milo slutar ettan om några dagar och Jack slutar dagis här om några veckor.

Allt detta är ju helt i sin ordning och väldigt normalt/naturligt. Och dessutom roligt!
Eller ja, på sätt och vis känns det också väldigt vemodigt att Jack nu lämnar Skogsdungens förskola – som har funnits i vårt liv sen Milo började där 2009.
Men Jack är så redo för detta, och jag är glad för hans skull.
(min egen dagis-seperationsångest får jag deala med på annat sätt, utan att blanda in honom 🙂 )

Det som jag känner har kommit helt i skymundan, under VÄLDIGT lång tid, är Jorden runt-planeringen.
Vart ska vi?? Vad ska vi se? Vad ska vi göra? Vad ska vi upptäcka??
Just nu känns det som jag inte riktigt har koll på det, i alla fall inte på det sätt jag hade önskat att ha nu när det inte ens är tre månader kvar till avresa…

Det är så mycket jag vill ta tag i!

  • Kan vi bo och jobba på en farm på Nya Zeeland under en del av vår vistelse där? Kan vi hitta någon bra plats dit hela familjer är välkomna, där det finns barn som Milo och Jack kan lära känna?
  • Vilken/vilka Söderhavsö/ar ska vi åka till?
  • Bila genom Chile – har fått tips om att detta ska vara smidigt och väldigt roligt/intressant och blev JÄTTESUGEN på det!
  • Nicaragua och Costa Rica – vad gör vi där?
  • Den där prisvärda ö-luffen i Västindien som vi fick tips om – kan den vara något vi kan få in i resrutten?
  • Och så vidare…

Längtar efter massa TID, allra helst Patrik och jag tillsammans såklart, så vi kan ta oss an detta (och en hel del annat…)

Och så en annan sak – på söndag drar jag faktiskt iväg på ett alldeles eget äventyr! Planet mot Barcelona avgår tiiiidigt på morgonen, och jag ska göra något galet roligt. Håller i detta nu på att tömma minneskortet i kameran, det behövs kan jag säga, för den ska få jobba hårt i dagarna tre.

Massor av rapporter kommer här! 🙂

*

Categories: Okategoriserade

Tags:

Sydamerika?! När Chile, Argentina & Bolivia plötsligt gjorde entré i tillvaron

No Comments

Det började med att jag igår började kolla, igen, på tänkbara flygvägar från Nya Zeeland och över till Amerika.
Ja, jag skriver Amerika eftersom vi inte varit riktigt på det klara med var vi ska ta vägen på Jorden runt-resan efter att ha avslutat NZ, inklusive någon/några Söderhavsö/ar.

Flyg till Los Angeles verkade länge vara det alternativ vi skulle gå på utifrån pris och restid.
Men egentligen har det känts lite avigt eftersom LA, eller USA över huvud taget, egentligen inte är prioriterat i vår tankeplanering.

Istället är det framför allt Centralamerika som lockat, och Costa Rica och Nicaragua SKA vi se.
Men dit går det inga klockrena flighter från Nya Zeeland, precis. Så att det skulle bli “en omväg” har stått klart ett tag, och jag tyckte jag hade kollat alla möjliga alternativ.

Men så plötsligt så upptäcker jag en direktflight från Auckland till Santiago (Chiles huvudstad) på bara 12 timmar (yes, det är kort i det här sammanhanget…) Till bra pris dessutom.

Fortsätter ivrigt mitt sökande i dessa delar av Sydamerika, och hamnar då i Buenos Aires dit det nu plötsligt också uppenbarar sig ett bra flygalternativ! Och vi som över huvud taget aldrig tidigare pratat om vare sig Chile eller Argentina…

Så är vi igång här hemma i planeringssoffan i vardagsrummet. Vi börjar drömma om världens största saltöken i Bolivia, och vi bildgooglar Argentina, börjar studera avstånd och kommunikationer i Chile och Gud vet allt.

bolivia
Bolivias saltöken?! (Foto: Stock Snap)

Från “bara” Centralamerika, troligtvis Västindien och kanske en dos USA så växer också en tänkbar rutt genom flera länder i Sydamerika fram.
• Tåg genom Bolivia?
• Hur tar man sig över gränsen mellan Chile och Bolivia?
• Eller är det enklare/smartare att resa uppåt med nattbuss genom Argentina?

Skyline_Puerto_Madero
Buenos Aires?! (Foto: Wikimedia)

Ja, hjälp!

Det för verkligen med sig en del, det här med att ha fått för sig att resa jorden runt, och dessutom sätta ihop varenda liten del av resan på egen hand…
Jag kan säga att jag var sysselsatt till en bra bit över midnatt (och då hade jag ändå hållit på en stor del av dagen igår) med någon slags grundresearch om de här länderna och dess kommunikationer.

Är det någon därute som har tips om Sydamerika så tas det gärna emot! Och då gärna med utgångspunkt från att vi landar i Santiago eller Buenos Aires och vill ta oss uppåt – gärna via saltöknen Salar de Uyuni i Bolivia.
Och vidare till, typ, Panama, Costa Rica eller Nicaragua…
Hur åker vi? Vad får vi inte missa?

Eller! Ska vi ta oss direkt till Centralamerika och hålla oss i de regionerna, och låta Sydamerika vänta tills en annan gång?

Skärmavbild 2016-05-30 kl. 20.42.14
Tåg genom Bolivia? (Foto: Wikimedia)

Självklart dyker massor av VILL SE upp hela tiden, och självklart måste vi sålla massor. Fokus måste ju i grunden ligga på att få en rutt som fungerar, både budgetmässigt, säkerhetsmässigt och smidighetsmässigt.

Puh.

**

10 saker om oss

6 Comments

Hela vår pågående jorden runt-planering styrs ju väldigt mycket av vad just vi som familj söker och vill ha ut av resan.
Som resenärer är vi ungefär såhär:

* Planerar det mesta rätt detaljerat i förväg.

* Backpacker-typer. Lätt packning. Tänker (nästan) alltid på budgeten.

* Men kan också ibland lägga på lite mer för boendet till förmån för ett bra läge. Att välja det allra billigaste som kanske ligger superlångt från tex strand, restauranger, affärer kan ju i slutänden bli en sämre affär eftersom man dels tappar tid och också kanske måste lägga pengar på transporter.

* Hittar på rätt mycket grejer på dagarna, men inte nödvändigtvis dyra saker. Mer av typen hyra cyklar och dra omkring, testa olika enkla små matställen mm. Vi har paddlat mycket kajak under våra resor, och det gillar vi verkligen allihop.

thunberg5
Heldag på cykel bland risfälten på Balis landsbygd, hösten 2013.

* Vill gärna känna att vi kommer nära landet och människorna som bor där.

* Går väldigt mycket på rekommendationer av andra resenärer, gärna från människor vi känner eller möter ute under resorna som känns rätt lika som oss i vad man gillar/söker.

SONY DSC
Firar Jacks fyraårsdag feb -14 med att åka traditionell vietnamesisk “snurrbåt”.

* Under en längre resa gillar vi att landa lite “längre” tid ibland, uppemot tio dagar och gärna mer är grymt. Vi är bra på att “slå oss till ro” även när vi är ute och backpackar omkring.

* Säkerhetsmedvetna. Gör vad vi kan för att undvika platser som vi har anledning att tro är osäkra, och vi är rätt bra på att förvara stöldbegärliga saker klokt.

* Är väldigt förtjusta i annorlunda/roliga boenden. Har tältat i Thailand, bott i trädkoja i Indien, semestrat i husbåt i Berlin och i ett tigerrum på ett helt galet byggt hotell som lämpligt nog heter Crazy house i Vietnam. Bland annat.

IMG_3424
Däruppe bodde vi förra vintern! I en synnerligen enkel men cool trädkoja, uppe i bergen utanför Munnar i södra Indien.

* Tålmodiga. Förbereder oss inför oförutsedda händelser som bussar som aldrig kommer, försenade tåg osv, genom att ha tex kortspel till hands och inte stressa upp oss eller tjura till, eftersom det endast bidrar till dålig stämning för alla fyra och då blir allt rätt outhärdligt.
Så lite gnäll som möjligt – gäller oavsett ålder – är bästa grejen för smidiga resor!

SONY DSC
Crazy house! Hotell i jordbruksstaden Dalat på landsbygden i Vietnam.

Sen gillar vi en massa andra sorters upplevelser, också. Men den här planeringen fortsätter hur som helst i ovanstående anda.
Just nu pågår jobbet med att fixa ihop en bra rutt på Sri Lanka, som blir det första längre stoppet vi gör. En månad i landet, är planen.