Det är Alla hjärtans dag, och vi är nu drygt halvvägs på vår jorden runt-resa, och jag känner att jag vill ta tillfället i akt att skriva ner några rader/tankar om varför vi valt att dela med oss så mycket om vår resa.
Och samtidigt slå ett slag, just idag, för det jag tycker är viktigast av allt. Nämligen snällheten.
I våras fick vi ta emot ett gäng elaka kommentarer på Facebook om vår familj från en man. Han bor i vår hemort Degerfors och är i övre medelåldern.
Han framförde bland annat att det var ”tröttsamt” att behöva höra om och läsa om ”den där familjen Thunberg”, och han skrev riktigt otrevliga saker riktat till mig och oss. (jag skriver ju krönikor i lokaltidningen varannan vecka plus att vi hade intervjuats om vårt livsbeslut några gånger i lokalradion, bland annat, och detta blev tydligen för mycket för denne man)
Just då var vi inne i en väldigt intensiv period eftersom vi hade visningar av vårt hus (som vi ju sålde inför denna resa), flyttpackade, och jag jobbade nog mer än nånsin just då, samtidigt som vi planerade jorden runt-resan och Patrik jobbade supermycket för att vi skulle spara pengar. Samtidigt som vi förstås, som alla föräldrar, hade fullt upp med barnens skola och aktiviteter.
Så min vanliga motståndskraft (uppbyggd efter ett antal år som journalist på kvällstidning med MÄNGDER av påhopp, elaka kommentarer, mejl med önskningar om att jag skulle våldtas och dö, och så vidare och så vidare) var nog ganska nedsatt just då.
Galle, Sri Lanka, september 2016.
Jag blev uppriktigt ledsen av hans elaka kommentarer. Jag förstod verkligen inte hur det kunde vara så provocerande att vi, en helt vanlig familj, delade med oss av våra planer, tankar och drömmar offentligt.
Men tvivlet började gnaga, att det kanske var många som delade hans åsikter. Att vi bara var jobbiga. Kanske rentav dryga som skulle åka jorden runt, bloggade offentligt om det och hade en egen Facebooksida dessutom, och lät oss intervjuas av lokalradion.
Jag tänkte att Nej, jag skiter i det här.
Varför ska vi dela med oss om vi bara anses som jobbiga och förmer än någon annan? Det hade ju såklart aldrig varit min avsikt, men just då, just när denna man i övre medelåldern skrev ner sina elaka kommentarer om vår familj från sin villa i Degerfors en valborgsmässokväll (och när de sen fortsatte även efter denna kväll) – då kom tvivlen.
Jag var för trött. Det var för mycket, och jag blev uppriktigt ledsen över att en person kunde uttrycka sig på det sättet.
Perhentian island, Malaysia, oktober 2016.
Jag förstår ju på alla sätt och vis att det vi gör inte intresserar alla. Det hade ju varit jättekonstigt.
Men i min värld så finns då alternativet att scrolla vidare. Att inte läsa. Att bara låta bli att ta del av vad den där ”tröttsamma familjen” gör.
Men varför måste man vara elak? Det förstår jag fortfarande inte.
Hur som helst så valde vi, efter en del överväganden, att fortsätta dela med oss. Vi märkte ju att vi fick mejl av föräldrar som tackade för inspirationen att våga tänka utanför boxen. Som kände att de, tack vare oss, nu skulle våga resa med sina barn. Som gav oss tips, som blev glada, som inspirerade oss och som inspirerades av oss.
Så vi bestämde oss för att fortsätta blogga. Köra på med både Facebook och Instagram.
För att vi insåg, tack och lov, att det finns andra än Degerforsmannen i övre medelåldern därute. Människor som kanske kan tycka att det är roligt att följa med oss runt jorden. Människor som vi kan inspirera och/eller roa för en stund.
Människor som känner oss och många fler som inte gör det.
Så vi fortsatte. Och nu är ni där, alla ni som hänger med oss.
Och hela det här inlägget är egentligen en hyllning till er som är där. Både ni som ”bara” läser, och ni som kommenterar och gillar.
Ni som gläds med oss, ni som hejar på och alla ni andra.
Jag förstår – verkligen – om inte allting är intressant. Jag förstår – verkligen – om man tycker att vissa saker blir tjatiga för att de upprepas flera gånger.
Jag förstår om man har frågor, om man ibland tycker att vi gör märkliga val, och så vidare. Och dessa får man såklart jättegärna ställa! Undra och ifrågasätta kan man alltid göra – men i min värld handlar det alltid om HUR man gör det.
Så – att ni hänger i, att en del av er kommenterar, att en del av er åker till samma ställen som vi för att ni har inspirerats av våra inlägg, och att ni är så många som liksom finns där.
Det betyder jättemycket för oss!
Vi driver inte den här bloggen för att tjäna pengar. Tiden vi lägger ner (och det är MYCKET tid) är oavlönad, och vi har inga avtal med flygbolag eller hotellkoncerner för att skriva om dem. Tvärtom.
Vi bloggar och instagrammar om vår resa för att ge våra söner en dokumentation av jorden runt-resan vi gör tillsammans, och för att hålla våra närmaste uppdaterade om vad vi gör.
Och vi gör det för att det ger oss energi. För att NI som läser ger oss energi.
Vi gör också detta för att Milo och Jack älskar att göra sina tv-program och filmer och att få respons. Det har blivit ett gemensamt projekt och glädjeämne, ja en självklar del av resan.
Och allt det här tillsammans gör att vi vill dela med oss.
Bloggen har växt mycket, och är idag en av Sveriges största resebloggar. Det var egentligen aldrig meningen, men idag är vi stolta och jätteglada över det!
Honolulu, Hawaii, januari 2017.
Vi får många mejl, kommentarer och frågor och tyvärr blir det inte alltid av att vi svarar på allt, även om vi läser allt! Det beror just på att bloggen, Facebook och Instagram faktiskt ”bara” är en fritidssyssla, och även om vi gärna lägger tid på detta så kan det inte ta över all tid. Barnen och själva resan måste gå först.
Det beror också på att vi har väldigt olika tillgång till wifi. Ibland kostar det pengar, ofta finns det inte alls eller är jättelångsamt, och när vi väl har internet är det också mycket annat som vi måste ordna med, framför allt reseplaneringen.
Så vi hoppas på förståelse gällande det, skriv gärna igen om ni känner er förbisedda!
Och gällande Instagram – vi är jätteglada för alla följare där, och följer tillbaka så gott det går, men vi har hittills valt att inte följa er med privata konton eftersom det känns lite påfluget. Vill ni att vi ska följa er på privat konto, skriv gärna en kommentar på ett instagraminlägg så följer vi!
Jag är idag väldigt glad att jag inte lät mannen i övre medelåldern segra, med sina elaka kommentarer nerskrivna från en villa i Degerfors en fredagkväll förra våren.
Och jag är väldigt glad över att idag få säga ett varmt TACK till er alla andra därute.
Tack för snällheten. Och tack för att ni är med oss!
Ha en fin Alla hjärtans dag!
Nusa Lembongan, Bali, november 2016.
•• Följ gärna vår fortsatta jorden runt-resa även på Instagram!
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]
