You searched for "thailand". Here are the results:

Thailand med små barn

No Comments

Vi har rest mycket, mycket, mycket i Thailand med våra barn när de var små.
Nu har vi fått en väldigt relevant fråga från en av våra läsare, om hur vi har tänkt när det gäller säkerhet i bil med barnen.

Bästa familjen! På Jacks tvåårsdag

Såhär: Vi reste med Milo till Thailand för första gången när han var åtta månader och vi reste runt i landet i två månader. Då hade vi med oss en barnstol av enklare “babyskydd-typ”. Inte med insatsen i botten utan “bara” en stol som vi fäste med bilbälten.
Samma sak när vi återvände när även lillebror Jack var född och vi gjorde en rundresa på typ åtta öar under två månader med två barn, 1 och 2 år gamla. Vi hade enklare barnstolar som i och för sig inte levde upp till svenska standardstolar, men det vi istället tänkte på var:
* Att vi åkte så lite bil som möjligt. Vi såg till att ta oss fram rätt mycket via tåg, framför allt, och även båt.
* Att vi “lärt känna” chaufförerna innan vi åkt på längre färder. Det gäller för övrigt fortfarande. Det blir ju ett lite mer “oklart” tips, för hur gör man det? Men ja, om vi ska åka en längre sträcka så ser vi alltid till att prata igenom allting med chauffören – vad som är viktigt för oss, att det finns bilbälten, att vi inte vill åka fort, att vi inte har bråttom, osv osv.
Jag tror faktiskt att detta är det viktigaste tipset, att ha en bra chaufför som ni känner er trygga med och pratar bra med.
* Om man ska resa, typ, mellan flygplatsen och till ett resort eller till exempel till Koh Lanta (dit många svenska barnfamiljer åker) kan man boka sådana chaufförer/taxi-resor direkt, som har barnanpassade bilar. Hör i så fall av er direkt till ert hotell och be om barnstol.

Categories: Asien Thailand

Thung Dong Farm, norra Thailand

2 Comments

Vi har haft så fina, lugna dagar på lantgården! Thung Dong Farm ligger alltså några mil utanför Chiang Mai i norra Thailand, och jag tror jag hittade det när jag sökte på ”farmstay” och ”Chiang Mai”.
Gården har aldrig tidigare haft några svenska besökare, så där var vi pionjärer! Kul! (det var faktiskt samma sak när vi bodde på ”The organic farm” på Bali, inga svenska besökare före oss. Hoppas vi kan inspirera någon, för detta sätt att semestra rekommenderar jag verkligen!)

Thung Dong Farm har byggts upp av ägaren Ae under nio års tid. Det är en helt enormt naturskön, rogivande oas. Det är framför allt kärleken till djur som har fått Ae att förverkliga sin dröm, och han har kor, grisar, pink buffalos, duvor, ankor, höns, hundar, hästar, katter, fiskar och några andra sorters fåglar på sin gård.
En del odlingar finns också, sallad, bananträd, lite kaffe, apelsiner mm.

Här har han byggt upp ett vackert gästhus – Happy House – som tillhör de absolut finaste hus/rum vi har bott i under hela resan. Det bästa: en jättestor veranda med en gungstol, två sköna vilstol och en dagbädd/soffa + stor golvyta där barnen har lekt mycket med sin nya vän Jubjeag (dotter till Joy som jobbar på farmen)
Och ett stort sovrum/vardagsrum, matsal, kök, ett extra rum, tv-rum och badrum med både badtunna och dusch. Det har bara varit vi där. Ae tar bara emot en familj/sällskap åt gången, så att man verkligen ska få känna den där enskildheten. Fantastiskt.

Vi har tagit det väldigt lugnt. All mat ingår under vistelsen, så vi har blivit rejält bortskämda med framdukad American breakfast varje morgon i vår utomhus-matsal, och lunch och middag med tre-fyra olika thailändska rätter varje måltid, och massor av färska frukter.

På dagarna har vi varit med och matat djuren, barnen har lekt hur mycket som helst med Jubjeag och de har sprungit omkring på gräsmattorna här, hoppat på stenar i bäcken, spelat spel mm. Ae tog också med oss till en varm källa i närheten en eftermiddag där vi badade.

Lägger in lite olika bildinlägg de närmaste dagarna med bilder från farmen.

En daglig rutin blev att mata djuren. Här tillsammans med nya vännen Jubjeag.

Uno!

Hejdå mamma & pappa! Hejdå Bangkok! Hejdå Thailand!

1 Comment

Sista dagen i Bangkok blev lugn och skön. Vi hade en förmiddag inne i vår fina hotellsvit. Patrik fixade frukost, och sen hade Milo och Jack några roliga timmar mormor-och-morfar-tid på egen hand, medan vi fixade med sånt som packning, räkningar och sånt som också måste göras ibland.

Eftermiddagen blev poolhäng vid Chatriums poolområde. En rolig park och mycket barn fanns också tillhands, populärt såklart!
Och lunchen! Vilken bonus. Visade sig att hotellet hade lunchbuffé för 250 baht, knappt 55 kr, och gratis för barn! Och den var riktigt fin – många japanska kalla smårätter, som sushi mm, thailändsk curry, lax, olika kycklingrätter och… PUMPASOPPA! Sen vi bodde på farmen på Bali har Jack älskat pumpasoppa, men det har inte funnits på så många ställen. Men igår kväll Arun Residence fanns det, liksom idag på buffébordet. Lyckan var total, och Jack (som inte är så förtjust i så jättemånga olika sorters mat) slukade tre rejäla skålar med soppa.
Dessutom: dessertbord. Det gillar man ju.

En skön avslutning på en i och för sig kort Bangkokvistelse, men det känns som vi hunnit med och upplevt mycket.

Ikväll reser mamma och pappa hem till Sverige igen. Vi följer med till flygplatsen, och sen åker vi till ett hotell därute där vi bor en natt. Imorgon går vårt flyg till Hanoi, och en ny del av äventyret börjar.
Hej Vietnam, det blir kul att ses!

Men vi kommer att sakna er, allra käraste mor(mor) och (mor)far!

Poolområdet, Chatrium residence

Pumpasoppa!!

Vi saknar er redan!

Nio år sedan tsunamin. Thailand, Annandag jul

No Comments

Idag blir det ett helt annat inlägg än bara reseskildringar och sol- och badliv.
Det är 26 december, Annandag Jul, och det är nio år sedan tsunamin drog in över Sydostasien.
Jag kände ingen (då) som drabbades av vågen. Jag var inte alls i närheten själv, utan i fullständig trygghet hemma hos mamma och pappa i Degerfors.
Ändå har tsunamin påverkat mig och mitt liv väldigt, väldigt mycket. Naturligtvis inte alls på samma sätt som de vars liv förändrades brutalt och totalt den här dagen. När jag landade i Thailand några dagar senare för att jobba för Expressen så hade jag inte upplevt skräcken, dödsångesten, vansinnet och helvetet som så många andra.
Mitt liv har påverkats på helt andra sätt. Men det är långt ifrån bara de där första veckorna på plats, bland tusentals döda kroppar, kaos, lukten av död och förtvivlan som är vad jag främst tänker på när jag tänker på tsunamin. Även om det fortfarande känns viktigt för mig att jag var där, då, för att det gett  mig åtminstone en liten delförståelse för hur det var att befinna sig i detta som drabbad som jag inte skulle ha haft annars.
Men för mig handlar det om människorna jag har träffat efter tsunamin, i Thailand och hemma, runt om i Sverige. Jag har skrivit många, många texter. Följt med till vackert dekorerade gravar, sett bilder på outsägligt saknade barn, besökt restauranger och små strandbarer som raserats av vågen och som mödosamt byggts upp på nytt, skrattat åt vackra minnen och känt tårarna stiga mer än en gång under mina möten med människorna som drabbades på olika sätt.

Det är inte så att jag är märkvärdig på något sätt. Många journalister och andra möter massor av människor som varit med om stora, omskakande, livsförändrade händelser, och många rapporterar från platser och händelser som är väldigt speciella, varje dag, hela tiden.

Men i mitt liv – för mig personligen – blev detta så mycket mer än ett jobb..
Efter att ha jobbat regelbundet med katastrofen i ett års tid, inklusive fyra arbetsresor till Thailand mellan julen 2004 och julen 2005, så hade jag mött en rad människor som verkligen satt spår i mig. Jag hade haft många, långa samtal om livet, om fruktansvärda förluster, om vikten av att leva medan man kan. Att välja livet. Välja kärleken. Välja att älska, finnas, skratta, njuta, och ta vara på tiden.
En del av det där kan låta som klyschor. Men när någon som har drabbats av det allra värsta har sagt det till mig, sett mig i ögonen och sagt att vi verkligen måste tänka på hur vi väljer att leva våra liv. Vad är viktigt, och vad är inte? Ja, då lyssnade jag.

Jag bevakade ettårsceremonin på plats i Khao Lak och reste runt på egen hand ett par veckor efteråt.
Det blev som ett avslut för den mer intensiva delen av tsunamibevakningen. Det är ju så, det trappas ner. Minnesbilagan – ett år efteråt – var gjord. Sammanfattningarna skrivna.

Men jag satte ändå inte punkt helt för tsunamin. Den har följt mig genom åren på olika sätt. Jag har fortsatt att skriva, och jag har fortsatt att hålla kontakt med flera av dem som jag mötte under det där första, speciella året. Och jag har som bekant återvänt många gånger till Thailand.

2006, ett och ett halvt år efter tsunamin, så träffade jag Patrik när jag var hemma i Degerfors på ”sommarlov”. Mamma hade också varit svårt sjuk, och i kombination med alla känslor och nya tankar i och med det och tsunamin så ville jag verkligen vara hemma den här sommaren. Nära.
Och Patrik, ja han stämde inte alls in i min ”mall” på hur en tänkt partner skulle vara (om jag nu hade en sådan, men ja, omedvetet så hade jag nog ändå det) Att han till att börja med bodde i Degerfors var ju fel bara det, jag bodde ju i Stockholms innerstad. Han var dessutom inte ens i närheten av mediebranschen utan jobbade inom industrin. Och så vidare.
Innan allt detta hände så hade så mycket i min tillvaro bara snurrat på i väldigt hög hastighet. Det var kul och spännande, intensivt, galet och fullspäckat.
Det blir förstås hypotetiskt, men ganska ofta har jag ändå tänkt att jag inte tror att jag hade träffat Patrik om det inte varit för mina tsunamimöten. I alla fall inte valt honom och det livet vi sedan valt att leva. Det var så långt ifrån det jag var innan, men inte efter tsunamin.

Jag tror ni förstår att jag inte med detta vill säga att jag är tacksam över att katastrofen inträffade. Det är som jag har sagt flera gånger till min vän Malin, som drabbades enormt svårt av vågen som tog hennes tre fina barn Emma, Filip och Vivi – att egentligen önskar jag ju att vi aldrig hade träffats, eftersom vi möttes på grund av tsunamin (när hon sökte efter sina barn och deras tillhörigheter i Khao Lak några veckor efteråt)
Men när nu det värsta hände, så är jag ändå tacksam att jag fick träffa henne och för det som hon och andra gett mig.

Sedan igår kväll har jag känt hur mina tankar hela tiden återvänt till människor, samtal, bilder och funderingar som har med tsunamin att göra. Det känns väldigt nära i år, förmodligen för att jag är i Thailand igen för första gången sen 2005 på Annandag jul. Och kanske också för att jag själv har barn nu.
Att älska någon så innerligt mycket gör ju risken så mycket större på något sätt, jag har så mycket mer att förlora. Dom är ju hela mitt Jag. Hela mig.

Att ta vara på livet, varje dag, blir aldrig en klyscha för mig längre. Det är viktigt, och på riktigt.

Nu är det förmiddag i Thailand, Annandag jul, och tankarna är många. Jag har varit ute på stranden en stund, vid halv elva-tiden (när det hände) och det är fortfarande så svårt att se det framför sig. Hur allt det här vackra så fort kunde bli ett sånt inferno.
Ikväll ska jag tända ljus för att minnas och hedra dem som vågen tog, och för deras anhöriga som har tvingats hitta en väg i tillvaron som på något sätt fungerar, och som generöst har delat med sig till mig och andra av sina erfarenheter så att vi i alla fall kan ana sådant vi inte hade gjort annars.

Jag ska också vara med mina pojkar, jag ska lyssna på deras små funderingar och försöka svara på Jacks frågor om varför grodor hoppar, och vad det blir för färg om man blandar grönt, gult och blått. Jag ska simma i havet med Milo och njuta av hans skratt, och vi ska spela spel och så småningom titta på solnedgången tillsammans.
Det kommer att bli en bra dag.

Grattis Jack! Fotbollskalas i dagarna två

No Comments

Detta blev den andra födelsedagen i livet som Jack firade i Sverige. När han fyllde 1, 2 och 3 var vi i Thailand, 4-årsdagen firades i Vietnam, 5-årsdagen i Goa, Indien, 6-årsdagen hemma och 7-årsdagen i Las Vegas.
Så det kändes ändå rätt så fint att få fira vår 8-åring på hemmaplan denna gång, nära övriga familjen och förstås Jacks kompisar.

Lite extra bonus att han fyllde på en fredag så vi inte hade någon läggningstid att passa. Jack bjöd – förutom oss – in mormor, morfar, farmor, gudmor Sofia och hennes mamma och pappa. Han ville gärna att vi skulle bjuda på mat och han fick välja menyn.
Det blev: Anka och struts, serverat tillsammans med rotselleri- och potatispuré, och till det två olika såser – pepparsås och ädelostsås.
IMG_4636

Vi ville ge Jack ett fotbollskalas och hade dukat upp med fotbollsduk och fotbollsservetter och oj vad vi åt! Jack tog tre ordentliga portioner, han tycker verkligen om mat och inte minst just denna mat.
Vi skålade också, såklart, men istället för SKÅL sa vi naturligtvis MÅÅÅÅÅÅL!

IMG_4642

Det blev en mysig middag här hemma. Och en del presenter förstås, både fysiska och upplevelser. Från oss blev det bland annat ett djungeläventyr när vi är i Indien om några veckor!

fotbollskalas jack

Så var det dags för tårta, och nu kommer jag stolt visa upp några bilder på denna… med tanke på att jag är den mest o-bakande person jag känner, och dessutom väldigt opysslig. Men JAG har pysslat ihop denna fotbollstårta! Ok, det var färdiga tårtbottnar… men jag har i alla fall fyllt den med nutella, hackad vit choklad, vaniljkräm och grädde, och beställt hem en oblat i form av en fotbollsplan och fixat fotbollsspelare till.
Den var faktiskt både god och fin!! (jag är själv lite i chock över detta fortfarande)
fotbollskalas tårtan

Efter fikat tittade alla tillsammans på Talang, som Jack och Milo verkligen gillar. Så det hade varit ett önskemål från Jack att vi skulle se det.

När gästerna hade gått hem kom Jack fram till mig, slog armarna om mig och sa med tårar i ögonen “Tack mamma för allt ni har gjort för mig idag med fotbollstårtan och allting annat”.
Han är så tacksam och glad över allt som händer, och det är så roligt att vara med honom såna här dagar (ja, alla dagar förstås men det är roligt att se att han kan glädjas åt allt han får, även det som inte är fysiska presenter)

I lördags var det dags för fotbollskalas för några skolkompisar, vi hade hyrt en gympahall och så var det fullt drag med fotbollsgrejer i två timmar. Hinderbana som avslutades med skott på mål, straffsparkar, match och discostraffar, och ännu en fotbollstårta (!)

fotbollskalas

fotbollskalas boll

Efter kalaset fortsatte firandet med ett besök på O´Learys för Jack, Milo och Patrik. Bord bokat till Premier League-matchen kl 16.

fotbollskalas olearys

fotbollskalas olearys

Mamman då? Jo, hon gick istället på ett eget kalas 🙂 Det finns mycket gott att säga om dom här tjejerna, och det har runnit lite vatten under broarna sedan vår första tjejfest ihop för 12 år sen… Men en grymt bra grej är att jag skrattar så tårarna sprutar när vi hänger, igår faktiskt så mycket en gång att jag inte fick luft på en lång stund 🙂

fotbollskalas mamma

(ligan nästan komplett, saknade dock tyvärr våran Ann-Louise denna gång)

Upp igen imorse, och så bröt vi av allt fotbollande med lite annan sport. Poolspel i innebandy för Jack (nummer 5) på hemmaplan.

IMG_4708

Och därmed satte vi punkt för helgen, med en riktigt nöjd och glad åttaåring.

Categories: Okategoriserade

Tags:

Jorden runt – Ett år senare

7 Comments

Igår var det exakt ett år sen vårt plan lyfte från Arlanda. Det var så många känslor den dagen, vi grät och vi grät när vi sa hejdå till nära & kära.
Men samtidigt, den där otroliga känslan av att vara på väg.

IMG_0107

Jag tror inget år har varit, eller nånsin kommer att bli, så fullt av intryck som detta har varit. Först själva resan, förstås, som jag fortfarande längtar tillbaka till varje dag.
Och så en otroligt intensiv sommar på det. Vi köpte hus direkt som vi har flyttat in i med allt vad det inneburit. Varit på bröllop i Luleå. Jobbat. Hängt med vänner och familj. Milo har varit på simläger. Massa fotbollsmatcher.
Och så i lördags, så dammade vi in en superhärlig 40-årsfest på det hemma i trädgården (självklart med resetema)

IMG_2409
Backpacker-laget på festen! Jag har världens coolaste vänner som gick all in på resetemat och kom som backpackers, campare och charterresenärer och VERKLIGEN levde sig in i sina roller 🙂

Den här sommaren har vi skrattat så mycket, glatt oss åt vårt nya hus som vi trivs jättebra i och vi känner att vi mår bra.

Men det finns något som ständigt vill göra sig påmint där inuti, och det lustiga är att Patrik och jag har samma känsla här. Det finns en längtan ut som är svår att förklara.
För mig känns det nästan som att det kryper något som pockar på uppmärksamhet så fort jag är stilla en stund. Nu har det i och för sig inte varit så många stilla stunder den här sommaren, men det kan dyka upp när jag kör bil själv, eller när jag ska sova, eller när jag cyklar hem efter att ha lämnat barnen på skolan.
Det är inte specifikt sol och värme jag längtar efter, och ingen speciell plats. Jag bara längtar ut, till vår familjs resande liv tillsammans.

familjen thunberg sri lanka
Sri Lanka för snart ett år sen

Det som jag ändå är glad över är att jag nu verkligen inser att det inte har så mycket med en längtan bort från hemmalivet att göra, utan att längtan endast handlar om en längtan till något annat.
För vi har det verkligen roligt och bra härhemma och trivs med mycket i tillvaron. Och det är på något sätt skönt att få det bekräftat, att det bara är såhär, oavsett allt annat, att kärleken till resandet sitter i själen.
Ja, framför allt tror jag att det är just vårt resande liv som sitter där.
Vi fyra tillsammans, obruten tid, inga led att rätta in sig i, upplevelser tillsammans och så all denna kunskap, allt vi lär oss därute. Alla möten.

IMG_3479

Förra veckan ökade jag på månadssparandet litegrann till vårt ständigt pågående resesparkonto (det som en gång startades i namnet “The trip of our lives” inför vår tvåmånadersluff med Milo i Thailand när han var 8 månader, och som sen fortsatt att leva och tagit oss genom Thailand flera gånger, genom Sydostasien, Indien och så jorden runt)
Det kändes bra att göra det.
Jag startade också ett “Familjens dykkonto” där jag hoppas att vi med åren ska kunna spara till en start-pott till vår familjs gemensamma mål att ta dykcertifikat och dyka tillsammans när barnen är tillräckligt stora för att få göra detta. En väldigt oansenlig summa som hittills sparas varje månad, men är det nåt ordspråk vår familj verkligen kan gå i god för så är det “Många bäckar små…”

IMG_0117
På väg ut mot Äventyret för ett år sen

Detta är ett inlägg i nya kategorin Jorden runt-tisdag, där vi kommer återvända till speciella ögonblick vi kanske inte skrivit om förut, bilder vi inte visat än, svara på frågor vi inte hunnit med, och reflektera mer över detta med att våga välja drömmen.

Genom eld och vatten

No Comments

FullSizeRender kopia 2
Ur fotoalbumet, London 2004

***

Det har gått 20 år nu i augusti. Och sen dess har vårt samtal pågått, alldeles oavbrutet.
Den här veckan checkade hon och jag in ett dygn på Loka Brunn i Bergslagen, och vi bara fortsatte att prata.
Vi åkte dit för att fira, både våra respektive 40-årsdagar och just det faktum att vi även firar 20-årig vänskap just i år.

Hon fyller år idag, jag om knappt två månader. Så vi firade. Inte riktigt så galet som förr, utan med hembakat fikabröd, spa och trerätters middag. Och vi pratade. Vi pratade, pratade, pratade.
Det är så skönt att vara med henne för då behöver jag inte tänka alla tankarna själv, för hon tänker dem med mig.
Jag behöver inte förklara så mycket för hon förstår ändå.
Vi rör oss mellan det djupaste inuti och de kiknande skratten, ibland med blixtens hastighet, och sen tillbaka igen.

När vi började på journalistlinjen var vi 20 år gamla. Hon hade just fyllt, jag skulle snart fylla. Men framför allt flyttade hon och jag in i samma studentkorridor, med bara en dörr emellan oss.
Ibland kan jag tänka, lite förskräckt, på hur mitt liv egentligen hade blivit om jag inte hade kommit in på den där journalistutbildningen. Och då är det i första hand inte mitt yrkesliv jag tänker på, utan på henne. Om vi aldrig hade träffat varandra där, i Jönköping för 20 år sen.
Där vi började vandra tillsammans; genom studietid, första journalistjobben i Stockholm, festivalerna, alla utlandsresor, krossade hjärtan, de eviga utekvällarna, schlagernätterna, och alla de där dagarna och nätterna det bara var vi och allt det där pratet.

FullSizeRender
Dominikanska republiken 2001

Alla tårar vi delat, torkat, analyserat. Besvikelser, de största glädjeämnena, sjukdomar, totalt fyra alldeles underbara barn som tillkommit, och deras pappor förstås. Lägenhetsköp, bröllop, husköp, stugköp, stora livsval, ångestladdade beslut, känslor av misslyckande, framgångsjubel och alltid, alltid den där spontana impulsen att det är henne jag vill höra av mig till så fort något viktigt händer.
Det kan vara något bra eller något fruktansvärt, men jag behöver alltid dela det med henne.
För att hon är en så alldeles central del av mig.


2003 – mitt i de där åren då det verkligen var vi mot världen – så deltog bandet Sarek i Melodifestivalen med en låt som kom att bli våran under många, många stunder och fester. Det spelade aldrig någon roll hur många vi var på ett dansgolv, det här var alltid bara våran låt och har så förblivit.
Man kan tycka vad man vill om den kanske något klichéartade schlagertexten, men på något sätt förmedlar den ändå så mycket av vad jag känner för henne, än idag och alltid:

”Jag ska följa dig genom eld och vatten
Över land och hav
Jag ska älska dig tills hjärtat slutar slå
Från det högsta berg till den djupaste av dalar ska jag gå
Genom tid och rum, ja, alla mina dagar ska du få /…/

För om du tappar modet och faller ner på knä kan du vila här hos mig
Som en klippa i stormen att luta dig mot
Och jag sviker aldrig dig.”

***

Grattis min Fatima på din 40-årsdag, just idag. Och jag ser SÅ mycket fram emot våra 40 kommande år!

FullSizeRender
80-talsfest i Jönköping hösten 1997

FullSizeRender
Här har vi känt varandra i en vecka ungefär, och du skriver i min gästbok i mitt studentrum På Solgården i Jönköping. De raderna blev väldigt speciella för oss, eftersom du redan där och då uttryckte att du trodde vår vänskap skulle kunna bli något speciellt


Och naturligtvis lyckades just vi tre få till att specialarbetet för tidningsgruppen på Journalistlinjen blev temat “Finlandsfärja”. Och som av en händelse blev vi visst ansvariga för drinktestet ombord på Silja Line… 

FullSizeRender
Happy new year!

FullSizeRender kopia 2

Oh yes, elegance really was an attitude… 🙂

FullSizeRender

Med vår vapendragare Fredrik

FullSizeRender

Finns det nånting vi inte har gjort ihop…?!

Skärmavbild 2017-08-04 kl. 20.15.45

FullSizeRender


FullSizeRender
Thailand 2004

Skärmavbild 2017-08-04 kl. 20.20.16
Mitt bröllop, 2011.

307F3634-CA43-4923-B8DC-69F7BDE53213

Kärlek.


Loka Brunn augusti 2017

xxx

(Text publicerad i Karlskoga tidning/Kuriren 4 augusti)

Categories: Okategoriserade

Att resa – för vår skull eller för barnens?

5 Comments

För vems skull reser man, när man reser med barn?

Reflektionen kom från en av våra läsare, Maria, och jag uppskattar verkligen hennes (och många andras) feedback, tankar, tips och frågor, även om jag/vi i perioder (som just nu) har väldigt begränsat med internetuppkoppling och/eller tid att svara alla som hör av sig till oss på olika sätt.

Nu tar jag frågan ur minnet, men den handlade om detta om att resa med barn – och vad barnen egentligen får ut av det. Vid vilken ålder blir det ”okej” att dra iväg på något längre, om man nu även ska tänka ur barnens perspektiv?

Vi har ju rest med våra barn typ jämt. Första långluffen med Milo var när han var åtta månader, och sen har det bara fortsatt.

resa med barn i thailand

Självklart tror vi inte att Milo minns ett dugg av sina första resor, sett till konkreta minnesbilder.

Jack firade sin första födelsedag i Sverige när han fyllde sex år. Alla tidigare år (han fyller den 2: februari…) har vi varit på resande fot (de första tre födelsedagarna i Thailand, den fjärde i Vietnam, den femte i Indien). Denna vinter höll vi oss hemma för att spara pengar, och flyttpacka.

Sin sjunde födelsedag kommer han att fira i Las Vegas.

Självklart kommer de inte ha minnen från alla dessa resor, i form av exakt var vi har varit och vad vi har gjort.

Men det jag vet är att de har blivit vana vid att människor kan se väldigt olika ut. De vet att det är sjukt viktigt att kunna prata engelska (och gärna något mer språk).De kan saker om kartor, religioner och en hel del annat.

Milo och Jack på en underbar plats, Freedom Hut resort på Koh Jum. Foto Ida Thunberg

Och de HAR minnen. Sen är de inte alltid exakta, och ofta säkert ifyllda av fotografier och berättelse från oss vuxna. Men spelar det egentligen så stor roll? Om nu deras känsla är positiv, om de under flera års tid har älskat att prata om resor, om de säger att resa är det bästa de vet – då måste det ju har varit något bra, allt det här resandet.

Och om man nu får säga så om sina barn utan att det anses som skrytigt, så ser jag också att de idag är sociala varelser som tycker om att umgås med både vuxna och barn. De rör sig hemtamt i princip i vilka miljöer som helst, pratar med allt och alla, och jag tänker att ganska mycket av det faktiskt beror på resandet.

MEN. Även om jag nu kan se de positiva konsekvenserna av allt resande med barnen, så är det ju ändå så att det i det allra första stadiet – de första långresorna – handlade om mig. Och om Patrik.

Att vi ville resa.

resa med barn i thailand

Jag som har svårt för den långa vintern därhemma och ville till solen. Patrik som mer och mer började upptäcka resandets många fördelar.

Jag som får jobba en hel del med min vardagsskygghet när jag är hemma, som har lite svårt för rutiner och när allt bara är samma hela tiden. Jag som gärna vill att det ska hända något roligt som bryter av.

Så ja, jag reser för MIN skull! Och även om de orden till en början när jag skriver dem känns lite ego, så inser jag snart att de måste få vara okej.

Jag/vi reser för vår egen skull.

Och där ingår – framför allting annat – att våra barn trivs och har det bra.

Men också att vi själva har det bra. För om vi föräldrar mår bra, om vi har roligt och trivs – ja, då gynnar det ju även barnen i allra högsta grad.

När vi reser idag går allas behov i varann. Jag har ett väldigt litet behov av att göra  “egna” saker, och det är samma sak med Patrik. Vi – och barnen – trivs med mycket som har med naturen att göra. Jag är definitivt ingen Skogsmulle från början men jag uppskattar när vi vandrar, badar i naturliga varma källor ihop, är på stranden, tar oss till vattenfall och liknande. Så ja, dom sakerna gör jag ju för min skull. Men minst lika mycket för övriga familjens skull, eftersom jag ser och känner hur bra vi har det tillsammans när vi gör dessa saker.

Harmoni är nog ett viktigt nyckelord när det gäller vår familj och resandet. Vi trivs med att vara ihop typ jämt och vi mår bra av det. Så råkar det vara och det är förstås mycket därför vi jämt vill fortsätta resa. För att vi har format nån slags gemensam balans ihop, där allas behov är väldigt synkade. Förstås inte jämt och hela tiden, men väldigt väldigt ofta.

Jag skulle inte vilja resa utan barnen. Okej i jobbet och nån kompis/man-hustru-weekend, eller så. Men utgångspunkten är att jag vill ha dem med, jag/vi vill uppleva allt vi gör tillsammans. Jag lägger ingen värdering i hur andra gör men för mig handlar det mest om att Milo och Jack, och Patrik, behövs för att göra upplevelserna kompletta.

De hör till. De ska vara där, vara med.


Sydön, Nya Zeeland, december 2016

Och. Vi ser och känner varje dag att Milo och Jack älskar att vara på resande fot. Vilket stärker känslan av att vi har gjort rätt.

malaysia med barn

Perhentian island, oktober 2016.

resa med barn thailand

Thailand, 2012.

resa med barn i nya zeeland

Rotorua, Nya Zeeland, december 2016.

**

Följ oss gärna på Instagram!

Categories: JORDEN RUNT Resetankar

Tags:

Bali – en kärlekshistoria

2 Comments

bali-med-barn

Jag känner så många känslor här.
Och har så mycket att berätta som jag liksom inte hunnit med.
Vi har skrattat. Vi har gråtit, flera gånger. Vi har njutit, eller rättare sagt – vi njuter.
Det sker ju fortfarande. I presens.

rice field bali

Hur förklarar man just den här speciella klargröna färgen som bara risfälten har?
Jacks lilla hand som utforskar de gröna stråna bakom huset vi hyr på norra Bali.
Det njutningsfulla i att se vindruvorna blomma, även detta på fälten bakom huset.
Hur förklarar man allt detta, i ord? Går det ens?

bali-grapes

Om jag hade åkt till Bali enbart för att hänga på paradisstränder tror jag faktiskt att jag hade blivit besviken. Såna här stränder finns i Thailand också, och på många andra platser, många fler dessutom.
Men här finns så många färger. En sån färgstark kultur. 100 nyanser av grönt.

bali med barn

Vi hamnade på en kaffeprovning inne bland kaffeplantagen. Det var helt oväntat, men blev väldigt roligt. Min pappa, som är en stor kaffeälskare, fick prova det äkta balinesiska kaffet. Och för första gången se kaffebönor som växer vilt.

bali coffee

bali try coffee

Jag är så glad att vi åkte tillbaka hit.
Det har hänt, och händer, så mycket. Och jag behöver bara få tid, och nån slags eftertanke gjord, så ska jag skriva ännu mer.

Bali.
Vackra ö.

Promenaderna på stigarna som slingrar sig fram genom odlingarna.

Mamma och pappa som blickar ut över risfälten när vi går där tillsammans.

risfält bali

lovina bali

Det finns så mycket mer att säga.
Och det kommer.

Snart.

img_4803

**

Följ oss gärna på Instagram!

Categories: Bali JORDEN RUNT Lovina

Tags:

Snorklat med hajar!

1 Comment

sri lanka med barn

Vi tar en tuk tuk till stranden Nilivali på Sri Lankas östkust. Vi släpps av och går rakt ut på vit sand som verkar fortsätta i oändlighet åt båda håll.
Men nästan inga människor. Bara några båtchaufförer, och vi går fram till dem och ber att få åka ut till Pigeon Island.

Innan den här dagen har vi snorklat några dagar utanför guesthouset där vi bor, hos Mr Kadira på Dyke rest i Trincomalee. Det har varit succé.

sri lanka med barn

En effekt av att vi har rest mycket i varma länder varje vinter sen barnen föddes är att de har tillbringat väldigt mycket tid i vatten. Milo kastade armpuffarna när han var tre år och har simmat sen dess, hemma tränar han simning tre dagar i veckan och tycker att simtävlingar är det roligaste som finns.
Och Jack, ja på honom har vi (bland annat) en film från Bali när han gör ett supersnyggt huvuddyk ner i en varm källa från en hög kant. Då var han tre år. Nu är han sex år och går också i simföreningen och har tävlat några gånger.
Så vattenvanan har de med sig, och det är otroligt kul att nu under resan kunna göra massa vattengrejer tillsammans.
Milo har snorklat tidigare men Jack har mest bara provat kortare stunder.

snorkla med barn sri lanka

Och nu, utanför Trincomalee beach, tog intresset rejäl fart. Milo snorklade långa stunder varje dag, och Jack tog kortare turer.
Så vi kände att det var dags för en snorklingsutflykt till ett lite större område med korallrev och fina fiskar.

pigeon island

snorkla med barn
Jack under ytan

Vi hade med oss en snorklingsguide ut först i en timme och det var jättebra. Han visade oss direkt till de bästa platserna för att se olika sorters fiskar.
Och sen tillslut – hajarna!! Pigeon Island är känt för att man kan se haj här, men vi hade inte sagt något om det till killarna av risk för besvikelse om vi inte såg någon.
Men vi hade tur, och plötsligt kom det en revhaj simmande förbi oss. En stund senare såg vi en till.

En bonus är också att vi har köpt en GoPro-kamera, så båda barnen fick simma runt och ta bilder på fiskarna. Det gjorde de imponerande bra, blev helt förvånad när de plötsligt då och då dök neråt – med snorkel och allt – flera meter ner i djupet för att ta en bild på en viss fisk.

Hajen simmade ganska djupt och var därför inte så lättfångad på bild, men här är den i alla fall 🙂

shark pigeon island

Jag upprepar mig säker (och kommer nog att göra det hela resan när det gäller detta…) men vad berikande det är att resa med barn!! Det är så speciellt att få se världen med deras ögon, och att få dela alla intryck med dem.

gopr0352
Foto: Milo

sri lanka snorkling
Foto: Milo

Jag har snorklat en del i Thailand tidigare, för 10-15 år sen, och blivit lite bortskämd med vackra undervattensmiljöer och många fiskar. Men haj har jag aldrig sett förut.
Och så är det verkligen en helt annan upplevelse att få dela detta med barnen! Jag och Jack tog en egen tur lite senare under dagen och simmade nära varandra, pekade ut extra fina fiskar för varandra och hade en jättefin stund därute under ytan.

resa med barn sri lanka

snorkling pigeon island
Foto: Jack

snorkling sri lanka

Patrik och Milo var också ute på en egen långtur och hade det härligt.

snorkla sri lanka

Efteråt kollade vi på en plansch på vad fiskarna vi hade sett hette.

fish sri lanka

Pris för denna utflykt för oss fyra, inkl båt, guide och nationalparksavgift, blev cirka 350 kronor.

pigeon island

snorkla sri lanka
Foto: Milo

Nu lämnar vi snart Sri Lanka, på söndag kväll, men på nästa plats hoppas vi på mycket snorkling!

snorkla sri lanka
**

Följ oss gärna på Instagram!

Restips: resa med barn i Asien 10-12 dagar

7 Comments

Vi fick en fråga från läsaren Helena om Asientips, detta gäller 10-12 dagar nästa vinter tillsammans med barn som då är 3,5 och 9 år gamla. Familjen har tidigare testat Thailand och Singapore och vill nu prova något annat.

indien27

Palolem, Goa.
För att tipsa om resmål behöver man egentligen veta så mycket, på sätt och vis. Vi är ju alla så olika, och det är ju de egna önskemålen och förväntningarna som delvis avgör om det blir bra i slutänden.
Men med det sagt; det jag tänker på här är att det är relativt kort tid, och då tycker jag det kan vara klokt att ta hänsyn till restiden, så att inte alltför mycket tid går åt till själva resan.
Några tips (och jag lägger in lite länkar till äldre inlägg om du/någon annan vill läsa mer om våra tidigare upplevelser):

indien26
Goa, Indien. Inte så lång flygresa jämfört med mycket annat i Asien, och vi trivdes superbra på lugna, fina stranden Palolem förra året.
En fördel med Goa är att det finns många olika stränder, skulle gissa att det är runt 10, och varje strand har sin egen karaktär. Gillar man mer tillrättalagt charterliv så finns det, vill man bo fint med pool går det att lösa, och så finns till exempel Palolem med många mindre ställen med strandnära enkla små bungalows och små restauranger på rad, och en matmarknad några kilometer bort. I övrigt inte så mycket aktiviteter/shopping att tillgå, men för oss var det perfekt.

IMG_3605 IMG_3641
Vi bodde väldigt enkelt (och billigt) här, på Royal Touch beach resort saknades pool och air condition, och väggarna var hur tunna som helst och duschen fungerade väl knappt.
Men SOM vi trivdes här!
Barnen blev så väl omhändertagna, och vi hade vår egen servitör/allt-i-allo Arjun som blev som en vän under de tio dagar vi var här.
Han fixade bland annat så att Jacks femårsdag blev helt fantastisk, med fyrverkerier, present och specialbeställd tårta med Jacks namn på.

IMG_3700 IMG_3769 IMG_3671 IMG_3738

Dessutom var maten fantastisk på restaurangen, det spelade ingen roll vad vi beställde.

Sri Lanka! Ja… nu har vi inte varit där – än! Men ge oss 1,5 månad till så lovar jag att jag kommer ha massa bra superbra Sri Lanka-tips!
En spännande destination, enligt mig, som vi ser jättemycket fram emot att upptäcka.

Vietnam är ett intressant och häftigt land. Här beror det dock mycket på vad man villl se och göra, så läs på ordentligt och utgå från vad just ni vill ha ut av vistelsen. Jag rekommenderar INTE strandorten Nha Thrang, här hamnade vi några dagar och det var ett av få ställen på vår halvårsresa där vi faktiskt inte trivdes så bra. Opersonligt, högljutt, tråkturistigt och allt det fina vi dittills hade upplevt som så speciellt med Vietnam var som bortblåst. Undvik!

Jag är också lite kluven kring ön Phu Quoc. Vi hade det visserligen härligt när vi var här vintern 2014, men det kändes som att vi var där i sista sekunden, på något sätt. Det byggdes på en massa ställen runt om på ön. Och det man satsade på verkade vara stora hotellkomplex.
Det var något lite… stressigt över det hela. Och även om vi hade det bra och fint på vår lilla del av den långa stranden Long Beach så var inte helhetsupplevelsen av ön sådär raktigenom bra som jag hade önskat för att reservationslöst tipsa vidare.

Jag skulle kunna tänka mig att återvända, det ÄR en vacker ö, men då skulle jag göra väldigt mycket research först för att se så jag verkligen hamnade på en del av ön som fortfarande står för det jag/vi vill ha.

Vi tyckte att Hoi An var en fantastisk stad, och här finns möjlighet till både stränder och kultur i form av den gamla häftiga stadskärnan. Titta gärna på våra inlägg härifrån om ni är intresserade.

Vi åkte även på en häftig kryssning på Mekongfloden i södra Vietnam.

Gillade även både Hanoi och Saigon, och allra mest Hanoi. Cool, genuin stad.

hanoi12

hanoi10

Hanoikväll (vintern 2014)

• Vi älskade även Bali, och kommer att återvända dit nu. Men jag skulle själv känna att 10-12 dagar är för kort tid med tanke på att det är lång restid. Men OM det skulle bli aktuellt med en längre resa så tycker jag verkligen att Bali är värt att överväga.
Och även härifrån kommer det betydligt fler tips inom en inte alltför avlägsen framtid 🙂

*

Det finns kanske läsare som har andra tips på andra Asienresmål som kan passa Helena med familj? Skriv gärna en kommentar här eller på vår Facebooksida i så fall.

hanoi1

Om man är sugen på att köpa en ny hatt i Hanoi är detta fullt möjligt att göra…

Dagens krönika

No Comments

Jag skriver krönikor i Karlskoga tidning/Karlskoga kuriren varannan fredag sedan snart sju år tillbaka (det är alltid lätt att räkna, eftersom jag var gravid med Jack på den första bylinebilden jag hade till krönikorna)
Och som det ser ut kommer jag att fortsätta skriva även under resans gång. Det blir ju såklart ibland så att innehållet här i bloggen och krönikorna har en del likheter, eftersom båda ju handlar om mitt/vårt liv…
Men jag länkar till dem ändå här, när de finns på nätet (inte varje gång, tror jag, verkar vara lite olika.

Dagens krönika handlar om att beta av.

koh phayam
Jag skriver den veckans krönika på en annan resa, på Koh Phayam i Thailand 2013 🙂

Categories: Krönika

Tags:

Hur förbereder vi barnen inför jorden runt-resan?

1 Comment


– Hur reagerar barnen på allt det här?
– Hur gör ni egentligen för att förbereda Milo och Jack?
– Förstår dom verkligen vad det är ni ska göra??

Ja, vi får många frågor, och såklart även om barnen. Vilket jag tycker är bra! Milo och Jack är ju resans huvudpersoner, så hur de mår, vad de tycker och känner är ju av yttersta vikt.


Dom har ju fattat ett tag att det vi ska göra åtminstone bryter av litegrann från vad de flesta ägnar sig åt under ett vanligt läsår i Sverige.
Härom dagen kom Jack hem från lekparken där någon hade stannat honom och frågat honom vad han hette.
– Jack, hade Jack svarat.
– Är det du som ska resa jorden runt? undrade lekparkspersonen.
– Ja, sa Jack.
Och samma sak hände visst några timmar senare när barnen cyklade och postade brev åt mig, och en vänlig kvinna kände igen dom och sa något om resan.
Dom har också fått vara med i radio, tv och lokaltidningen och berättat om sin resa, och det har dom tyckt varit roligt.


För vår del är det nog så att vi har lagt grunden till detta genom allt tidigare resande (3 (Jack)/4 (Milo) långresor genom Thailand (drygt 15 olika öar totalt + landsbygd & Bangkok ett antal gånger) / En halvårsresa genom Sydostasien (sju länder) / Sex veckor genom Indien mm)
Även om dom inte minns varje enskild dag från dessa resor så har dom massor av minnen och känslor kring vad resandet innebär.

marari kerala
Marari, Kerala. Indien, januari 2015.

Sen pratar vi alltid mycket om både tidigare resor och reseplaneringen med barnen. Dom gillar alltid att se på bilder, och även om dom inte alltid bryr sig så mycket om detaljer i reseplaneringen så kommer dom gärna förbi och kollar, tycker till om ett rum, hus eller vy som råkar vara uppe på skärmen, och så helt plötsligt berättar dom något eget minne från någonstans där vi varit någon gång.

luang prabangProvar att jobba som risbönder i Luang Prabang, Laos, våren 2014

Då och då snöar vi in tillsammans på någon karta som ligger uppe, plus att de verkligen gillar att läsa faktaböcker om jorden och kartböcker för barn. Ibland blir detta godnattsagan och då brukar jag förstås visa och peka var vi ska.
Men själva, inför varandra, så gör vi ingen jättestor grej av det. Det är ju inte så att vi vid varje måltid sitter och säger till barnen att “ÅHHH vilken jättesupergrej vi ska göra! Är ni inte pirriga! Visst ska det bli spännande?!”
De kommentarerna får komma från andra, och själva pratar vi mer om specifika resmål och praktiska förberedelser.


Allt det här är ju att förbereda dem, har jag insett när vi fått frågan om hur vi gör. Även om vi sällan tänker så. Det bara ingår.
Och även de praktiska sakerna, som vaccinationen, blir ju också en form av förberedelse.

Sen tror jag mer att vi kommer att ta det som det kommer. Det kommer ju att bli låååånga resdagar som säkert inte alltid är jätteroliga, men det är ju för tidigt att börja prata om nu.
Vi får ta det efter hand, beroende på resmål och vad som väntar just där.

Sen när det är dags för packningen ska de få vara med mer handfast, få egna ryggsäckar och välja de (väldigt få…) saker de ska ha med sig. De ska också snart få ladda ner första ordentliga laddningen e-böcker på Kidsread (smart app för att slippa bära på böcker, vilket ju inte går i det här sammanhanget. Men läsas ska det ju göras, helst mycket, och då känns detta som en rätt ultimat lösning)

Nu är det drygt 20 dagar kvar, och det känns som vi snart går in i ett lite mer praktiskt skede.
Vi får väl se hur vi reagerar allihop här framöver.

**

Att bryta ekorrhjulet

9 Comments

Jag berättade för ett tag sen om att det kom ett sms.
Det var från en för mig okänd kvinna, Jenny, som delade med sig av sina tankar och beskrev hur hon upplevde sig sitta fast i ekorrhjulet. Jobba – sova – konsumera. När hon egentligen bar på andra drömmar, inuti sig.
Hon undrade om jag ville dela med mig av några råd, något som beskrev hur jag/vi har tänkt och tänker och hur vi gjort för att inte fastna.

ekorrhjulet

Det är inte alla som vill eller har möjlighet att till exempel åka på en lång resa för att bryta det snurrande hjulet. Men jag är så övertygad om att många fler i alla fall skulle kunna leva lite annorlunda och förverkliga i alla fall någon av sina drömmar.
Med en knapp månad kvar till vår jorden runt-resa får vi en hel del kommentarer på det temat just nu, från kända och okända: “Åh, ni gör ju det där som jag har drömt om i alla år men aldrig gjort”, “Tänk om man hade varit som ni och kunnat göra det ni ska göra!”, och liknande.

Jag känner att jag kanske upprepar mig lite ibland men så får det nog bli i en blogg, ibland blir man lite sammanfattande, inkluderat även en del jag skrivit förut.
Men, med det sagt, så: vi är ingen konstig eller ovanlig familj med ovanliga förutsättningar. Vi är som väldigt många andra barnfamiljer.
Vi bor på en ort med runt 7000 invånare i tätorten. Vi hämtar och lämnar på skola och fritids, vi bråkar ibland, lagar snabbmakaroner ibland för att vi inte orkar nåt annat, vi äter tacos på fredagar och ser på Idol, Gladiatorerna och Melodifestivalen på tv. Vi har två bilar; en begagnad Saab kombi (som dock verkar ha gjort sitt i vår familj nu) och en mindre Ford Focus.
Vi storhandlar på Ica Maxi, har det ofta lite för stökigt hemma och glömmer att skicka med regnkläder till skolan ibland fast det spöregnar.

Jag har genom åren fått brottas en del med att jag har lite svårt att hitta lugnet och harmonin i vardagen. Jag kan ibland drabbas av nån sorts panik när det är höst och jag sitter där i bilen för att skjutsa igen, samma tid som igår morse, och samma tid som jag kommer att skjutsa nästa dag.
Jag är inget stort fan av ett liv som framför allt rullar på med hjälp av rutiner, och det är inte alltid positivt.
Jag skulle vilja vara en bättre vardagskramare, på riktigt.

Att tycka om sin vardag är ju jätteviktigt, det är ju den som är en stor del av livet. Nu gillar jag ju mycket i den såklart, men jag kan liksom fysiskt känna hur mina obehagstaggar fälls ut så fort jag känner att jag är på väg in vad som känns som det där ekorrhjulet.

För mig är det nämligen lite skillnad på vardag och ekorrhjul. En vardag kan ju innefatta så mycket, medan ekorrhjulet för mig mer är när det slår över och in i något man inte riktigt vill ha.
När tankarna bryter igenom alltför ofta om vad det egentligen är jag håller på med.
Jobba – sova – konsumera, skrev Jenny som skickade sms:et.
Och hon trivs inte med det. Hon vill ha något annat. Bryta sig ur ekorrhjulet.

Jag tror att det är viktigt att inte fastna i vad jag INTE vill ha.
Och istället försöka börja med att hitta fram till hur jag skulle vilja ha det istället.

Hur skulle jag vilja att mitt kommande år såg ut? Jag tänker att man kan drömma på lite först, och sen bryta ner det i delar.

Jag vill inte låta som en flåshurtig “TÄNK POSITIVT”-skrikare, men en sak jag faktiskt vurmar väldigt mycket för är målbilder. Dom har hjälpt mig, massor.
Just för att jag då “lurar” hjärnan att fokusera på hur jag skulle vilja att det var istället, istället för på vad som är dåligt nu.

Om jag ser en bild framför mig under några vinterveckor tillsammans med familjen i ett varmt land – istället för att bara tänka på hur skitjobbig vintern kommer bli med all j-a snö och mörkret och att jag är fast i allt det där för att “vi säkert inte kommer iväg i år heller”.
Då är jag faktiskt ganska övertygad om att chansen är större att komma iväg.

Alla våra resor har börjat som drömmar. Den första, när Milo var bebis, kändes först mest bara galen när tanken kom. Så kan man väl inte göra? Det har vi väl inte råd med?
Men vi ville, och vi gjorde det. Och så har det fortsatt.
Om jag ska ge mig och Patrik nån cred så är det nog detta: att vi har sett möjligheterna i drömmarna, väldigt sällan problemen.
Hur skulle vi kunna göra för att nå dit?
Vad ser vi framför oss?

thailand med bebis

Det måste ju inte vara så att livet framför allt känns härligt under några veckor nu på sommaren när man kanske har semester och bryter av allt det där som man alltid gör annars.
Den där upplevelsen av att “sitta fast” är ju nämligen något som vi som människor faktiskt själva kan styra över. Det där med att man är chef över sitt eget liv stämmer ju faktiskt. Sen kan omständigheterna göra saker mer eller mindre svåra/enkla/tuffa/krångliga. Sjukdom är ju till exempel en sådan sak som verkligen kan påverkar ens möjligheter. Men jag tror ni förstår hur jag menar.

Att bryta ekorrhjulet kanske också kräver en annan typ av förändring än “bara” till exempel en resa, som kanske att byta yrke eller arbetsplats.
Jag vet, det kan man inte bara göra hur som helst.
Men det är i alla fall inte omöjligt. Människor byter jobb, startar egna företag utan en krona på fickan och börjar plugga fast dom passerat både 40 och 50.
Det går. Kanske inte på något enkelt sätt.
Men det går.


Hur vill jag leva?

Det kan låta som en lyxig fråga att ställa sig. Som om det bara är att bestämma det själv!
Nej, men man kan påverka sin tillvaro själv, åtminstone till viss del.
Och man måste låta sin förändring få ta tid. Jag är själv rätt otålig av mig, om jag får en idé/tanke vill jag helst att det ska hända direkt.
Men allt det där som har blivit till ett ekorrhjul i ens liv är ju saker som har fått snurra där under lång tid. Det är klart att det tar tid att vänja om hjärnan.
Men det går.

thai-resamedbarn23
Två månader i Thailand vintern 2012. Bild från Koh Phangan.

Nästa inlägg i den här lilla “serien”, och som en fortsättning på ekorrhjulstankarna, får bli om Att våga.

**

Vad kostar det att resa jorden runt? Om budget och hur vi tänker

24 Comments

Detta är en av de svåraste utmaningarna i vår Jorden runt-planering – att försöka skaffa sig nån slags uppfattning om vad vår Jorden runt-resa kommer att kosta.

När det gäller flygresor har vi hittills bokat fram till Nya Zeeland. Detta gör vi på egen hand, flight för flight, med en salig blandning av flygbolag. Det tar tiiiid, men det går verkligen att komma ner i pris om man lägger ner den där tiden… De bokade rutterna är:

• Arlanda – Dubai
• Dubai – Colombo, Sri Lanka
• Sri Lanka – Kota Bahru, Malaysia (Perhentian islands)
• Kota Bahru – Kuala Lumpur
• Kuala Lumpur – Bali
• Bali – Flores (annan indonesisk ö)
• Flores – Bali
• Bali – Auckland, Nya Zeeland.

Jag räknade ihop alla dessa biljettpriser och totalpriset är 31655 kronor för oss fyra.
Det tycker jag inte är så illa med tanke på att vi ändå vid det laget tagit oss till andra sidan jorden, med ett antal stopp längs vägen.
Vi landar på Nya Zeeland 28 november.

inrikesflyg i thailand
Lågprisflyg i Thailand 2014.

Det fina med ovanstående flygresor är att de har bokats då och då under våren sommaren, och vi har försökt att betala dem utan att röra rese-sparkontot. Det blir liksom som att lura sig själv 🙂 Kontot växer (eftersom vi sparar där hela tiden) samtidigt som flygen bokas och betalas “av sig självt” (hmm.. det kanske bara är jag som tycker det är SUPERSMART av mig att göra så. Alla andra kanske, med rätta, tänker “men vadå, det är ju ändå samma pengar i slutänden”…)

Sen är det såklart en massa andra saker än resorna som kostar. Nu är det mycket boende som inte är bokat än, så där har jag ingen helhetskoll. Men jag skulle gissa att vi ligger på ett ungefärligt snittpris på runt 350 – 400 kronor per natt under de första tre månaderna.

En annan post som kostar en del är ju transport inom länderna. Här är vi rätt bra på att hålla nere kostnaderna och väljer gärna tåg eller buss som färdsätt.

Mat är såklart också en kostnad, men i alla fall under månaderna i Asien lär matkontot ändå vara lägre än hemma.
En annan “resevana” vi har haft när vi varit borta längre tid är att vi ser till att ha en vardag även på resande fot.
Det är inte glass varje dag, inte öl och läsk till maten hela tiden, inte förrätt och dessert.
Det är lätt att tänka att “det är ju så billigt” (särskilt i Asien) men är man borta länge gör det rätt stor skillnad om man beställer in extra vitlöksbröd till varenda måltid i flera månader.
Dessutom är det ju inte jättenyttigt att leva semester-gott liv med sötsaker/öl osv i nio månader… Så den vanan kommer vi definitivt att ta med oss även under denna resa.

Resa med barn
Vatten till maten 🙂 (Thailand 2012)

Om jag skulle säga en budgetsumma VÄLDIGT mellan tummen och pekfingret så tänker jag 1700 kronor per dag. Då vet jag att vi kommer vara långt under det till exempel under vår månad på indonesiska (jättebilliga) ön Flores, men säkert högre ibland, till exempel i Nya Zeeland.

Om vi säger att vi är borta 270 dagar så ger det en budget på 459000 kronor.
Och det kan ju låta tokmycket när man säger det, men nu har vi lyckats spara ihop så att vi har detta och lite till. Och det är jag jättestolt över att vi har gjort. Det är mycket slit bakom, och det kommer det att vara in i det sista. Men vi har lyckats uppnå målet.

Sen har vi aldrig gått omkring under resorna och varit nitiska och räknat varenda dag vad vi har gjort över med. Jag tror att det funkar på grund av att vi har gjort det här några gånger nu och jag och Patrik är väldigt synkade i det här “kostnadsmedvetna levernet”. Det är inget vi ens reflekterar särskilt mycket över.
Jag tänker mig att om vi har vår vanliga koll på utgifterna och sparkontot, så att det inte minskar alldeles för snabbt, så kommer det funka jättebra.
Sen är jag ganska säker på att vi kommer att göra en del “utsvävningar”, dvs medvetna kraschningar av budgeten. För att det är något särskilt vi vill uppleva, någon utflykt vi verkligen vill göra och vad det nu kan vara.
En del utflykter kan ju också bli till jobb sen, i form av resereportage eller andra reportage, och då kommer det ju en inkomst också.

resa med barn
Pool – något vi ofta väljer bort. Dessa hotellpriser är ju ofta högre än de som inte har pool. Men ibland är det kul att bryta av med poolliv, och då njuter vi av det några dagar. Men som tur är vi trivs vi allra bäst i havet, alla fyra.

Man måste ju också väga in att vi inte har några kostnader hemma eftersom vi har sålt huset. Inga huslån eller andra lån, bilskatt, storhandlingar, ingen bensin!, inköp av vinterkläder och skor, elräkningar, fritidsavgift, tv-abonnemang, aktiviteter & utflykter i Sverige, medlemsavgifter, osv osv.
Om man börjar räkna så är det ganska mycket pengar som rullar iväg under nio månader i ens vanliga vardag.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg på tema pengar, “Hur har ni råd att resa jorden runt?”, och det som står där gäller verkligen, och även i mångt och mycket när vi är på resande fot.
Det kan nog verka ibland som vi spenderar en massa hela tiden, men det är ju också för att det vi skriver om här i bloggen, till exempel, är ju om det (enda) vi prioriterar att lägga pengar på: upplevelser (inklusive matupplevelser)
Men om vi skulle lägga till en kategori med rubriken “Shopping” skulle det bli väldigt tomt på inlägg där… 🙂

Vi får se hur det går den här gången! Vi kommer att återkomma till budget och kostnader, eftersom det känns som relevant information att dela med sig av.

*
Följ oss gärna på Facebook för uppdateringar till våra förberedelser och så småningom själva resan. Där länkar vi också till nya blogginlägg:

“Hur gör ni för att minimera oron för allt som kan gå fel?”

1 Comment

Vi blev intervjuade idag (mer om det senare) och fick bland annat frågan om ifall det inte känns oroligt att dra iväg på något så långt och omfattande – och hur vi i så fall gör för att dämpa den oron.

Jag skulle nog inte uttrycka det som oro, men det är klart att vi vill minimera risken för att saker och ting ska gå fel eller bli onödigt krångliga längs vägen.

Och svaret på hur vi gör det är: planering, planering, planering.

IMG_2480
Två killar som just har anlänt till Mumbai, Indien i januari 2015.

Utöver all planering om själva resmålen vi vill besöka och att boka boenden där, så är en väldigt stor del av jorden runt-planeringen andra saker, som att kolla vilka visumregler som gäller i olika länder (för att undvika strul på plats), jämföra olika reseförsäkringar och göra ett bra val där, ha rätt vaccinationer, en genomtänkt packning och att se till att välja resmål som känns säkra.

Att dessutom få till en bra/smart resrutt, som gör att vi kan ta oss på bra sätt mellan länder/platser vi vill uppleva känns också viktigt. Och inte bara ur bekvämlighetssynpunkt, utan också för att det minskar risken för problem. Gränsövergångar på land är ett sånt område där det, enligt oss, är väldigt skönt att ha koll innan. Det kan se jättesmidigt ut på kartan att ta sig mellan två länder, men i verkligheten kanske det är en superkrånglig gräns att korsa och ibland rentav farlig.

DSC06882
Denna båt åkte vi med i två dagar på Mekongfloden genom norra Laos, som transport fram till den thailändska gränsen. Mars 2014.

Jag vet att jag lägger alldeles galet mycket tid på reseplaneringen, är väldigt grundlig, kollar kanske onödigt många avstånd mellan olika platser, tänkbara ressätt, tågtabeller, jämför bussföretag och så vidare, in på detaljnivå.
Det går säkert att resa jorden runt utan en sån minutiös planering, men vi har lärt oss från våra tidigare resor att det funkar bäst för oss som familj att resa på det här sättet.

DSC00608
Tågstationen i Hoi An, Vietnam, efter resa med nattåget från Hanoi. Januari 2014.

Vi är väldigt pålästa innan vi åker, vi vet om var det är särskilt stor risk för väntetider, hur lång tid en eventuell nattbussresa mellan två städer vi ev vill besöka tar. Om det går tåg, om det är regnperiod, risk för kraftiga oväder i en viss region, om det är stora högtider som påverkar kommunikationerna, hur långt innan man bör boka nattågsbiljetter. Med mera.

Sen kan det naturligtvis hända saker ändå, och det kommer det att göra.
Men oro? Nej, och skulle den dyka upp när det närmar sig så får vi dämpa den – med ännu mer planering.

img_2852.jpg
Spännande besök i Gräsholmen idag!

img_2853.jpg

Om att resa med bebis: Med Milo, 8 månader, på luffen (Eller: inlägget om hur allting började)

5 Comments

IMG_1295 copy

Jag åkte på min första utlandsresa först när jag var 18 år (Danmark undantaget).
Men sen reste jag massor, på ganska få år. Alltifrån Kos och ett gäng andra grekiska öar till Dominikanska republiken, Malaga, Nice, Paris, Barcelona, Bulgarien, Amsterdam, brasilianska Natal med mera. Plus att jag bodde i London i totalt nästan ett års tid och jobbade som utrikeskorre åt Expressen.
Backpackade i Thailand år 2000 med min kompis Josse, återvände flera gånger med Fatima, och vi hängde också med Elin. Jobbade också mycket med tsunamin och var då i Thailand ett antal gånger under ett år. Och så kärleksresan med Patrik vintern 2008 som blev till en förlovningsresa (eftersom han föll på knä och friade i strandkanten på ljuvliga ön Koh Rok i Thailand)
Patrik hade inte flängt lika mycket som jag när vi träffades, men ändå hunnit med en hel del han också, mycket skidresor, USA mm.

När Milo föddes startade Patrik och jag ett sparkonto. Vi döpte det till “The trip of our lives”, eftersom vi nog tänkte att vi aldrig någonsin skulle komma i närheten av den jätteresa vi nu planerade för oss och Milo.
(Vi har fortfarande kvar samma konto, det är där vi nu sparar till jorden runt-resan)

Milo var åtta månader när vi åkte, och i två månader luffade vi runt i Thailand tillsammans med honom. Vi var på Hua Hin, Koh Lanta, Koh Kradan, Koh Hai och vid floden Kwai i Kanchanaburi.

MILO COCONUT 3

Våra ryggsäckar var proppfulla med blöjor och barnmat den gången, ett misstag vi inte gjorde om efter den resan… Blöjor fanns ju att köpa på varenda SevenEleven, och barnmat fanns det i matbutiken Lanta Mart – och framför allt så åt han vanlig mat! Det var aldrig något problem att få barnvänliga rätter tillagade (ofta gratis)

– No salt, no sugar, blev ett mantra när vi beställde och det verkade funka.

För att undvika för långa sträckor i bil åkte vi en del tåg, bland annat nattåg mellan Hua Hin och Trang, och i provinsen Kanchanaburi där vi åkte tåg längs floden Kwai (otroligt vackert!!)

IMG_4478 copy.Vi hade med flytväst och bilbarnstol, och det hade vi även kommande Thailandsluffer med båda barnen.

Det var en väldigt fin resa. Vi badade väldigt mycket, och det var jättehärligt att kapa bort två månader av den första bebisvintern hemma…

IMG_4397
Båtfärd på floden Kwai. Flytvästen var alltså med hemifrån, något vi rekommenderar om man tänkt åka båt eftersom det inte är alltid det finns på plats och särskilt inte i små storlekar.

En sak som har blivit annorlunda sen dess är att vi under den resan oftast valde dyrare boenden, för att vi tänkte innan att det var viktigt att det var bekvämt och nära havet, så att en av oss skulle kunna gå hem och vila med honom på dagarna när det behövdes.

Men det slutade ju alltid med att han sov i vagnen eller på en sarong i skuggan, och dom där bekvämligheterna vi tänkt att en bebisfamilj behövde var nog aldrig så särskilt viktiga egentligen.

resa med bebis

Nästa tvåmånaders Thailandsluff – när Milo var 2,5 år och Jack fyllde 1 – bodde vi enklare och var nog överlag lite “coolare”.
En höjdpunkt då var vistelsen på ön Laoliang, där vi tältade och firade Jacks ettårsdag.

laoliang

I efterhand kan jag tänka att det måste ha varit lite… utmanande att backpacka runt med två blöjbarn, två vagnar, två bilbarnsstolar… Men minnet även av den resan är att livet kändes så enkelt, mycket enklare än hemma.

koh lanta
Kvällspromenad i Klong Nin, Koh Lanta. Och på tal om vagnar så valde vi alltid bort de där ihopfällbara paraplyvagnarna under de där åren, vi hade sett för många som gick och kämpade i sanden med de där små hjulen… Vi tänkte att det är sällan man har behov av att fälla ihop vagnarna under själva vistelsen så för oss blev funktionen – stadig att dra och skön att sova i – viktigare än vikten och lätt-att-fälla-ihop.

Idag har vi avklarat följande längre resor med barnen:

Fyra Thailandsluffer som alla varade i cirka två månader (tre Thailandsluffer för Jack) Totalt har vi bott på 13 olika öar (tror vi) + i Kanchanaburi, på fina Thung Dong Farm i norra Thailand, i Bangkok, Trang, Trat mm.

En halvårslång resa genom Sydostasien, sju länder

Sex veckors resa i två provinser i Indien.

Och däremellan en hel del annat i Sverige o utomlands: en vecka med Milo i arabemiraten Sharjah när han var 1,5, en sista minuten-flygstol till Djerba, Tunisien, en vecka i husbåt utanför Berlin, jag & barnen en vecka på Rhodos i somras, en vecka på Kreta, camping i Sverige mm

Vi har ofta fått frågan om det inte är svårt att resa med små barn.

Svaret är ju nej, i så fall hade vi ju aldrig rest som vi gör. Sen är det självklart så att det bara blivit enklare o enklare.
Vi har hittat de reserutiner som funkar för oss, och framför allt har ju barnen blivit väldigt vana vid det resande livet.

Den egentliga enda uttalade “strategi” jag och Patrik har haft genom åren har varit att alltid tänka på vår egen inställning och vad vi förmedlar till barnen.
Utstrålar vi att det är skitjobbigt att vänta på en försenad nattbuss i timmar på en busstation där ingen pratar engelska och ingen information på engelska finns, i en stad någonstans i Malaysia (true story) Ja, då kommer ju barnen också tycka att det är skitjobbigt.
Sen är det verkligen inte så att vi är hurtfriskt jätteglada hela tiden… Men våra barn är faktiskt väldigt “o-gnälliga” när det gäller sånt som väntetider, långa flygresor och liknande. Så “taktiken” tycks ju ändå ha funkat.
Samma sak med känslor som rädsla. Nu har vi inte hamnat i några direkta farliga situationer (peppar peppar…) men Patrik har vissa anlag för flygrädsla, och någon gång har vi hamnat i lägen där jag också har känt mig rädd över något. Men där är vi jättenoga – INTE ge uttryck för rädsla inför barnen.

Vi har också alltid varit jättenoga med solskydd. Ofta långärmade solskyddskläder och alltid solskyddsfaktor 50 på barnen. Dag efter dag, oavsett vad vi tänkt göra den dagen.

MILOMAMMA SOLKEPS copy

En bebisprodukt som vi förresten hade stor nytta av på den där första resan med Milo var en tyg-barn”stol” i fickformat. En sånhär (se länk)
Kanonbra, i alla fall för oss.

Vi hade också en jättebra flytgrej till Milo den resan, som han satt i och flöt jättebra i.

IMG_1495

Så visst finns det smarta grejer som kan underlätta resandet. Men generellt sett är nog vårt tips att inte hetsa upp sig jättemycket över packningen, även när man reser med små barn. Ska man till hyfsat turistvana platser så finns det allra mesta att få tag på där.

IMG_3253


Följ oss gärna på Facebook för regelbundna uppdateringar om Jorden runt-planeringen, fler resetankar och mycket annat: