No Comments

Nu är det grått, grått, grått där utanför kontorsstugans fönster. Jag kämpar mot en trötthet som vid den här tiden på året alltid har en förmåga att liksom krypa in i alla mina skrymslen och vrår, oavsett hur mycket jag sover.
Jag och november kommer aldrig att älska varandra. Det har jag insett för längesen och jag jobbar ännu på att åtminstone acceptera. Stå ut och inte låta det gråa bygga bo inuti mig.
Det går sådär, om jag ska vara ärlig.
Men jag försöker.

Bra låt, för övrigt. Fortfarande. Efter alla dessa år.

Categories: Personligt - Ida

About the Author

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.