5 Comments

För vems skull reser man, när man reser med barn?

Reflektionen kom från en av våra läsare, Maria, och jag uppskattar verkligen hennes (och många andras) feedback, tankar, tips och frågor, även om jag/vi i perioder (som just nu) har väldigt begränsat med internetuppkoppling och/eller tid att svara alla som hör av sig till oss på olika sätt.

Nu tar jag frågan ur minnet, men den handlade om detta om att resa med barn – och vad barnen egentligen får ut av det. Vid vilken ålder blir det ”okej” att dra iväg på något längre, om man nu även ska tänka ur barnens perspektiv?

Vi har ju rest med våra barn typ jämt. Första långluffen med Milo var när han var åtta månader, och sen har det bara fortsatt.

resa med barn i thailand

Självklart tror vi inte att Milo minns ett dugg av sina första resor, sett till konkreta minnesbilder.

Jack firade sin första födelsedag i Sverige när han fyllde sex år. Alla tidigare år (han fyller den 2: februari…) har vi varit på resande fot (de första tre födelsedagarna i Thailand, den fjärde i Vietnam, den femte i Indien). Denna vinter höll vi oss hemma för att spara pengar, och flyttpacka.

Sin sjunde födelsedag kommer han att fira i Las Vegas.

Självklart kommer de inte ha minnen från alla dessa resor, i form av exakt var vi har varit och vad vi har gjort.

Men det jag vet är att de har blivit vana vid att människor kan se väldigt olika ut. De vet att det är sjukt viktigt att kunna prata engelska (och gärna något mer språk).De kan saker om kartor, religioner och en hel del annat.

Milo och Jack på en underbar plats, Freedom Hut resort på Koh Jum. Foto Ida Thunberg

Och de HAR minnen. Sen är de inte alltid exakta, och ofta säkert ifyllda av fotografier och berättelse från oss vuxna. Men spelar det egentligen så stor roll? Om nu deras känsla är positiv, om de under flera års tid har älskat att prata om resor, om de säger att resa är det bästa de vet – då måste det ju har varit något bra, allt det här resandet.

Och om man nu får säga så om sina barn utan att det anses som skrytigt, så ser jag också att de idag är sociala varelser som tycker om att umgås med både vuxna och barn. De rör sig hemtamt i princip i vilka miljöer som helst, pratar med allt och alla, och jag tänker att ganska mycket av det faktiskt beror på resandet.

MEN. Även om jag nu kan se de positiva konsekvenserna av allt resande med barnen, så är det ju ändå så att det i det allra första stadiet – de första långresorna – handlade om mig. Och om Patrik.

Att vi ville resa.

resa med barn i thailand

Jag som har svårt för den långa vintern därhemma och ville till solen. Patrik som mer och mer började upptäcka resandets många fördelar.

Jag som får jobba en hel del med min vardagsskygghet när jag är hemma, som har lite svårt för rutiner och när allt bara är samma hela tiden. Jag som gärna vill att det ska hända något roligt som bryter av.

Så ja, jag reser för MIN skull! Och även om de orden till en början när jag skriver dem känns lite ego, så inser jag snart att de måste få vara okej.

Jag/vi reser för vår egen skull.

Och där ingår – framför allting annat – att våra barn trivs och har det bra.

Men också att vi själva har det bra. För om vi föräldrar mår bra, om vi har roligt och trivs – ja, då gynnar det ju även barnen i allra högsta grad.

När vi reser idag går allas behov i varann. Jag har ett väldigt litet behov av att göra  “egna” saker, och det är samma sak med Patrik. Vi – och barnen – trivs med mycket som har med naturen att göra. Jag är definitivt ingen Skogsmulle från början men jag uppskattar när vi vandrar, badar i naturliga varma källor ihop, är på stranden, tar oss till vattenfall och liknande. Så ja, dom sakerna gör jag ju för min skull. Men minst lika mycket för övriga familjens skull, eftersom jag ser och känner hur bra vi har det tillsammans när vi gör dessa saker.

Harmoni är nog ett viktigt nyckelord när det gäller vår familj och resandet. Vi trivs med att vara ihop typ jämt och vi mår bra av det. Så råkar det vara och det är förstås mycket därför vi jämt vill fortsätta resa. För att vi har format nån slags gemensam balans ihop, där allas behov är väldigt synkade. Förstås inte jämt och hela tiden, men väldigt väldigt ofta.

Jag skulle inte vilja resa utan barnen. Okej i jobbet och nån kompis/man-hustru-weekend, eller så. Men utgångspunkten är att jag vill ha dem med, jag/vi vill uppleva allt vi gör tillsammans. Jag lägger ingen värdering i hur andra gör men för mig handlar det mest om att Milo och Jack, och Patrik, behövs för att göra upplevelserna kompletta.

De hör till. De ska vara där, vara med.


Sydön, Nya Zeeland, december 2016

Och. Vi ser och känner varje dag att Milo och Jack älskar att vara på resande fot. Vilket stärker känslan av att vi har gjort rätt.

malaysia med barn

Perhentian island, oktober 2016.

resa med barn thailand

Thailand, 2012.

resa med barn i nya zeeland

Rotorua, Nya Zeeland, december 2016.

**

Följ oss gärna på Instagram!


Categories: JORDEN RUNT Resetankar

Tags:

About the Author

5 Replies to “Att resa – för vår skull eller för barnens?”

  1. Tack för era underbara reflektioner 🙂 Jag har nyfiket väntat på detta inlägg och det gav min mycket tankar som jag ska bära med mig.

    Skönt att höra att det finns fler som håller med och som utgår från sina erfarenheter. Att ni ser det positiva i att resa med barnen och hur det blivit en del av er livsstil även i vuxen ålder.

    Det finns så mycket åsikter från folk om vad som är rätt och fel och tyvärr hör jag mest åsikterna om att små barn inte ska resa långt.

    Tack än en gång för en underbar läsning 🙂

  2. Så otroligt härligt och viktigt inlägg!
    Jag tycker man ska resa med barn. Så ofta, så mycket och så länge som möjligt. Jag har själv inga barn men har vuxit upp med ett ständigt resande.
    När jag var två år flyttade mina föräldrar med mig till Liberia. När min lillebror bara var några månader flyttade vi till Kenya där vi bodde i många år.
    Jag är mina föräldrar evigt tacksam!!
    Det spelar ingen roll om de gjorde det för sin egen skull eller inte. Min res- och upptäckarlust är stor och jag vet att den väcktes när jag var barn och släpades hit och dit och kors och tvärs av mina resglada föräldrar.
    Så heja heja!! Fortsätt med det ni gör! 🙂

  3. Gud vad härligt att läsa! Du sätter ord på exakt hur jag känner! Jag reste mycket innan jag fick barn och tänkte från början att jag var tvunget att “checka av” sånt innan jag fick barn. Men varför det liksom? Jag älskade att resa även som barn så varför skulle inte mina barn göra det? Och visar det sig att de inte gillar att resa får vi väl omvärdera det då. Sen håller jag med om att när barnen är riktigt små är man ego och reser i första hand för de vuxnas skull. Men det betyder ju inte att barnen har det sämre för det! Vi var i Filippinerna när Viggo var 8 månader och han kommer inte ihåg nåt av det. Men ärligt, han kommer inte ihåg nåt av hur det vat att vara hemma vid den tiden heller. Däremot kan han prata om den resan nu tre år senare ändå. Han tittar på bilder, tittar på kartan och pratar om saker som vi berättat om att vi har gjort och som han vill göra igen. Dessutom såg vi hur mycket han trivdes när vi var där. Att bara krypa runt i blöja/tunn body istället för att få på sig overall, mössa, vantar och sitta nertryckt i en åkpåse var han supernöjd med. Och det kommer säkert Arvid på snart 7 månader också vara när vi kommer till NZ om 3,5 veckor. Och nu är Viggo 3,5 år så jag är övertygad om att han kommer ha “riktiga” minnen av den resan när vi kommer hem.

  4. Åh vilken fin läsning! Vi är precis hemkomna efter 10 veckor runt jorden med en 4.5 åring och en 6 åring. Vi har fått samma reflektion. Är inte barnen för små?
    Men att få vara tillsammans och uppleva saker ihop har stärkt oss!
    Sen om barnens minne är ett badkar eller en Coca-Cola maskin, så har de fått vara med och fått lära sig en massa saker!
    Vi funderar redan på när vi skall åka nästa gång!

  5. Så bra skrivet/beskrivet! Såklart vill man väl fortsätta att resa när man får barn, tycker inte att man liksom ska “ge upp” det när barnen kommer…Ni kommer ju att ha så många minnen att se tillbaka på och era pojkar får en helt otrolig social kompetens som de har med sig hela livet! Älskar era inlägg och bilder från ert äventyr 🙂 Ha det fortsatt bra, kram till er alla!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.