Archives

Vikten av en målbild

3 Comments

För ett år sen mådde jag inte så värst bra, milt uttryckt. Jag trampade snett och bröt foten på tre ställen, båda fotknölarna och vadbenet (jag visste inte ens att man kunde bryta fotknölarna, men jo, det går) Jag opererades och låg inlagd två dagar på sjukhus. Gips förstås.

Efter en vecka var jag tillbaka på sjukhuset igen. Då med lunginflammation. Att samtidigt ha fruktansvärd smärta i foten och vara helt utslagen av lunginflammation, ja det var…. en upplevelse. Patrik fick lyfta mig till en rullstol ute på parkeringen utanför akutmottagningen på Karlskoga lasarett och rulla in mig. Jag tror att jag bara sjönk ihop därinne på en brits och det blev röntgen, och sen inlagd igen i tre dagar.

November förra året är som en dimma, både bildligt och bokstavligt talat. Dels klarade jag mig inte utan mina morfintabletter för fotsmärtans skull, dels hade jag hela tiden feber. I 55 dagar i sträck, det var helt galet.

4 januari hade vi en resa till Thailand inbokad, och även om jag på något sätt hela tiden visste att jag SKULLE ta mig dit, no matter what, så var jag definitivt orolig för hur det skulle bli där. Skulle jag orka ta mig mellan öarna? Leka med barnen? Gå på stranden? Flyga?

Vi hade flera olika boenden på olika öar inbokade redan, men ett av dem blev särskilt min målbild under den här sjukdomstiden. Bilden av poolen och stranden på Salad Hut på Koh Phangan. Jag hade aldrig varit där tidigare men nu blev just den platsen det som höll mig flytande många av de här dagarna. Jag såg mig själv i den där poolen tillsammans med min familj, och att vi gick (!) på stranden nedanför.
Och så blev det. Jag kan inte ens beskriva hur lycklig jag var när vi kom dit i månadsskiftet januari/februari. På Koh Phangan klarade jag också att gå med mina mått mätt lite längre sträckor utan kryckor för första gången, och som vi och barnen lekte i den där poolen!
Jag kommer alltid vara Salad Hut tacksam för målbilden (och upplevelserna på plats) Jag är övertygad om att de hjälpte mig en lite extra bit på vägen.

(Nu har jag en ny målbild, som innefattar en strand på Bali. Men den återkommer jag till en annan gång)

Jag på Salad Hut, Koh Phangan

Categories: Koh Phangan Personligt - Ida Thailand

Resmålstips: Koh Jum

24 Comments

Vi slår upp fönsterluckorna och morgonvinden drar igenom vår enkla bungalow. Vi har väckts av fiskebåtarna som cirklar runt utanför Freedom Hut Resort, längst ute på Koh Jums södra udde.
Freedom ligger som en egen oas, bokstavligt talat vid vägs ände. Här är husen byggda i trä, det är springor mellan brädorna och finns inga glas bakom fönsterluckorna. Allting är öppet och nära naturen.
Vi har varken kylskåp, tv eller ens el hela dygnet runt, och njuter av den enkla tillvaron.
Lyxen på Koh Jum består av något helt annat, nämligen pudervita stränder, lugn och vajande kokospalmer.
Ön är en liten pärla, som ligger i princip mitt emellan Krabi, Koh Lanta, Phi Phi-öarna och Phuket, och till skillnad från grannöarna som fyllts allt mer av charterhotell och trånga stränder, är detta ännu en plats för lugn och ro.
På 90-talet och början av 2000-talet var Koh Jum backpackerns hemliga favorit-ö, dit man återvände för att bo i en bambuhydda för 20 kronor natten och njuta av friden och mat för några kronor tillsammans med de thailändska familjerna som drev de små resorten utan elektricitet och andra moderniteter.
Även här har förstås utvecklingen rullat på. Idag finns till och med nybyggda resorts med pool, pizzaugnar och internet på Koh Jum, men charmen är bevarad och ni behöver inte leta länge för att hitta en hängmatta, en enkel bungalow och en egen bit strand.
En promenad in mot ön via en liten skogsstig leder oss fram till Koh Jum village. Byn är inte stor, men här hittar vi lite strandleksaker, t-shirts, färsk ananas, flip flops och några restauranger. Här blandas turister med öns lokalbefolkning, som barnen som kommer från skolan en bit bort och den gamla damen som vinkar till oss från sin slitna veranda längs huvudgatan.


Färjan Tigerline trafikerar sträckan Krabi – Koh Lanta (och omvänt) med stopp för anslutning till Koh Jum. Pris från 400 b. Att tänka på är att anslutningstoppet sker på havet där man klättrar över från färjan ner i en långsvansbåt som kör er in till land.

Privat långsvansbåt kan vara ett smidigare alternativ, särskilt om ni är flera familjer som reser tillsammans. Cirkapris från Phi Phi Islands = 2500 b/båt och från Koh Lanta 2500 b. Resorna tar kring en timme. Ring er resort på Koh Jum och fråga om de kan hjälpa till med transfer och vad det kostar.

Pris för privat speedboat från Phi Phi ≈ 8000 b/båt.


Categories: Koh Jum Resmålstips Thailand

Med rymdraket till himlen?

2 Comments

Igår kväll tvingades vi fatta beslutet att avliva vår katt Lilla My. För ett år sen gick vi igenom samma sak, då Lilla Mys pappa Skorpan lämnade oss.
Båda katterna har drabbats av en sjukdom i njurarna med väldigt snabbt sjukdomsförlopp, en ärftlig sjukdom. Veterinären kunde inte göra något, varken då eller nu.

Det är så himla sorgligt att mista ett djur. Och att se barnens sorg ger allting en helt annan dimension. Milo blev jätteledsen igår kväll när jag berättade att Lilla My var död, och Jack blev snarare arg nu på morgonen när han frågade efter Lilla My och jag försökte förklara att hon inte kommer tillbaka.
– Hon måste tillbaka oss! sa han bestämt, och vad svarar man på det?

Milo har haft mycket tankar om döden ända sedan hans älskade farfar Lars gick bort på sommaren för två år sen. Han saknar sin farfar oerhört, och vill ofta ha ett foto på farfar framför sig, särskilt om han är ledsen.
När Skorpan skulle avlivas gjorde vi iordning lådan som Skorpan skulle ligga i, med en mjuk filt i. Milo skulle då hämta en sak att skicka med sin kära vän.
Det blev en motorcykel till Skorpan, och han hade även med sig en leksaksvisp när han kom ner från sitt rum.
– Den ska Skorpan ta med till farfar eftersom farfar tycker om att laga mat!
För Milo var det alltså alldeles självklart att Skorpan skulle till farfar, och den tanken verkar ha blivit en tröst, kanske för oss alla fyra.
Så nu var det förstås alldeles självklart att Lilla My skulle ansluta till dem, och Milo tänkte igår kväll att de nog skulle ha roligt tillsammans och leka och ha kul, och kanske finns det till och med pool där de är.

Idag på morgonen var han ledsen igen och saknade både Lilla My, farfar och Skorpan.
Men plötsligt sken han upp.
– Jag vet! Vi kan bygga en rymdraket och åka med upp till himlen och hälsa på dom! Det var en smart idé mamma?!

Ja mitt hjärta, om det ändå gick så skulle jag göra allt för att du och din lillebror skulle få träffa de ni saknar så mycket igen.

Milo och Skorpan, december 2011
På kvällen innan vi skulle åka till veterinären och avliva Skorpan satt Milo intill katten och klappade honom. ”Tack katten Skorpan för att du har varit en så fin vän”, sa Milo, och så är det ju. De fyrbenta är verkligen otroligt fina vänner och just därför är det förstås så svårt att inse när de aldrig kommer tillbaka mer.

Categories: Personligt - Ida

Resmålstips: Koh Bulone

13 Comments

Det hade varit en lång resa på havet, och vi var ganska trötta när vi kom iland. Men havet, eller om det var den mjukt krökande stranden med de bugande palmerna över sig, fick oss snart på gott humör igen.
Vi flyttade in i en familjebungalow på stranden för 1650 baht, och det var här vi skulle lära oss att vi faktiskt inte behövde den där A/C:n som vi hittills under resan hade suktat så efter. Med fläkt, och öppna fönster ibland som lät vinden dra in genom rummet, klarade vi oss utmärkt.
På Koh Bulone är tillvaron enkel. Resorten där vi bor drivs av en stor familj, där den ena brodern bor i Sverige och är gift med en svenska. Kanske är det därför det finns havregrynsgröt på frukostmenyn? Milo och Jack tackade i alla fall och tog glatt emot!
Det fina med ställen som Bulone är hur det enkla får bli det stora. Bakom vårt resort bodde några (ofarliga) ödlor, och för Milo var det otroligt spännande att gå på ödlejakt med pappa varje dag! Efteråt kom han springande hem till vår bungalow och berättade om ödlorna de sett.
Barnen älskade också promenaderna över ”höga berget” som vi kallade det. En promenad uppför en hög backe, och sen ner igen, för att komma till den lilla fiskebyn på andra sidan. Den första vi möter där är pannkaksdamen Mimi.
Hon slår sig ned på gräset tillsammans med oss medan vi äter från papptallrikar, pannkakorna har skurits upp i små fyrkantiga bitar och istället för gaffel används tandpetare för att få upp maten.
Enkelt, och praktiskt. Barnen älskar det.
Mimi skrattar, ställer frågor på sin engelska som har blivit bättre och bättre de senaste åren i takt med att turisterna har börjat hitta till Koh Bulone.
I byn träffar vi skolbarn som sitter och gör sina läxor, och fiskare som kommer hem från dagens värv på havet. Det thailändska vardagslivet kommer nära.

Koh Bulone ligger långt söderut i Thailand, nära mer kända ön Koh Lipe. Färja går från bland annat Koh Lanta, Koh Muk och Koh Lipe. Från fastlandet är det Pak Bara-piren som gäller, i provinsen Satun.

Categories: Koh Bulone Resmålstips Thailand

Hemmalyx

580 Comments
Jo, jag trivs hemma. Också.
Trots alla de här resedrömmarna.
Men som tur är bor jag på en väldigt fin plats som jag tycker mycket om.
En av de bästa guldkantssakerna i mitt Gräsholmen är jacuzzin i trädgården. Där ute satt vi ikväll efter att Milo och Jack hade somnat. 
Som jag älskar den där poolen. 37 graders värme, fullmåne och stjärnklart, och alldeles tyst omkring oss.
En vacker kväll.
Bild från i somras när vi hade härliga Arvid och Tilda Boisen på besök i poolen

Categories: Gräsholmen Personligt - Ida

En sunkmammas bekännelser: Att lämna på dagis

13 Comments

Varje dag, strax före åtta, lämnar jag mina barn på dagis (ja, vi säger så här). Det är nåt lite trevligt över hela den grejen (förutsatt att ens barn inte först vägrar lämna bilen, sen tävlar högljutt till grinden och till sist blir osams om vem som kom först till dagisdörren) Det här att småprata med andra föräldrar, med någon fröken (ja, vi säger så här), få hejdå-puss och kram av pojkarna, hälsa på de andra barnen…
Mitt enda problem med det där är att jag alltid är så fruktansvärt sunkig vid den tiden på morgonen. De andra föräldrarna är jobbpiffade, men jag ska ju oftast bara hem igen till min lilla kontorsstuga.

Och för mig är 08:00 TIDIGT! Under alla år som anställd på Expressen började jag 10 som tidigast, utom om jag hoppade in som typ nyhetschef. Det var liksom ingen på nyhetsredaktionen som började tidigare (det var på den tiden det bara satt någon enstaka person och jobbade på webben på morgnarna)
Att jag nu tvingats in i en vardag där jag helt enkelt måste upp i ottan är därmed fortfarande lite svårt att hantera. Om jag måste så kan jag gå upp, möjligen, klockan sju och sitta vid ett köksbord, dricka en kopp te och läsa en tidning, långsamt, långsamt, eller sjunka ner bredvid mina söner framför tecknad barn-tv utan krav på större intelligens för att följa med i handlingen.
Men att till exempel sminka mig, fixa håret eller tänka ut någon slags snygg outfit för att lämna på dagis vid den tiden – never.
Således släntrar jag in där i mjukisbyxor (om jag har en stilfull dag, annars onepiece), nån oversize stickad tröja och de skor som råkar stå närmast på verandan, oftast träskor.
De andra på-väg-till-jobbet-mammorna verkar alltid pigga och är fina, fräscha och liksom på språng. Jag känner mig allt annat än på språng. Men vi pratar en stund och det är trevligt.
Sen skulle väl varken fröknar eller andra föräldrar känna igen mig om de istället mötte mig i något slags festligt sammanhang, typ med finkläder, smink och någon form av frisyr.

Men huvuduppdraget – att lämna barnen – klarar jag ju åtminstone av varje dag. Jag och min onepiece.
Och träskorna, icke att förglömma.

Categories: Personligt - Ida

Om en mission, och om det här att resa med barn

2 Comments

Om jag har någon mission så är det nog att få fler att ta chansen att resa med sina barn.
Självklart har alla inte ekonomisk möjlighet att dra iväg hur som helst och var som helst. Men för mig är även de mindre, enklare äventyren oerhört värdefulla.
Poängen är att komma iväg och uppleva saker tillsammans med sina små.

Vi har varit i Thailand på tre tvåmånadersresor tillsammans med Milo, han var åtta månader första gången. Sen föddes Jack och han har nu varit där två gånger.
För mig handlar det väldigt mycket om tiden tillsammans, och att slippa allt som vill ha uppmärksamhet hemma. Jag älskar solen, älskar värmen, jag mår bra där och jag känner att jag får mer ork till att vara mamma och fru och dessutom en glad och rolig sådan.

Barnen är glada och nyfikna, vi tittar på kartor och pekar, går på ödlejakt och de pratar med alla möjliga människor. Säger ”thank you” och ”hello” och tränar på thailändska hälsningsfraser.
Att människor har olika hudfärg är inte det minsta konstigt för dem, de har precis lika gärna lekt med thailändska barn som med svenska när vi har varit borta.
Jag vågar nog påstå att Milo och Jack har blivit lite mer framåt, sociala och äventyrslystna av resandet. Efteråt tittar vi mycket på våra bilder och det märks att det är fina minnen för dem.
Förutom Thailand har vi även rest till Dubai, Tunisien, finska skärgården, Danmark, på kryssning till Åland och till en hel del ställen i Sverige.

Just för att på något sätt försöka inspirera fler så skrev jag en bok om att resa med barn i Thailand. Och det är också en del av orsaken till att jag börjar blogga. Det känns kul att dela med sig och tipsa, och kanske även få in lite tips från andra.

Vi har många planer, ganska långtgående, och vi kommer att vidga våra vyer ytterligare med nya länder inom en ganska snar framtid. Långt borta och länge, det känns som en dröm men den SKA bli verklighet!

Bild tagen på Koh Phangan, Thailand, i februari 2012

Categories: Thailand

Stängt?

569 Comments

Det gick oväntat bra.
Han sov från 16-06. Mycket märkligt.
Vaknade pigg och glad och relativt nöjd med livet. Förutom vad gäller en liten detalj – han ansåg sig befinna sig i fel land.
Jack (kl 06:02 imorse): Ska vi åka Thailand nu?
Mamma: Nej, inte nu.
Jack: Varför? Är Thailand stängt?
Mamma: Nej, alltså det är inte stängt, men vi måste stanna hemma ett tag till innan vi kan åka dit.
Jack: JAG VILL ÅKA THAILAND NUUUUU!

Och utanför fönstret föll ett snöblandat regn, och mamman kunde inte göra annat än att hålla med.

Categories: Okategoriserade

Vintertid

4 Comments

04:20 inatt vaknade Jack. Och rubrikerna jag läst dagen innan om att ”Inatt får du sova en timme längre” och jidder om sovmorgon hit och dit kändes nu bara som gigantiska hån.
Vi slog på en film med Musse, Långben och de hysteriska Piff & Puff. Allting kändes lätt surrealistiskt, Jack var hur pigg som helt och jag förstod att detta skulle bli en annorlunda dag.
Mycket riktigt, han körde på för fullt fram till 16-tiden, då han tvärsomnade. Han sover fortfarande, men frågan är ju förstås hur länge?

Kalenderorsakad jetlag alltså. Kan bli spännande dagar en tid framöver…

Categories: Okategoriserade

Ålandskryss

3 Comments

Vi älskar att göra ovanliga saker. Allt det där som vi inte alltid gör.
Och så kom det sig att vi reste på Ålandskryssning. And we loved it.
Jag skrev mer om det direkt när vi kom hem, här.

Categories: Okategoriserade

Snö

8 Comments

Så kom den då. Snön.
Jag tycker inte om höst. Jag tycker inte om regn. Jag tycker inte om kyla. Och jag tycker inte särskilt mycket om snö.
Det finns förmildrande omständigheter. Det finns en och annan vinterdag med solgnistrande vita fält och rimfrostade träd. Men framför allt innebär den här perioden på året i Sverige mörker, mörker och åter mörker.

Så jag gör det enda rätta. Jag bokar in tre nätter på ett alldeles superfint lyxhotell i Bangkok. Inte för att vi är en så särskilt lyxande familj i vanliga fall, men för att det liksom känns rätt. Det stora poolområdet, kanalen utanför, upplevelserna, staden…
Långt från snön. Långt från kylan.
Vi ses i vinter igen älskade Thailand, tack och lov.

Categories: Bangkok

På flykt?

7 Comments
Vi satt i väntrummet på Karlskoga lasarett idag, Milo och jag. Vi väntade på operation för honom, och det kan ju låta som ett lite dramatiskt och märkligt sätt att inleda en blogg på, att berätta om det.
Och lite dramatiskt var det, åtminstone för mig som mamma. Det här med att vara med när ens barn sövs ner är liksom inte särskilt enkelt.
Men nu satt vi där och väntade, innan operationen, och en resetidning låg uppslagen på bordet framför oss. Milo refererade direkt till Thailand när han såg bilden av vit, lång strand, palmer och böljande hav.
Mycket riktigt var bilden tagen där och han pratade vidare om sandslotten han ska bygga nästa gång vi kommer dit (i vinter), och senare – när operationen var gjord – berättade han återigen om hur han längtar tillbaka till Koh Jum, denna lilla vackra ö utanför Krabis kust, och om små minnen därifrån.

Ibland, när jag är lite djup, kan jag fundera över vad alla mina ständiga resedrömmar beror på. Om de är en flykt från något, och om det i så fall är dåligt och något jag borde reda ut på nåt sätt.
Men idag kändes det bara väldigt bra i så fall, att fly tillsammans med Milo en stund. Som vi älskar de där stränderna, det där livet, sandslotten och palmerna. Och idag gav de oss flera härliga leenden under en i övrigt ganska jobbig dag.

Så jag tänker fortsätta drömma, fortsätta planera, fortsätta resa. Förstås tillsammans med min alldeles underbara familj. Det ger oss så fantastiskt mycket.

Välkomna med!

Categories: Personligt - Ida