Bästa tipset: bevara upplevelserna med minnesböcker

6 Comments

Bland det smartaste vi gjorde när vi reste på vår förra långresa runt Asien var att vi skapade minnesböcker till Milo och Jack under tiden.
Vi inledde resan med fyra nätter i Hong kong, och där köpte vi två tomma anteckningsböcker i A4-format i syfte att göra dem till varsin resedagbok åt killarna. Kanske hade jag innan sett framför mig någon mer… eh… reserelaterad framsida (tänkte nog typ världskarta, Hong kong-motiv eller liknande) Men snart kändes det helt självklart och rätt med dessa mer hippieinspirerade varianter som Milo och Jack valde:

IMG_1810 2

Här har vi klistrat in boardingkort, biljetter, kartor, visitkort och allt möjligt annat som vi har fått. Patrik och jag har skrivit dagboksammanfattningar om alla länder/platser vi besökt, ibland på egen hand och ibland hjälpte Milo och Jack till (de var 3 och 5 under den resan) och dikterade vad som skulle stå.

IMG_1811 2

De har ritat kartor och teckningar från platser vi har varit på. Och de personer som kom hemifrån och besökte oss under vårt halvår på luffen skrev alla en hälsning till barnen i boken.

IMG_1812 2

Och inte minst så bad vi många vi mötte längs vägen att skriva något i deras böcker. Det är jättefina och roliga minnen att ha kvar. (dessutom hjälper det oss vuxna att minnas vissa namn som vi annars kanske skulle ha glömt bort..)
Hälsningen i denna minnesbok kommer från en i personalen, Tik, på underbara Freedom på Koh Jum i Thailand, dit vi har återvänt flera gånger och spenderade julen under långresan:

IMG_1814 2

Hon har alltså målat av oss fyra och skrivit våra namn på thailändska 🙂 Så här såg det ut då:

IMG_7954

Vi la ner rätt mycket tid på de här böckerna, och ibland kunde det i ärlighetens namn kännas lite segt att “vara tvungen” att skriva långt för hand i båda böckerna.
Dessutom skulle limstift regelbundet inhandlas eftersom dessa antingen torkade ut toksnabbt, försvann snabbt eller blev obrukbara pga tex sandkornsinvasion på toppen, och det var ju inte alltid det ens fanns eller att kvaliteten levde upp till förväntningarna.
Men vi kämpade på med dessa böcker, och OJ vad jag är glad för det idag.
Nu när vi håller på att packa ner vårt hem i lådor, och slänger och rensar bort väldigt mycket, så känner man verkligen hur oviktiga många saker är. Och hur viktiga andra saker är.

IMG_1815 2

Vi har läst böckerna som godnattsagor, vi har skrattat åt olika teckningar, blivit nyfikna på sådant vi läst om och gått tillbaka i fotoarkivet och kollat bilder också, pratat vidare om människor vi mötte, och så vidare.
Vi skrev inte alltid jättelångt om varje plats, utan ofta just en sammanfattning eller en ögonblicksskildring från en viss dag, längre ibland, jättekort ibland.

IMG_1818 2

Eftersom barnen var så pass små under denna resa så tänker vi också att böckerna får hjälpa minnet när de blir större.
Vi hittade på rätt mycket, som till exempel att vi besökte krigsmuseet Hoa Lo i Vietnams huvudstad Hanoi. Det är klart att det inte riktigt går att förklara de olika krig som det handlade om där för en tre- och femåring (även om de var jätteintresserade och tyckte museet var spännande) Men en dag när de läser om dessa krig i skolan kanske det kan betyda något för dem att läsa om besöket på just det här museet i Vietnam, och veta att de har varit där.

IMG_1816 2

…eller att de har jobbat en dag på en risodling i norra Laos och lärt sig att plantera ris:

IMG_1813 2

Just dessa böcker handlar om en halvårsresa genom Asien, men jag tänker att det ju självklart går att göra minnesböcker om precis vad som helst. Ett sommarlov, där man klistrar in en pressad blomma från farmors sommarstuga, eller en inträdesbiljett till Kolmården och teckningar som visar den egna trädgården ur barnets perspektiv.
Stort eller litet, det finns många upplevelser värda att bevara.

För oss blev nog förresten det vinnande konceptet att vi gjorde det i realtid under resans gång, eftersom vi (precis som många andra gissar jag..) har svårt att få till det där som blir liggande och som man tänker att “det där gör vi när vi kommer hem”, typ fotoböcker och liknande.

IMG_1817 2
En biljett från en resa med nattåget genom Vietnam.


FRÅGOR & SVAR 8: “Sliter det inte mycket på er relation att leva så tätt ihop?”

No Comments

Sen kväll, dag 193 av 194 på resan och jag läser igenom det svar jag tidigare skrivit ner på denna fråga som jag och Patrik har fått angående hur det egentligen funkar – rent kärleksrelationsmässigt – att leva på det sättet vi har gjort nu i 6,5 månad.
Och ja, det är såhär det känns och har känts under resans gång:

Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att vi har det bättre ihop än nånsin. Det viktigaste ordet här är ”harmoni”. Det har vi nu.
Det har dessutom bara blivit bättre och bättre ju längre resan har gått. Vi har delat på de flesta ”sysslor” vi har vilka framför allt har med barnen, ekonomin och med reseplanering att göra.
Annat har blivit mer uppdelat – Patrik har skött mer när det handlat om pengar och inköp, som frukost när det inte ingått i vårt boende, vatten, shampoo och vad det nu är, och han är snabbare på att orientera sig på nya platser genom att fixa kartor och prata med folk tills han vet allt som är värt att veta om både platsen och alla som bor där (och kan uppdatera mig om allt när han kommer tillbaka…) Medan jag har haft mer datortid för bokningar/planering, blogg, jobb mm.

Som tur är så trivs vi helt enkelt med att vara tillsammans. Ingen av oss har särskilt stort behov av egentid, och tur är väl det… Innan resan trodde vi faktiskt att vi skulle tillbringa mer tid på egen hand – att den ena stack iväg en dag eller två för egna upplevelser. Men så har det verkligen inte blivit, helt enkelt för att vi inte velat..

Sen kan jag säga att jag trodde vi skulle har mer kvällstid-efter-att-barnen-somnat ihop än vad vi har haft, mycket beroende på att vi ofta lagt oss rätt tidigt… Solen och värmen kräver väl sitt, och märkligt nog har vi i princip alltid vaknat före barnen, varje dag. Jag vet faktiskt inte varför. Men det är tidiga morgnar och ganska ofta även tidiga kvällar.

Men själva resan är ju världens smartaste par-test, egentligen. Teamwork på stundtals ganska avancerad nivå, där ryggsäckar, visum, barn, pass och en helt ny valuta ska bollas med på random flygplats i nytt land – samtidigt som man ska hitta en taxi i ett myllrande kaos, och man måste försöka räkna ut vad som kan tänkas vara ett hyfsat okej pris (i den nya valutan) för en taxi in till stan. Och så vidare.
Samt hålla sams under tiden eftersom allt annat blir helt ohållbart…

Just den delen (flygplatser, taxikaos mm) kanske inte låter jätteromantisk, men å andra sidan har vi som tidigare sagt fått belöningen direkt – vi har kommit fram till en ny plats som vi tillsammans har planerat för och läst in oss på – och det har liksom blivit en enda stor kick att landa på rätt plats, tillsammans, och pusta ut över att allt gick bra, den här gången också.

Att ha ständig access till varandra tycker jag också är helt fantastiskt bra. Vi har ätit alla måltider ihop, promenerat ihop, planerat ihop, kvällshängt ihop och haft alla möjligheter att prata med varann hela tiden om vi så velat, och det har vi verkligen gjort. Vi har knappt sett på några tv-serier/program (vi såg “Bron” i oktober, sen dess inget), och bara någon enstaka film. Och jag har inte saknat det.

Det känns som att vi har växt tillsammans av att vi har fixat det här, jag törs väl säga det med bara knappt ett dygn kvar tills vi landar i Sverige… Kort sagt: vi har haft otroligt kul!

Till P: Jag är så galet stolt över våran resa och över oss som har fixat detta! Vi har gapskrattat tillsammans minst någon gång varje dag, oftast flera, – det är kul att inse att det faktiskt är och har varit så. 
Att komma hem blir konstigt men också bra. Teamet består; du, jag, Milo och Jack. Tack för äventyret! 
Jag älskar oss till månen och tillbaks!

En egen kväll under tiden vi hade besök av mamma och pappa (som barnvaktade Milo och Jack). Sjukt roligt – thailändsk reaggekonsert med Job 2 Do, vars låtar har följt oss som ett soundtrack genom alla gemensamma Thailandsresor tror jag – på Koh Phayam i januari. Toppenkväll!
Nyårsafton 2013/14, Koh Kho Khao, Thailand

 Bild tagen ikväll framför Asiatique Sky, Bangkoks tjusiga enorma pariserhjul som vi åkte med ikväll – en värdig och festlig avslutning på vår resa. Bangkoks glittrande skyline, lyckliga barn, lyckliga föräldrar.

Milo, Jack och vattenbuffeln Naak

No Comments

Tänk att en av resans avslutningshändelser blev att rida på en vattenbuffel! Detta var såklart hur stort som helst. Naak är en “pink buffalo” som tog sig an uppgiften att ha Milo och Jack på ryggen med stor bravur. De vandrade runt en lång stund på gården och barnen var SÅ glada!

Min djungelman är ständigt beredd för att skydda mig från allehanda faror. Fint va? 🙂

En annan höjdpunkt var att få åka med Nack i motorcykelvagnen på väg ut för att mata djuren!

Vackra plats! En del av gårdens grönsaksodlingar
Vårt sovrum

Och vårat badkar!

Djungeltrekking runt farmen

No Comments

En dag gick vi ut på djungeltrekking i omgivningarna kring Thung Dong Farm! Nack, som jobbar på farmen, tog oss med och vi gick på skogsstigarna och han visade oss blommande kaffeväxter, bambu av olika slag, papaya (som vi plockade och åt som dessert efter lunchen) med mera. Vännen Jubjeag mötte också upp efter en bit, till barnens stora glädje (älskar bilden på henne och Milo ovan)
Barnen matade fiskar i en liten fors, och vi pratade mycket med vår guide och nya vän om människornas liv i den här delen av Thailand, om naturen, och vi berättade om Sverige och växtligheten där.

Han blev mycket imponerad när vi sa att vi har många ”christmas trees” i våra skogar. Däremot hade han lite svårare att förstå att vi inte odlar ris, eftersom man äter det till samtliga måltider här.
”Jag blir inte mätt om jag inte äter ris till maten”, sa Nack.
Potatis, som vi förklarade att vi har ganska mycket av i Sverige, verkade han inte lika imponerad av.
Att vi ibland kan ha 20 minusgrader där vi bor var också på gränsen till vad han kunde ta in.

Kort sagt en mycket trivsam och lärorik förmiddag!

Trekking-laddade

Kaffeblommor i skogen

Barnen med Nack, en mycket varm och fin man som vi absolut kommer att hålla kontakten med
VÄLDIGT spännande att få åka i bilens bagageutrymme tillbaka, när Ae hämtade oss vid trekkingens slut för att köra oss tillbaka till gården

Thung Dong Farm, norra Thailand

2 Comments

Vi har haft så fina, lugna dagar på lantgården! Thung Dong Farm ligger alltså några mil utanför Chiang Mai i norra Thailand, och jag tror jag hittade det när jag sökte på ”farmstay” och ”Chiang Mai”.
Gården har aldrig tidigare haft några svenska besökare, så där var vi pionjärer! Kul! (det var faktiskt samma sak när vi bodde på ”The organic farm” på Bali, inga svenska besökare före oss. Hoppas vi kan inspirera någon, för detta sätt att semestra rekommenderar jag verkligen!)

Thung Dong Farm har byggts upp av ägaren Ae under nio års tid. Det är en helt enormt naturskön, rogivande oas. Det är framför allt kärleken till djur som har fått Ae att förverkliga sin dröm, och han har kor, grisar, pink buffalos, duvor, ankor, höns, hundar, hästar, katter, fiskar och några andra sorters fåglar på sin gård.
En del odlingar finns också, sallad, bananträd, lite kaffe, apelsiner mm.

Här har han byggt upp ett vackert gästhus – Happy House – som tillhör de absolut finaste hus/rum vi har bott i under hela resan. Det bästa: en jättestor veranda med en gungstol, två sköna vilstol och en dagbädd/soffa + stor golvyta där barnen har lekt mycket med sin nya vän Jubjeag (dotter till Joy som jobbar på farmen)
Och ett stort sovrum/vardagsrum, matsal, kök, ett extra rum, tv-rum och badrum med både badtunna och dusch. Det har bara varit vi där. Ae tar bara emot en familj/sällskap åt gången, så att man verkligen ska få känna den där enskildheten. Fantastiskt.

Vi har tagit det väldigt lugnt. All mat ingår under vistelsen, så vi har blivit rejält bortskämda med framdukad American breakfast varje morgon i vår utomhus-matsal, och lunch och middag med tre-fyra olika thailändska rätter varje måltid, och massor av färska frukter.

På dagarna har vi varit med och matat djuren, barnen har lekt hur mycket som helst med Jubjeag och de har sprungit omkring på gräsmattorna här, hoppat på stenar i bäcken, spelat spel mm. Ae tog också med oss till en varm källa i närheten en eftermiddag där vi badade.

Lägger in lite olika bildinlägg de närmaste dagarna med bilder från farmen.

En daglig rutin blev att mata djuren. Här tillsammans med nya vännen Jubjeag.

Uno!

FRÅGOR & SVAR 7: “Allt det här resandet, är det egentligen inte bara en flykt från verkligheten?”

No Comments

Jag förstår egentligen inte frågan, men den har förekommit… Men – Vår verklighet är ju här, där vi är. Vår vardag är där vi väljer att den ska vara.
I min värld är inte en vardag mer verklig för att den inramas av ett snurrande ekorrhjul som säger åt mig i vilken ordning alla saker ska ske just den dagen.

• Så varför reser ni då?

Jag känner mig lite tjatig, men tiden tillsammans är det absolut viktigaste. Solen och värmen är en helt ljuvlig kuliss, och att det är billigt är en ren förutsättning för att vi ska kunna vara borta så länge.
Men att få vara tillsammans med familjen såhär tätt och uppleva alla dessa saker tillsammans är såklart huvudsaken.

Det är ju så att resor i allra högsta grad har blivit ett stort gemensamt intresse för mig och Patrik. Annars tror jag aldrig att det hade funkat. Vi reser absolut inte för att få ligga i en solstol och dricka öl hela dagarna, eller för att ungarna ska få bada lite i en pool.
Vi reser för att uppleva nya platser, lära känna flera länder och inte bara spendera tid i dem. Vi reser för att träffa människorna som bor här, lära oss själva och barnen saker om andra kulturer och att njuta av naturupplevelser – och för att få det där lugnet i livet som är svårt att ha hemma där alla dom där måstena är ständigt närvarande.

Att planera resandet, både de stora ramarna och de snabbare, mindre besluten, är en viktig del av helheten för oss båda och vi tycker att det är roligt. Vi läser kartor, vi har investerat i bra guideböcker, vi läser på, kollar Tripadvisor, räknar på priser och avstånd, drömmer om saker och platser vi vill se och njuter verkligen när allt det där fixet bakom går i lås och vi – till exempel – flyttar in i ett helt underbart litet hus på en organisk farm på Bali.

Jag skulle, för att förklara lite bättre, vilja göra skillnad på att ”åka på semester” och ”att resa”. Det vi håller på med just nu är att vi reser – vi är inte på semester.
Själva resan är vårt intresse, vårt projekt och vår gemensamma grej. Jag tror det är ganska viktigt att det är så – om det hade varit bara mitt projekt, medan Patrik bara hade tänkt ligga på stranden med den där ölen, så hade det förstås aldrig funkat.
Därmed inte sagt att vi inte tar det lugnt i en solstol och bara njuter ibland – ni kan vara helt lugna, det gör vi också!

Sjukt rolig dag ute på floden utanför Hoi An, Vietnam. Jacks fyraårsdag, för övrigt!

Vårt hus på The Organic Farm, Bali

Jo, som sagt, vi tar det också väldigt, väldigt lugnt ibland… Här en bild från en av alla underbara solnedgångar på vår veranda på vårt “floating house” i Mekongfloden på Don Khone, Laos

Milo med nya kompisar på Gili Air, Indonesien

FRÅGOR & SVAR 6: “Hur funkar det med barnens mat?”

No Comments

När det gäller Milo är det oförskämt enkelt. Han äter allt (utom bläckfisk), och vill testa nya saker så ofta det går. Hans standardsvar när vi frågar vad han vill äta är: ”Beställ nåt nytt till mig”.
Han frågar aldrig efter västerländsk mat (sist när det fanns spagetti och köttfärssås på menyn valde han i alla fall vietnamesiska vårrullar) och älskar fisk, kyckling, lamm, annat kött, nudlar, broccoli, tomater, majskolvar, såser, frukt, ostar, ägg i alla former, osv.

Vi var rätt oroliga för Jacks matvanor inför resan, ska medges. Han var riktigt petig med maten då och kunde – som exempel – rata vissa köttbullar för att de var ”för fyrkantiga”.
Han åt i princip inget protein utan bara kolhydrater, skulle man kunna sammanfatta det. Pasta och potatis var okej, liksom tomtegröt, pannkakor och någon enstaka sorts bröd. Vissa andra rätter gick bra ibland, men vägrades nästa gång.
I början av resan var det fortsatt petigt, men det har ”mjukats upp” mer och mer under resans gång. En omvälvande förändring för oss alla var på den organiska farmen på Bali när Jack plötsligt åt en stor tallrik pumpasoppa – och älskade det.
Sen dess har han nog snart ätit hundra tallrikar pumpasoppa, eftersom det lyckligtvis funnits på menyn rätt ofta både på Bali och i Vietnam, och även på några restauranger här i Laos.
Vi beställer också ofta ”fried beef” eller ”fried chicken”, no spicy utan sås, och det äter han med mycket ris till. Plus bananpannkakor, gröt när det finns, spagetti carbonara (ännu en matmässig utveckling i Jacks värld), indiskt naanbröd fyllt med chicken kebab (stor favorit tillsammans med pumpasoppan), hamburgare, skinkapizza och en hel del frukt.

Älskade pumpasoppa!
Milo köper streetfood i Bangkok
En fisk som Milo beställde – och åt upp – på Gili Air

Vi jobbar som risbönder i Luang Prabang!

No Comments
Sista dagen i Luang Prabang jobbade vi som risbönder! Det var väldigt roligt. Vi åkte till Living Land Farm som ligger kanske en mil utanför stan där vi fick vara med och arbeta under en förmiddag, och lära oss hela processen i risodlingens konst.
Mycket intressant! Inte minst som risfälten har följt oss som en kuliss under en stor del av resan, vi har snappat upp lite här och var om hur allt går till och hör ihop, men det var kul att få det samlat i ett svep en gång.
Vi fick testa på många saker, bland annat att ploga på den leriga åkern efter en vattenbuffel! Och vi planterade ris, fick veta hur man skördar, och vi fick testa på hur man – enligt det traditionella sättet – slår bort riskornen från själva plantan när det har växt färdigt, hur man separerar riskornen för att bara få de av bra kvalitet, med mera. 
Vi följde hela risets resa i 14 steg och delta praktiskt i varje del av processen.
En riktigt kul dag!

Två små risbönder på plats!
Otroligt vacker plats. Risfälten i detta område försörjer byns behov av ris, vilket är MYCKET ris med tanke på att det äts till frukost, lunch och middag + att de även tillverkar rismjöl av riset, till exempelvis rispapper (för matlagning), riskakor, rispannkakor mm.

Patrik kämpar med plogen…

Milo tar en liten paus

Funderar kanske på hur det ska gå med skörden i år?

Modiga killar i sagolika Kuang Si

No Comments

Luang Prabang i Laos har varit en finfin upplevelse! Vi har spenderat fem dagar här och hunnit med rätt mycket.
Höjdaren: absolut Kuang Si-vattenfallet! Ojojoj! Så otroligt speciell, helt sagolik plats, med ett vattenfall som tog sig neråt via olika nivåer av forsar och fall med naturliga ”pooler” däremellan där vi badade. 
Vi tillbringade en eftermiddag här och det var otroligt fint att vara därinne i skogen, där eftermiddagsljuset letade sig in mellan träden och ner i vattenfallets olika skeden. (bilden ovan är helt oredigerad – jag tycker den ger en hint om hur speciellt ljuset var här!)
Det coolaste som hände var att både Milo och Jack hoppade från en trädstam som gick ut kanske fyra meter ovanför vattenytan i en av ”bassängerna”. Hur modiga som helst! Båda två klättrade först ut på stammen (bara det kändes lite för äventyrligt för moderns smak, som hoppade över detta helt…) och sen stod de där ut, tog sats – och hoppade rakt ner på det djupa.
Alla övriga besökare jublade och applåderade, och killarna var så stolta över att de hade vågat!

FRÅGOR & SVAR 5: “Jobbar ni aldrig?”

No Comments

När vi berättar för människor vi möter om våra resor brukar många le och fråga just så: Jobbar ni aldrig?

Jo. Patrik är föräldraledig just nu från sitt ena jobb men han jobbar sen ganska lång tid tillbaka även 20 procent i mitt företag, det gjorde han även innan resan. Han hjälper mig med administrativa saker, med foton under resorna, bildhantering och skriftlig dokumentering. Hans ofta förekommande egna morgonpromenader har blivit jätteviktiga för mig även jobbmässigt eftersom han då ofta skaffar sig geografisk koll på platserna vi befinner oss på och gör upp planer för vad som vore intressant/roligt att se + att han tar mycket bilder i det vackra morgonljuset när jag ännu inte alltid tagit mig upp… 🙂 )

Jag har fri arbetstid eftersom jag är frilansare och jobbar även under resan. Ofta är det svårt att dra en exakt gräns mellan vad som är arbete och inte, för på sätt och vis är ju allting jobb. Så fort jag tar en bild eller upplever något nytt så kan det ju vara en del i ett potentiellt resereportage. Och jag skriver resekrönikor varannan vecka i Karlskoga Tidning/Kuriren och där handlar det alltid om mina och familjens personliga upplevelser.
Som jag skrev tidigare så lägger jag och Patrik också ner mycket tid på att dokumentera resan. Vi båda tar väldigt mycket bilder både till resereportage, bloggen, fotoalbumen och instagram, och vi antecknar mycket i form av blogginlägg + traditionella resedagböcker.
För mig är bloggen mitt ”offentliga anteckningsblock” som jag kommer använda mycket framöver som ett eget arkiv.

Jag har också gjort ett antal “vanliga” jobb som inte har med resan att göra under tiden jag har varit borta.

Redan publicerade reportage från resan som jag/vi har gjort är bland annat en Singaporeguide och ett reportage om Ubud, Bali i Allt om Resor/Expressen. Jag har också skrivit om världens dyraste kaffe (från Indonesien, Kopi Luwak) i DI Weekend. Med mera.

Jag skriver en krönika till Karlskoga Tidning/Kuriren på Koh Phayam, Thailand

Bylinebild på mig i Hanoi

FRÅGOR & SVAR 4: “Varför funkar det så bra då, tror du?”

No Comments

Den stora grejen tror jag framför allt är att vi är tillsammans, och att vi har tid med varandra. Vi är tillsammans 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.
Eftersom vi slipper ägna tid åt att diska, städa, tvätta, handla (mer än solkräm och vatten, typ) och laga mat så har vi väldigt mycket tid till att vara med barnen. Även om vi nu inte sitter på golvet/sanden och leker med dem hela dagarna så är vi där, oftast max några meter bort. Och vi har tur. Våra barn gillar – peppar peppar… – att leka med varandra och det gör dom långa, långa stunder varje dag.

Annan aspekt: Jag har inte varit stressad sen i september. Jag har aldrig bråttom någonstans, utom möjligen till något flyg någon gång, men nä, inte då heller för vi är alltid ute i god tid…
Jag mår otroligt bra. Patrik också. Och även barnen. Jag gissar att vi ”smittar” varandra på något sätt.

Jag tror faktiskt också att barnen känner att det så att säga inte är någon idé att krångla/bråka för mycket här. Vi bor så tätt och så litet hela tiden att ingen kan gå undan. Det finns begränsat med dörrar att slå i, inget eget rum att fly in i (inte för någon av oss)
Att vara osams någon längre stund är liksom ohållbart – gäller både barn och vuxna.

(Dessutom ser vi det mesta som händer eftersom vi i princip alltid är i barnens direkta närhet, så vi är svåra att lura…)

Vi försöker också att involvera barnen så mycket vi kan i resandet. De är med och kollar på kartor, och är förberedda inför att vi ska resa vidare, till exempel.
Sen är jag övertygad om att en avgörande grej när det handlar om att resa med barn är föräldrarnas inställning, som jag har skrivit några gånger tidigare.
* Är det jobbigt att åka nattbuss på skumpiga vägar genom Vietnam – eller är det ett spännande äventyr?
* Är det jättelångt kvar tills vi är framme på restaurangen/sevärdheten eller vad vi nu är på väg till – eller är det bara kul att vara ute och gå för att man kan titta på så mycket kul längs vägen?
* Är det urtråkigt med en långflygning – eller är det något häftigt på väg mot ett nytt mål?

Vi föräldrar sätter ribban!

Koh Phayam, Thailand, januari 2014

Två bilder från Koh Phangan, Thailand

FRÅGOR & SVAR 3 – “Men är det verkligen ALDRIG jobbigt?”

1 Comment

Jo, det finns absolut stunder som inte är superroliga. Att åka bil långt är tråkigt, och Jack lider dessutom av åksjuka ibland i bil (inte i båt som tur är). Han tar åksjuketabletter enligt svensk läkarordination, och det fungerar bra. Men några kräk-moments har vi haft, och är alltid utrustade med plastpåsar när vi åker bil någon längre sträcka. Vi har också av det skälet valt bort vissa utflykter/färdrutter eftersom de innebar för mycket bilåkande.

Att vänta är oftast riktigt tråkigt, till exempel på flyg eller saker som är försenade. Att – som vi gjorde i Vietnam – byta från sittvagn till sin sovvagnskupé klockan 01 på natten och bära två sovande barn och all packning genom tåget, är inte vad jag kommer minnas som den mest fantastiska stunden under resan..

Men jobbigt, nej jag vet inte. Det låter väl konstruerat men det är som att även de saker som kan anses vara ”jobbiga”, som att packa och förflytta sig, känns rätt roliga här. Vi har våra packningssystem och resdagarna blir som små projekt som ska lösas, och vi gör det som ett team. Dessutom får vi belöningen så snabbt – när vi kommer fram till det nya målet, som vi sett fram emot och planerat för, och den delen av resan kan börja.
Andra sådana ”ögonblicksjobbiga” saker, som att byta tågvagn mitt i natten, förvandlas så snabbt till dråpliga minnen som vi skrattar åt direkt.
Så det är väl mer så jag menar, det blir liksom sällan jobbigt någon längre stund. Och det jobbiga leder alltid direkt till något bra.

Nästa fråga-svar (kommer imorgon): “Varför funkar det så bra då, tror du?”

Busstationen i Johor Bahru, Malaysia. Detta var en ganska tuff kväll, när bussen var många timmar försenad, det var svårt (omöjligt) att få information om vad som gällde, och ingen erbjöd oss (barnen) plats på de bänkar som fanns på perrongen. Det slutade med att Milo somnade på en av ryggsäckarna och Jack sov i sin vagn. Men tillslut kom bussen och vi kom fram till Kuala Lumpur…
Trött, tidig morgon ombord på nattåget från Hanoi till Danang i Vietnam, några timmar efter det ofrivilliga mitt-i-natten-bytet av vagn
Lyssnar på ljudbäcker på vägen mellan Pangkor och Kuala Lumpur i Malaysia

FRÅGOR & SVAR 2: “Är det inte jobbigt att resa runt sådär med små barn?”

No Comments

Det korta svaret: nej.
Längre svar: fortfarande nej. Jag har i och för sig aldrig tyckt att det är särskilt ”jobbigt” att ha barn, jag ser det inte riktigt på det sättet. Sen kan situationer uppstå som är mindre roliga, och det är klart att det gör även när man reser.

Denna fråga fick vi senast i lördags när vi reste från 4000 islands i minibuss till staden Pakse. Jag satt bredvid ett danskt par i 30-årsåldern som frågade just det – är det inte jobbigt, dom är ju så SMÅ?!
Och det är inte första gången den frågan har uppkommit, om man säger så…

Jack fyllde 4 i februari och Milo fyller 6 strax efter att vi kommer hem.
Och, självklart (tror jag) har vi stor hjälp av att de är så resvana som de är efter våra tidigare Thailandsresor. De är väldigt trygga i nya miljöer, den delen är över huvud taget aldrig något problem.
– Är det här vårat hus nu? säger dom och kliver in över trösklarna på än den ena, än den andra bungalowen/hotellrummet.
– Ja, svarar vi.
– Hem ljuva hem! utbrister då Milo och kastar sig in på närmaste säng. Jack följer efter och så är den inflytten och ny plats-ritualen ur världen.

De dagar som funkar allra bäst, i princip helt gnällfritt varje gång, är lite oväntat nog resdagarna. Alltså de dagar när vi flyttar oss via flyg, tåg, buss, bil eller båt till en annan stad/ö eller land. Vissa dagar har vi verkligen rest från morgon till kväll, och just de dagarna är är alltid helt super. Jag vet faktiskt inte riktigt varför det funkar så bra, men kanske har dom lärt sig på något vis att det bara måste fungera.

De perioder som vi har haft högst dos av trots/tvärtom/testa gränser/envishet, ja vad man nu kallar det är faktiskt när vi har haft besök hos oss under resorna. Tro nu inte för en sekund att jag försöker insinuera att allt är bättre när vi är själva – vi har älskat varje stund av våra besök – men jag kan bara konstatera att barnen varit mer ”testande” då, i alla fall emot Patrik och mig.
Kanske för att det har varit mycket känslor och intryck, och att dom velat så mycket när någon kär person hälsat på dom, att det slagit över då och då.

Vi har förstås lite dagligt småtjafs om saker i stil med vem som ska smörjas med solkräm först, vilka skor som ska användas (av de två par var de äger här..), att de inte ska bråka om någon viss leksak, att de inte ska tjata om att få spela ipad, att Milo ska gå fortare (och inte med provocerande långsamma myrsteg eftersom han ”ser sig omkring”) och att Jack inte ibland kan bli jättearg bara för att hans mamma vänligt ber honom att ta på sig sin keps.
Det är helt okej för mig. Det är sånt som ingår i vardagen, både här och hemma. Jobbigt? Ja, precis som att det kan vara jobbigt att bråka om att vantarna måste tas på hemma.

Men en sak som vi i princip aldrig gnäller/bråkar om är själva resan och det vi gör och upplever. Dom är alltid med på noterna när det är saker på gång, och verkar tycka att det är lika kul att gå ut och göra någon storstad som Singapore eller Bangkok som att hänga på en strand.
Och min upplevelse är att vi totalt sett har mindre av trots/gnäll/vad man nu kallar det här, kanske för att det inte riktigt finns utrymme för så mycket tjafs om resevardagen ska fungera…

Men är det verkligen ALDRIG jobbigt?? Svarar vidare i nästa inlägg som kommer ikväll.

På flygplatsen i Singapore

FRÅGOR & SVAR 1 – “Hur har ni råd?”

No Comments

Under resans gång har jag samlat på mig frågor som vi har fått om vår resa, många från människor vi mött och även på bloggen, mejl, Facebook mm, och försökt skriva ner svaren. Nu har jag ett helt gäng, och tänkte att det var dags för publicering, tillsammans med lite bilder från det halvår – ganska exakt – som har gått sen vi lämnade Sverige.
Förhoppningen är att kanske inspirera fler att resa på det här sättet, och att förklara mer om varför vi har valt som vi har gjort.

Börjar idag med Fråga 1, och fortsätter med en eller två om dagen tills dom tar slut. 

En vanlig fråga vi får är hur vi finansierar resan. Såhär: vi sparade så mycket vi kunde i cirka ett år innan vi åkte, men utan att göra några stora uppoffringar. Ingen av oss tjänar några superlöner, men vi är duktiga på att spara in på småsaker hemma, som att vi sällan köper hämtmat, nästan aldrig äter lunch ute, och vi köper få prylar/kläder/skönhetsprodukter osv, både till oss själva och barnen. Vi prioriterar resor och upplevelser, inte att barnen ska vada runt i leksaker eller att vi själva ska ha allt det nyaste omkring oss.

Både jag och Patrik jobbade också större delen av sommaren så när hösten kom hade han en hel del semester att ta ut, och jag hade jobbat in pengar i företaget vilket möjliggjorde att jag kunnat ta ut vanliga löner under minst hälften av resan. Plus att jag jobbar under tiden, en del är redan publicerat och jag kommer också att ha mycket reportagematerial med mig hem för att förhoppningsvis sälja i efterhand.

Och framför allt: det är billigt här, och dyrt hemma. Så vi brukar säga att den största ”inkomstkällan” här i Asien för oss är de pengar vi INTE gör av med hemma under det här halvåret.
Tänk efter själva vad många av oss lägger pengar på under ett (vinter)halvår: vinterskor, vinterkläder, luncher på restaurang, bensin (en utgift på ett gäng tusenlappar för oss i månaden i vanliga fall), krogbesök, SL-kort eller motsvarande för kollektivtrafik, en mugg kaffe på väg till jobbet varje dag under en månad.., julmat, julklappar, kläder till hela familjen, el (vi betalar fortfarande vårt elabonnemang men har förstås betydligt lägre förbrukning), restaurangbesök, storhandling på Ica Maxi, snabbmat… osv, osv.
Vi betalar förstås också på vårt bolån men för oss är det lyckligtvis en väldigt låg kostnad (en fördel med att bosätta sig på landet, 25 mil från Stockholm 🙂 )

För många av oss är det hur som helst ganska många tusenlappar som tickar iväg snabbt varje månad – även utöver själva boendekostnaden – och tar man bort allt det där så finns det ganska mycket kvar att leva på i länder där man kan äta en middag för en tjuga och bo för någon/några hundralappar per natt, ofta inklusive frukost.

Här lyxar vi ibland, det gör vi, men många dagar lever vi för knappt 500 kronor per dag, inkl boende, alla måltider och lite småhandling som vatten, frukt och så. Det kan ju låta mycket till en början, men om ni räknar ihop vad en snittdag i Sverige landar på för en familj med alla dessa allvädersstövlar och vinteroveraller, skyhöga bensinpriser, kaffe för 30 spänn, vinter-elförbrukning, tunnelbaneresor, restaurangnotor, McDonalds-burgare, osv, så är vårt liv här inte så jättedyrt, tycker jag.
Sen är det resorna mellan platser – framför allt mellan länder – som kostar mer, men vi försöker alltid välja billiga alternativ och är rätt nitiska i vår planering och när saker och ting ska bokas, och på så sätt får vi ofta ner priserna.
Vi bor ofta inom genren ”budget utan att vara råtthål”, sällan med pool, ofta utan A/C (det blir vi bara sjuka av, fläkt är mycket bättre för oss i alla fall), men med minst tre bäddar, ofta fyra, och vi gillar att ha bra lägen på boendet.
Vi äter bra och gott, men sällan västerländsk mat (som är dyrare), efterrätter och liknande. Ytterst sällan glass och fikabröd. Aldrig godis. Och vi köper extremt lite saker till barnen och typ inget till oss själva.

Vissa upplevelser (typ kryssning på Mekongfloden) unnar vi oss också delvis utifrån att det är sådant som har ”jobb-potential” för mig, och för att vi verkligen vill göra det när vi så att säga ”ändå är här”. Både jag och Patrik lägger ner mycket tid på att ta bilder och dokumentera resan på olika sätt, både för jobbets skull och för vår egen privata.

Och hur det nu gått till, men vi har i alla fall betydligt mer pengar kvar på resesparkontot än vad vi hade trott att vi skulle ha vid den här tiden. Så ja, även om vi verkligen lever här och nu – för det gör vi under den här resan – så unnar vi oss att ibland sväva iväg till nästa resa, nya planer, nya drömmar…
Jag vet hur som helst med säkerhet att jag kan tänka mig att avstå från både dyra kläder, senaste Volvon, största tv:n, spabehandlingar, ett totalrenoverat hem, dyrt smink och vad det nu kan vara, för att få uppleva något liknande som det här igen.
Jag och Patrik har möjligheten att till viss del själva prioritera vart pengarna ska gå i vårt liv, och det har vi gjort.

Jag tycker att vi prioriterade rätt.

Koh Phangan, Thailand, januari 2014

Vår resevardag i bilder

No Comments
Vi spelar ofta spel medan vi väntar på saker&ting. Här “Fia med knuff” i väntan på lunch-pannkaka på Don Det

Packning! Något vi ägnar oss åt ganska ofta (och som vi blivit sjukt bra på!) Här packar Patrik inför morgondagens flytt till Luang Prabang (norra Laos) Och här är det packningssystem som gäller – väskan ni skymtar på golvet innehåller nämligen den del av vår packning som inte behöver packas upp förrän i Bangkok (om ca 14 dagar) Medan väskan på sängen alltså ska packas upp direkt på plats imorgon

Barnen leker med de enda leksaker de äger (i princip) just nu… Några bilar, några Star Wars- och Lego Chima-gubbar.. och ja, thats it. (och – det går superbra! vilket har stärkt oss i vår hittills inslagna linje, att vi inte kommer köpa så många och dyra leksaker till dem hemma i fortsättningen heller..)

Smörjer Milo med solskyddsfaktor 50. Varje dag, hela kroppen. Plus heltäckande solskyddskläder. Detta är något vi inte viker en tum ifrån!

Jag lämnar in tvätt till tvätt-damen mittemot. Här väger hon hur mycket det är. Två kilo denna gång – priset blev 16 kronor och jag hämtade det samma kväll, tokrent och dessutom struket

Jack sover alltid längst av oss alla, även när solen tittat in sen länge genom fönstren
Ibland kör vi hemmamiddag, som denna kväll då det blev picknick på rummet
Såhär ser vårt flytande hotellrum ut när det är nystädat 🙂 Älskar denna veranda!

4000 islands – Vattenbufflar på Don Det

No Comments

Vår tredje dag här tog vi cyklarna över till grannön Don Det, det är jättenära mellan dessa två, bara en bro emellan. Don Det är den mest populära backpackerön, med många mycket enkla guesthouses och bungalows, barer, rastaflätor, och total laid back-stämning.
Men vårt första möte blev inte med några backpackers, utan med en ansenlig mängd “vattenbufflor” (som Milo säger) och vi stannade vid strandkanten för att titta på dem. Allt var frid och fröjd till en början, jag tog bilder, vi tittade på de små kalvarna (eller vad små vattenbufflar nu kallas) och hade en lugn stund. Tills alla bufflarna plötsligt, som på en given signal, bestämde sig för att gå mot strandkanten där vi stod.
Hela hopen avancerade framåt mot oss i rask takt. Patrik och Jack var snabbast iväg på sin cykel, medan jag och Milo tog lite längre tid på oss.
“En miljon vattenbufflor kommer!” hojtade Milo, och jag måste erkänna att jag var en aning spak innan vi tillslut var på cykeln och kunde dra iväg medan flocken tog sig upp på vägen bakom oss…

Men oj vad vi har skrattat åt detta i efterhand. Ännu en ny upplevelse här  i livet…

Milo på bron mellan vår ö Don Khone och Don Det
Vi kollade in en väg som gick tvärs över ön, mitt bland fälten. Det var ENORMT varmt. Det är varmaste tiden här i södra Laos nu och det är inte ovanligt med temperaturer runt 40 grader. Och här – på denna dammiga grusväg utan flodens fläktar intill – så var det nog en bit över det till och med
Från Don Det ser man över till vårt flytande hus! Vi bor i det andra huset från vänster, det rödorangea.
Snygg cykel jag har va?! På väg tillbaka över bron, hem till Don Khone

4000 islands – Vidare på cykel runt Don Khone

No Comments

Vår andra dag på cykeltur på vår ö Don Khone blev lika wow-fylld som den första. Vi har en liten handritad karta som vi tittade på – efter att ha hyrt våra cyklar för 8 kronor styck för en heldag – och upptäckte ännu ett vattenfall som vi satte kurs mot. Här är dagen i bilder:

Lunch with a view. De flesta restauranger här ligger på pålar i vattnet.
Vi träffade också denna mycket busiga apa!
Mekong
Vi passerade små byar och dessa glada, badande barn

Hela cykelvägen gick längs med floden, en slingrande liten stig som vi följde. Här: ett av många foto-stopp…

Vid vattenfallet (som ni ser på Patriks fina bild ovan) badade vi en lång stund i floden

4000 islands – Sköna naturupplevelser från cykelsadeln

No Comments

Ja… vart ska jag börja. Vi hade förväntat oss vacker natur och sköna dagar vid Mekongfloden, men vi hade aldrig trott att det skulle vara så makalöst fint här!
Vi reste alltså med minibuss i 2,5 timme och därefter i en liten träbåt i en halvtimme och kom fram till ön Don Khone som tillhör 4000 islands i södra Laos. Vi har flyttat in i ett “floating house” på floden (mer om det senare).
Vi upptäckte snart att det är cykel som är grejen här. Det finns inga bilar och nästan inga motorcyklar, och små vägar och stigar som slingrar sig runt den ganska lilla ön.

Vår första dag på cykel blev en ändlös rad av wow-upplevelser, och ja, det har bara fortsatt sen dess. Men vi börjar med dag 1 i bilder:

Efter några timmars cyklande kom vi fram till en sandstrand som passade utmärkt för bad
Och där ligger jag och flyter i Mekongfloden!
Paus vid en liten bro i skogen

Patrik fångade Milo på bild vid ett träd
Plötsligt spärrades vägen av dessa vattenbufflar. Första gången blev vi lite… förvånade. Men nu har vi vant oss. Djuren är ett vanligt förekommande inslag på ön
En annan överraskning var det här vattenfallet som vi kom fram till på eftermiddagen. Det är så stort att det inte går att fånga på en bild. Mängder av små och större fall som rasade nerför klippväggarna

Cykelväg
Vi tvekade lite när vi nådde fram till denna bro… Men bestämde oss för att chansa och köra över den, och det gick ju bra!

Vid vattenfallets slut fortsatte floden vidare här

Mellandag i Pakse, Laos

No Comments

De här mellandagarna, när vi reser och kommer till någon plats bara för en dag eller kanske två, och man tar in på random hotell, packar knappt upp väskorna utan bara det nödvändigaste (som vi redan planerat för när väskorna packades, i och med att “det nödvändiga” packades i en av ryggsäckarnas ytterfack) (Men alltid är det ju nånting man ABSOLUT behöver just dessa gånger, så att väskorna i alla fall måste öppnas..)

Hur som helst. Igår flög vi från Phu Quoc till Pakse som ligger i södra Laos. Här checkade vi in på Pakse Hotel, helt ok, varmvatten OCH bra tryck i duschen (heja!), svalt och bra sängar.
En kort runda på stan för att köpa typ schampo och balsam, beställa biljetter för att resa vidare idag, och ta ut pengar (ännu en ny valuta, körigt att räkna med alla dessa nya pengar hela tiden..), liten sväng på marknaden, middag och sen hem till hotellet för en tidig kväll.

Inga dagar som går till resehistorien som de mest glamourösa, men dom är nödvändiga och faktiskt ganska sköna. Skönt att fixa med inköp och få saker gjorda. Skönt med det där varmvattnet. Och att bara göra i princip ingenting.

Nu blir vi snart upphämtade av en minibuss, vi beställde platser för 80 000 kip/person, jag tror det är ungefär 65 kronor, och vi åker hela vägen från Pakse ner till 4000 öar med först minibuss, sen färja.

Vi kommer att bo på Koh Khone till att börja med, bokstavligt talat på Mekongfloden!