Nyårsafton 2013-2014

No Comments

Nyårsafton blev en riktigt härlig kväll på Koh Kho Khao! I vårt villaområde anordnades en nyårsfest med snittar på stranden till förrätt, festbuffé och lite happenings på stranden senare.
Bland annat skickade vi upp rislampor i den svarta natthimlen – riktigt vackert, och barnen hade tomtebloss. Det hölls också ett lotteri där vi vann 1000 baht i transport, det kommer bra till användning när vi lämnar Koh Kho Khao för att resa till Koh Phayam. Milo tog emot vinsten och var så glad och stolt!
Det blev en mysig nyårsafton!

Mormor och Jack i restaurangen – strax buffé!
Våran modellpojke innan festen!
Snittar på stranden


Underbara Freedom – Vi ses igen!

No Comments

Så har vi sagt hejdå till Freedom för denna gång.
En plats som verkligen betyder Lycka för oss!

Tik som jobbar i baren skriver och ritar i barnens minnesböcker, de har varsin bok där vi samlar minnen på olika sätt och här har nu personalen på Freedom bidragit. Känns jätteroligt!
Milo och Jack i sin säng = en dubbelmadrass på golvet under myggnätet

Juldagsskattjakt på en öde ö!

No Comments

På juldagen lånade vi en kanot på Freedom och gav oss iväg ut på havet. Vi hade sett en öde ö när vi spejat från land, som vi gärna ville utforska.
När vi kom i land visade det sig att den mycket riktigt var öde – men det fanns också en skattkarta som berättade att det fanns en skatt någonstans på ön!

Jakten kunde börja! Jag och Jack gick åt vänster på stranden, Patrik och Milo åt höger. Vi letade och letade. Enligt kartan skulle det finnas en skatt någonstans vid ett träd, och något som såg ut som en bur.

Jack hittar slutligen ett kryss i sanden! Vid ett träd, vid en bur – en bur som piraterna har använt för att fånga fienderna i!

MILO! JAG HAR HITTAT ETT KRYSS!!! JAG TROR DET ÄR SKATTEN!!!

Gräver…

…och där är skatten hittad! Vaniljkex och muffins! Perfekt! (inte minst med tanke på att vi hade råkat glömma vårt picknickfika hemma…)

Vår kanot på den öde ön

Skatt-fika

Milo och Jack drar ut kanoten inför hemfärden över tillbaka till Koh Jum och Freedom
Och efter skattjakten var det skönt att komma tillbaka till Freedom och koppla av med en skön massage! Mina pojkar – alla tre! – låg stilla i en timme! Det trodde jag aldrig…

Vår julafton, Koh Jum 2013

No Comments

Julafton 2013 blev jättebra! Annorlunda, men fin.


Julveckan har vi tillbringat på en av våra favoritplatser på jorden, Freedom HutKoh Jum, där vi har varit förut och längtat att återvända till. Vår bungalow är enkel, med springor mellan brädorna i golven och några glasrutor finns inte i fönsteröppningarna.
Rakt nedanför oss ligger havet. 
Vi julpyntade vår veranda dagen före julafton!

På morgonen vaknade barnen och blev glada över att upptäcka “julgranen” som hade tillkommit under natten (Patrik lånade en palm på restaurangen..) och dessutom med några julklappar i! Eftersom Milo och Jack visste att tomten inte skulle kunna komma till Thailand, och att de ju dessutom hade fått sin julklapp redan (Legoland), så blev de mycket glada och överraskade när det faktiskt hade hamnat några julklappar med deras namn på under julgranspalmen.

Julfrukost = banana porridge i restaurangen på Freedom.

Och efter frukosten la vi tillsammans julpusslet som farmor hade haft med från Sverige. 125 bitar! 
Efter en dag på stranden med snorkling tillsammans ute i havet så gick vi hem och klädde oss fina! Jack har på sig sin julklappströja: en t-shirt från Freedom, likadan som de som jobbar här har!

En viktig höjdpunkt: avsnitt 24 av julkalendern! Vi har sett samtliga avsnitt tillsammans hela familjen. (tack SVTPlay!)

Öppnar lucka 24!

Julmiddag på gång. Innan den spelar vi barnens julklappsspel, Lego Chima (som inhandlades på Legoland, vilket jag råkade säga till Milo. “Men”, sa han förvånat, “jag trodde det var tomten som kom med spelet?”. “Eh.. ja.. alltså, tomten köpte nog det på Legoland, tror jag…”)
Freedoms julgran

Vårt “julbord” i år blev en skön blandning av thailändska rätter som vi fick in i halva portioner, tack vare personalens välvilja! Supergott, vi var riktigt nöjda med denna sorts julmat!
Julelden brinner på stranden

Vi avslutade kvällen med att skicka upp rislampor i den svarta Thailandskvällen. En till farfar Lars däruppe på månen, och en som en tanke till alla vi tänker på och saknar därhemma.

En jul att minnas! Tack min familj!

Nio år sedan tsunamin. Thailand, Annandag jul

No Comments

Idag blir det ett helt annat inlägg än bara reseskildringar och sol- och badliv.
Det är 26 december, Annandag Jul, och det är nio år sedan tsunamin drog in över Sydostasien.
Jag kände ingen (då) som drabbades av vågen. Jag var inte alls i närheten själv, utan i fullständig trygghet hemma hos mamma och pappa i Degerfors.
Ändå har tsunamin påverkat mig och mitt liv väldigt, väldigt mycket. Naturligtvis inte alls på samma sätt som de vars liv förändrades brutalt och totalt den här dagen. När jag landade i Thailand några dagar senare för att jobba för Expressen så hade jag inte upplevt skräcken, dödsångesten, vansinnet och helvetet som så många andra.
Mitt liv har påverkats på helt andra sätt. Men det är långt ifrån bara de där första veckorna på plats, bland tusentals döda kroppar, kaos, lukten av död och förtvivlan som är vad jag främst tänker på när jag tänker på tsunamin. Även om det fortfarande känns viktigt för mig att jag var där, då, för att det gett  mig åtminstone en liten delförståelse för hur det var att befinna sig i detta som drabbad som jag inte skulle ha haft annars.
Men för mig handlar det om människorna jag har träffat efter tsunamin, i Thailand och hemma, runt om i Sverige. Jag har skrivit många, många texter. Följt med till vackert dekorerade gravar, sett bilder på outsägligt saknade barn, besökt restauranger och små strandbarer som raserats av vågen och som mödosamt byggts upp på nytt, skrattat åt vackra minnen och känt tårarna stiga mer än en gång under mina möten med människorna som drabbades på olika sätt.

Det är inte så att jag är märkvärdig på något sätt. Många journalister och andra möter massor av människor som varit med om stora, omskakande, livsförändrade händelser, och många rapporterar från platser och händelser som är väldigt speciella, varje dag, hela tiden.

Men i mitt liv – för mig personligen – blev detta så mycket mer än ett jobb..
Efter att ha jobbat regelbundet med katastrofen i ett års tid, inklusive fyra arbetsresor till Thailand mellan julen 2004 och julen 2005, så hade jag mött en rad människor som verkligen satt spår i mig. Jag hade haft många, långa samtal om livet, om fruktansvärda förluster, om vikten av att leva medan man kan. Att välja livet. Välja kärleken. Välja att älska, finnas, skratta, njuta, och ta vara på tiden.
En del av det där kan låta som klyschor. Men när någon som har drabbats av det allra värsta har sagt det till mig, sett mig i ögonen och sagt att vi verkligen måste tänka på hur vi väljer att leva våra liv. Vad är viktigt, och vad är inte? Ja, då lyssnade jag.

Jag bevakade ettårsceremonin på plats i Khao Lak och reste runt på egen hand ett par veckor efteråt.
Det blev som ett avslut för den mer intensiva delen av tsunamibevakningen. Det är ju så, det trappas ner. Minnesbilagan – ett år efteråt – var gjord. Sammanfattningarna skrivna.

Men jag satte ändå inte punkt helt för tsunamin. Den har följt mig genom åren på olika sätt. Jag har fortsatt att skriva, och jag har fortsatt att hålla kontakt med flera av dem som jag mötte under det där första, speciella året. Och jag har som bekant återvänt många gånger till Thailand.

2006, ett och ett halvt år efter tsunamin, så träffade jag Patrik när jag var hemma i Degerfors på ”sommarlov”. Mamma hade också varit svårt sjuk, och i kombination med alla känslor och nya tankar i och med det och tsunamin så ville jag verkligen vara hemma den här sommaren. Nära.
Och Patrik, ja han stämde inte alls in i min ”mall” på hur en tänkt partner skulle vara (om jag nu hade en sådan, men ja, omedvetet så hade jag nog ändå det) Att han till att börja med bodde i Degerfors var ju fel bara det, jag bodde ju i Stockholms innerstad. Han var dessutom inte ens i närheten av mediebranschen utan jobbade inom industrin. Och så vidare.
Innan allt detta hände så hade så mycket i min tillvaro bara snurrat på i väldigt hög hastighet. Det var kul och spännande, intensivt, galet och fullspäckat.
Det blir förstås hypotetiskt, men ganska ofta har jag ändå tänkt att jag inte tror att jag hade träffat Patrik om det inte varit för mina tsunamimöten. I alla fall inte valt honom och det livet vi sedan valt att leva. Det var så långt ifrån det jag var innan, men inte efter tsunamin.

Jag tror ni förstår att jag inte med detta vill säga att jag är tacksam över att katastrofen inträffade. Det är som jag har sagt flera gånger till min vän Malin, som drabbades enormt svårt av vågen som tog hennes tre fina barn Emma, Filip och Vivi – att egentligen önskar jag ju att vi aldrig hade träffats, eftersom vi möttes på grund av tsunamin (när hon sökte efter sina barn och deras tillhörigheter i Khao Lak några veckor efteråt)
Men när nu det värsta hände, så är jag ändå tacksam att jag fick träffa henne och för det som hon och andra gett mig.

Sedan igår kväll har jag känt hur mina tankar hela tiden återvänt till människor, samtal, bilder och funderingar som har med tsunamin att göra. Det känns väldigt nära i år, förmodligen för att jag är i Thailand igen för första gången sen 2005 på Annandag jul. Och kanske också för att jag själv har barn nu.
Att älska någon så innerligt mycket gör ju risken så mycket större på något sätt, jag har så mycket mer att förlora. Dom är ju hela mitt Jag. Hela mig.

Att ta vara på livet, varje dag, blir aldrig en klyscha för mig längre. Det är viktigt, och på riktigt.

Nu är det förmiddag i Thailand, Annandag jul, och tankarna är många. Jag har varit ute på stranden en stund, vid halv elva-tiden (när det hände) och det är fortfarande så svårt att se det framför sig. Hur allt det här vackra så fort kunde bli ett sånt inferno.
Ikväll ska jag tända ljus för att minnas och hedra dem som vågen tog, och för deras anhöriga som har tvingats hitta en väg i tillvaron som på något sätt fungerar, och som generöst har delat med sig till mig och andra av sina erfarenheter så att vi i alla fall kan ana sådant vi inte hade gjort annars.

Jag ska också vara med mina pojkar, jag ska lyssna på deras små funderingar och försöka svara på Jacks frågor om varför grodor hoppar, och vad det blir för färg om man blandar grönt, gult och blått. Jag ska simma i havet med Milo och njuta av hans skratt, och vi ska spela spel och så småningom titta på solnedgången tillsammans.
Det kommer att bli en bra dag.

Hej då farmor!

2 Comments

I går eftermiddag lämnade vi Koh Yao Noi och åkte speedboat till Phuket, en färd på cirka en halvtimme. Sen vidare tillbaka till Nai Yang i Phuket, vi checkade in på samma lilla hotell – Discovery – som sist, i Sofias gamla rum!

På kvällen hann vi med att gå på byns utmärkta Pharmacy där vi fick hjälp att kolla upp Milos begynnande öronvärk. Apoteken här är ofta snarare som små mini-vårdcentraler, där de pratar bra engelska och ger riktiga råd. Förstadiet till öroninflammation blev ”domen” och vi fick antiinflammatiorisk medicin och antibiotic-örondroppar. Och redan idag verkar det vara bättre, så vi hoppas det hävs direkt. Han har inte haft feber heller, så tycks inte vara någon fara.

Åt en hejdå-måltid på Fiesta, SUPERGOD tonfisk.

Och tidigt imorse, vid 04:45, tog Patrik och Inga-Lill en taxi till flygplatsen medan barnen fick sova vidare. De sa sitt hejdå igår kväll och sov tillsammans med farmor inatt.
Planet gick 07:40.

Alltid sorgligt att ta farväl! Men vi är glada att vi har fått ha sällskap av först Sofia och sen farmor! Mycket fina minnen och härliga dagar!

Nu är vi själva igen för första gången på nästan en månad, och det känns också bra. Vi kör några Kamala-dagar och sen firar vi jul på Koh Jum! Sen väntar nästa efterlängtade besök!

Vid hamnen, Koh Yao Noi, igår

Hyfsat stor fisk

Alltid händer det något spännande att titta på i Thailand! Här har ett gäng rejält stora fiskar just lastats upp från en fiskebåt på en motorcykelvagn        
Har haft fina veckor med farmor! Här på Long Beach, Koh Lanta

Mor och son

Lam Sai Village, Koh Yao Noi

No Comments

Ön Koh Yao Noi var en vacker ny, bekantskap! Vi bodde på Lam Sai Village resort och trivdes jättebra. Lite kul ställe eftersom det är ett center för thaiboxningsträning. Unga resenärer som hittar hit för att intensivträna och leva stillsamt backpackerliv. Stället drivs av tidigare thaiboxningsmästare.
Och själva övriga resortet är vackert, lugnt och maten riktigt god. Det tog visserligen enormt lång tid att få den, men ja, ändå värd väntan 🙂

Lugna sköna dagar. Jag jobbade en hel del och det var ett skönt ställe att jobba på. Fungerande internet, nära till resten av familjen och skön skugga!

Mitt Koh Yao Noi-kontor

Härlig utflyktsdag!

No Comments

Hur mycket vi än reser, hur mycket vi än ser och upplever, så njuter vi verkligen fortfarande av all denna fantastiska natur som finns överallt. Den här regionen av Thailand är speciell och SÅ vacker med sina häftiga sockertoppsberg och klippformationer.
Idag hyrde vi en långsvansbåt med chaufför och åkte ut på havet. Vi gick i land på flera små öar och badade och snorklade, och hade picnick med fried rice i skuggan när det var dags för lunch.
En höjdardag!

Patrik fick styra båten och var mycket stolt över detta!

Jack fick tag på en manet

Farmor ombord på båten!

Krönika publicerad i Karlskoga Tidning/Kuriren 13 december

No Comments

Julmusiken flödade ut genom högtalarna och hundratals glittrande lampor prydde träden utanför shoppinggallerian. En julpyntad hästkarusell snurrade runt, runt med glada barn som passagerare, och kön för att låta sig fotograferas i tomtens hus växte sig allt längre.
Vårt första möte med julen i år skedde i Singapore i mitten av november. I nästan 30-gradig kvällsvärme gick vi på julmarknaden, och fick till och med uppleva att det snöade i form av ”snöflingor” av vitt skum som yrde ut över besökarna.

Vår resa genom Sydostasien gick vidare till Malaysia, och vi hamnade så småningom i Kuala Lumpur. Här firade vi första advent, med Mor Annas pepparkakor och skumtomtar på frukostbordet i vår hyrda lägenhet. De hade levererats till oss från Sverige via vår besökande vän Sofia, liksom två tv-julkalendrar till Milo och Jack.
Därför infördes den här dagen en tradition i vår resevardag, där ett nytt avsnitt av ”Barna Hedenhös uppfinner julen” laddas ner via SvtPlay varje dag och har blivit till en viktig familjestund med efterföljande lucköppning.

I Kuala Lumpur fick vi uppleva extremt julpyntade köpcenter och ett juligt framträdande av ett dansbandsgäng som sjöng alltifrån ”White Christmas” till ”Rudolf med röda mulen”.
Även här skum-snöade det på kvällen utanför en av de gigantiska shoppinggalleriorna, och det glittrade överallt av den storslagna extra-allt-julskyltningen.

Vi reste vidare mot Thailand, där vi sa hejdå till Sofia i Phuket, samtidigt som vi fick nytt besök av barnens farmor Inga-Lill. Hon kom med nya pepparkakor och ett julpussel, som lagts ute på verandan under den stora takfläkten i huset vi hyrt för en vecka på Koh Lanta.

Julen har alltså följt med oss genom tre länder redan, men hur mycket det än glittrar och hur mycket julmusik som än spelas så finns en liten detalj som gör det lite svårare för den där äkta julkänslan att infinna sig – nämligen värmen.
När barnen åker julkarusell iklädda linne och shorts, och man själv knallar runt i skumsnö i flipflops… Ja, då känns det ju fortfarande som väldigt mycket sommar, och inte så mycket vinter.

Luciadagen tillbringar vi på den lilla ön Koh Yao Noi, mitt emellan Krabi och Phuket här i Thailand. Två tomteluvor finns numera med i vår backpackerpackning, inhandlade i Kuala Lumpur, så kanske får det bli ett miniluciatåg på stranden idag, eller i alla fall några julsånger och traditionell lucköppning och julkalender.
Om några dagar tar vi farväl av farmor på flygplatsen och åker så småningom vidare till en av våra favoritöar Koh Jum. Där ska vi fira julen i år, i en bungalow på en underbar strandremsa där vår julmiddag sannolikt kommer bestå av färsk vattenmelonjuice istället för julmust, och kanske lite skaldjur eller en klassisk pad thai istället för julbord.

Jag älskar julen hemma i Sverige och det känns såklart konstigt att vara borta från resten av familjen i år. Samtidigt har det varit kul att uppleva julhysterin i två asiatiska storstäder, och mysigt att hitta vår egen julstämning med de medel som bjuds i varma, härliga Thailand.

Glad Lucia till er alla därhemma!

Tillbaka på Long Beach

No Comments

Alla dagar på Koh Lanta har varit jättebra, men kvällarna när vi tog en tuktuk till Long Beach för att äta på Suza Hut känns ändå lite extra speciell. Både som en mysig utflykt och av mer nostalgiska skäl.

Första gången körde vi ner vid Sayang beach resort (där jag, Fatima och Elin bott en gång för längesen) och dit jag och Patrik återvände och bodde under samma resa som vi förlovade oss, och jag var gravid med Milo.
På vår förlovningskväll åt vi just på Suza Hut, och hit älskar vi att återvända någon gång under våra Koh Lanta-vistelser. Och förstås även denna gång!

Solnedgång, favoritförrätten “Mixed appetizers” och indisk mat med naanbröd. Och obligatoriskt häng i den röda skinnsoffan vid stranden efter maten.

Vi återvände även vår sista Koh Lantakväll, som var igår, för en repris! Då skickade vi även upp två rislampor till farfar Lars i himlen – så vackert!

28 januari är det sex år sen vi förlovade oss på Koh Rok utanför Koh Lanta, och firade på kvällen på kära Long Beach och Suza Hut
Farfar, vi saknar dig!

Milo och kärleken

No Comments

Ikväll mötte Milo kärleken på restaurang Picasso här på Klong Dao. Stella, 7, och Milo började leka, och han var som förtrollad direkt. Han hade svårt att slita sig för att äta, och efter att han ätit sprang han direkt för att fortsätta leka med Stella.
Redan under själva middagen berättade han för oss att han “känner sig kär i Stella”, och när hon skulle gå hem tillsammans med sin familj blev han jätteledsen.

“Jag kan inte tänka på något annat än Stella”, berättade han.
“Jag vet inte hur jag ska kunna gå, för jag kan bara tänka på Stella”.

Hon hade berättat att hon bodde längre bort på stranden än vad vi gör, och när vi så småningom var på väg hemåt så svängde Milo inte in mot vårt område utan fortsatte bara gå på stranden.
“Mina ben vill bara gå till Stella”, förklarade han.

Vår lilla stora pojke! Och alla dessa känslor som finns inuti honom.
Fina Milo.

Hälsning från Koh Lanta!

No Comments

Vi har haft (har) lite internetstrul, så det har blivit lite dåligt med bloggande ett tag. Plus att vi har så mycket trevliga besök som gör att tiden inte riktigt räcker till för allt 🙂

Så nu blir det ett hopp till där vi befinner oss just nu – Klong Dao, Koh Lanta. Vi och farmor Inga-Lill sa hejdå till SofiaNai Yang beach i Phuket i torsdags och tog en taxi till Koh Lanta. Vi har flyttat in i ett hus som vi hyr en vecka som ligger på Southern Lanta, ett svenskt villakvarter kan man säga, fast här.

Vi har ett hus som passar oss jättebra. Ett eget rum till Patrik och mig, ett rum till Inga-Lill, och pojkarna sover i bäddsoffan i vardagsrummet. Två badrum, kök och en stor terrass där vi tillbringar den mesta tiden när vi är hemma.
Bor nära stranden och trivs jättebra. Jag har varit mycket på Koh Lanta, både före och efter Patrik/barnen, och hittills varit Long Beach trogen. Men denna gång slog vi alltså till på en annan strand, Klong Dao, och det är kul att se något nytt.
Det är långgrunt = bra, stranden är super och kantad med strandbarer och restauranger. Vad mer kan man önska?

Jack och farmor myser på altanen! (Jacks fixande med håret är inget tillfälligt, nej, han har ständigt en hand på locken i pannan, fixar, drar och ordnar. Och med jämna mellanrum frågar han oss om han har en fin frisyr, eller så konsulterar han spegeln…)

Första kvällen tog Milo och jag en tuktuk in till Saladan för att handla lite, och det visade sig vara kungens födelsedag denna dag, vilket är en mycket viktig dag för thailändarna. Vi hamnade mitt i en ljuständningsceremoni och fick tända varsitt ljus för att hedra kungen.

Milo och Jack får pedikyr

Hela gänget på väg hem från Saladan! Detta är vår gata, precis utanför  vårt hus
Sovrum i vårt hus

Kuala Lumpur – med julstämning och två coola torn

No Comments

Vi hade en kort men intensiv och rolig tid i Kuala Lumpur. Vi bodde supercentralt i en lägenhet som vi hyrt via Airbnb, på 18:e våningen i ett fint lägenhetskomplex med pool.
På gångavstånd fanns stora gallerian Pavilion som vi gillade! Massor av affärer, förstås, och foodcourt och connection-tunnel till stans stora sevärdhet som är Twin Towers.

Vi njöt av allt julpynt, här gäller verkligen more-is-more-principen! Mängder av ljus, granar, gigantiska tomtar, julgranskulor, glitter, julmusik och julskyltningar. Och vi gick till KLCC park, som ligger intill tornen. Stor lekpark och en stor plaskdamm för barnen. Riktigt bra park!

Vi har ätit arabisk mat, mexikansk mat och kinesiska dumplings, och haft mysigt hemma i lägenheten.
Kuala Lumpur gav mersmak – vi kommer gärna tillbaka!

Ett band spelade alla jullåtsklassiker, och Milo och Jack hade superkul och dansade och showade framför scenen

Barnen åker julig karusell i vinterlandet i shoppinggallerian tillsammans med Sofia

Lugna lata dagar på Pangkor

No Comments

Vi har det finfint på Pangkor! Och vilka stränder vi har!
Vi bor i en liten by som heter Teluk Nipah, på ett enkelt men bra hotell – Pangkor Bay View resort. Som européer är vi verkligen i minoritet, både på hotellet och överlag som turister. De flesta verkar vara malysier, eller från Indien, Kina och andra asiatiska länder.
Det är intressant att se den muslimska kulturen på nära håll, och den i princip enda mat som går att få tag på är inhemsk gatuståndsmat. Gott och billigt!

Stränderna är av paradis-typ, och vi hänger allra mest i havet. Där står vi i timmar och rullar ibland med vågorna upp på land, för att sen springa ner i vattnet igen.

Milo och Jack sover gärna över hos Sofia, såklart, och de har jätteroligt med nya pysselböcker, mysterielösning, spelet ”Kasta gris” och en massa annat. Tur att vi har rummen snett mittemot varann!

Skönt att vara här i åtta lugna dagar. Vi har våra små rutiner, frukost på grannstället, ner på stranden (i mååånga timmar), jag och/eller Patrik försöker ta en liten motionsrunda, dusch + påklädning av sig själv och barn, ut en liten sväng på byn (eller den enda stora gatan, rättare sagt) och sen hem.
Mer behöver i alla fall inte jag för att må BRA!

På lördag ska vi åka buss igen… Kan bli intressant! Tillbaka till Kuala Lumpur där vi hyrt en lägenhet i två nätter.

Kompisar!

En av strandens lyxigaste restauranger. Gott, bra och billigt!

En förmiddag gjorde vi en utflykt till öns holländska fort! Kul att kolla runt, och klättra runt vid

Far och son njuter

Backpackerlivet – inte alltid så glamouröst

No Comments

Efter att vi avslutat vårt Legolandbesök åkte vi tillbaka till vårt hostel och hämtade vårt bagage, sen vidare till busstationen i Johor Bahru. Där rådde fullständigt kaos, åtminstone i våra ögon. Det var människor överallt, och alla skrek och ropade ut namn på destinationer i munnen på varandra.
Det fanns ingen allmän biljettdisk, utan varje bussbolag (säkert 30 stycken) hade sina egna små biljettluckor med enkla, ofta handskrivna lappar utanför om var just deras bussar körde.
Det fanns heller ingen anslagstavla med alla bussars destinationer och avgångstider på, så det var omöjligt att få någon överblick över hur många bussar som faktiskt gick, och var.

Vi hittade biljetter till Kuala Lumpur någonstans i kaoset, och letade oss fram till en restaurang (också kaosartad) där vi fick i oss middag.
Sen började väntan. Bussen gick nämligen inte alls kl 22, som sagts när vi köpte biljetterna, och någon närmare information fick vi inte.
Jack hade somnat redan i bilen på väg till busstationen, så han var lyckligt ovetande om allt. Milo var som vanligt extremt duktig och klagade ingenting. Han åt först någon malaysisk mat som ingen av oss hade sett förut, och han bar sin ryggsäck och satte sig ner på perrongen och väntade utan ett gnäll. När timmarna gick la han sig ner på marken (!) och somnade.
Jag vet inte hur många gånger vi frågade om när bussen kunde tänkas gå, och varifrån, utan svar. Men tillslut kom det faktiskt en buss och någon pekade att det var våran.
Vid midnatt lämnade vi så slutligen Johor Bahru och åkte genom natten mot Kuala Lumpur.

Milo med någon slags malaysisk mat, och mobilspel för att hålla sig igång
Låååång väntan…
…och tillslut somnade även våra äldsta hjälte på trottoaren på bussterminalen

Vi mötte upp Sofia på hennes hotell i KL, och det var såklart superroligt! Hon ska resa med oss under ca två veckor, och hon fick börja med en riktig backpackerrivstart…

På förmiddagen var det återigen dags för inköp av biljetter till en ny buss. Stationen i Kuala Lumpur var aningen mer välorganiserad, men fortfarande utan allmänt system som visade på tider och destinationer. Vi frågade oss fram och hamnade i en liten biljettlucka och köpte biljetter till Lumut.
– It takes four hours, sa kvinnan i biljettluckan – som numera, med facit i hand, går under namnet ”lurifaxtanten” i vårt resesällskap…

Resan tog nämligen drygt sju timmar, och inkluderade ett stopp på nästan en timme i någon stad någonstans (oklart vilken)
När vi slutligen fortsatte med en ny buss sjönk solen över kullarna och tillslut var det helt mörkt, och vi började undra om vi verkligen skulle komma till vår slutdestination, ön Pangkor, den här dagen.

Jack väntar på en annan busstation, någonstans mellan Kuala Lumpur och Pangkor

När vi rullade in vid busshållplatsen vid Lumuts hamn var klockan nästan halv nio på kvällen. Vi gick av, och frågade om det gick någon båt till Pangkor.
– Hurry hurry! skrek en kvinna, och det var bara att börja springa. Med två stora ryggsäckar, en resväska, två barn, en barnvagn och diverse handbagage.
– Hurry hurry! skrek kvinnan igen och pekade åt något håll, och vi sprang utan att riktigt veta var båten skule gå ifrån. Det var ju mörkt också och svårt att se.

Men vi kom i alla fall fram till en brygga. Patrik hade köpt biljetter, men han låg efter oss i löpningen (eftersom han bar de tyngsta väskorna) så först höll vi andra inte på att komma ombord. Men vi lyckades förklara att biljetterna var på väg och vi fick springa igenom biljettkontrollen och ut på själva bryggan.
– One minute! Hurry hurry! skreks det, och vi sprang den sista biten och tillslut ombord på en gul ubåtsliknande färja.

Vi kom alltså mot alla odds till Pangkor den här kvällen, och fick en taxi som tog oss till hotellet vi bokat.

Här har vi nu flyttat in, vi i ett rum och Sofia i rummet snett mittemot. Och efter den rivstarten har vi nu vilat upp oss rejält med riktigt sköna, lata dagar på stranden (som är superfin!) och framför allt i havet!

Härligt, härligt. Här stannar vi till på lördag!

 Pangkor – was worth waiting for…

Legoland, Malaysia

No Comments

Det blir en annorlunda jul i år. Vi kommer att befinna oss på en liten thailändsk ö på julafton, och antalet julklappar kommer att bli MYCKET begränsat.
Vi bestämde oss därför för att ge barnen en för tidig julklapp istället – ett besök på Legoland i södra Malaysia! Milo och Jack älskar verkligen lego, och när vi var i närheten kändes det som en rolig ”extrasak” att ge dom.

Det är samma Legoland-ägare som i Danmark. Detta öppnade förra hösten, och för bara några veckor sen öppnade ytterligare en del – Legoland Water Park.

Vi tog bussen från Singapore till Malaysiska gränsstaden Johor Bahru, en resa på ungefär en timme inkl gränsövergång med passkontroll.
Vi flyttade in på ett litet enkelt hostel, Warm Blanket Hotel, och sov en natt innan det var dags för den stora begivenheten.

Vi tillbringade två fullspäckade dagar på Legoland, mellan 10-20 två dagar i rad. Och vi hade otroligt kul!
Legoland var jättefint och allt kändes så nytt och fint. Vi imponerades stort av minilandet, med massor av asiatiska stadsmiljöer och sevärdheter uppbyggda av lego. Framför allt Milo var enormt fascinerad, han kunde nog ha stått i en hel dag framför sjörövarskeppen som åkte runt i en liten damm och sköt vattenkanoner på varandra.

Dessutom åktes det legotåg, legobilar och legobåtar. Vi åkte berg- och dalbana och vattenkarusell, och barnen red på legohästar. Vi tittade på legofilmer på 4D-biografen och lekte i sjörövarskeppslekparken.
En halv dag tillbringades i vattenparken, som förstås också hade legotema rakt över. Hur kul som helst med massor av vattenrutschbanor, stora ringar att flyta runt på, sprutande vatten, flytande legobitar i jätteformat och en vågpool som föreställde havet.

Barnen – och vi – var riktigt supernöjda med våra dagar på Legoland!

Jag och Jack åker drak-berg-och-dalbanan. Jack är hur tuff som helst när det gäller karuseller, denna ville han åka gång på gång på gång (och den var rätt snabb..)
Vi åker upp i det snurrande utsiktstornet!
Milo och Jack tog körkort i Junior Driving School
Nån som kan hitta Jack..?
Milo i miniland, här framför ett av de coola sjörövarskeppen
Hänger lite på en legokamel
Wat Arun-templet i Bangkok vid Chap Phraya-floden, uppbyggt i lego!