Ett högst oväntat möte med vänner från “förr”

No Comments

Efter min bokningsmiss, där jag hade bokat ett hus på vulkanön Ometepe en hel månad fel (11-18 mars istället för 11-18 februari som jag hela tiden trott…) så anlände vi till staden Granada här i Nicaragua.


Två nätter hade vi bokat på GM Hostel (bilden ovan) Och sen blev det nu plötsligt fem ytterligare dagar att fylla innan huset var ledigt (vi hade ju ändå jättetur att det gick att boka, alls..)

Patrik och barnen gick ut på stan första dagen för att orientera sig (jag och mina inflammerade bihålor låg kvar på rummet)


Och då hände något högst oväntat. De träffar på en svensk-engelsk familj (mamma Kristina är från Sverige) som vi träffade på Perhentian islands i oktober. De är också ute på långluff och vi hade en jättetrevlig dag ihop med dem på Perhentian. Men vi hade ingen aning om att de var här nu, och så träffar Patrik och barnen på dem här, i en halvstor stad i Nicaragua.


Vi tillbringade flera dagar ihop, och vi bokade också in en extra natt i Granada. Lek i lekpark, fotbollsmatcher och middagar ihop hemma i huset de hyr en period här.

Så HIMLA trevligt!


Dels är det jättetrevliga människor, och deras barn är ungefär i samma åldrar som Milo och Jack. Och dels var det himla skönt att hänga med några som är precis som vi 🙂 

Det är lite svårt att förklara men det här backpackerlivet med barn när man reser så länge över olika kontinenter, en budget att ständigt förhålla sig till, packning, ständig planering, osv osv – det är ju en speciell vardag. Och vi träffar väldigt få familjer som reser så länge, så långt och på samma backpacker/budgetsätt som vi. Vi har nog bara träffat kanske två-tre, totalt. De allra flesta långtidsresenärer vi träffar på är 10-15 år yngre än oss och reser utan barn. Det är oftast väldigt trevligt det också, men visst kan man känna ibland att det hade varit kul att träffa på några fler långtidsbackpackande familjer då och då. 

Så att hänga med Kristina och Paul och barnen har varit jättehärligt, det tyckte vi redan i Malaysia och nu blev det ju verkligen en bonus här. Man pratar samma språk (nu menar jag inte svenska – för vi pratar framför allt engelska med varann 🙂 ) utan resespråket.

Vanligt prat om vad vi har gjort sen sist blandades med mycket reseprat, delande av tips och tankar om resmål, färdsätt mm, och även tankar kring att så småningom komma hem efter en sån resa som vi båda familjer gör (att komma hem – ja, det blir nog en resa i sig… Tror inte det blir bara enkelt.., men mer om såna funderingar framöver)

Att kunna hoppa i ett samtal mellan vilka olika långfärdsbussar som finns i Centralamerika, hur man bokar entrébiljetter till Machu Picchu i Peru, till tankar om Bolivia, skillnader mellan dessa länder och Asien, packning, vad man uppskattar mest på ett hostel, olika bokningssajter, tuffaste reseminnet, om att bo i homestay, ha skola på distans och mycket annat. Det var liksom skönt!

Ja, jag uppskattade verkligen att träffa dem igen. Vi får se om våra vägar korsas igen i Sydamerika i vår, eller om inte annat så hoppas jag det blir i Sverige eller Storbritannien framöver.


En extranatt i fina kolonialstaden Granada blev det alltså, innan vi bestämde oss för att dra ut till kusten och surfarbyn San Juan del Sur, och ta fyra nätter där.

Dit får ni följa med imorgon



Granadas färger!! 



Backpackerlivet – så här kan det se ut

3 Comments

Vi bor på så många olika sätt under vår resa, så det är svårt att delge något självklart svar på frågan “hur bor ni när ni reser??”

Men en typ av boende som ändå återkommer då och då är hostel. Här på Nya Zeeland är det väldigt vanligt att bo såhär, som vi just nu bor i två nätter på Sydön, i charmiga lilla staden Motueka.


Middag i trädgården tidigare ikväll

Så vi tänkte att ni får följa med på en rundtur på ett ganska typiskt boende för oss i standard, och detta kommer nog tillhöra de billigare vi bor här i (dyra) NZ.

Fick bra pris på ca 450 kronor/natt för ett fint & fräscht familjerum. Inkl gratis wifi dygnet runt (ej självklart i detta land, tvärtom), gratis dusch (till skillnad från campingar), fri tillgång till jacuzzi, kök, tv, dvd, tv-spel, biljardbord, pingisbord mm. 


Milo & Jack bygger pussel på golvet


Mycket nöjda med detta boende: Happy Apple Backpacker.

Och jag gillar hela grejen med dessa backpackerhostel, där Patrik o jag är typ 10-15 år äldre än de flesta, och Milo & Jack är minst 15 år yngre än alla.

Men det spelar ingen roll, för här är det resandet och äventyrsviljan som förenar. Jag älskar att på håll höra Milo småprata med nån som han möter, hur han på sin engelska berättar att han är från Sverige och reser jorden runt och svarar på alla möjliga frågor.




Ser på Snövit på VHS (!)


Tänk, det fanns hängmattor även i Nya Zeeland!!




…där en backpackersjäl kan få ro

4 Comments

dyke rest

Så hamnade vi då på just ett sånt där ställe. Där allting är så enkelt, rummet kanske lite för litet men ändå perfekt, och där man finner sig själv sittandes över en kopp alldeles för smaklöst snabbkaffe och pratar otrohetsproblem (inte mina ) med en i personalen.

Och sen checkar det in några holländare med dreadlocks, som jobbar för Greenpeace och som nu tar sig an de jättejobbiga löshundarna på stranden, men som förstås också är supertrevliga och som man plötsligt tillbringat en halv kväll med och pratat resor (alltid resor) och våra hemländer, deras jobb hemma i Holland (räddar övergivna kaniner) och våran tänkta resrutt.

backpacker sri lanka

Ett sånt där ställe där vi kände oss välkomna från stunden vi klev över tröskeln, där våra barn omhändertas varje sekund av alla i personalen som vore de infödda barn i huset, och där vi själva skriver upp på en lapp vad vi hämtar ur kylen och äter. Och sen betalar vi när vi checkar ut.

resa med barn sri lanka

Vi befinner oss på en strand i östra Sri Lanka, i staden Trincomalee, på ett litet guesthouse som heter Dyke rest. Här var det krig fram till 2009, och denna del av landet var hårt åtgången. Massturismen har inte hunnit hit än.
Men den kommer, lita på mina ord. Dessa stränder, detta klimat… Nej, de kommer snart vara upptäckta av många fler.

dyke rest

Det finns en hel del saker som man hade kunnat störa sig på. Som att man lägger sig i en miniatyr-sandstrand varje dag, eftersom det inte byts sängkläder varje dag. Det byts nog inte alls, tror jag, förrän man checkar ut.
Och egentligen mår ju ingen särskilt dåligt av att sova i samma lakan flera nätter i rad (det har hänt då och då att vi har gjort det hemma…)
Men ja, det blir en del sand.
Det är ganska trångt.
Duschen är långt ifrån bra.

dyke rest

Men vi simmar rakt ut ifrån våran strand och snorklar bland vackra fiskar.
Vi möts ständigt av ett leende när vi kommer hem.
Maten är helt fantastisk, och då har dom inte ens en restaurang här. De bara gör mat på kvällen om vi vill ha, och dukar på verandan på ovanvåningen eller på stranden. Ingen meny. Men vi ser hur kvinnan i köket går ut och beställer dagens fisk när fiskarna kommer hem med sin fångst på morgonen.
Så vi vet, och känner, hur färskt det är.

trincomalee

dyke rest
Milo i köket nu ikväll och väljer ut vilken av de olika fiskarna han vill äta.

Vi äter färska räkor, färsk tonfisk, curry, färsk bläckfisk och ris varje kväll, och det kostar oss ungefär 140 kronor totalt för en egen framdukad buffé på bordet för oss fyra (på bilden saknas fortfarande en del av rätterna)

dyke rest sri lanka

Det dyker upp fler som flyttar in. Fransmän, och ännu fler holländare.
Ett par som hyrde en tuktuk (!) när de kom till Colombo som de nu reser Sri Lanka runt i. En annan kille, en ensamresenär från Schweiz som till vardags jobbar med att rädda gorillor på Borneo. Nu har han semester, och hänger här.
Alla är otroligt trevliga. Alla har så mycket reseerfarenhet och vi suger i oss av alla historier och tips.
Vi skriver ner telefonnummer till chaufförer som någon tipsar om, och alla är fantastiska mot barnen (trots att vi är de enda med barn här under alla dagar vi spenderar här)

dsc08607

Vi slappnar av här. Bland alla lite lätt galna (på det där positiva sättet) och resebesatta backpackers har vi det finfint.
Milo och Jack älskar Mr Kadira (bilden ovan), som chefen för stället heter, och vi alla rör oss här som om vi aldrig gjort annat. Är vattnet slut hämtar vi nytt i köket och drar ett streck på vår lapp.
Svårare än så behöver inte livet vara.
I alla fall inte just nu.

trincomalee beach

**

Följ oss gärna på Instagram!

Nominerad till “Årets reseinspiratör”

4 Comments

unnamed
Jag fick ett mejl igår:
“Du har blivit nominerad av Apollo till vår tävling ”Årets Reseinspiratör”, där vi söker en person som med sina härliga texter, bilder eller filmklipp inspirerar till att resa.
Vi hittade din blogg och tycker du är just en sådan person. Därför har vi nominerat dig och din familj till ”Årets Reseinspiratör – kategori familjeresor”.

Det är förstås roligt att juryn har hittat till min blogg och gillar den, men framför allt tycker jag att det är roligt med själva namnet – Årets reseinspiratör.

För är det något jag vill göra, oavsett om jag skriver här eller resereportage i Allt om Resor/Expressen, Dagens industri eller någon annan stans, eller på “Att resa med barn” på Facebook, eller för all del på min egen privata Facebook & Instagram, så är det att inspirera.

Vi började att resa med barn när Milo var åtta månader (han är sju år nu), då vi drog till Thailand i två månader. Sen dess har det blivit många, många utfärder och resandet är idag en stor och viktig del av vår familj.
Resandet har svetsat oss samman, gett oss så många nya upplevelser, möten, intryck, foton och skratt. Vi har teamworkat, lärt oss om Buddha, ödlor, asiatiska huvudstäder, kartor, engelska ord och miljoner andra saker.
Milo och Jack är det absolut bästa ressällskap jag vet. Att vi faktiskt ibland får frågan “ska barnen med?” när vi planerar för en längre färd förvånar mig varje gång.
SJÄLVKLART ska dom med! Oavsett om jag åker nattbuss i 12 timmar genom Vietnam eller åker vattenrutchbana på ett välordnat vattenland så vill jag såklart göra det tillsammans med dom.

Genom åren har jag och vi fått många, många, många mejl, kommentarer och hälsningar om att vi har inspirerat andra till att våga ge sig iväg med barnen. Föräldrar som berättar att de bokat en resa tack vare oss. Att de övervunnit tankarna om att det skulle vara jobbigt och svårt att resa med småbarn, och att de hittat till resmål de aldrig tänkt på förut genom att de följt våra resor. Varje sådant mejl gör mig, på riktigt, så väldigt glad.
Därför gör det mig alldeles extra glad att vara nominerad till just detta – Årets reseinspiratör, i kategori “familj”.

Ut och res med er! Tälta i en skogsglänta en mil bort, åk på en skön charter, boka en Londonweekend eller dra till Asien ett halvår – det viktiga är att ni gör det tillsammans.
Att resa med barn berikar livet så oerhört mycket. Genom dom blir varje upplevelse så mycket starkare.

Så småningom antar jag att det blir någon slags omröstning i denna tävling, då kanske jag återkommer. Tills dess gläds jag åt nomineringen, och hoppas på att kunna fortsätta inspirera.

SONY DSC

Hoi An, Vietnam, 2 februari 2014

Resetankar: Vad mycket resandet ger!

No Comments

Jag har en sån där morgon när jag tänker mycket på vår långa Asienresa (alla inlägg samlade i kategorin 194 dagar). Det började med att jag såg en bild på Facebook på vår vän Wivin som vi lärde känna på Bali, och så drog alla tankar igång. Har tittat på lite bilder och känner som alltid en stark längtan tillbaka.

Igår slutade Milo dagis efter fem år på Skogsdungens förskola. Det har varit otroligt bra år, vi har verkligen haft tur med fina pedagoger som ger massor av trygghet och verkligen bryr sig. Eftersom vi var borta ett halvår i vintras så blir det ju naturligt att vi pratat med pedagogerna om hur resan påverkat barnen. För det första gick “återanpassningen” extremt bra, Milo och Jack sprang bara in och fortsatte leka med sina kompisar som om ingenting hade hänt. Och vi tycker nog alla att barnen har växt under resan.

Jag är ju förvisso part i målet, men jag tycker verkligen att resan har fört med sig så mycket bra. Barnen är självständiga och bråkar faktiskt nästan aldrig. Det är ju svårt att säga vad som beror på vad, men i Asien fanns ju liksom inte utrymme för bråk, det rådde i princip nolltolerans av det enkla skäl att det blir för jobbigt att bråka på liten yta och när alla är tillsammans hela tiden. Det där märkte barnen själva rätt snabbt, så det var inget vi behövde upprepa särskilt ofta.
Efter resan leker de ofta timme efter timme på egen hand, både inne och ute. Visserligen har de också blivit äldre, men jag tror också på att de växte av att resa. De fick ta en hel del ansvar, bära sin väska, gå själva fast det kanske var sent, passa tider, stå i köer, vänta på bussar som aldrig kom på tråkiga perronger, ständigt nya miljöer, alltid engelska omkring dem, osv osv. Jag tycker vi har ett lugn och en harmoni i hela familjen efter resan, alla är trygga, barnen trivs med varandra och gillar att “vara stora” i olika situationer, klä på sig själva, hjälpa till, ta hand om mindre barn mm.

Vi drömmer förstås om nya resor, inte minst för att se barnen växa och utvecklas ännu mer. Jorden runt nästa gång…?
Vi hoppas…

SONY DSC

Tillsammans med Wivin sista dagen vi hade ihop på Bali

Backpacka med barn, eller “Oj, sex månader alltså! Ska barnen följa med?”

1 Comment

Vi har nu kommit snart 2 månader in på vår 6,5 månad långa backpackerresa genom Sydostasien, och jag tänkte skriva ett inlägg om konsten att backpacka med barn (vilket jag starkt rekommenderar!)

Jo, Patrik fick faktiskt frågan ovan av en bekant när han berättade om resan vi planerade genom sju asiatiska länder. Ska barnen följa med?
Ehh…
Svaret på den frågan är ju så självklart som det någonsin kan bli, av en rad olika anledningar.

Vår första backpackerresa (till Thailand) gjorde vi när Milo (nu 5 år) var 8 månader. Sedan dess har han backpackat i Thailand ytterligare tre gånger, dessa även tillsammans med lillebror Jack (som fyllde 1 år under första resan, och har tillbringat samtliga sina tre födelsedagar i Thailand. Den fjärde, i februari nästa år, firas i Vietnam)

Nu reser vi enligt planen rutten Hongkong – Bali – Gili/Lombok – Bali igen – Singapore – Malaysia – Thailand – Vietnam – Laos.

En del när det gäller resande är förstås individuellt, vad som passar just den familjen. Men här är några punkter jag gärna delar med mig av som råd – ord jag tycker är viktiga att ta med sig:

INSTÄLLNING. Just så svårt och så enkelt är det, i mångt och mycket: att få en lyckad resa med barn handlar väldigt mycket om föräldrarnas inställning.
Är den långa flygresan ett nödvändigt ont eller ett spännande äventyr? Är det kul att prova ny mat i ett nytt land, eller är den bara ett jobbigt måste innan vi hittar nästa västerländska restaurang ”då vi loooovar att du ska få spagetti och köttfärssås och slippa allt det här riset”?

PLANERING. Den är verkligen A och O. I teorin kan det låta charmigt att flacka runt, helt fritt, och ta dagen som den kommer. Men min upplevelse är att det oftast blir bättre numera om man har lite koll på vilka platser man vill se, hur lång tid det tar att ta sig dit och med vilka färdmedel.
Vi har knarkat kartor, reseböcker, tågtidtabeller, tripadvisor och allt möjligt annat, och även bokat upp många av våra boenden i förväg, innan vi reste (det mesta avbokningsbart på Booking.com)
Både för att det är skönt att veta att det sannolikt kommer bli bra för barnen, men också för att slippa ägna en massa tid på plats åt den grundläggande reseplaneringen på plats. Här vill vi ju njuta av allting och hänga med barnen – inte ständigt söka internetuppkoppling för att kolla hur man tar sig till nästa plats/land, och var man ska bo där.

ENKELHET. Vi har försökt att från början vänja barnen vid ett relativt enkelt reseliv. Hittills under vår resa har Milo och Jack både sovit skavföttes på en madrass i några veckor och tältat i ett litet tält i trädgården på en farm, och det är inga problem alls.
Vi är också hårda med att det inte köps leksaker i tid och otid, och godis och dricka är en helglyx. Men det kanske viktigaste är att vi försöker att inte strössla med ”barnaktiviteter” hela tiden i form av vattenland, nöjesparker mm. Utan det vi verkligen vill att de ska uppleva under resan är att bada, träffa kompisar från olika nationaliteter som de kan spela fotboll och leka kurragömma med, och förstås se länderna på olika sätt genom utflykter vi gör (som i första hand inte går till uppbyggda nöjesfält, utan till naturupplevelser, små byar och liknande)
Under backpackerresorna undviker vi även för det mesta stora hotellkomplex med nån slags uppbyggd värld av pooler, (dyra) matsalar och stylade shoppinggallerior.

Allt detta av flera orsaker: framförallt att vi vill ge dem en upplevelse av LANDET vi är i, inte av en tillrättalagd turistattraktion. Men också för att vi tror att det hade kunnat göra dem lite ”bortskämda” om vi till exempel hade börjat med Disneyland i Hongkong i september med tusen attraktioner, och sen åkt och lagt oss på en strand på Bali där det inte hände nånting alls. Vi vill att de ska hitta sin ”resevardag” i det enkla, att göra båtar av palmblad och skicka iväg i en fors vid ett vattenfall, spela fotboll på stranden, osv. Det ska till och med få bli långtråkigt ibland (eller: det MÅSTE bli långtråkigt ibland…)
Det är förstås också en kostnadsfråga, ”uppbyggda” aktiviteter och hotellkomplexboenden är ofta dyra.

Sen gör vi undantag från detta, ska verkligen sägas. Men då är det verkligen undantag som ett udda avbrott i backpackervardagen och verkliga happenings. Vi ska tex bo på lyxhotell två nätter i Singapore (där vi befinner oss just nu, än så länge på ett enkelt hostel), och som en överraskning (och för tidig julklapp) har vi tänkt gå på Legoland som ligger på gränsen mellan Malaysia/Singapore i två dagar i nästa vecka.

RIMLIGA FÖRVÄNTNINGAR. En backpackerresa med barn går inte alltid helt enligt planerna, och du kommer inte att kunna göra precis allt du vill. Planera inte in för mycket, lägg in många dagar när ni bara är och gör spontana äventyr eller bara hänger på stranden.
Och ha koll på kartan, så att ni slipper långa transferresor i onödan!

Blir du besviken över att ni missade en anslutning, eller inte kunde se det där templet du verkligen ville till, eller att glassarna smälte för snabbt och alla kläder blev kladdiga (och du hade glömt packa ombyte), eller att det regnar en hela vecka, osv – försök att ta upp besvikelsen med den andra föräldern (om ni är två som reser) eller med någon vän eller familjemedlem hemma över Skype eller mejl, eller vad som helst. Lägg bara inte ALL frustration på barnen, eller så att de uppfattar den. Om de gör fel ska de självklart sägas till, precis som hemma, men de kan rimligen inte behöva lastas för att vädret är fel eller ens behöva bära din besvikelse över regnet.

För några veckor sen satt jag under ett tak på en restaurang och såg regnet störta ner i en plötslig skur, och min Milo som lyckligt sprang ut och dansade i regnet tillsammans med sin indonesiska bästis Rio på ön Gili Air.

Tänk på det – i barnens värld är det faktiskt ofta de små sakerna som betyder mest, och till och med regnet kan bli ett roligt äventyr!

Den här veckan är vår blogg med under “Veckans tema” på Resa med barn-sidan! Kul såklart, och till er som hittat hit via deras Facebooksida vill jag säga hej och hoppas ni vill fortsätta följa vår resa genom Asien på denna blogg! Välkomna!