Ännu ett uppbrott – Hej då vårt fina Flores-hus!

Varje eftermiddag när skolan i byn är slut har vi hört kompisarnas rop från stranden.
Miloooo! Jaaack!!!
Åh, vilken separationsångest vi har haft igår och idag. Jag måste erkänna det, trots att vi inser att vi har så mycket framför oss, så mycket fantastiskt, så mycket som väntar.
Men jag hoppas att ni ändå tycker det är okej att jag delar med mig även av detta. För idag har vi faktiskt känt oss lite vemodiga, känslomänniskor som vi är alla fyra.
För 17 dagar sen flyttade vi in i ett hus som har tagit så väl hand om oss.
Jag tror att vi behövde lugnet. Vi behövde bara vara-tiden. Vi behövde landa och prata om våra upplevelser.
Sortera bland bilder och filmer.
Ligga i hängmattan och läsa en bok.
Laga mat. Ja, som vi har lagat mat här! Varje dag, hela tiden. Vilket har känts riktigt roligt efter två månaders restaurangliv.
Vi har tittat på ”Lejonkungen” på film.
Läst ut ännu ett LasseMaja-mysterium.
Varit på marknad, haft en ljuvlig dag i en naturlig varm källa, och alltid njutit så mycket av att återvända hem igen. Till vårat hus.
Vi har bara haft elektricitet max fyra timmar per dygn, ibland inte alls.
En dag funkade plötsligt inte toaletten. Och en dag när vi kom hem var en del av huset invaderat av nån slags bin som tog timmar att få ordning på, och som en följd av det (massor av insektsspray i bland annat garderoben) var vi tvungna att tvätta upp allt vi har med oss.
Duschen är ganska usel, för att vara ärlig. Inget tryck alls i vattnet.
Så nej, allt har inte varit rosenskimrande perfekt enligt alla konstens regler.
Men perfekt för oss.
Vi är på väg mot ett helt grymt roligt äventyr. I morgon träffar vi efterlängtade vänner igen (tack och lov för det – för just nu väger det faktumet upp VÄLDIGT mycket här kan jag säga…), och vi byter land och till och med världsdel.
Som sagt, jag VET att vi har så mycket fantastiskt framför oss.
Men käraste Sleepy Lagoon, norra Flores, östra Indonesien.
Som du har varit snäll mot oss.
Som vi kommer att minnas dig.
Alla fina vänner till barnen.
Ropen utanför huset varje eftermiddag.
Och imorse. Redan 06:10 på morgonen hörde jag kompisarna på stranden utanför vårt hus, väntandes på att Milo och Jack skulle vakna.
Så himla fint.
Det blev några timmars lek ihop innan vi gav oss av vid 11-tiden.
Kära hus.
För oss är du harmonin personifierad. Och kommer att så fortsätta vara, i våra minnen.
Tack för det.
Och Tack, för allt.
Nu är vi på flygplatsen i Denpasar, Bali. Strax lyfter planet.
Mot fortsatta äventyr.
**
Följ oss gärna på Instagram!
[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]