Sen kväll, dag 193 av 194 på resan och jag läser igenom det svar jag tidigare skrivit ner på denna fråga som jag och Patrik har fått angående hur det egentligen funkar – rent kärleksrelationsmässigt – att leva på det sättet vi har gjort nu i 6,5 månad.
Och ja, det är såhär det känns och har känts under resans gång:

Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att vi har det bättre ihop än nånsin. Det viktigaste ordet här är ”harmoni”. Det har vi nu.
Det har dessutom bara blivit bättre och bättre ju längre resan har gått. Vi har delat på de flesta ”sysslor” vi har vilka framför allt har med barnen, ekonomin och med reseplanering att göra.
Annat har blivit mer uppdelat – Patrik har skött mer när det handlat om pengar och inköp, som frukost när det inte ingått i vårt boende, vatten, shampoo och vad det nu är, och han är snabbare på att orientera sig på nya platser genom att fixa kartor och prata med folk tills han vet allt som är värt att veta om både platsen och alla som bor där (och kan uppdatera mig om allt när han kommer tillbaka…) Medan jag har haft mer datortid för bokningar/planering, blogg, jobb mm.

Som tur är så trivs vi helt enkelt med att vara tillsammans. Ingen av oss har särskilt stort behov av egentid, och tur är väl det… Innan resan trodde vi faktiskt att vi skulle tillbringa mer tid på egen hand – att den ena stack iväg en dag eller två för egna upplevelser. Men så har det verkligen inte blivit, helt enkelt för att vi inte velat..

Sen kan jag säga att jag trodde vi skulle har mer kvällstid-efter-att-barnen-somnat ihop än vad vi har haft, mycket beroende på att vi ofta lagt oss rätt tidigt… Solen och värmen kräver väl sitt, och märkligt nog har vi i princip alltid vaknat före barnen, varje dag. Jag vet faktiskt inte varför. Men det är tidiga morgnar och ganska ofta även tidiga kvällar.

Men själva resan är ju världens smartaste par-test, egentligen. Teamwork på stundtals ganska avancerad nivå, där ryggsäckar, visum, barn, pass och en helt ny valuta ska bollas med på random flygplats i nytt land – samtidigt som man ska hitta en taxi i ett myllrande kaos, och man måste försöka räkna ut vad som kan tänkas vara ett hyfsat okej pris (i den nya valutan) för en taxi in till stan. Och så vidare.
Samt hålla sams under tiden eftersom allt annat blir helt ohållbart…

Just den delen (flygplatser, taxikaos mm) kanske inte låter jätteromantisk, men å andra sidan har vi som tidigare sagt fått belöningen direkt – vi har kommit fram till en ny plats som vi tillsammans har planerat för och läst in oss på – och det har liksom blivit en enda stor kick att landa på rätt plats, tillsammans, och pusta ut över att allt gick bra, den här gången också.

Att ha ständig access till varandra tycker jag också är helt fantastiskt bra. Vi har ätit alla måltider ihop, promenerat ihop, planerat ihop, kvällshängt ihop och haft alla möjligheter att prata med varann hela tiden om vi så velat, och det har vi verkligen gjort. Vi har knappt sett på några tv-serier/program (vi såg ”Bron” i oktober, sen dess inget), och bara någon enstaka film. Och jag har inte saknat det.

Det känns som att vi har växt tillsammans av att vi har fixat det här, jag törs väl säga det med bara knappt ett dygn kvar tills vi landar i Sverige… Kort sagt: vi har haft otroligt kul!

En egen kväll under tiden vi hade besök av mamma och pappa (som barnvaktade Milo och Jack). Sjukt roligt – thailändsk reaggekonsert med Job 2 Do, vars låtar har följt oss som ett soundtrack genom alla gemensamma Thailandsresor tror jag – på Koh Phayam i januari. Toppenkväll!

Nyårsafton 2013/14, Koh Kho Khao, Thailand  Bild tagen ikväll framför Asiatique Sky, Bangkoks tjusiga enorma pariserhjul som vi åkte med ikväll – en värdig och festlig avslutning på vår resa. Bangkoks glittrande skyline, lyckliga barn, lyckliga föräldrar.

Jag förstår egentligen inte frågan, men den har förekommit… Men – Vår verklighet är ju här, där vi är. Vår vardag är där vi väljer att den ska vara.
I min värld är inte en vardag mer verklig för att den inramas av ett snurrande ekorrhjul som säger åt mig i vilken ordning alla saker ska ske just den dagen.

• Så varför reser ni då?

Jag känner mig lite tjatig, men tiden tillsammans är det absolut viktigaste. Solen och värmen är en helt ljuvlig kuliss, och att det är billigt är en ren förutsättning för att vi ska kunna vara borta så länge.
Men att få vara tillsammans med familjen såhär tätt och uppleva alla dessa saker tillsammans är såklart huvudsaken.

Det är ju så att resor i allra högsta grad har blivit ett stort gemensamt intresse för mig och Patrik. Annars tror jag aldrig att det hade funkat. Vi reser absolut inte för att få ligga i en solstol och dricka öl hela dagarna, eller för att ungarna ska få bada lite i en pool.
Vi reser för att uppleva nya platser, lära känna flera länder och inte bara spendera tid i dem. Vi reser för att träffa människorna som bor här, lära oss själva och barnen saker om andra kulturer och att njuta av naturupplevelser – och för att få det där lugnet i livet som är svårt att ha hemma där alla dom där måstena är ständigt närvarande.

Att planera resandet, både de stora ramarna och de snabbare, mindre besluten, är en viktig del av helheten för oss båda och vi tycker att det är roligt. Vi läser kartor, vi har investerat i bra guideböcker, vi läser på, kollar Tripadvisor, räknar på priser och avstånd, drömmer om saker och platser vi vill se och njuter verkligen när allt det där fixet bakom går i lås och vi – till exempel – flyttar in i ett helt underbart litet hus på en organisk farm på Bali.

Jag skulle, för att förklara lite bättre, vilja göra skillnad på att ”åka på semester” och ”att resa”. Det vi håller på med just nu är att vi reser – vi är inte på semester.
Själva resan är vårt intresse, vårt projekt och vår gemensamma grej. Jag tror det är ganska viktigt att det är så – om det hade varit bara mitt projekt, medan Patrik bara hade tänkt ligga på stranden med den där ölen, så hade det förstås aldrig funkat.
Därmed inte sagt att vi inte tar det lugnt i en solstol och bara njuter ibland – ni kan vara helt lugna, det gör vi också!

Sjukt rolig dag ute på floden utanför Hoi An, Vietnam. Jacks fyraårsdag, för övrigt!

Vårt hus på The Organic Farm, Bali

Jo, som sagt, vi tar det också väldigt, väldigt lugnt ibland… Här en bild från en av alla underbara solnedgångar på vår veranda på vårt ”floating house” i Mekongfloden på Don Khone, Laos

Milo med nya kompisar på Gili Air, Indonesien

När det gäller Milo är det oförskämt enkelt. Han äter allt (utom bläckfisk), och vill testa nya saker så ofta det går. Hans standardsvar när vi frågar vad han vill äta är: ”Beställ nåt nytt till mig”.
Han frågar aldrig efter västerländsk mat (sist när det fanns spagetti och köttfärssås på menyn valde han i alla fall vietnamesiska vårrullar) och älskar fisk, kyckling, lamm, annat kött, nudlar, broccoli, tomater, majskolvar, såser, frukt, ostar, ägg i alla former, osv.

Vi var rätt oroliga för Jacks matvanor inför resan, ska medges. Han var riktigt petig med maten då och kunde – som exempel – rata vissa köttbullar för att de var ”för fyrkantiga”.
Han åt i princip inget protein utan bara kolhydrater, skulle man kunna sammanfatta det. Pasta och potatis var okej, liksom tomtegröt, pannkakor och någon enstaka sorts bröd. Vissa andra rätter gick bra ibland, men vägrades nästa gång.
I början av resan var det fortsatt petigt, men det har ”mjukats upp” mer och mer under resans gång. En omvälvande förändring för oss alla var på den organiska farmen på Bali när Jack plötsligt åt en stor tallrik pumpasoppa – och älskade det.
Sen dess har han nog snart ätit hundra tallrikar pumpasoppa, eftersom det lyckligtvis funnits på menyn rätt ofta både på Bali och i Vietnam, och även på några restauranger här i Laos.
Vi beställer också ofta ”fried beef” eller ”fried chicken”, no spicy utan sås, och det äter han med mycket ris till. Plus bananpannkakor, gröt när det finns, spagetti carbonara (ännu en matmässig utveckling i Jacks värld), indiskt naanbröd fyllt med chicken kebab (stor favorit tillsammans med pumpasoppan), hamburgare, skinkapizza och en hel del frukt.

Älskade pumpasoppa!

Milo köper streetfood i Bangkok

En fisk som Milo beställde – och åt upp – på Gili Air

När vi berättar för människor vi möter om våra resor brukar många le och fråga just så: Jobbar ni aldrig?

Jo. Patrik är föräldraledig just nu från sitt ena jobb men han jobbar sen ganska lång tid tillbaka även 20 procent i mitt företag, det gjorde han även innan resan. Han hjälper mig med administrativa saker, med foton under resorna, bildhantering och skriftlig dokumentering. Hans ofta förekommande egna morgonpromenader har blivit jätteviktiga för mig även jobbmässigt eftersom han då ofta skaffar sig geografisk koll på platserna vi befinner oss på och gör upp planer för vad som vore intressant/roligt att se + att han tar mycket bilder i det vackra morgonljuset när jag ännu inte alltid tagit mig upp… 🙂 )

Jag har fri arbetstid eftersom jag är frilansare och jobbar även under resan. Ofta är det svårt att dra en exakt gräns mellan vad som är arbete och inte, för på sätt och vis är ju allting jobb. Så fort jag tar en bild eller upplever något nytt så kan det ju vara en del i ett potentiellt resereportage. Och jag skriver resekrönikor varannan vecka i Karlskoga Tidning/Kuriren och där handlar det alltid om mina och familjens personliga upplevelser.
Som jag skrev tidigare så lägger jag och Patrik också ner mycket tid på att dokumentera resan. Vi båda tar väldigt mycket bilder både till resereportage, bloggen, fotoalbumen och instagram, och vi antecknar mycket i form av blogginlägg + traditionella resedagböcker.
För mig är bloggen mitt ”offentliga anteckningsblock” som jag kommer använda mycket framöver som ett eget arkiv.

Jag har också gjort ett antal ”vanliga” jobb som inte har med resan att göra under tiden jag har varit borta.

Redan publicerade reportage från resan som jag/vi har gjort är bland annat en Singaporeguide och ett reportage om Ubud, Bali i Allt om Resor/Expressen. Jag har också skrivit om världens dyraste kaffe (från Indonesien, Kopi Luwak) i DI Weekend. Med mera.

Jag skriver en krönika till Karlskoga Tidning/Kuriren på Koh Phayam, Thailand

Bylinebild på mig i Hanoi

Den stora grejen tror jag framför allt är att vi är tillsammans, och att vi har tid med varandra. Vi är tillsammans 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.
Eftersom vi slipper ägna tid åt att diska, städa, tvätta, handla (mer än solkräm och vatten, typ) och laga mat så har vi väldigt mycket tid till att vara med barnen. Även om vi nu inte sitter på golvet/sanden och leker med dem hela dagarna så är vi där, oftast max några meter bort. Och vi har tur. Våra barn gillar – peppar peppar… – att leka med varandra och det gör dom långa, långa stunder varje dag.

Annan aspekt: Jag har inte varit stressad sen i september. Jag har aldrig bråttom någonstans, utom möjligen till något flyg någon gång, men nä, inte då heller för vi är alltid ute i god tid…
Jag mår otroligt bra. Patrik också. Och även barnen. Jag gissar att vi ”smittar” varandra på något sätt.

Jag tror faktiskt också att barnen känner att det så att säga inte är någon idé att krångla/bråka för mycket här. Vi bor så tätt och så litet hela tiden att ingen kan gå undan. Det finns begränsat med dörrar att slå i, inget eget rum att fly in i (inte för någon av oss)
Att vara osams någon längre stund är liksom ohållbart – gäller både barn och vuxna.

(Dessutom ser vi det mesta som händer eftersom vi i princip alltid är i barnens direkta närhet, så vi är svåra att lura…)

Vi försöker också att involvera barnen så mycket vi kan i resandet. De är med och kollar på kartor, och är förberedda inför att vi ska resa vidare, till exempel.
Sen är jag övertygad om att en avgörande grej när det handlar om att resa med barn är föräldrarnas inställning, som jag har skrivit några gånger tidigare.
* Är det jobbigt att åka nattbuss på skumpiga vägar genom Vietnam – eller är det ett spännande äventyr?
* Är det jättelångt kvar tills vi är framme på restaurangen/sevärdheten eller vad vi nu är på väg till – eller är det bara kul att vara ute och gå för att man kan titta på så mycket kul längs vägen?
* Är det urtråkigt med en långflygning – eller är det något häftigt på väg mot ett nytt mål?

Vi föräldrar sätter ribban!

Koh Phayam, Thailand, januari 2014

Två bilder från Koh Phangan, Thailand

Jo, det finns absolut stunder som inte är superroliga. Att åka bil långt är tråkigt, och Jack lider dessutom av åksjuka ibland i bil (inte i båt som tur är). Han tar åksjuketabletter enligt svensk läkarordination, och det fungerar bra. Men några kräk-moments har vi haft, och är alltid utrustade med plastpåsar när vi åker bil någon längre sträcka. Vi har också av det skälet valt bort vissa utflykter/färdrutter eftersom de innebar för mycket bilåkande.

Att vänta är oftast riktigt tråkigt, till exempel på flyg eller saker som är försenade. Att – som vi gjorde i Vietnam – byta från sittvagn till sin sovvagnskupé klockan 01 på natten och bära två sovande barn och all packning genom tåget, är inte vad jag kommer minnas som den mest fantastiska stunden under resan..

Men jobbigt, nej jag vet inte. Det låter väl konstruerat men det är som att även de saker som kan anses vara ”jobbiga”, som att packa och förflytta sig, känns rätt roliga här. Vi har våra packningssystem och resdagarna blir som små projekt som ska lösas, och vi gör det som ett team. Dessutom får vi belöningen så snabbt – när vi kommer fram till det nya målet, som vi sett fram emot och planerat för, och den delen av resan kan börja.
Andra sådana ”ögonblicksjobbiga” saker, som att byta tågvagn mitt i natten, förvandlas så snabbt till dråpliga minnen som vi skrattar åt direkt.
Så det är väl mer så jag menar, det blir liksom sällan jobbigt någon längre stund. Och det jobbiga leder alltid direkt till något bra.

Nästa fråga-svar (kommer imorgon): ”Varför funkar det så bra då, tror du?”

Busstationen i Johor Bahru, Malaysia. Detta var en ganska tuff kväll, när bussen var många timmar försenad, det var svårt (omöjligt) att få information om vad som gällde, och ingen erbjöd oss (barnen) plats på de bänkar som fanns på perrongen. Det slutade med att Milo somnade på en av ryggsäckarna och Jack sov i sin vagn. Men tillslut kom bussen och vi kom fram till Kuala Lumpur…

Trött, tidig morgon ombord på nattåget från Hanoi till Danang i Vietnam, några timmar efter det ofrivilliga mitt-i-natten-bytet av vagn

Lyssnar på ljudbäcker på vägen mellan Pangkor och Kuala Lumpur i Malaysia

Det korta svaret: nej.
Längre svar: fortfarande nej. Jag har i och för sig aldrig tyckt att det är särskilt ”jobbigt” att ha barn, jag ser det inte riktigt på det sättet. Sen kan situationer uppstå som är mindre roliga, och det är klart att det gör även när man reser.

Denna fråga fick vi senast i lördags när vi reste från 4000 islands i minibuss till staden Pakse. Jag satt bredvid ett danskt par i 30-årsåldern som frågade just det – är det inte jobbigt, dom är ju så SMÅ?!
Och det är inte första gången den frågan har uppkommit, om man säger så…

Jack fyllde 4 i februari och Milo fyller 6 strax efter att vi kommer hem.
Och, självklart (tror jag) har vi stor hjälp av att de är så resvana som de är efter våra tidigare Thailandsresor. De är väldigt trygga i nya miljöer, den delen är över huvud taget aldrig något problem.
– Är det här vårat hus nu? säger dom och kliver in över trösklarna på än den ena, än den andra bungalowen/hotellrummet.
– Ja, svarar vi.
– Hem ljuva hem! utbrister då Milo och kastar sig in på närmaste säng. Jack följer efter och så är den inflytten och ny plats-ritualen ur världen.

De dagar som funkar allra bäst, i princip helt gnällfritt varje gång, är lite oväntat nog resdagarna. Alltså de dagar när vi flyttar oss via flyg, tåg, buss, bil eller båt till en annan stad/ö eller land. Vissa dagar har vi verkligen rest från morgon till kväll, och just de dagarna är är alltid helt super. Jag vet faktiskt inte riktigt varför det funkar så bra, men kanske har dom lärt sig på något vis att det bara måste fungera.

De perioder som vi har haft högst dos av trots/tvärtom/testa gränser/envishet, ja vad man nu kallar det är faktiskt när vi har haft besök hos oss under resorna. Tro nu inte för en sekund att jag försöker insinuera att allt är bättre när vi är själva – vi har älskat varje stund av våra besök – men jag kan bara konstatera att barnen varit mer ”testande” då, i alla fall emot Patrik och mig.
Kanske för att det har varit mycket känslor och intryck, och att dom velat så mycket när någon kär person hälsat på dom, att det slagit över då och då.

Vi har förstås lite dagligt småtjafs om saker i stil med vem som ska smörjas med solkräm först, vilka skor som ska användas (av de två par var de äger här..), att de inte ska bråka om någon viss leksak, att de inte ska tjata om att få spela ipad, att Milo ska gå fortare (och inte med provocerande långsamma myrsteg eftersom han ”ser sig omkring”) och att Jack inte ibland kan bli jättearg bara för att hans mamma vänligt ber honom att ta på sig sin keps.
Det är helt okej för mig. Det är sånt som ingår i vardagen, både här och hemma. Jobbigt? Ja, precis som att det kan vara jobbigt att bråka om att vantarna måste tas på hemma.

Men en sak som vi i princip aldrig gnäller/bråkar om är själva resan och det vi gör och upplever. Dom är alltid med på noterna när det är saker på gång, och verkar tycka att det är lika kul att gå ut och göra någon storstad som Singapore eller Bangkok som att hänga på en strand.
Och min upplevelse är att vi totalt sett har mindre av trots/gnäll/vad man nu kallar det här, kanske för att det inte riktigt finns utrymme för så mycket tjafs om resevardagen ska fungera…

Men är det verkligen ALDRIG jobbigt?? Svarar vidare i nästa inlägg som kommer ikväll.

På flygplatsen i Singapore

Under resans gång har jag samlat på mig frågor som vi har fått om vår resa, många från människor vi mött och även på bloggen, mejl, Facebook mm, och försökt skriva ner svaren. Nu har jag ett helt gäng, och tänkte att det var dags för publicering, tillsammans med lite bilder från det halvår – ganska exakt – som har gått sen vi lämnade Sverige.
Förhoppningen är att kanske inspirera fler att resa på det här sättet, och att förklara mer om varför vi har valt som vi har gjort.

Börjar idag med Fråga 1, och fortsätter med en eller två om dagen tills dom tar slut. 

En vanlig fråga vi får är hur vi finansierar resan. Såhär: vi sparade så mycket vi kunde i cirka ett år innan vi åkte, men utan att göra några stora uppoffringar. Ingen av oss tjänar några superlöner, men vi är duktiga på att spara in på småsaker hemma, som att vi sällan köper hämtmat, nästan aldrig äter lunch ute, och vi köper få prylar/kläder/skönhetsprodukter osv, både till oss själva och barnen. Vi prioriterar resor och upplevelser, inte att barnen ska vada runt i leksaker eller att vi själva ska ha allt det nyaste omkring oss.

Både jag och Patrik jobbade också större delen av sommaren så när hösten kom hade han en hel del semester att ta ut, och jag hade jobbat in pengar i företaget vilket möjliggjorde att jag kunnat ta ut vanliga löner under minst hälften av resan. Plus att jag jobbar under tiden, en del är redan publicerat och jag kommer också att ha mycket reportagematerial med mig hem för att förhoppningsvis sälja i efterhand.

Och framför allt: det är billigt här, och dyrt hemma. Så vi brukar säga att den största ”inkomstkällan” här i Asien för oss är de pengar vi INTE gör av med hemma under det här halvåret.
Tänk efter själva vad många av oss lägger pengar på under ett (vinter)halvår: vinterskor, vinterkläder, luncher på restaurang, bensin (en utgift på ett gäng tusenlappar för oss i månaden i vanliga fall), krogbesök, SL-kort eller motsvarande för kollektivtrafik, en mugg kaffe på väg till jobbet varje dag under en månad.., julmat, julklappar, kläder till hela familjen, el (vi betalar fortfarande vårt elabonnemang men har förstås betydligt lägre förbrukning), restaurangbesök, storhandling på Ica Maxi, snabbmat… osv, osv.
Vi betalar förstås också på vårt bolån men för oss är det lyckligtvis en väldigt låg kostnad (en fördel med att bosätta sig på landet, 25 mil från Stockholm 🙂 )

För många av oss är det hur som helst ganska många tusenlappar som tickar iväg snabbt varje månad – även utöver själva boendekostnaden – och tar man bort allt det där så finns det ganska mycket kvar att leva på i länder där man kan äta en middag för en tjuga och bo för någon/några hundralappar per natt, ofta inklusive frukost.

Här lyxar vi ibland, det gör vi, men många dagar lever vi för knappt 500 kronor per dag, inkl boende, alla måltider och lite småhandling som vatten, frukt och så. Det kan ju låta mycket till en början, men om ni räknar ihop vad en snittdag i Sverige landar på för en familj med alla dessa allvädersstövlar och vinteroveraller, skyhöga bensinpriser, kaffe för 30 spänn, vinter-elförbrukning, tunnelbaneresor, restaurangnotor, McDonalds-burgare, osv, så är vårt liv här inte så jättedyrt, tycker jag.
Sen är det resorna mellan platser – framför allt mellan länder – som kostar mer, men vi försöker alltid välja billiga alternativ och är rätt nitiska i vår planering och när saker och ting ska bokas, och på så sätt får vi ofta ner priserna.
Vi bor ofta inom genren ”budget utan att vara råtthål”, sällan med pool, ofta utan A/C (det blir vi bara sjuka av, fläkt är mycket bättre för oss i alla fall), men med minst tre bäddar, ofta fyra, och vi gillar att ha bra lägen på boendet.
Vi äter bra och gott, men sällan västerländsk mat (som är dyrare), efterrätter och liknande. Ytterst sällan glass och fikabröd. Aldrig godis. Och vi köper extremt lite saker till barnen och typ inget till oss själva.

Vissa upplevelser (typ kryssning på Mekongfloden) unnar vi oss också delvis utifrån att det är sådant som har ”jobb-potential” för mig, och för att vi verkligen vill göra det när vi så att säga ”ändå är här”. Både jag och Patrik lägger ner mycket tid på att ta bilder och dokumentera resan på olika sätt, både för jobbets skull och för vår egen privata.

Och hur det nu gått till, men vi har i alla fall betydligt mer pengar kvar på resesparkontot än vad vi hade trott att vi skulle ha vid den här tiden. Så ja, även om vi verkligen lever här och nu – för det gör vi under den här resan – så unnar vi oss att ibland sväva iväg till nästa resa, nya planer, nya drömmar…
Jag vet hur som helst med säkerhet att jag kan tänka mig att avstå från både dyra kläder, senaste Volvon, största tv:n, spabehandlingar, ett totalrenoverat hem, dyrt smink och vad det nu kan vara, för att få uppleva något liknande som det här igen.
Jag och Patrik har möjligheten att till viss del själva prioritera vart pengarna ska gå i vårt liv, och det har vi gjort.

Jag tycker att vi prioriterade rätt.

Koh Phangan, Thailand, januari 2014