Att bryta ekorrhjulet

9 Comments

Jag berättade för ett tag sen om att det kom ett sms.
Det var från en för mig okänd kvinna, Jenny, som delade med sig av sina tankar och beskrev hur hon upplevde sig sitta fast i ekorrhjulet. Jobba – sova – konsumera. När hon egentligen bar på andra drömmar, inuti sig.
Hon undrade om jag ville dela med mig av några råd, något som beskrev hur jag/vi har tänkt och tänker och hur vi gjort för att inte fastna.

ekorrhjulet

Det är inte alla som vill eller har möjlighet att till exempel åka på en lång resa för att bryta det snurrande hjulet. Men jag är så övertygad om att många fler i alla fall skulle kunna leva lite annorlunda och förverkliga i alla fall någon av sina drömmar.
Med en knapp månad kvar till vår jorden runt-resa får vi en hel del kommentarer på det temat just nu, från kända och okända: “Åh, ni gör ju det där som jag har drömt om i alla år men aldrig gjort”, “Tänk om man hade varit som ni och kunnat göra det ni ska göra!”, och liknande.

Jag känner att jag kanske upprepar mig lite ibland men så får det nog bli i en blogg, ibland blir man lite sammanfattande, inkluderat även en del jag skrivit förut.
Men, med det sagt, så: vi är ingen konstig eller ovanlig familj med ovanliga förutsättningar. Vi är som väldigt många andra barnfamiljer.
Vi bor på en ort med runt 7000 invånare i tätorten. Vi hämtar och lämnar på skola och fritids, vi bråkar ibland, lagar snabbmakaroner ibland för att vi inte orkar nåt annat, vi äter tacos på fredagar och ser på Idol, Gladiatorerna och Melodifestivalen på tv. Vi har två bilar; en begagnad Saab kombi (som dock verkar ha gjort sitt i vår familj nu) och en mindre Ford Focus.
Vi storhandlar på Ica Maxi, har det ofta lite för stökigt hemma och glömmer att skicka med regnkläder till skolan ibland fast det spöregnar.

Jag har genom åren fått brottas en del med att jag har lite svårt att hitta lugnet och harmonin i vardagen. Jag kan ibland drabbas av nån sorts panik när det är höst och jag sitter där i bilen för att skjutsa igen, samma tid som igår morse, och samma tid som jag kommer att skjutsa nästa dag.
Jag är inget stort fan av ett liv som framför allt rullar på med hjälp av rutiner, och det är inte alltid positivt.
Jag skulle vilja vara en bättre vardagskramare, på riktigt.

Att tycka om sin vardag är ju jätteviktigt, det är ju den som är en stor del av livet. Nu gillar jag ju mycket i den såklart, men jag kan liksom fysiskt känna hur mina obehagstaggar fälls ut så fort jag känner att jag är på väg in vad som känns som det där ekorrhjulet.

För mig är det nämligen lite skillnad på vardag och ekorrhjul. En vardag kan ju innefatta så mycket, medan ekorrhjulet för mig mer är när det slår över och in i något man inte riktigt vill ha.
När tankarna bryter igenom alltför ofta om vad det egentligen är jag håller på med.
Jobba – sova – konsumera, skrev Jenny som skickade sms:et.
Och hon trivs inte med det. Hon vill ha något annat. Bryta sig ur ekorrhjulet.

Jag tror att det är viktigt att inte fastna i vad jag INTE vill ha.
Och istället försöka börja med att hitta fram till hur jag skulle vilja ha det istället.

Hur skulle jag vilja att mitt kommande år såg ut? Jag tänker att man kan drömma på lite först, och sen bryta ner det i delar.

Jag vill inte låta som en flåshurtig “TÄNK POSITIVT”-skrikare, men en sak jag faktiskt vurmar väldigt mycket för är målbilder. Dom har hjälpt mig, massor.
Just för att jag då “lurar” hjärnan att fokusera på hur jag skulle vilja att det var istället, istället för på vad som är dåligt nu.

Om jag ser en bild framför mig under några vinterveckor tillsammans med familjen i ett varmt land – istället för att bara tänka på hur skitjobbig vintern kommer bli med all j-a snö och mörkret och att jag är fast i allt det där för att “vi säkert inte kommer iväg i år heller”.
Då är jag faktiskt ganska övertygad om att chansen är större att komma iväg.

Alla våra resor har börjat som drömmar. Den första, när Milo var bebis, kändes först mest bara galen när tanken kom. Så kan man väl inte göra? Det har vi väl inte råd med?
Men vi ville, och vi gjorde det. Och så har det fortsatt.
Om jag ska ge mig och Patrik nån cred så är det nog detta: att vi har sett möjligheterna i drömmarna, väldigt sällan problemen.
Hur skulle vi kunna göra för att nå dit?
Vad ser vi framför oss?

thailand med bebis

Det måste ju inte vara så att livet framför allt känns härligt under några veckor nu på sommaren när man kanske har semester och bryter av allt det där som man alltid gör annars.
Den där upplevelsen av att “sitta fast” är ju nämligen något som vi som människor faktiskt själva kan styra över. Det där med att man är chef över sitt eget liv stämmer ju faktiskt. Sen kan omständigheterna göra saker mer eller mindre svåra/enkla/tuffa/krångliga. Sjukdom är ju till exempel en sådan sak som verkligen kan påverkar ens möjligheter. Men jag tror ni förstår hur jag menar.

Att bryta ekorrhjulet kanske också kräver en annan typ av förändring än “bara” till exempel en resa, som kanske att byta yrke eller arbetsplats.
Jag vet, det kan man inte bara göra hur som helst.
Men det är i alla fall inte omöjligt. Människor byter jobb, startar egna företag utan en krona på fickan och börjar plugga fast dom passerat både 40 och 50.
Det går. Kanske inte på något enkelt sätt.
Men det går.


Hur vill jag leva?

Det kan låta som en lyxig fråga att ställa sig. Som om det bara är att bestämma det själv!
Nej, men man kan påverka sin tillvaro själv, åtminstone till viss del.
Och man måste låta sin förändring få ta tid. Jag är själv rätt otålig av mig, om jag får en idé/tanke vill jag helst att det ska hända direkt.
Men allt det där som har blivit till ett ekorrhjul i ens liv är ju saker som har fått snurra där under lång tid. Det är klart att det tar tid att vänja om hjärnan.
Men det går.

thai-resamedbarn23
Två månader i Thailand vintern 2012. Bild från Koh Phangan.

Nästa inlägg i den här lilla “serien”, och som en fortsättning på ekorrhjulstankarna, får bli om Att våga.

**


Det kom ett sms…

No Comments

Häromdagen satt jag på tåget på väg till Stockholm, bland annat för att träffa min vän Lii och för att gå på ett bloggrelaterat möte. Då plingade det plötsligt till i telefonen, det var ett sms från en för mig okänd person – Jenny – som berättade att hon följt vår Facebooksida ett tag.

Det hon skrev fick mig att fundera litegrann, på ett positivt sätt.

Det var ett vänligt sms, som jag på många sätt blev glad av. En kvinna som berättade med några rader om sitt liv och sina tankar, och rådfrågade mig både om resetips och annat.

Det handlade också om ekorrhjulet. Detta att det är så lätt att fastna. Och hur jobbig den där gnagande känslan av att inte riktigt trivas inuti det där hjulet.

Därför tänkte jag nu göra så här. Med Jennys sms och frågor som utgångspunkt (och lite ytterligare reflektioner utöver dem) ska jag i några kommande inlägg ska försöka dela med mig om hur jag/vi tänkt, tänker, gör och försöker att leva för att uppnå det som är våra livsdrömmar. (och – jag har frågat Jenny om det är okej att jag “använder” henne och hennes förnamn)

1. Ekorrhjulet. Om när man upplever sig fast i något man inte riktigt vill, i alla fall inte just så som det bara blivit.

förverkliga dina drömmar
Skylt jag har haft på väggen i min kontorsstuga under våra nio år i huset

2. Att våga. Kanske det svåraste som finns. Men kanske är det värt det? Men hur vet man när?

3. Ekonomin. Vi är inga bankrådgivare och ska inte utge oss för att vara privatekonomiexperter. Men delar gärna med oss med tips baserade på hur vi har gjort för att spara ihop till sex långresor med barnen (varav en på ett halvår, övriga runt två månader) de senaste åtta åren plus en Jorden runt-resa på gång.

4. Så planerar vi. Detta får nog bli fler delar, vi får se. Vi får SÅ många frågor om tips om hur vi bokar flyg och boenden och var vi letar budgetpriser, särskilt för att resa med barn.
Lovar att dela med mig av de eventuella knep vi har!

tak degerfors

Ibland kan behöva se på tillvaron från ett nytt perspektiv

Jag börjar skriva nu, så kommer inläggen lite då och då framöver innan vi drar iväg på vår resa i augusti.
Kanske någon har någon mer fråga, fråga på i så fall. Hela poängen med den här bloggen – utöver att dokumentera våra resor för oss själva och barnen – är att vi vill inspirera och dela med oss.
Konstigt, tycker säkert en del. Men för oss är det så otroligt givande och roligt, inte minst för all otroligt fin respons vi får.
Följ gärna med på Facebooksidan där vi länkar till nya inlägg:

FRÅGOR & SVAR 9: “Hur känns det att vara hemma?”

No Comments
Vårat hus, bild tagen ikväll

I måndags kväll landade vi på Bromma flygplats.
Hur det känns? Helt klart lite märkligt. Jag längtade aldrig hem under resan, inte en enda gång faktiskt, och den där känslan folk ofta pratar om när en resa närmar sig slutet, att “nu ska det ändå bli skönt att komma hem” – den kände jag aldrig.
Milo sammanfattade det hela väldigt bra en av de sista dagarna: “Det ska bli roligt att träffa dom jag längtar efter, men det är tråkigt att vi ska sluta resa”.

Exakt så. Jättebra att träffa närmaste vännerna och familjen. Men värre att bryta vår grej, vår resevardag, vårt äventyr. Även de sista dagarna i Bangkok kände både Patrik och jag att vi ville ännu mer, tänk om vi hade fått ta flyget (eller kanske ännu hellre tåget, eller nån buss, whatever) till någon ny plats istället för till Bromma airport… Fortsätta lite till.
Men det var dags, och vi har det bra hemma också, det handlar inte alls om det.

Men det har varit en otroligt lyckad resa, och det påverkar såklart hela känslan. Vi har haft tur, vi har knappt varit sjuka (tänk er det alla småbarnsföräldrar, en hel vinter med endast någon enstaka feberdag och någon enstaka lätt förkylning..), inte skadat oss, inte blivit rånade, inte lurade, knappt försenade, väldigt sällan besvikna på något. Barnen har älskat att vara på resande fot och det har varit fantastiskt att se dem växa och utvecklas som de har gjort.
Allt har gått otroligt bra, vi har haft enormt kul.
Självklart finns det en del i mig som velat ha kvar allt det där, och därför känns det lite vemodigt att vara hemma igen.

• Känns ingenting bra, utöver att träffa människor nära hjärtat?

Jo. Det som känns bra är att jag känner mig rejält energipåfylld, och jag känner mig förväntansfull inför saker som ligger framför. Tillvaron kommer att förändras en del (återkommer i ärendet..) och vi har redan börjat ta tag i sånt som har med det att göra.

Jobbmässigt så känner jag att jag vill jobba ännu mer med att skriva om resor, och jag hoppas kunna gå lite mer i den riktningen. Inte nödvändigtvis bara egna resereportage från Asien, utan hoppas kunna använda mig mer av de kunskaper jag faktiskt har när det gäller resande. Guider, tips, hitta rätt resmål för sina egna önskemål, hitta rätt boende, budgetresande, flygpriser… Börjar få rätt god koll på det här, om jag får säga det själv, och vill ägna mer tid även på hemmaplan åt detta i jobbet om jag kan hitta en bra form för det. Tycker det är vansinnigt roligt med allt runt omkring; planeringen, sökandet, jämförandet… Allt det där som tillslut kan leda fram till fantastiska upplevelser på plats.
Jag har också planerat att fortsätta blogga, och jag hoppas kunna utveckla bloggen till att både vara personlig men också mer “tipsig” på bredare front, med tips/förslag/tester riktade i första hand mot familjer men inte nödvändigtvis bara det. 

Allt det där känns roligt att ta tag i, och jag hoppas den känslan ska hålla i sig. Resan gav kreativitet och en hel del nya idéer. Vi kommer att hitta på mycket framöver, på olika fronter.

Ett varmt och innerligt TACK till alla som har följt oss under resans gång, här på bloggen och även på FB och Instagram, och till er som hört av er på olika sätt. Jag hoppas att ni vill fortsätta läsa, även om vi nu går in i en annan fas. Som sagt, mycket ligger fortfarande framför!

På nattåget mellan Chiang Mai och Bangkok för exakt en vecka sen. Sjukt konstigt att det inte är längre sen.
Sista kvällen på resan avslutade vi alltså med att åka pariserhjulet Asiatique Sky i Bangkok. Det var jätteroligt och en fin avslutning. Det var härligt att se Bangkoks alla lampor och se barnens glädje över att få åka. Vi hann resesammanfatta lite under den kvart pariserhjulsresan tog, och vi vinkade hejdå till Asien när vi var allra högst uppe på toppen. Ett fint minne!
Denna tavla sitter härhemma på vår sovrumsvägg, och det ligger mycket i dessa ord för mig. Har jag bara min lilla familj nära mig så kan jag befinna mig var som helst, själva platsen är egentligen inte så noga. Med dem kan alla ställen bli ett Hemma.

FRÅGOR & SVAR 8: “Sliter det inte mycket på er relation att leva så tätt ihop?”

No Comments

Sen kväll, dag 193 av 194 på resan och jag läser igenom det svar jag tidigare skrivit ner på denna fråga som jag och Patrik har fått angående hur det egentligen funkar – rent kärleksrelationsmässigt – att leva på det sättet vi har gjort nu i 6,5 månad.
Och ja, det är såhär det känns och har känts under resans gång:

Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att vi har det bättre ihop än nånsin. Det viktigaste ordet här är ”harmoni”. Det har vi nu.
Det har dessutom bara blivit bättre och bättre ju längre resan har gått. Vi har delat på de flesta ”sysslor” vi har vilka framför allt har med barnen, ekonomin och med reseplanering att göra.
Annat har blivit mer uppdelat – Patrik har skött mer när det handlat om pengar och inköp, som frukost när det inte ingått i vårt boende, vatten, shampoo och vad det nu är, och han är snabbare på att orientera sig på nya platser genom att fixa kartor och prata med folk tills han vet allt som är värt att veta om både platsen och alla som bor där (och kan uppdatera mig om allt när han kommer tillbaka…) Medan jag har haft mer datortid för bokningar/planering, blogg, jobb mm.

Som tur är så trivs vi helt enkelt med att vara tillsammans. Ingen av oss har särskilt stort behov av egentid, och tur är väl det… Innan resan trodde vi faktiskt att vi skulle tillbringa mer tid på egen hand – att den ena stack iväg en dag eller två för egna upplevelser. Men så har det verkligen inte blivit, helt enkelt för att vi inte velat..

Sen kan jag säga att jag trodde vi skulle har mer kvällstid-efter-att-barnen-somnat ihop än vad vi har haft, mycket beroende på att vi ofta lagt oss rätt tidigt… Solen och värmen kräver väl sitt, och märkligt nog har vi i princip alltid vaknat före barnen, varje dag. Jag vet faktiskt inte varför. Men det är tidiga morgnar och ganska ofta även tidiga kvällar.

Men själva resan är ju världens smartaste par-test, egentligen. Teamwork på stundtals ganska avancerad nivå, där ryggsäckar, visum, barn, pass och en helt ny valuta ska bollas med på random flygplats i nytt land – samtidigt som man ska hitta en taxi i ett myllrande kaos, och man måste försöka räkna ut vad som kan tänkas vara ett hyfsat okej pris (i den nya valutan) för en taxi in till stan. Och så vidare.
Samt hålla sams under tiden eftersom allt annat blir helt ohållbart…

Just den delen (flygplatser, taxikaos mm) kanske inte låter jätteromantisk, men å andra sidan har vi som tidigare sagt fått belöningen direkt – vi har kommit fram till en ny plats som vi tillsammans har planerat för och läst in oss på – och det har liksom blivit en enda stor kick att landa på rätt plats, tillsammans, och pusta ut över att allt gick bra, den här gången också.

Att ha ständig access till varandra tycker jag också är helt fantastiskt bra. Vi har ätit alla måltider ihop, promenerat ihop, planerat ihop, kvällshängt ihop och haft alla möjligheter att prata med varann hela tiden om vi så velat, och det har vi verkligen gjort. Vi har knappt sett på några tv-serier/program (vi såg “Bron” i oktober, sen dess inget), och bara någon enstaka film. Och jag har inte saknat det.

Det känns som att vi har växt tillsammans av att vi har fixat det här, jag törs väl säga det med bara knappt ett dygn kvar tills vi landar i Sverige… Kort sagt: vi har haft otroligt kul!

Till P: Jag är så galet stolt över våran resa och över oss som har fixat detta! Vi har gapskrattat tillsammans minst någon gång varje dag, oftast flera, – det är kul att inse att det faktiskt är och har varit så. 
Att komma hem blir konstigt men också bra. Teamet består; du, jag, Milo och Jack. Tack för äventyret! 
Jag älskar oss till månen och tillbaks!

En egen kväll under tiden vi hade besök av mamma och pappa (som barnvaktade Milo och Jack). Sjukt roligt – thailändsk reaggekonsert med Job 2 Do, vars låtar har följt oss som ett soundtrack genom alla gemensamma Thailandsresor tror jag – på Koh Phayam i januari. Toppenkväll!
Nyårsafton 2013/14, Koh Kho Khao, Thailand

 Bild tagen ikväll framför Asiatique Sky, Bangkoks tjusiga enorma pariserhjul som vi åkte med ikväll – en värdig och festlig avslutning på vår resa. Bangkoks glittrande skyline, lyckliga barn, lyckliga föräldrar.

FRÅGOR & SVAR 7: “Allt det här resandet, är det egentligen inte bara en flykt från verkligheten?”

No Comments

Jag förstår egentligen inte frågan, men den har förekommit… Men – Vår verklighet är ju här, där vi är. Vår vardag är där vi väljer att den ska vara.
I min värld är inte en vardag mer verklig för att den inramas av ett snurrande ekorrhjul som säger åt mig i vilken ordning alla saker ska ske just den dagen.

• Så varför reser ni då?

Jag känner mig lite tjatig, men tiden tillsammans är det absolut viktigaste. Solen och värmen är en helt ljuvlig kuliss, och att det är billigt är en ren förutsättning för att vi ska kunna vara borta så länge.
Men att få vara tillsammans med familjen såhär tätt och uppleva alla dessa saker tillsammans är såklart huvudsaken.

Det är ju så att resor i allra högsta grad har blivit ett stort gemensamt intresse för mig och Patrik. Annars tror jag aldrig att det hade funkat. Vi reser absolut inte för att få ligga i en solstol och dricka öl hela dagarna, eller för att ungarna ska få bada lite i en pool.
Vi reser för att uppleva nya platser, lära känna flera länder och inte bara spendera tid i dem. Vi reser för att träffa människorna som bor här, lära oss själva och barnen saker om andra kulturer och att njuta av naturupplevelser – och för att få det där lugnet i livet som är svårt att ha hemma där alla dom där måstena är ständigt närvarande.

Att planera resandet, både de stora ramarna och de snabbare, mindre besluten, är en viktig del av helheten för oss båda och vi tycker att det är roligt. Vi läser kartor, vi har investerat i bra guideböcker, vi läser på, kollar Tripadvisor, räknar på priser och avstånd, drömmer om saker och platser vi vill se och njuter verkligen när allt det där fixet bakom går i lås och vi – till exempel – flyttar in i ett helt underbart litet hus på en organisk farm på Bali.

Jag skulle, för att förklara lite bättre, vilja göra skillnad på att ”åka på semester” och ”att resa”. Det vi håller på med just nu är att vi reser – vi är inte på semester.
Själva resan är vårt intresse, vårt projekt och vår gemensamma grej. Jag tror det är ganska viktigt att det är så – om det hade varit bara mitt projekt, medan Patrik bara hade tänkt ligga på stranden med den där ölen, så hade det förstås aldrig funkat.
Därmed inte sagt att vi inte tar det lugnt i en solstol och bara njuter ibland – ni kan vara helt lugna, det gör vi också!

Sjukt rolig dag ute på floden utanför Hoi An, Vietnam. Jacks fyraårsdag, för övrigt!

Vårt hus på The Organic Farm, Bali

Jo, som sagt, vi tar det också väldigt, väldigt lugnt ibland… Här en bild från en av alla underbara solnedgångar på vår veranda på vårt “floating house” i Mekongfloden på Don Khone, Laos

Milo med nya kompisar på Gili Air, Indonesien

FRÅGOR & SVAR 6: “Hur funkar det med barnens mat?”

No Comments

När det gäller Milo är det oförskämt enkelt. Han äter allt (utom bläckfisk), och vill testa nya saker så ofta det går. Hans standardsvar när vi frågar vad han vill äta är: ”Beställ nåt nytt till mig”.
Han frågar aldrig efter västerländsk mat (sist när det fanns spagetti och köttfärssås på menyn valde han i alla fall vietnamesiska vårrullar) och älskar fisk, kyckling, lamm, annat kött, nudlar, broccoli, tomater, majskolvar, såser, frukt, ostar, ägg i alla former, osv.

Vi var rätt oroliga för Jacks matvanor inför resan, ska medges. Han var riktigt petig med maten då och kunde – som exempel – rata vissa köttbullar för att de var ”för fyrkantiga”.
Han åt i princip inget protein utan bara kolhydrater, skulle man kunna sammanfatta det. Pasta och potatis var okej, liksom tomtegröt, pannkakor och någon enstaka sorts bröd. Vissa andra rätter gick bra ibland, men vägrades nästa gång.
I början av resan var det fortsatt petigt, men det har ”mjukats upp” mer och mer under resans gång. En omvälvande förändring för oss alla var på den organiska farmen på Bali när Jack plötsligt åt en stor tallrik pumpasoppa – och älskade det.
Sen dess har han nog snart ätit hundra tallrikar pumpasoppa, eftersom det lyckligtvis funnits på menyn rätt ofta både på Bali och i Vietnam, och även på några restauranger här i Laos.
Vi beställer också ofta ”fried beef” eller ”fried chicken”, no spicy utan sås, och det äter han med mycket ris till. Plus bananpannkakor, gröt när det finns, spagetti carbonara (ännu en matmässig utveckling i Jacks värld), indiskt naanbröd fyllt med chicken kebab (stor favorit tillsammans med pumpasoppan), hamburgare, skinkapizza och en hel del frukt.

Älskade pumpasoppa!
Milo köper streetfood i Bangkok
En fisk som Milo beställde – och åt upp – på Gili Air

FRÅGOR & SVAR 5: “Jobbar ni aldrig?”

No Comments

När vi berättar för människor vi möter om våra resor brukar många le och fråga just så: Jobbar ni aldrig?

Jo. Patrik är föräldraledig just nu från sitt ena jobb men han jobbar sen ganska lång tid tillbaka även 20 procent i mitt företag, det gjorde han även innan resan. Han hjälper mig med administrativa saker, med foton under resorna, bildhantering och skriftlig dokumentering. Hans ofta förekommande egna morgonpromenader har blivit jätteviktiga för mig även jobbmässigt eftersom han då ofta skaffar sig geografisk koll på platserna vi befinner oss på och gör upp planer för vad som vore intressant/roligt att se + att han tar mycket bilder i det vackra morgonljuset när jag ännu inte alltid tagit mig upp… 🙂 )

Jag har fri arbetstid eftersom jag är frilansare och jobbar även under resan. Ofta är det svårt att dra en exakt gräns mellan vad som är arbete och inte, för på sätt och vis är ju allting jobb. Så fort jag tar en bild eller upplever något nytt så kan det ju vara en del i ett potentiellt resereportage. Och jag skriver resekrönikor varannan vecka i Karlskoga Tidning/Kuriren och där handlar det alltid om mina och familjens personliga upplevelser.
Som jag skrev tidigare så lägger jag och Patrik också ner mycket tid på att dokumentera resan. Vi båda tar väldigt mycket bilder både till resereportage, bloggen, fotoalbumen och instagram, och vi antecknar mycket i form av blogginlägg + traditionella resedagböcker.
För mig är bloggen mitt ”offentliga anteckningsblock” som jag kommer använda mycket framöver som ett eget arkiv.

Jag har också gjort ett antal “vanliga” jobb som inte har med resan att göra under tiden jag har varit borta.

Redan publicerade reportage från resan som jag/vi har gjort är bland annat en Singaporeguide och ett reportage om Ubud, Bali i Allt om Resor/Expressen. Jag har också skrivit om världens dyraste kaffe (från Indonesien, Kopi Luwak) i DI Weekend. Med mera.

Jag skriver en krönika till Karlskoga Tidning/Kuriren på Koh Phayam, Thailand

Bylinebild på mig i Hanoi

FRÅGOR & SVAR 4: “Varför funkar det så bra då, tror du?”

No Comments

Den stora grejen tror jag framför allt är att vi är tillsammans, och att vi har tid med varandra. Vi är tillsammans 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.
Eftersom vi slipper ägna tid åt att diska, städa, tvätta, handla (mer än solkräm och vatten, typ) och laga mat så har vi väldigt mycket tid till att vara med barnen. Även om vi nu inte sitter på golvet/sanden och leker med dem hela dagarna så är vi där, oftast max några meter bort. Och vi har tur. Våra barn gillar – peppar peppar… – att leka med varandra och det gör dom långa, långa stunder varje dag.

Annan aspekt: Jag har inte varit stressad sen i september. Jag har aldrig bråttom någonstans, utom möjligen till något flyg någon gång, men nä, inte då heller för vi är alltid ute i god tid…
Jag mår otroligt bra. Patrik också. Och även barnen. Jag gissar att vi ”smittar” varandra på något sätt.

Jag tror faktiskt också att barnen känner att det så att säga inte är någon idé att krångla/bråka för mycket här. Vi bor så tätt och så litet hela tiden att ingen kan gå undan. Det finns begränsat med dörrar att slå i, inget eget rum att fly in i (inte för någon av oss)
Att vara osams någon längre stund är liksom ohållbart – gäller både barn och vuxna.

(Dessutom ser vi det mesta som händer eftersom vi i princip alltid är i barnens direkta närhet, så vi är svåra att lura…)

Vi försöker också att involvera barnen så mycket vi kan i resandet. De är med och kollar på kartor, och är förberedda inför att vi ska resa vidare, till exempel.
Sen är jag övertygad om att en avgörande grej när det handlar om att resa med barn är föräldrarnas inställning, som jag har skrivit några gånger tidigare.
* Är det jobbigt att åka nattbuss på skumpiga vägar genom Vietnam – eller är det ett spännande äventyr?
* Är det jättelångt kvar tills vi är framme på restaurangen/sevärdheten eller vad vi nu är på väg till – eller är det bara kul att vara ute och gå för att man kan titta på så mycket kul längs vägen?
* Är det urtråkigt med en långflygning – eller är det något häftigt på väg mot ett nytt mål?

Vi föräldrar sätter ribban!

Koh Phayam, Thailand, januari 2014

Två bilder från Koh Phangan, Thailand

FRÅGOR & SVAR 3 – “Men är det verkligen ALDRIG jobbigt?”

1 Comment

Jo, det finns absolut stunder som inte är superroliga. Att åka bil långt är tråkigt, och Jack lider dessutom av åksjuka ibland i bil (inte i båt som tur är). Han tar åksjuketabletter enligt svensk läkarordination, och det fungerar bra. Men några kräk-moments har vi haft, och är alltid utrustade med plastpåsar när vi åker bil någon längre sträcka. Vi har också av det skälet valt bort vissa utflykter/färdrutter eftersom de innebar för mycket bilåkande.

Att vänta är oftast riktigt tråkigt, till exempel på flyg eller saker som är försenade. Att – som vi gjorde i Vietnam – byta från sittvagn till sin sovvagnskupé klockan 01 på natten och bära två sovande barn och all packning genom tåget, är inte vad jag kommer minnas som den mest fantastiska stunden under resan..

Men jobbigt, nej jag vet inte. Det låter väl konstruerat men det är som att även de saker som kan anses vara ”jobbiga”, som att packa och förflytta sig, känns rätt roliga här. Vi har våra packningssystem och resdagarna blir som små projekt som ska lösas, och vi gör det som ett team. Dessutom får vi belöningen så snabbt – när vi kommer fram till det nya målet, som vi sett fram emot och planerat för, och den delen av resan kan börja.
Andra sådana ”ögonblicksjobbiga” saker, som att byta tågvagn mitt i natten, förvandlas så snabbt till dråpliga minnen som vi skrattar åt direkt.
Så det är väl mer så jag menar, det blir liksom sällan jobbigt någon längre stund. Och det jobbiga leder alltid direkt till något bra.

Nästa fråga-svar (kommer imorgon): “Varför funkar det så bra då, tror du?”

Busstationen i Johor Bahru, Malaysia. Detta var en ganska tuff kväll, när bussen var många timmar försenad, det var svårt (omöjligt) att få information om vad som gällde, och ingen erbjöd oss (barnen) plats på de bänkar som fanns på perrongen. Det slutade med att Milo somnade på en av ryggsäckarna och Jack sov i sin vagn. Men tillslut kom bussen och vi kom fram till Kuala Lumpur…
Trött, tidig morgon ombord på nattåget från Hanoi till Danang i Vietnam, några timmar efter det ofrivilliga mitt-i-natten-bytet av vagn
Lyssnar på ljudbäcker på vägen mellan Pangkor och Kuala Lumpur i Malaysia

FRÅGOR & SVAR 2: “Är det inte jobbigt att resa runt sådär med små barn?”

No Comments

Det korta svaret: nej.
Längre svar: fortfarande nej. Jag har i och för sig aldrig tyckt att det är särskilt ”jobbigt” att ha barn, jag ser det inte riktigt på det sättet. Sen kan situationer uppstå som är mindre roliga, och det är klart att det gör även när man reser.

Denna fråga fick vi senast i lördags när vi reste från 4000 islands i minibuss till staden Pakse. Jag satt bredvid ett danskt par i 30-årsåldern som frågade just det – är det inte jobbigt, dom är ju så SMÅ?!
Och det är inte första gången den frågan har uppkommit, om man säger så…

Jack fyllde 4 i februari och Milo fyller 6 strax efter att vi kommer hem.
Och, självklart (tror jag) har vi stor hjälp av att de är så resvana som de är efter våra tidigare Thailandsresor. De är väldigt trygga i nya miljöer, den delen är över huvud taget aldrig något problem.
– Är det här vårat hus nu? säger dom och kliver in över trösklarna på än den ena, än den andra bungalowen/hotellrummet.
– Ja, svarar vi.
– Hem ljuva hem! utbrister då Milo och kastar sig in på närmaste säng. Jack följer efter och så är den inflytten och ny plats-ritualen ur världen.

De dagar som funkar allra bäst, i princip helt gnällfritt varje gång, är lite oväntat nog resdagarna. Alltså de dagar när vi flyttar oss via flyg, tåg, buss, bil eller båt till en annan stad/ö eller land. Vissa dagar har vi verkligen rest från morgon till kväll, och just de dagarna är är alltid helt super. Jag vet faktiskt inte riktigt varför det funkar så bra, men kanske har dom lärt sig på något vis att det bara måste fungera.

De perioder som vi har haft högst dos av trots/tvärtom/testa gränser/envishet, ja vad man nu kallar det är faktiskt när vi har haft besök hos oss under resorna. Tro nu inte för en sekund att jag försöker insinuera att allt är bättre när vi är själva – vi har älskat varje stund av våra besök – men jag kan bara konstatera att barnen varit mer ”testande” då, i alla fall emot Patrik och mig.
Kanske för att det har varit mycket känslor och intryck, och att dom velat så mycket när någon kär person hälsat på dom, att det slagit över då och då.

Vi har förstås lite dagligt småtjafs om saker i stil med vem som ska smörjas med solkräm först, vilka skor som ska användas (av de två par var de äger här..), att de inte ska bråka om någon viss leksak, att de inte ska tjata om att få spela ipad, att Milo ska gå fortare (och inte med provocerande långsamma myrsteg eftersom han ”ser sig omkring”) och att Jack inte ibland kan bli jättearg bara för att hans mamma vänligt ber honom att ta på sig sin keps.
Det är helt okej för mig. Det är sånt som ingår i vardagen, både här och hemma. Jobbigt? Ja, precis som att det kan vara jobbigt att bråka om att vantarna måste tas på hemma.

Men en sak som vi i princip aldrig gnäller/bråkar om är själva resan och det vi gör och upplever. Dom är alltid med på noterna när det är saker på gång, och verkar tycka att det är lika kul att gå ut och göra någon storstad som Singapore eller Bangkok som att hänga på en strand.
Och min upplevelse är att vi totalt sett har mindre av trots/gnäll/vad man nu kallar det här, kanske för att det inte riktigt finns utrymme för så mycket tjafs om resevardagen ska fungera…

Men är det verkligen ALDRIG jobbigt?? Svarar vidare i nästa inlägg som kommer ikväll.

På flygplatsen i Singapore

FRÅGOR & SVAR 1 – “Hur har ni råd?”

No Comments

Under resans gång har jag samlat på mig frågor som vi har fått om vår resa, många från människor vi mött och även på bloggen, mejl, Facebook mm, och försökt skriva ner svaren. Nu har jag ett helt gäng, och tänkte att det var dags för publicering, tillsammans med lite bilder från det halvår – ganska exakt – som har gått sen vi lämnade Sverige.
Förhoppningen är att kanske inspirera fler att resa på det här sättet, och att förklara mer om varför vi har valt som vi har gjort.

Börjar idag med Fråga 1, och fortsätter med en eller två om dagen tills dom tar slut. 

En vanlig fråga vi får är hur vi finansierar resan. Såhär: vi sparade så mycket vi kunde i cirka ett år innan vi åkte, men utan att göra några stora uppoffringar. Ingen av oss tjänar några superlöner, men vi är duktiga på att spara in på småsaker hemma, som att vi sällan köper hämtmat, nästan aldrig äter lunch ute, och vi köper få prylar/kläder/skönhetsprodukter osv, både till oss själva och barnen. Vi prioriterar resor och upplevelser, inte att barnen ska vada runt i leksaker eller att vi själva ska ha allt det nyaste omkring oss.

Både jag och Patrik jobbade också större delen av sommaren så när hösten kom hade han en hel del semester att ta ut, och jag hade jobbat in pengar i företaget vilket möjliggjorde att jag kunnat ta ut vanliga löner under minst hälften av resan. Plus att jag jobbar under tiden, en del är redan publicerat och jag kommer också att ha mycket reportagematerial med mig hem för att förhoppningsvis sälja i efterhand.

Och framför allt: det är billigt här, och dyrt hemma. Så vi brukar säga att den största ”inkomstkällan” här i Asien för oss är de pengar vi INTE gör av med hemma under det här halvåret.
Tänk efter själva vad många av oss lägger pengar på under ett (vinter)halvår: vinterskor, vinterkläder, luncher på restaurang, bensin (en utgift på ett gäng tusenlappar för oss i månaden i vanliga fall), krogbesök, SL-kort eller motsvarande för kollektivtrafik, en mugg kaffe på väg till jobbet varje dag under en månad.., julmat, julklappar, kläder till hela familjen, el (vi betalar fortfarande vårt elabonnemang men har förstås betydligt lägre förbrukning), restaurangbesök, storhandling på Ica Maxi, snabbmat… osv, osv.
Vi betalar förstås också på vårt bolån men för oss är det lyckligtvis en väldigt låg kostnad (en fördel med att bosätta sig på landet, 25 mil från Stockholm 🙂 )

För många av oss är det hur som helst ganska många tusenlappar som tickar iväg snabbt varje månad – även utöver själva boendekostnaden – och tar man bort allt det där så finns det ganska mycket kvar att leva på i länder där man kan äta en middag för en tjuga och bo för någon/några hundralappar per natt, ofta inklusive frukost.

Här lyxar vi ibland, det gör vi, men många dagar lever vi för knappt 500 kronor per dag, inkl boende, alla måltider och lite småhandling som vatten, frukt och så. Det kan ju låta mycket till en början, men om ni räknar ihop vad en snittdag i Sverige landar på för en familj med alla dessa allvädersstövlar och vinteroveraller, skyhöga bensinpriser, kaffe för 30 spänn, vinter-elförbrukning, tunnelbaneresor, restaurangnotor, McDonalds-burgare, osv, så är vårt liv här inte så jättedyrt, tycker jag.
Sen är det resorna mellan platser – framför allt mellan länder – som kostar mer, men vi försöker alltid välja billiga alternativ och är rätt nitiska i vår planering och när saker och ting ska bokas, och på så sätt får vi ofta ner priserna.
Vi bor ofta inom genren ”budget utan att vara råtthål”, sällan med pool, ofta utan A/C (det blir vi bara sjuka av, fläkt är mycket bättre för oss i alla fall), men med minst tre bäddar, ofta fyra, och vi gillar att ha bra lägen på boendet.
Vi äter bra och gott, men sällan västerländsk mat (som är dyrare), efterrätter och liknande. Ytterst sällan glass och fikabröd. Aldrig godis. Och vi köper extremt lite saker till barnen och typ inget till oss själva.

Vissa upplevelser (typ kryssning på Mekongfloden) unnar vi oss också delvis utifrån att det är sådant som har ”jobb-potential” för mig, och för att vi verkligen vill göra det när vi så att säga ”ändå är här”. Både jag och Patrik lägger ner mycket tid på att ta bilder och dokumentera resan på olika sätt, både för jobbets skull och för vår egen privata.

Och hur det nu gått till, men vi har i alla fall betydligt mer pengar kvar på resesparkontot än vad vi hade trott att vi skulle ha vid den här tiden. Så ja, även om vi verkligen lever här och nu – för det gör vi under den här resan – så unnar vi oss att ibland sväva iväg till nästa resa, nya planer, nya drömmar…
Jag vet hur som helst med säkerhet att jag kan tänka mig att avstå från både dyra kläder, senaste Volvon, största tv:n, spabehandlingar, ett totalrenoverat hem, dyrt smink och vad det nu kan vara, för att få uppleva något liknande som det här igen.
Jag och Patrik har möjligheten att till viss del själva prioritera vart pengarna ska gå i vårt liv, och det har vi gjort.

Jag tycker att vi prioriterade rätt.

Koh Phangan, Thailand, januari 2014