Avskedsmiddagen på Gili Air

4 Comments

Mina föräldrar fick en jättefin idé. Sista kvällen på Gili Air ville de bjuda oss på en middag, och kom på idén om att fråga gänget på Salabose om de ville hjälpa oss att få en lite extra minnesvärd kväll.

Mamma och pappa pratade med dem och de bestämde tillsammans en summa som middagen skulle kosta.

Sen började förberedelserna, och det var så rörande att se hur alla ansträngde sig den här dagen och kvällen för våran skull.

Salabose Cottage är som sagt ett litet ställe, inget lyxigt, alls. Restaurangen är liten och enkel, och i vanliga fall inget särskilt och borden står inte på stranden. Och de har nog ingen vana av att fixa till sånt här.

Men på eftermiddagen såg vi plötsligt hur kvinnan som brukar städa började greja med blomsterdekorationer. Dune och Andre bar ner två bord på stranden och ordnade en vit duk som de häftade fast.

Och så, strax efter solnedgången, bjöds vi till bords.


Dune serverar en himmelskt god färsk, grillad tonfisk, ett stort fat.

Salaboses egen jordnötssås, en vitlökssås, grillade grönsaker, ris och pommes frites.


Bananbladen som maten är upplagd på har de häftat ihop och skapat detta blommönster av.



Efter maten serverades MÄNGDER av den indonesiska desserten dadar (som en pannkaka med kokos och socker i), det var så många att vi fick ta doggy bag och även äta till lunch nästa dag.

Plus pinfärsk mango.

Priset för hela denna middag – vi alla åt massor – inklusive tre stora öl, tre färska juicer, kaffe och vatten – var knappt 650 kronor.

En minnesvärd, otroligt god och fin kväll!!


**

SE VÅR EGEN FILM OM VÅR RESA PÅ EXPRESSEN.TV / ALLT OM RESOR – Klicka på länken!


Gili Air – och Salabose – i våra hjärtan

2 Comments

När en plats har en atmosfär som inte riktigt går att beskriva. Som gör den fantastisk även fast den inte är rakt igenom perfekt.
Så är det just här och just nu.

img_5828

När vi gick i land här på Gili Air för första gången, för tre år sen, så visste vi inte riktigt vad som väntade. Min bror Erik hade kommit till Bali för att hälsa på oss under vår halvårslånga resa som vi var ute på då, och jag minns att det kändes viktigt för mig att hitta något härligt bungalowboende vid havet, mycket för hans skull då han då inte tidigare hade varit i Asien och jag ville ge honom en sån där vistelse som vi alltid tyckt så mycket om.
Även den gången var vi ju budgetresenärer, så jag letade bland de lite enklare ställena på de tre Giliöarna som jag hade förstått skulle vara fina.

Vi flyttade in i två bungalows på Salabose Cottage på Gili Air i tio dagar, och det blev tio superdagar som stannade kvar i oss.

Under denna jorden runt – resa återvänder vi inte till många ställen som vi har varit på tidigare. Men här på Bali och Gili blir det så, flera gånger dessutom.

Att återvända till en plats som varit så speciell är alltid nervöst. Förväntningarna blir så mycket högre. Vi förstod ju att mycket förmodligen skulle ha hänt på ön på de här tre år sen.
Och bland det första vi såg när vi gick av båten för en dryg vecka sen var ett stort nybygge i tråkig betongstil. Modet sjönk lite. Vad hade hänt med ön?

Men så fortsatte vi på den smala sandgatan som också fungerar som ”huvudled”. Här finns ingen fordonstrafik utan folk cyklar eller åker häst och vagn, eller går.
Och så var vi framme, vid ”våra” hus. Och den första vi ser är Dune, en av de i gänget som gjorde vår vistelse här så speciell förra gången.

salabose
Dune tillsammans med Milo och Jack ikväll

Vi flyttade in i samma två hus, men den här gången tog mamma och pappa den större tillsammans med Milo och Jack, och Patrik och jag den lilla.

salabose gili

salabose cottage

Det är så konstigt, att en sån slump som det ändå var första gången vi hamnade här, leder till att vi nu för andra gången i livet har haft så otroligt speciella dagar, just här.

Barnen är så omtyckta av alla som jobbar här och på alla strandbarerna runt omkring. De har cyklat omkring här och gjort ett oräkneligt antal ”high-fives” och alla hälsar på dem med namn.
– Hello Jack! Hello Milo! låter det hela tiden när vi rör oss på ön.

gili islands

Ibland spelar det lite för högt på barerna runt omkring, lite för sent. Det går inte så bra att bada direkt utanför där vi bor på grund av mycket koraller på botten, utan vi får gå någon kilometer. Flera brädor på golvet i vår bungalow är sjukt nära att braka sönder varje gång vi går där.
Det finns ställen runt om på ön där det ligger drivor av skräp, vilket ju alltid gör en lite ledsen.
Och det har byggts, det finns mycket fler boenden nu, Många fler restauranger och barer.
Men själen fanns kvar. De små hyddorna med halmtak. Skämten och de många skratten.

Dune som ropar ”Welcome home” när man dyker upp sandgatan utanför Salabose cottage efter en dag på stranden.
Cykelturerna inne bland lokalbefolkningens hus och vardagsliv mitt på ön.
Stränderna, det ljumma havet, solnedgångarna.
Amed, som har slutat jobba på Salabose sen sist och jobbar några hundra meter bort, men som blev jätteglad att se oss, och som har kommit förbi för lite prat och en öl ibland på vår veranda på kvällarna.

img_3253
Amed tittar förbi en stund.

Adi, som jobbar i baren bredvid, och som direkt frågade hur det är med min bror Erik.

Snorklingen med havssköldpaddorna. Hänget med Ellinor och Niklas. Andra nya bekantskaper som har kommit i vår väg.

Rio, som barnen lekte med sist, och som kom ihåg dem och som de lekt med även nu.

gili air barn
Med Rio på Gili 2013.

img_5147
Med Rio på Gili 2016.

Jag är så glad att vi vågade återvända. Jag är så glad att det blev så bra.

Tack Gili Air för elva dagar som vi kommer att minnas för alltid.

gili air med barn

dsc09539

gili bali

dsc09528

dsc09488

Cykeltur under mangoträden.

if you are not doing what you love

Budskap längs vägen på Gili Air.

Imorgon ska jag också berätta om vår alldeles fantastiska avskedsmiddag som vi har haft här på Salabose ikväll!

**

SE VÅR EGEN FILM OM VÅR RESA PÅ EXPRESSEN.TV / ALLT OM RESOR – Klicka på länken!

Följ oss gärna på Instagram och på Facebook.

Massage – om det ovanliga i att unna sig själv

No Comments

spa gili air

Det är lite svårt att förklara, utan att låta som världens drygaste människa.
Men även detta med att resa jorden runt kräver sin insats, även under tiden.

Jag/vi ägnar en hel del tid åt resefunderingar och planering, dagligen. Det kan vara mer eller mindre, men det finns ofta något stråk av en tanke som svävar förbi någon utflykt i Ubud, eller övernattningsalternativ på Nya Zealand eller möjliga färdsätt genom Sydamerika, eller en massa andra saker.
Det ingår ju, såklart. Och det är så mycket i allt det som jag älskar.

Men om jag nu skulle vara sån, så finns det möjligen en liten sak som alltid stryker på foten. Av budgetskäl, och av tidsskäl.
Och det är den där tiden när man inte tänker på någonting annat än sig själv.

Jag har ett så extremt litet behov av det där vi nu för tiden kallar egentid. Min bästa tid är ju med familjen, typ jämt. Det är den jag/vi prioriterar, den vi lägger våra pengar på.
Jag vill inte ha någon såndär tid med shopping eller en egen fika eller promenad. Det finns ingenting i mig som längtar efter det. Jag vet att det är lite ovanligt, men jag har sällan upplevt det där “ensambehovet”.
Men när mamma och pappa – som alltså är här just nu – bara säger helt plötsligt att dom vill ge mig och Patrik en present; att vi ska gå på en timmeslång massage samtidigt.
Då kände jag att jag blev så väldigt tacksam. Något vi inte själva skulle “unna oss” just nu, och så himla skön stund. Det blev toppenbra.

img_3255
…och det var alltså dessa vi kom hem till ikväll (när bilden är tagen), efter massagen. Svårt att hitta nåt som konkurrerar med detta, ju! 🙂 Men, det är ju inte alltid som det ena behöver utesluta det andra…
Tacksamhet! Glädje!

Och! För att nyansera lite… vi kan gärna spendera pengar på upplevelser som ger hela familjen något, och vi kan också lägga pengar på mat och dryck – även nu under resan – så länge det känns som en trevlig & gemensam upplevelse, även om det “bara” är Patrik och jag. Men vi har SÅ mycket svårare att lägga pengarna på något helt eget för var och en för sig, som typ… massage.

Tack mamma och pappa!

**

SE VÅR EGEN FILM OM VÅR RESA PÅ EXPRESSEN.TV / ALLT OM RESOR – Klicka på länken!

Följ oss gärna på Instagram och på Facebook.

Gili Air!

3 Comments


Vi är på Gili Air, en liten och alldeles förtjusande liten ö utanför Bali.
Här har vi det bra.
Vi umgås med familj och vänner. Svettas i värmen. Tar det lugnt. Jobbar ibland.

Och så igår, så dök vi upp på Expressen.se
Hoppas ni vill titta och läsa HÄR!

Det känns jättekul eftersom det är vi själva som gjort filmen. Patrik har blivit förste filmklippare och jag sitter bredvid och önskar mig hur det ska se ut ?


Filmen finns också via länken.

Jacks dagisfröken, som vi fortfarande kallar det…, Ellinor och hennes Niklas har varit på samma ö som vi några dagar och vi har hängt mycket tillsammans. Så himla trevligt och roligt!

Jack (ja vi andra också) var så ledsen igår när de åkte. Jag fick torka små tårar flera gånger under dagen igår. Ellinor och Niklas – vi saknar er här!!



Som tur är har vi fortfarande mamma och pappa kvar, och vi har det så bra här i vårt lugna tempo.



Mycket bad. Grymma solnedgångar. Middagar på stranden.

Livet ändå.



Följ oss gärna på Instagram och på Facebook

Categories: Gili Air Indonesien

Tags:

Krönika publicerad i Karlskoga Tidning/Kuriren 1 november

No Comments

Vi tog båten från Balis nordvästra kust, och gick i land på ön Gili Air en dryg timme senare.
I den lilla hamnen trängdes varken taxibilar eller transferbussar – här finns nämligen ingen trafik över huvud taget. Inga bilar. Inga motorcyklar.
Istället väntade en häst och vagn på oss, och vi klev upp och skjutsades iväg längs den lilla sandprydda vägen till vårt mål och nya hem för tio dagar: Salabose Cottages.

Under vår halvårsresa i Sydostasien bor och lever vi gärna enkelt. Det här stället har en enda stjärna i betyg på internets bokningssajter, men i vår alldeles egna omdömesbok är det femstjärnigt.
Det är ju så oerhört individuellt, det där med smak. Men på den här resan är sådant vi verkligen uppskattar:
Närhet till havet.
Barnvänligt.
God mat.
Säkert för barnen att springa omkring och upptäcka saker på egen hand.
• Skön stämning.

Japp, det blev fem av fem! När jag skriver detta sitter jag på vår veranda, med den vita stranden och havet rakt framför mig. Någonstans längre bort hör jag mina barn skratta och leka med nya kompisen Rio, hans pappa jobbar här, och trots att barnen inte förstår varandras språk så leker de tillsammans hela dagarna.
Förut när jag letade efter dem hittade jag dem i köket, där restaurangens mat tillagas. Milo hade fått en rejäl bit vattenmelon och de lekte ihop med personalen på den lilla bakgården.

När vi hade ett litet födelsedagskalas på verandan häromkvällen tittade några ur personalen förbi. De slog sig ner, hämtade en gitarr och började sjunga och spela. Det blev en oerhört härlig kväll.
En annan kväll hade vi beställt färsk tonfisk till middag, och bjöds in att tillaga den tillsammans med kökspersonalen för att få lära oss mer om det indonesiska kökets hemligheter.

På Salabose Cottages finns ingen pool, inga lyxiga hygienprodukter i badrummet och ingen champagne på menyn. Rummen städas inte varje dag, och att förstå vilka öppettider restaurangen eller baren har är fortfarande helt omöjligt ännu efter en dryg vecka här, eftersom det tycks variera från dag till dag. 
Men när jag ser hur Amed i personalen lyfter upp Jack och tröstar honom när han råkar ramla på stranden, och hur kvinnan i köket med en blinkning sticker till Milo ytterligare en bit melon i smyg, och hur barnen får leka överallt och var som helst med sin kompis Rio, och när chefen slår sig ner vid vårt bord och pratar om livet och kärleken som om vi hade känt varandra i många år – ja, då är det fem stjärnor för mig.

Nu lämnar vi strax vår andra anhalt där vi stannat lite längre, och för andra gången på resan känner jag mig drabbad av separationsångesten (första gången var i villan vi hyrde på Bali, jag fällde många tårar när jag tog farväl av Wiwin som jobbade i vårt hus och som vi verkligen kom nära under dessa veckor)
Och nu ska vi säga hej då till goa lilla Rio, och alla andra på Salabose Cottages.
Men jag försöker tänka att det finns något väldigt ljuvligt i att saknaden bränner redan innan man ens har lämnat en plats.
Tillsammans med det där hoppet om att man någon gång, någon dag kommer tillbaka.

Mera bilder från Gili Air

No Comments

Det närmar sig avresedag, och som vanligt kämpar jag mot seperationsångesten! Försöker dock alltid verkligen att njuta in i det sista, och inte låta sorgsenheten över att lämna en plats ta över alltför mycket redan flera dagar innan det faktiskt är dags att åka.
Men… den här gången blir det ju lite annorlunda (och värre) eftersom söndag (imorgon) är avresedag för både oss (som lämnar Gili för Lombok) och Erik, som åker hem till Sverige. OJ vad vi kommer att sakna dig bror/morbror/svåger! Du har verkligen förgyllt vår vistelse här!!!

Vackra Gili Air

Bild från verandan

Erik njuter i solen

Foto: Milo

Kast med liten korall

Jack tränar att gå på lina, det finns en uppsatt på vårt resort för den som blir sugen på lite balansgång i solnedgången!

Livet på Gili Air

No Comments

Vi trivs riktigt bra på Gili Air. Dagarna går sin gilla gång.
Vi bor på Salabose cottage, ett charmigt litet ställe där vi blivit kompisar med personalen, sköna killar med olika karaktärer. Vi har ”Ägarn” som gärna pratar filosofiskt om livet med oss, han har visat mig och Erik sitt eget inspirationsrum där han skrivit upp sina ”livsregler”på lappar. Han är… ja, vad ska man säga, mycket speciell, men mycket vänlig och vill oss väl.

Amed och Dun är ställets coola snubbar, som glider runt här och spelar lite fotboll med killarna, kommer förbi och hänger med oss på verandan på kvällen, de lagar mat och visar gärna (det är bara vi kommer och hälsar på i köket så berättar de hur de gör), de skämtar och tar det lugnt på en solstol i solnedgången. Utöver det händer det också att de städar bungalowsen, krattar och fixar lite, men de verkar trivas med ett långsamt tempo. Riktiga livsnjutare, samtidigt som de jobbar varje dag från tidigt till sent.

Vi bor längst fram på stranden och har solnedgången på första parkett.

Milo älskar att leka med barnen som bor här, ja, Jack också men särskilt Milo vill gärna träffa ”barnen från Gili” som han säger. Det är rörande att se dem leka, trots att de inte kan prata med varandra så har de jätteroligt tillsammans med enkla medel. De har lekt med pappersflygplan, bollar, på stranden, i en fiskebåt, och de har hjälpt till att jobba i trädgården bredvid och fått åka skottkärra.
Jag är imponerad av Milo som ofta går fram till nya barn, trots språket, och börjar leka med dem. Han var så lycklig när han sprang runt på den dammiga grusplanen i den lilla byn här på ön och lekte med pappersplan med gänget ni ser här ovan på bilden. 
Där vi bor finns en pojke som heter Rio, vars pappa jobbar på bungalowstället bredvid. Honom leker barnen med varje dag. Ikväll sa de godnatt härhemma på vår veranda vid 21-tiden efter en stunds kvällslek med bilar och spring i sanden.

Lite blandade Gili-bilder:

 Vi beställde tonfisk till kvällens middag – och en tonfisk anlände!

 På kvällen var vi med under tillagningen av fisken. Detta är grillen bakom köket där fisken grillas.

Matlagning i köket

Bild från idag när vi gick en bit bort på stranden och hade en sol- och baddag

En dag ordnade Erik ett överraskningskalas för mig på sin veranda, som försenad födelsedagspresent. Jag blev mycket glad! Det utvecklades till en väldigt rolig och minnesvärd kväll ihop med personalkillarna som också kom på besök framåt kvällen. Det blev trubadurafton med Gili-sången, Oasis, Ulf Lundell och Bob Marley, och många skratt!

Erik och Dun konstaterar att Sverige ligger väldigt långt borta (med barnens jordglobsbadboll)

Badpojke!
Våran solnedgång

(jag har mycket fler bilder som jag tänkt dela med mig av, och vi har dessutom några dagar kvar, så i mån av fungerande internetuppkoppling kommer fler Gili-inlägg under de närmaste dagarna)

Med sköldpaddorna under ytan

4 Comments

Idag har vi upplevt något väldigt speciellt.
Vi hyrde en båt med chaufför, en båt med glasbotten, och drog ut på havet. Vi åkte runt Giliöarna Trawangan, Meno och Air (vi bor på den sistnämnda), och chauffören stannade på de bästa snorklingsställena, mitt ute på havet.

En stor upplevelse var när vi fick se de stora sköldpaddorna i vattnet. Jag önskar jag kunde beskriva det så att ni fick följa med dit och då, men det är omöjligt att göra det rättvisa. Men sköldpaddan liksom flyger fram, långsamt och böljande, därnere under ytan. Vi upptäckte honom, och kunde simma med, Patrik kom så nära att han kunde röra vid den.
Särskilt glad är jag över att Milo har lärt sig snorkla så bra att han kunde ta del av denna upplevelse. Han snorklade också, gled med strax under ytan, och följde skölpaddans mäktiga rörelser under lång tid.

Utöver detta såg vi också många andra vackra fiskar – Jack är jätteglad eftersom han fick se clownfisk (Nemo i filmen “Hitta Nemo”) genom glasbottnen på båten. Och vi andra snorklade förbi häftiga färgglada fiskar och coola koraller.

För mig var det också väldigt speciellt att få dela denna dag tillsammans med min bror Erik, som snorklade på detta sätt för första gången.

Min mycket kära lillebror Erik

Observera glasbotten på golvet av båten!

Kapten Jack och chauffören hängde under hela hemresan