Det hade varit en lång resa på havet, och vi var ganska trötta när vi kom iland. Men havet, eller om det var den mjukt krökande stranden med de bugande palmerna över sig, fick oss snart på gott humör igen.

Vi flyttade in i en familjebungalow på stranden för 1650 baht, och det var här vi skulle lära oss att vi faktiskt inte behövde den där A/C:n som vi hittills under resan hade suktat så efter. Med fläkt, och öppna fönster ibland som lät vinden dra in genom rummet, klarade vi oss utmärkt.

På Koh Bulone är tillvaron enkel. Resorten där vi bor drivs av en stor familj, där den ena brodern bor i Sverige och är gift med en svenska. Kanske är det därför det finns havregrynsgröt på frukostmenyn? Milo och Jack tackade i alla fall och tog glatt emot!

Det fina med ställen som Bulone är hur det enkla får bli det stora. Bakom vårt resort bodde några (ofarliga) ödlor, och för Milo var det otroligt spännande att gå på ödlejakt med pappa varje dag! Efteråt kom han springande hem till vår bungalow och berättade om ödlorna de sett.

Barnen älskade också promenaderna över ”höga berget” som vi kallade det. En promenad uppför en hög backe, och sen ner igen, för att komma till den lilla fiskebyn på andra sidan. Den första vi möter där är pannkaksdamen Mimi.

Hon slår sig ned på gräset tillsammans med oss medan vi äter från papptallrikar, pannkakorna har skurits upp i små fyrkantiga bitar och istället för gaffel används tandpetare för att få upp maten.

Enkelt, och praktiskt. Barnen älskar det.

Mimi skrattar, ställer frågor på sin engelska som har blivit bättre och bättre de senaste åren i takt med att turisterna har börjat hitta till Koh Bulone.

I byn träffar vi skolbarn som sitter och gör sina läxor, och fiskare som kommer hem från dagens värv på havet. Det thailändska vardagslivet kommer nära.