Krönika om lyxen i att komma hem när pausknappen redan är intryckt

No Comments

– Hur känns det att vara hemma då?

komma hem

Det är den absolut vanligaste fråga vi har fått under den senaste månaden. Hemma igen efter att under drygt nio månader ha besökt 13 länder i fem olika världsdelar och haft 70 olika boenden.
Ja, hur känns det att vara hemma?
Det konstiga är att jag aldrig riktigt vet vad jag ska svara på den frågan.
På många sätt inser jag att vi gjorde det enkelt för oss när vi landade i Sverige mitt i försommaren, långt ifrån oktoberblåst och februarikyla. Det är inte bara vädret och ljuset, utan lika mycket allt det glada som Sverige visar upp just nu.
Vår senaste månad har varit fylld av roliga saker; fester med familj och vänner, grillkvällar, midsommarfirande i dagarna två och ett fantastiskt bröllop i midnattssolens Luleå. För att nämna något.
Så det är klart att det på många sätt känns alldeles toppen att vara hemma igen.
Samtidigt är ju sommaren också något av ett undantagstillstånd. Barnen går inte i skolan. Och deras aktiviteter har sommaruppehåll. Det innebär också uppehåll från att sälja idrottsrabatter, Newbody-kläder och att komma ihåg att infinna sig på rätt plats och rätt tid på föräldramöten.
Vi kom hem till en intryckt paus-knapp, och den mjukstarten tror jag varit viktig för oss.
För hur mycket jag än älskar att barnen är aktiva och har sina olika fritidssysselsättningar så kräver de ju mycket tid. Tid jag gärna ger, men som jag just här och nu nog hade haft lite svårare att mäkta med.

FullSizeRender 4
Jo, en simtävling har vi ändå hunnit med! Milo på bana 2 🙂

I mångt och mycket skulle jag nog beskriva den senaste månaden som en egen bubbla. Mycket utanför den känns fortfarande märkvärdigt långt borta.
Många av mina vänner och kollegor uppdaterar just nu sina sociala medier med massor av rapporter från Almedalen på Gotland. Det är seminarier av alla de slag, partiledare som talar och intressanta debatter och diskussioner.
Jag är väldigt intresserad av politik och nyheter men nu märker jag att jag sållar mycket mer än vanligt bland det jag läser ur rapporterna därifrån, och ur nyhetsflödet överlag. Det känns fortfarande som något långt borta.
Min värld har varit så stor men samtidigt så liten det senaste året, med totalt fokus på vår lilla familj och det vi valde att göra för stunden.
Visst har vi följt svenska nyheter, men i betydligt mindre utsträckning än i vanliga fall. Och visst märker jag att jag börjar trappa upp, men med små steg, och fortfarande med nästan helt bortkopplade dagar.

komma hem
På väg hem till vår hyrda lägenhet efter en härlig familjemiddag några dagar innan bröllopet i Luleå

– Vad blir nästa resa? frågar en del också, de som inte riktigt tror att vi kommer klara av att vara stilla någon längre stund.
En fullt förståelig fråga, och jag kan medge att mina resesöknings-appar har använts lite flitigare än jag antar är sunt även under den senaste månaden.
Men nej, vi ska ingenstans. Inte just nu. Nu ska vi träna oss i att vara hemma. Att trappa upp. Göra oss redo för idrottsrabatter och oktober (om det nu går) och hitta på egna sätt för att hitta äventyret i vardagen.
Hur det kommer att gå vet jag faktiskt inte, men jag är glad – väldigt glad – att få påbörja allt detta med pausknappen intryckt.

***

FullSizeRender 4
Avslutar med en snabbt avtryckt bild som jag älskar, och som får symbolisera allt litegrann. Min svägerska, bruden – I love her! Och jag älskar vår hela familj, som kämpar på, kör på, och som gör så mycket för det där som gör att vi alla ska må bra. Och som ger mig, Patrik, Milo och Jack ett hemma. Tack våra familjer. För att ni är ni.

FullSizeRender 4

Krönika publicerad i Karlskoga Tidning/Karlskoga Kuriren 7 juli 2017


Veckans krönika: Om tid som vår tids stora lyx

4 Comments

Krönika, Karlskoga tidning/Kuriren 25 november

Många tänker nog på resande som en lyx, och då inte minst tack vare attribut som vajande palmer och kritvita stränder. En jorden runt-resa, som vi är ute på just nu, anses nog av många som något superlyxigt. Och det är det ju.
Men för mig handlar lyxen framför allt om något annat än palmerna, sevärdheterna och turkost, ljummet hav.
Det allra lyxigaste denna resa är nämligen tiden.
Jag inser ju längre vi är borta hur mycket tid vi annars ägnar åt annat än att vara tillsammans.
Jag har en tendens att jobba lite för mycket. Tar på mig lite för många jobb med stress som följd. Sena kvällar framför datorn.
Konsumtion, som tar tid. Storhandling, kläder som ska köpas, lite ny inredning ibland.
Jag kör mycket bil i jobbet. Timme efter timme på vägarna, i och för sig ofta med en bra ljudbok som sällskap. Men ändå.
Barnen är i skolan och på fritids. Ibland blir dagarna långa, särskilt när Patrik jobbat eftermiddagsskift.
Självklart så städar vi, tvättar och lagar mat också. Det måste man ju göra, så är det ju.
Och naturligtvis skjutsar vi till barnens träningar, kompisar och kalas, det ingår ju också och det är ju ett sätt att vara med. Att vara närvarande.
Jag menar nu inte att mitt liv hemma är dåligt. Tvärtom så är jag väldigt glad över mitt liv, även där.
Men i vår moderna vardag kan jag ändå konstatera att det är så mycket tid som äts upp. Av köer, stress, bilkörande och allt som ska handlas och fixas hela tiden. Heltidsjobb, aktiviteter, shopping, hus och hem.
Det är som om vi har skapat ett samhälle som bygger allt mindre på tid tillsammans med familjen, och jag tror att det är först nu – när jag tillfälligt har klivit ur allt det där – som jag ser mer tydligt hur mycket saker som slukar min tid därhemma.

Vi hyr just nu ett hus i drygt två veckor på en strand på ön Flores i östra Indonesien. Det ligger avskilt från nästan allt. Här finns inga butiker i närheten och inga restauranger.
Inga vattensporter eller andra aktiviteter.
Vi låter dagarna gå här i vårt hus. Äter frukost länge varje dag. Äter alla måltider tillsammans. Badar tillsammans. När jag jobbar en stund gör barnen sitt skolarbete några meter bort.
Att ha tio meter till havet och ett fantastiskt fint hus gjort av bambu är häftigt och härligt. Men – den verkliga lyxen här är att jag har familjen omkring mig hela tiden.
Att alltid känna att man har tid att lyssna är lyxigt. Att låta frukosten ta tid, helt befriat från klockångest och oro för att vi ska bli sena till skolan, är lyxigt.
Att svara ”ja” istället för ”nej jag har inte tid” när Jack frågar om vi ska spela LasseMaja-spelet är lyxigt.
Hemma kan det gå dagar emellan att vi äter middag ihop hela familjen. Här gör vi det varje dag, hela tiden.

lasse maja spel

Vi har ungefär ett halvår kvar av vår resa. Så mycket mer ska upplevas, utforskas och upptäckas. Så många länder, så många platser.
Men framför allt är det en sak som återstår och som känns som den största vinstlotten av dem alla; Nämligen ett halvårs tidslyx, nära nära varandra.

familjen thunberg

**

Följ oss gärna på Instagram!

Dagens krönika

1 Comment

Krönika publicerad i Karlskoga Tidning/Kuriren & NWT.se idag:

kuala lumpur skyline

Ett myller av lampor mot den kolsvarta kvällshimlen. Neonljus som blinkar och skapar rosa och klargröna ljuskäglor upp på några av skyskraporna som vräker sig uppåt i långa rader. Ljudet av ständig trafik som blandas med musik.
De upplysta tvillingtornen och det höga tv-tornet strax intill, som tillsammans bildar stadens mest kända landmärken
På en takterrass på 51:a våningen i centrala Kuala Lumpur tittar vi ut över en fascinerande vy. Här ute, nedanför oss, bor det fem miljoner människor.
Dagen innan lämnade vi en liten ö, Perhentian, på Malaysias östra kust. På en liten strand bodde vi i elva dagar, på ett litet och synnerligen enkelt familjeägt resort.
Det var en plats där det bara fanns el under halva dygnet, på nätterna. Vår bungalow var liten och det glipade mellan brädorna, jag sov på en extramadrass på golvet på solblekta lakan och i restaurangen satt vi på slitna plaststolar när vi åt.
Det var på många sätt en fantastiskt plats, som jag tänker på nu när jag mindre än ett dygn efter avfärd från ön står här på ett tak mitt i Kuala Lumpur.
Samma land men skilda världar.
Och just det här som ger vår pågående jorden runt-resa något, enligt mig, alldeles extra.
Kontrasterna.

petani perhentian

Nog är det så att vi trivs som allra bäst med det enkla livet, där vi får komma nära den vardag som pågår därute i de länder vi besöker.
Som när vi vinkade hej då till femåriga Irfan på morgnarna, när hans morfar skjutsade pojken till byn i familjens lilla träbåt varje morgon. Irfan klädd i sin skoluniform, och ibland följde mormor med och passade på att handla något i den lilla affären.
Det var härligt att ta det så lugnt som Perhentian inbjöd till. Hängmattor i kokospalmerna. Ett ljummet hav några steg från vår veranda.
Imponerande fina koraller där vi snorklade med färgglada fiskar, och till och med en liten haj, varje dag.
Skratten tillsammans med Irfans mamma och pappa, som äger ”vårt” ställe.

Efter vår rivstart med fyra fullspäckade dagar i Dubai, och en intensiv rundresa i Sri Lanka, var det ljuvligt skönt att bara landa där, på Petani Beach på den minsta av Perhentianöarna.
Och jag tänker nu när jag står här, med mängder av blinkande neonljus nedanför mig, att jag är så glad att vi gillar olika.
Det enkla och det lilla. De små byarna, stränderna och platserna där det finns tid att komma nära.
De asiatiska storstädernas mäktiga puls.
Och egentligen allt däremellan.

Det är över 30 grader varmt trots att klockan passerat tio på kvällen.
Nästa dag kommer vi att besöka stadsdelen Chinatown med sina trånga marknadsgator med billiga märkeskopior, souvenirer och doftande matstånd.
Vi kommer att handla t-shirts för en tia efter att ha prutat så mycket vi kan, och vi kommer att promenera vidare runt i staden och tycka om det vi upplever.

Totalt blir det två veckors vistelse i Malaysia, innan det är dags för nästa land – Indonesien.
Stränder, naturupplevelser och möten. En färgstark kultur och klargröna risodlingar som klättrar i trappsteg över kullarna.
Resan fortsätter, mot nya mål och nya upptäckter.
Och förstås – med nya kontraster.

img_2107.jpg


**
Följ oss gärna på Instagram!

Veckans krönika – Vissa personer stannar kvar i hjärtat

2 Comments

Veckans krönika, om Dyke Rest, i Karlskoga tidning/Karlskoga kuriren:

 

Vi sitter i en minibuss. Milo och Jack i framsätet, jag och Patrik bakom tillsammans med ett brittiskt par och två killar från Tyskland.

Vi är på väg söderut längs Sri Lankas östkust, 2,5 timme på en ganska slingrig väg längs kusten.

Barnen är klädda i varsin splitterny Sri Lanka-tröja, cricketlandslagets blå och gula matchtröja. Tröjorna var en gåva från vår nya vän Mr Kadira, som driver ett litet guesthouse i kuststaden Trincomalee.



Det var där, på Dyke Rest, som vi flyttade in för fem dagar sen. En så oansenlig plats till det yttre, så enkelt och bara det absolut mest nödvändiga i det ganska lilla rummet.



Här saknas alla faciliteter som gör att vanliga hotell plockar stjärnor i hotellrankingarna. Ingen pool, ingen fungerande tv, ingen frukostmatsal, ingen vanlig restaurang med menyer och á la carte. Lakanen i vårt rum var solblekta och i olika färger och mönster.

Allt är av enklaste slag.

Utom två saker, som istället är extraordinära. Läget, och Mr Kadira.



När vi anlände och gick in i den lilla korridoren och svängde till vänster framför Mr Kadiras lilla skrivbord (”receptionen”) så såg vi det på en gång. Det turkosblåa havet, rakt framför oss, utanför den öppna dörren på Dyke Rests baksida. Med bara lite vit sandstrand emellan.


Vi kände oss välkomna direkt. Mr Kadira är en man med grånat hår, i 60-årsåldern, som skulle komma att lösa vad vi än frågade om under de närmaste dagarna.

Milo och Jack var som barn i huset från första stund, de togs om hand på finaste tänkbara sätt.

På kvällarna dukades middagar fram på ett rangligt plastbord på stranden, för trots att det inte fanns någon restaurang i ordets vanliga bemärkelse så gick det att få en ljuvlig måltid bestående av pinfärsk fisk och skaldjur, ris och curry.

14291852_960490444079296_2722634643811361620_n

Vi åt här varje kväll. Vi ville inte gå någon annan stans, det finns ingen anledning.

Vi pratade om livet med Mr Kadira. Hörde honom berätta om familjen han saknar, som bor långt borta i en annan stad. Men också om hans glädje över att få möta så många nya människor i sitt arbete.

14358907_960490197412654_2810329371628392152_n

Vi fick låna snorklar och cyklop gratis, och simmade ut strax utanför Dyke Rest och såg jättefina fiskar under ytan varje dag.

Som vi njöt av allt omkring oss, och varje gång vi kom hem möttes vi av ett leende och en stunds småprat, med många skratt och mycket värme.
Jag tänker på det nu medan vår minibuss skumpar fram på den stundtals ganska dåliga vägen, att det kommer bli många avsked under vår nio månader långa jorden runt-resa.

Många möten, många nya människor, nya berättelser, korta flyktiga meningsutbyten, samtal som varar en hel kväll, kanske flera.

Många kommer vi att glömma. Det är bara att konstatera, och det ligger lite i hela ryggsäcksluffandets natur. Man fortsätter vidare, mot nya platser, nya upplevelser, nya möten.

Men några av alla de här människorna stannar kvar i hjärtat. Det är som att det finns ett särskilt rum därinne dit några bara tar sig in och blir kvar. Oavsett avstånd och alla andra skillnader.

Som en grånad liten man i 60-årsåldern på ett oansenligt guesthouse på en strand på Sri Lankas östkust.

**

Följ oss gärna på Instagram!

Dagens krönika

No Comments

Jag skriver krönikor i Karlskoga tidning/Karlskoga kuriren varannan fredag sedan snart sju år tillbaka (det är alltid lätt att räkna, eftersom jag var gravid med Jack på den första bylinebilden jag hade till krönikorna)
Och som det ser ut kommer jag att fortsätta skriva även under resans gång. Det blir ju såklart ibland så att innehållet här i bloggen och krönikorna har en del likheter, eftersom båda ju handlar om mitt/vårt liv…
Men jag länkar till dem ändå här, när de finns på nätet (inte varje gång, tror jag, verkar vara lite olika.

Dagens krönika handlar om att beta av.

koh phayam
Jag skriver den veckans krönika på en annan resa, på Koh Phayam i Thailand 2013 🙂

Categories: Krönika

Tags:

Dagens krönika i KT/Kuriren – Det är er jag är rädd för

3 Comments

Idag har jag skrivit en krönika om något jag tycker är extremt viktigt.
Här är den, läs gärna!

För mig är det så otroligt självklart att man ska bemöta alla människor lika, att vi har samma värde, att vi måste hjälpa människor i nöd och att vi gör vad vi kan för att uppfostra våra barn till människor med sådana värderingar.
För mina barn är detta också helt självklart. Dom är 6 och 7 år och skulle aldrig drömma om att hålla någon utanför på grund av att den har mörk hud. Man leker med alla – och det är ju detsamma när vi är ute och reser. Varför skulle de indiska barnen som spelar fotboll på stranden vända Milo och Jack ryggen, bara för att de är blonda?

Att det finns människor som tycker något helt annat gör mig fortfarande förvånad och rädd, varje dag.

SONY DSC
Milo och vännen Jubjaeg, Chiang Mai, Thailand mars 2014

SONY DSC
Milo och Gili Air-gänget, Indonesien, oktober 2013

IMG_2880_2
Milo och Jack med Indien-bästisarna Brian och Anna-Maria, Kerala, Indien januari 2015

Categories: Krönika Resetankar

Krönika publicerad i Karlskoga Tidning/Kuriren 7 feb

No Comments

Vi har nått vår resas sjätte land – Vietnam.
Att landa i huvudstaden Hanoi var en ganska omtumlande upplevelse. Stan mötte oss med en strålande solnedgång, franska balkonger, trafikkaos, vackra slitna fasader, färger, blommor och människor överallt.
Vi hade egentligen inte förväntat oss så mycket. Hanoi blev lite av ett stopp vi ”slängde in” eftersom vi ville resa med tåget längs kusten norrifrån. Innan var vi rentav tveksamma, Vietnam har nämligen tre klimatzoner och just nu är det vinter i Hanoi, och temperaturerna kan bli neråt tio grader. Inte så kallt, kan man ju tycka om man befinner sig i den svenska vintern, men för oss – som inte ens har långärmade tröjor i packningen – så var valet att stanna några dagar i Hanoi inte helt självklart.

Vilken tur att vi gjorde det! Första dagen var det lite kyligt på kvällen, men sen – vackert väder och runt 20-25 grader varmt. I en stad som är riktigt rolig att vara i. Vi bodde i gamla stan, där gatorna har namn efter vad som säljs. På skogatan ligger det bara skoaffärer, på pappersgatan säljs endast papper, och så vidare.
Vi kollade in fängelsemuséet där amerikanska fångar satt under Vietnamkriget, och vi besökte tempel och den berömda dockteatershowen som spelas på vatten.

Efter tre fullspäckade dagar tog vi oss till tågstationen och gick på nattåget mot staden Danang, 15 timmars resa söderut. Vi hade valt det bästa tåget, SE1, men standardmässigt kan det nog närmast jämföras med SJ:s tåg från 1970-talet. Väldigt stor skillnad.
Vi satt först i sittvagnen i några timmar, innan vi fick tillgång till vår kupé där vi sen tillbringade natten.
Det jag hade sett mest fram emot var att vakna upp och titta ut genom fönstret medan landskapet drog förbi därutanför. Jag blev inte besviken.
Strax efter sex på morgonen drog jag upp en glänta i gardinen och blickade ut över grönskande risfält, små byar, kvinnor och män i sina karakteristiska, toppiga hattar på väg ut på fälten, lekande barn…
Det var oerhört vackert. Och ett Vietnam som inte går att hitta i turistorterna.

Tågfärden gick bra. Milo och Jack tyckte att det var kul att sova på ett tåg, och nöjda med att bo i överslaferna i vår kupé.
När vi gick av väntade nästa anhalt: Hoi An, staden som finns med på UNESCO:s världsarvslista tack vare sin speciella arkitektur, och med långa vita stränder bara några kilometer utanför och härliga flodsystem som slingrar sig genom omgivningarna.

Det är lätt att trivas i Vietnam. Det är enormt billigt, betydligt billigare än Thailand. Maten är god, folket trevliga, historien och kulturen är rik och naturen fantastisk.
Vi mår bra, jättebra till och med. Jack har även fyllt fyra år sen sist, och vi hade en superbra kalasdag med flodäventyr och favoriträtten pumpasoppa.
Nästa grej blir nattbussen mot Nha Trang längre söderut, och så småningom staden Dalat i inlandet och sen Ho Chi Minh-staden (Saigon) och Mekongflodens delta.

4,5 månad har passerat av vår resa, knappt två månader återstår. I vackra Vietnam blir vi kvar i några veckor till, och sen? Ja, det får vi se då.

Krönika publicerad i Karlskoga Tidning/Kuriren 24 januari

No Comments

Jag samlar på speciella platser. Platser som är så där lugna, enkla och sköna att dagarna bara får gå i sin egen takt. Där man inte behöver veta om det är tisdag eller lördag, och där saker och ting är långt ifrån perfekt enligt ”regelboken” – men helt perfekt enligt mig.

Vi har haft den stora glädjen att ha min mamma och pappa på besök på vår långresa under nästan en månad, och bestämde oss för att ta med dem till tre olika öar, med tre olika typer av boenden.
På den lilla ön Koh Phayam, långt uppe i västra Thailand på gränsen mot Burma, flyttade vi in under åtta sköna dagar.
Sabai Sabai är ett resort med små enkla bungalows, med solblekta hängmattor på verandan, byggda i trä med glipor mellan plankorna. Utan tv, utan air condition. Men med bara några steg ner till stranden, och med det blåa havets vågor som en ständig ljudvagga omkring en.
På stranden fanns inga rader av solstolar, inga försäljare, inga vattensporter, ingen hög musik från intilliggande strandrestauranger. Här fanns bara Sabai Sabai, som betyder att ”ta dagen som den kommer”, och en vit sandstrand där vi ofta var ensamma, timme efter timme under dagarna.

I restaurangen fanns en hängmatta, några stora kuddar på golvet intill de låga borden och några träbord, stolar och soffor. Även här gick tiden sakta – det var inte alltid som det blev helt rätt med matbeställningarna, och ibland dröjde maten länge, länge. Men å andra sidan så kostade den 20 kronor och smakade bra, och vi hade ju sällan bråttom så det gick bra ändå.
I den lilla strandbaren skrev man själv upp i en liten bok om man gick in och tog något att dricka, och så betalade man någon gång senare när det passade och ägaren James var på plats.

Vi trivdes här allihop. Mamma och pappa i sitt enkla lilla hus, med två hängmattor på verandan där de gungade många sköna eftermiddagsstunder – just den där tiden på dagen när man är nöjd efter en lång dag i solen, men gärna vilar en stund i den ljumma skuggan innan solen så småningom börjar sjunka.
Och jag, Patrik, Milo och Jack hade en bungalow i två våningar, där barnen bodde uppe på det mysiga vindsloftet och båda våningarna hade varsitt fönster där man slog upp fönsterluckorna i trä och tittade rakt ut över havet. Vår dusch satt fäst på en palm, som stod på golvet i vårt badrum och gick rakt igenom taket – hur charmigt och roligt som helst.

Sabai Sabai på Koh Phayam blev ett sånt där ställe som jag samlar på. Som jag kommer att ta fram i tankarna när jag längtar tillbaka till lugnet. När kroppen ropar efter att få varva ner.
Vi var långt ifrån tjusiga charterhotell, långtifrån All inclusive, Lollo & Bernie och Bamseklubbar. Ingen varje-dag-städning. Inga överdådiga frukostbufféer. Inga välkomstmöten i lobbyn med en guide från charterbolaget som servar med information och utflyktsförslag. Väldigt långt ifrån sådant som många andra förknippar med den perfekta semestern.
Men för oss – Perfekt.

Nu går resan vidare, och vi säger hejdå till kära mamma och pappa som återvänder hem till Degerfors.
Nästa äventyr för oss: tågluff genom Vietnam!

En av Milos och Jacks favoritplatser: restaurangens lilla bibliotek med små stolar och ett bord. Här lektes många många lekar under vår Phayam-vecka

Duschen i vårt hus!

Utsikt från sovrumsfönstret

Frukost

Mamma och pappa på sin veranda

Krönika publicerad i Karlskoga Tidning/Karlskoga Kuriren 10 januari

No Comments

 För nio år sedan träffade jag en liten pojke i ett tältläger där han bodde med sin mamma, pappa och storebror. Han hade stora, mörka ögon och satt i tältöppningen och tittade ut när jag kom gående i hettan.
Han var två år då. Hans namn är Tamasak.
Tältlägret låg en bit utanför Khao Lak i Thailand, och bestod av människor som hade fått sina hus krossade av tsunamin. Det här var någon vecka efteråt, och det rådde fortfarande stort kaos i området.
Jag var där och jobbade som journalist och besökte först den lilla fiskebyn Ban Nam Kem norr om Khao Lak som drabbades otroligt svårt av katastrofen. Hälften av invånarna omkom och i princip alla hus förstördes, liksom många fiskebåtar som tidigare hade försörjt många i byn.
Jag åkte dit för att se hur det såg ut, jag träffade några som gick där i resterna av sina hus och sökte efter ägodelar och jag träffade människor som börjat inse att de aldrig skulle få se sina anhöriga igen.
Sen åkte jag vidare till tältlägret och den lilla pojkens ögon fick mig att stanna till vid hans tält. Hans mamma berättade för mig, med hjälp av en tolk, att familjens hus hade förstörts totalt, att de trots det haft en osannolik tur som överlevt, men att hennes syster var död och många, många av hennes vänner och andra släktingar.
Ett knappt år senare återvände jag till Ban Nam Kem för ett nytt reportage. Hur hade det gått för människorna jag träffade då, strax efter tsunamin?
Jag och fotograf Robban Andersson hade med oss bilder och visade för folk vi mötte, och tog oss på så sätt till ett litet hus där Tamasak och hans familj bodde nu. Vi överlämnade foton på familjen som tagits sist vi träffades, och vi pratade om året som hade gått.
”Jag har varit på fler begravningar än jag kan räkna”, sa Tamasaks mamma.

Åren har gått men jag har ofta tänkt på den här familjen och på byn och undrat hur det blev.
Och strax före nyår kom jag, Patrik, Milo, Jack och mina besökande föräldrar till en ö utanför Khao Laks kust, Koh Kho Khao, där vi hyrde ett hus under en vecka. För att komma till ön tog man en båt från just Ban Nam Kem.
Jag kände mig glad att vara tillbaka, och det var roligt att se att det fanns mycket fler fiskebåtar nu, och att det byggts upp några små butiker och till och med en restaurang.
En dag åkte jag och Patrik över till byn för att se om vi skulle kunna hitta Tamasak. Jag hade ju ingen aning om han bodde kvar eller vad som hänt.
Jag hade med mig en tidningsartikel med bilder på familjen som jag visade, och redan de första thailändarna jag frågade hade koll. En av dem erbjöd sig att köra oss, och så åkte vi några kilometer bort. SOS BARNBYAR stod det på en skylt när vi svängde in på en liten dammig väg som kantades av ett tjugotal små hus.
Vår chaufför stannade utanför ett av dem. Jag gick ut och kände genast igen Tamasaks mamma. Jag visade henne artikeln och efter en stund förstod hon vem jag var.
Då kom en pojke fram, samma bruna ögon, nio år äldre. Det var underbart att se Tamasak igen, 11 år nu.
De bjöd oss att sitta ner och en av få i den lilla SOS-byn som kunde engelska hämtades för att hjälpa till att tolka. Det blev en fin stund. Tamasak berättade att han älskar att spela fotboll och att han vill bli läkare när han blir stor.
Hans mamma berättar att det har varit tuffa år. Både hon och maken är arbetslösa. Huset har de bott i i åtta år, efter att SOS Barnbyar byggde upp byn efter tsunamin.
Vi går in och tittar i det oerhört enkla huset. På väggen i rummet sitter bilderna som Robban och jag gav till familjen när vi besökte dem ett år efter katastrofen.

Innan vi lämnade området häromdagen för att resa vidare hälsade vi på familjen igen, den här gången fick även Milo och Jack och min mamma och pappa träffa dem. Vi lämnade några gåvor och ett kort innan vi sa hej-då.
Jag önskar verkligen att Tamasak får bli läkare en dag, även om jag inser att hans förutsättningar tyvärr inte är de allra bästa. Och jag hoppas att jag kan träffa familjen någon gång igen, bara för att få se att de i alla fall mår så bra de kan.

Krönika publicerad i Karlskoga Tidning/Kuriren 13 december

No Comments

Julmusiken flödade ut genom högtalarna och hundratals glittrande lampor prydde träden utanför shoppinggallerian. En julpyntad hästkarusell snurrade runt, runt med glada barn som passagerare, och kön för att låta sig fotograferas i tomtens hus växte sig allt längre.
Vårt första möte med julen i år skedde i Singapore i mitten av november. I nästan 30-gradig kvällsvärme gick vi på julmarknaden, och fick till och med uppleva att det snöade i form av ”snöflingor” av vitt skum som yrde ut över besökarna.

Vår resa genom Sydostasien gick vidare till Malaysia, och vi hamnade så småningom i Kuala Lumpur. Här firade vi första advent, med Mor Annas pepparkakor och skumtomtar på frukostbordet i vår hyrda lägenhet. De hade levererats till oss från Sverige via vår besökande vän Sofia, liksom två tv-julkalendrar till Milo och Jack.
Därför infördes den här dagen en tradition i vår resevardag, där ett nytt avsnitt av ”Barna Hedenhös uppfinner julen” laddas ner via SvtPlay varje dag och har blivit till en viktig familjestund med efterföljande lucköppning.

I Kuala Lumpur fick vi uppleva extremt julpyntade köpcenter och ett juligt framträdande av ett dansbandsgäng som sjöng alltifrån ”White Christmas” till ”Rudolf med röda mulen”.
Även här skum-snöade det på kvällen utanför en av de gigantiska shoppinggalleriorna, och det glittrade överallt av den storslagna extra-allt-julskyltningen.

Vi reste vidare mot Thailand, där vi sa hejdå till Sofia i Phuket, samtidigt som vi fick nytt besök av barnens farmor Inga-Lill. Hon kom med nya pepparkakor och ett julpussel, som lagts ute på verandan under den stora takfläkten i huset vi hyrt för en vecka på Koh Lanta.

Julen har alltså följt med oss genom tre länder redan, men hur mycket det än glittrar och hur mycket julmusik som än spelas så finns en liten detalj som gör det lite svårare för den där äkta julkänslan att infinna sig – nämligen värmen.
När barnen åker julkarusell iklädda linne och shorts, och man själv knallar runt i skumsnö i flipflops… Ja, då känns det ju fortfarande som väldigt mycket sommar, och inte så mycket vinter.

Luciadagen tillbringar vi på den lilla ön Koh Yao Noi, mitt emellan Krabi och Phuket här i Thailand. Två tomteluvor finns numera med i vår backpackerpackning, inhandlade i Kuala Lumpur, så kanske får det bli ett miniluciatåg på stranden idag, eller i alla fall några julsånger och traditionell lucköppning och julkalender.
Om några dagar tar vi farväl av farmor på flygplatsen och åker så småningom vidare till en av våra favoritöar Koh Jum. Där ska vi fira julen i år, i en bungalow på en underbar strandremsa där vår julmiddag sannolikt kommer bestå av färsk vattenmelonjuice istället för julmust, och kanske lite skaldjur eller en klassisk pad thai istället för julbord.

Jag älskar julen hemma i Sverige och det känns såklart konstigt att vara borta från resten av familjen i år. Samtidigt har det varit kul att uppleva julhysterin i två asiatiska storstäder, och mysigt att hitta vår egen julstämning med de medel som bjuds i varma, härliga Thailand.

Glad Lucia till er alla därhemma!

Krönika publicerad i Karlskoga Tidning/Kuriren 1 november

No Comments

Vi tog båten från Balis nordvästra kust, och gick i land på ön Gili Air en dryg timme senare.
I den lilla hamnen trängdes varken taxibilar eller transferbussar – här finns nämligen ingen trafik över huvud taget. Inga bilar. Inga motorcyklar.
Istället väntade en häst och vagn på oss, och vi klev upp och skjutsades iväg längs den lilla sandprydda vägen till vårt mål och nya hem för tio dagar: Salabose Cottages.

Under vår halvårsresa i Sydostasien bor och lever vi gärna enkelt. Det här stället har en enda stjärna i betyg på internets bokningssajter, men i vår alldeles egna omdömesbok är det femstjärnigt.
Det är ju så oerhört individuellt, det där med smak. Men på den här resan är sådant vi verkligen uppskattar:
Närhet till havet.
Barnvänligt.
God mat.
Säkert för barnen att springa omkring och upptäcka saker på egen hand.
• Skön stämning.

Japp, det blev fem av fem! När jag skriver detta sitter jag på vår veranda, med den vita stranden och havet rakt framför mig. Någonstans längre bort hör jag mina barn skratta och leka med nya kompisen Rio, hans pappa jobbar här, och trots att barnen inte förstår varandras språk så leker de tillsammans hela dagarna.
Förut när jag letade efter dem hittade jag dem i köket, där restaurangens mat tillagas. Milo hade fått en rejäl bit vattenmelon och de lekte ihop med personalen på den lilla bakgården.

När vi hade ett litet födelsedagskalas på verandan häromkvällen tittade några ur personalen förbi. De slog sig ner, hämtade en gitarr och började sjunga och spela. Det blev en oerhört härlig kväll.
En annan kväll hade vi beställt färsk tonfisk till middag, och bjöds in att tillaga den tillsammans med kökspersonalen för att få lära oss mer om det indonesiska kökets hemligheter.

På Salabose Cottages finns ingen pool, inga lyxiga hygienprodukter i badrummet och ingen champagne på menyn. Rummen städas inte varje dag, och att förstå vilka öppettider restaurangen eller baren har är fortfarande helt omöjligt ännu efter en dryg vecka här, eftersom det tycks variera från dag till dag. 
Men när jag ser hur Amed i personalen lyfter upp Jack och tröstar honom när han råkar ramla på stranden, och hur kvinnan i köket med en blinkning sticker till Milo ytterligare en bit melon i smyg, och hur barnen får leka överallt och var som helst med sin kompis Rio, och när chefen slår sig ner vid vårt bord och pratar om livet och kärleken som om vi hade känt varandra i många år – ja, då är det fem stjärnor för mig.

Nu lämnar vi strax vår andra anhalt där vi stannat lite längre, och för andra gången på resan känner jag mig drabbad av separationsångesten (första gången var i villan vi hyrde på Bali, jag fällde många tårar när jag tog farväl av Wiwin som jobbade i vårt hus och som vi verkligen kom nära under dessa veckor)
Och nu ska vi säga hej då till goa lilla Rio, och alla andra på Salabose Cottages.
Men jag försöker tänka att det finns något väldigt ljuvligt i att saknaden bränner redan innan man ens har lämnat en plats.
Tillsammans med det där hoppet om att man någon gång, någon dag kommer tillbaka.

Krönika publicerad i Karlskoga Tidning/Kuriren 18 oktober

No Comments

Dagarna har passerat i långsam, behaglig takt.
När jag skriver detta är klockan tio på kvällen och jag ligger ute i det öppna uterummet – 3 x 3 meter, utan väggar, med halmtak mot dagarnas starka sol, och sköna madrasser och kuddar.
Ikväll fläktar det ingenting, så det är nästan på gränsen till för varmt.

Det är vår sista kväll i huset vi har hyrt i tre veckor på norra Bali, älskade Villa Beranda – vi har njutit av varje stund du har gett oss!
Det har varit en lyx att få vara här så länge, framför allt för att tiden har gett oss möjligheten att göra ingenting alls under många av dagarna. Och ändå har vi hunnit se oss mycket omkring.
Två gånger har vi besökt de fantastiska varma källorna, Air Panas, som ligger bara någon mil från vårt hus. Där vattnet sägs vara heligt och helande, och kunna bota diverse åkommor. Inte vet jag om det stämmer, men härligt är det hur som helst!
Vi har sett delfinerna leka ute på havet, och gjort båtar av palmblad som fått åka i forsen som följer efter det pampiga vattenfallet i mitten av ön. Vi har sett hinduiska tempelceremonier, och hade idag också den stora glädjen att få se ett traditionellt bröllopsfölje passera utanför på den lilla vägen där vi bor, med pompa och ståt, musik och vackra kläder.

För mig är Bali färgstarkt och nyansrikt, fascinerande och förtjusande. En liten ö som är som ett eget väsen, inklämt bland Indonesiens tusentals övriga öar. Med ett eget språk och hinduismen som sin religion, till skillnad från större delen av övriga landet som är muslimskt.
Bali har ju ett rykte om sig att vara ett tropiskt paradis, och för mig är det verkligen så, men på andra sätt än med de klassiska paradisattributen med långa stränder och vajande palmer (även om det också finns här)
Men det som förfört mig allra mest är att varje liten del av ön tycks sjuda av liv. Bara man färdas en liten bit i någon riktning så breder de trappstegsformade risodlingarna ut sig, träden med kaffebönor, bananer och mango, och blommor i alla tänkbara färger. Bakom nästa krök kan en svindlande utsikt dyka upp, bara sådär, och det finns alltid något nytt som verkligen fångar mig.

Milo och Jack har det också så galet bra här. Tre veckor som poolinnehavare har gjort dem ännu mer fisklika än de redan var innan. Treåriga Jack gör numera klockrena dyk, med huvudet först, i den djupa delen av poolen. Och armpuffarna är sällan på över huvud taget längre. Han tar sig fram ändå, oavsett djup.
Milo, våran femåring, tillbringar mer tid under ytan än över, och plockar upp så mycket saker han kan från djupet – alltifrån snäckor till leksaker och mammas gummisnoddar har slängts ner på botten de senaste veckorna, och allt levereras å det snaraste upp till poolkanten igen.

Minnena härifrån blir så oerhört ljusa, och även om det känns i hjärtat att behöva lämna vårt hem imorgon så ser vi förstås även fram emot fortsättningen.
Nu drar vi till en av Balis vulkaner och bor en natt i dess närhet, och därefter vidare till paradisön Gili Air utanför Balis kust. Där slår vi oss ner i en bungalow på stranden och fortsätter att ha det bara bra i några veckor.
Det blir nog alldeles underbart, det också.

Krönika – Karlskoga Tidning/Kuriren 4 oktober

No Comments

194 dagar. Så länge ska den resa pågå som vi just har påbörjat.
Vi landade i Hongkong, flyttade för några dagar in i en lägenhet som vi hyrde. Upptäckte stan från andra våningen på spårvagnarna – som för övrigt är ett fantastiskt och billigt sätt att ägna sig åt sightseeing i Hongkong. Vi åkte i världens längsta täckta rulltrappesystem, vi åkte färja och vi tittade på apor i den zoologiska trädgården.
Vi hann till och med uppleva en tyfon! Faktiskt den värsta som drabbat stan på många år. Så vi satt i vår lägenhet med utsikt över stans skyline, och över vattnet, och såg hur stormen tilltog en kväll. Regnet sköljde ner. Och när vi vaknade nästa morgon var allt lugnt igen. Tyfonen hade stormat vidare och vi kom iväg med vårt flyg till nästa anhalt: Bali.

Här är planen att bara vara, i 1,5 månad. Vi har flyttat in i ett hus på norra Bali som är alldeles otroligt fint, intill grönskande plantage med vattenmeloner, ris och vindruvor. Böljande berg i bakgrunden. En vacker tropisk trädgård med palmer och blommor i alla möjliga färger, gungor i trä, en liten bro över en damm.
Poolen som barnen, och vi, älskar.

Vi följer vår plan. Hittills har vi gjort i princip ingenting alls sen vi flyttade in. Vi sover tills vi vaknar. Äter frukost. Spelar Bamse-Memory under det halmtaksprydda öppna uterum som ligger intill poolen. Vi har simtävlingar.
Och igår testade Jack, 3,5 år, att kasta armpuffarna och ta sig fram utan dem i poolen, vilket fungerade alldeles utmärkt. Milo, 5, tillbringar helst all tid i vattnet. Lika mycket under som över ytan. Han kastar saker på botten som han dyker efter. Simmar som en mycket lycklig liten fisk i det klara, varma vattnet.

Vi njuter. Vi andas. Låter månader av mycket jobb, och en hel del planering och fix, bara rinna bort och förvandlas till en massa obruten tid med barnen och varandra.
Vi ser solen sjunka över allt det gröna omkring oss, vi tar ett kvällsdopp i poolen varje kväll när det kolsvarta mörkret har lagt sig och poolens kvällsbelysning är tänd.
Vi spelar ”Plump” på kvällarna, och biljard på vår häftiga takterass med utsikt ut över fälten och bergen. Pratar. Läser böcker. Tar en promenad till havet. Äter fantastisk indonesisk mat.

Det är en timeout från vardagen. Som en gåva till oss själva, till familjen. Vi skapar minnen och vi sparar dem på olika platser; i vår reseblogg, i barnens minnesböcker som vi började göra tillsammans redan i Hongkong, i alla bilder vi tar, och förstås inne i hjärtat.

Det är skönt, och en otroligt lyxig känsla att inte ha bråttom. Vi har tid att landa här i vår Bali-villa. Tid att göra ingenting. Vi hinner se saker. Vi hinner uppleva.

194 dagar av tid. Och än har resan bara börjat.

Krönika, Karlskoga Tidning/Karlskoga Kuriren 5 september

No Comments

Hej Linda, Maria och ni andra som tycker om att trycka ”gilla” och ”dela” på Facebook!

Eftersom jag är Facebook-vän med er så får jag upp vad ni gör i mitt nyhetsflöde. Häromdagen var det en av er som uppenbarligen tyckte att jag skulle ta del av ett långt inlägg som handlade om ”muslimska flyktingar” och hur oerhört mycket besvär de, enligt skribenten, ställer till med i vårt svenska samhälle. Inlägget var fullt av faktafel, stavfel och svärord. Men du, Linda (som heter något annat i verkligheten), tryckte på ”dela” och spred det hela vidare, bland annat till mig. ”Börjar dom servera halalslaktat kött i mina barns skola så kommer inte mina barn att sätta sin fot där. Punkt!”, står det bland annat i inlägget du delade vidare. Det var också extremt nedsättande mot muslimska kvinnor, moskéer och diverse annat.

Jag skrev en kommentar under din delning och frågade om detta är åsikter du delar, och vad i inlägget du tyckte var särskilt viktigt att sprida till mig och dina övriga vänner. Det som gör mig lite fundersam är att du inte har svarat mig än. Jag tog nämligen illa vid mig av att få den här felaktiga skiten (ursäkta uttrycket) på min Facebookvägg och därför ifrågasatte jag detta. Men svaren uteblir. Det är lätt att gilla, det är lätt att dela. Men svårare att förklara, kanske särskilt när man inte har kunskap i ämnet utan bara lite diffust ”har fått nog”.

Även du Maria, gjorde mig ledsen när du skrev om en ”buss full av somalier” som du hört talas om, där en svensk 70-årig man inte fått sitta på grund av alla dessa somalier. Nu tänkte den 70-åriga mannen rösta på Sverigedemokraterna på grund av ”all invandring och speciella religioner”, och du avslutade ditt inlägg med att skriva ”Jag argumenterade inte imot denne man”. Jag skrev ett svar nu också. Att det gör mig ledsen att se uppdateringar som den här i mitt flöde, och att en röst på SD är så mycket mer än att bara visa sitt missnöje med enskilda individer eller vissa delar av politiken. Och att världen är väldigt mycket större än Karlskoga och Degerfors.

Jag tänker dessutom att det nog har hänt någon gång att en 70-årig man inte fått sitta på bussen på grund av en massa tonåringar som stökigt nog tagit upp alla platser och inte haft vett att resa sig. Hur gör vi då? Ut med alla tonåringar?

Jag fick svar denna gång och det kändes bra, även om själva grundproblematiken kvarstår för mig.

När ni (kanske ett tjugotal av mina FB-vänner) gillar och delar allt möjligt, från att ni vill hävda rätten att få säga ”negerboll” till ren rasistisk dynga så känner jag att jag ibland blir mitt lägre jag. Ibland undrar jag rent ut sagt hur korkade ni är. Om det är så att det är just här och nu jag ser statistiken framför mig; den som visar att SD har starkast stöd bland lågutbildade och på mindre orter. (för negerbolls-gillandena kommer av någon anledning faktiskt aldrig från mina FB-vänner i storstäderna)

Jag vill skrika åt er att LÄS PÅ! Öppna tidningarna. Googla vad SD har för bakgrund. Och framför allt: tänk lite längre än utanför Karlskoga/Degerfors gränser.

Visa mig att jag har fel. Att ni är smarta, varma medmänniskor med en människosyn vi kan vara stolta över. Fixar ni det så lovar jag att trycka på ”gilla”!

Categories: Krönika

Krönika – Karlskoga Tidning/Kuriren 25/1

No Comments

Det börjar närma sig.
Ännu en gång packar vi våra ryggsäckar, tar våra barn i handen och drar till Thailand. Aldrig till charterhotell med Bamseklubbar, och rummen med air condition har vi valt bort eftersom fläkt är både billigare och funkar lika bra (dessutom slipper vi bli förkylda av kylan i rummet)
En del tycker att vi är galna. Hur kan vi sticka iväg sådär med våra små barn och vara borta i månader? Andra tycker det verkar otroligt obekvämt att resa på det sätt vi gör. Ytterligare några fattar inte hur vi har råd. Medan en del ser oss som inspiration för egna reseäventyr.
Jag förstår alla dessa olika reaktioner. Även om det blir allt mer vanligt att backpacka med barn – vi är förstås inte unika – så reagerar fortfarande folk när vi berättar om vår första tågluff genom Thailand när Milo var åtta månader, eller om när vi tältade några nätter på en enslig ö där vi också firade Jacks ettårsdag. Flodbåtsäventyren på floden Kwai, den enkla trähyddan på Koh Jum som vi bodde i en dryg vecka, alla dessa andra öar vi har besökt…
För mig är resandet en massa saker. Avkoppling. Värme. Sol. Slippa alla måsten hemma. Men också en investering i familjen. Tiden tillsammans.
Och jag vill ge barnen upplevelserna. Insikten om hur stort jordklotet är, att det finns andra kulturer, andra religioner, andra hudfärger, andra språk. Om jag har någon djupare förhoppning med resandet så är det här någonstans jag landar – jag vill ge barnen världen. Jag vill ge dem ett öppet sinne och förståelse. Och det är jag övertygad om att resandet hjälper till med.
För mig är det fantastiskt varje gång jag ser hur Milo och Jack får nya lekkompisar från olika länder under våra resor. Jag njuter av att höra dem tacka artigt på engelska när vi är på restaurang, och älskar när Milo kommer med sin jordglob och sin kartbok hemma efter en resa och vill “titta på jorden”.
Att kunna resa är förstås också ett privilegium. Hur har ni råd? undrar en del och vi svarar att vi prioriterar. Det är precis så det är. Kolla i min garderob och ni hittar varken märkeskläder eller väskor för tiotusentals kronor. Nya skåpluckor i köket hade väl förvisso varit trevligt, men nä, det får vänta. Vi har annat för oss just nu. Barnen klarar sig utmärkt i en stor del second hand-kläder, och ni skulle bara veta hur mycket pengar man kan få ihop om man sparar mynt i en burk i ett år! Att ha förmånen att ha två löner är vi också tacksamma för förstås. Det är inget man kan ta för givet.
Andra frågar: Men hur fixar ni det då, att resa som ni gör? Är det inte jobbigt med två så små barn?! Nej, Jag tror faktiskt att väldigt mycket handlar om inställning när det gäller att resa med barn. Vår erfarenhet är att Milo och Jack har hängt på oss. Någon gång då och då kanske det har blivit problem med mattider, eller sovtider, eller något annat. Men det blir det ju hemma också. Så länge vi varit lugna och trivts så har de gjort detsamma.
Sen är det ju fantastiskt att vi är olika! Att några föredrar Bamseklubbar, andra prioriterar skåpluckorna hemma i köket och några galningar trivs som bäst när dom får leva ett primitivt liv på nån udda thailändsk ö i några veckor…
Mot nya öar, nya äventyr och nya upplevelser. Älskade Thailand – vi kommer snart!
(Publicerad i Karlskoga Tidning/Karlskoga Kuriren 25/1)

Categories: Krönika Thailand