
Jag skulle vilja berätta om vårt möte med Ruth och Blaine i Marocko. Orsaken är att de betyder så mycket för oss, och att vår vänskap beskriver så mycket om hur vårt resande är, och vad vi vill att det ska vara.
**
Första gången vi träffades var på ett litet enkelt vandrarhem i en by vid en flod i Nicaragua.
Patrik pratade med dem en stund på terassen, jag satt upptagen med annat och nöjde mig till en början med att hälsa.
– De undrar om de kan åka gemensamt med oss, meddelade Patrik sen.
Orsaken att vi befann oss just i den här byn var nämligen att vi den här dagen skulle vidare för att uppleva naturen och enkelheten långt ute i regnskogen.

Ja, det gick väl bra att de gjorde oss sällskap. Vi delade båt och färdades ihop mot den avlägsna plats långt inne i djungeln där vi skulle tälta i tre nätter.

Ruth och Blaine kommer från Kanada, är i 60-årsåldern och backpackar sex månader om året.
Det är nu nästan exakt ett år sen som våra resvägar korsades för första gången, och nu har vi precis tillbringat fem dagar tillsammans i Marrakech i Marocko.

Yatzy tillsammans med Ruth och Blaine i Marrakech, Marocko!
För där, i Nicaraguas regnskog, föddes en vänskap som skulle visa sig vara större än ålders-, lands- och tidsgränser. Ruth och Blaine, vars egna barn är vuxna sen länge, tog sig an Milo och Jack på ett så naturligt sätt att de sen dess är viktiga och självklara personer i barnens liv. Och vi alla upptäckte hur enkelt allting var när vi var tillsammans, och hur mycket vi hade att prata om.
Förra våren slutade det med att vi reste i tre länder tillsammans; Nicaragua, Costa Rica och Panama. (läs gärna mer här!)

Där och då blev de nog som extra mor/far-föräldrar för barnen. De var så naturliga inslag i vår tillvaro. Vi gjorde alla de där vanliga sakerna tillsammans, gjorde utflykter, åt mat, var på stranden, spelade spel, planerade för nästa stopp på resan.
Avskedet vid en hamn på ön Bastimentos i Panama förra våren var hjärtskärande tufft. Vi visste ju inte om vi skulle träffas igen. Det är VÄLDIGT långt till Kanada, särskilt dit de bor.
Men vi har hållit kontakten, och så visade det sig att de skulle befinna sig i de trakter dit vi planerade en resa under påsklovet.
Så vi bestämde oss för att sammanstråla i Marrakech, och de bokade in sig på samma hotell som oss.
Och den här påskveckan har vi gått minst en mil om dagen bland myllret i soukerna i Marrakech, ätit lamm sittande på rangliga plaststolar i gränderna, spelat yatzy och pratat i timmar i den 28-gradiga värmen på vår takterass.
Att höra Milo och Jack med sin reseengelska igen har varit fantastiskt, som när Blaine lärde Milo Backgammon en eftermiddag, eller Jacks småprat med Ruth om vilka länder de har som favoriter och varför.
Jag måste lyfta fram hur fantastiska de är just med engelskan; de pratar precis som vanligt med barnen, gör sig inte till och pratar överdrivet långsamt eller enkelt utan pratar på. Och grejen är ju att barnen förstår, och lär sig! Och de ”rättar” dem på ett lika naturligt sätt, om de sagt ord fel så upprepar Ruth och Blaine ibland bara meningen med rätt ord i. Perfekt för att Milo och Jack då får höra det på rätt sätt, men det blir aldrig någon grej av det.

Middag tillsammans i huset där vi bodde på karibiska kusten i Costa Rica i mars förra året
Som ni förstår har Ruth och Blaine betytt mycket för barnens engelska och för dem att våga prata! Det var så himla roligt att höra Milos berättelser om kompisar och skolan därhemma, och en kväll berättade han i säkert 20 minuter om sin simning, om olika regler för olika simsätt, hur hans träningar och tävlingar går till, osv osv.
Eller när Jack visade upp Samir & Viktors senaste Melodifestivalsuccé på YouTube och målande förklarade vad det innebär att ”shuffla”.

Häng i centrala Costa Rica förra året, i staden La Fortuna
Den här gången gick Ruth och Blaines långresa genom södra Europa, Mellanöstern och Nordafrika. Snart reser de hem för en sommar i sin lilla stuga någonstans i den kanadensiska glesbygden. Att vi innan dess lyckades hitta en så speciell plats för ännu ett möte känns fantastiskt.
Att dela samma känslor för resandet med andra är också fint, det spelar ingen roll vad modersmålen är för resespråket är detsamma.
Vi tycker om att uppleva på samma sätt, uppskattar det enkla och nära framför femstjärnigt och lyx. Vi vill lära oss nya saker, äta maten som lokalbefolkningen äter, se nytt men samtidigt ha tid för att bara vara.
Fyra länder har vi nu upplevt tillsammans. Vad nästa blir vet vi inte. Avståndet mellan oss är långt, men ändå nära.
Kommande resor och möten vet vi ännu ingenting om.
Men vänskapen finns där och den kommer att bestå, eftersom den är större än såväl avstånd som allt annat.

Jack och Blaine köpte färskt lamm och åt tillsammans med en blandning av kummin och salt. Lammet åts med händerna. Denna lunchprocedur upprepades tre gånger under våra dagar tillsammans i Marrakech.
