Tema Camping, rosa orkidéer – och ett stort TACK!

No Comments

Alltså. Det känns så rörande, och stort, och fint. Vi har fått så OTROLIGT mycket fin respons på vårt förra inlägg om att vi ska starta Come Closer Travel.
Jag blir väldigt glad, det är nåt väldigt fint i när människor gläds med och peppar någon annan, varav många inte ens känner oss personligen men ändå tar sig tiden att kommentera, gilla eller höra av sig på andra sätt.
TACK! Verkligen!
Detta gör det lite lättare att försöka dra ihop alla trådar som fortfarande hänger lite löst därute…

Idag var Jack med en stund och hjälpte till att packa upp varor! Fick en jätterolig leverans med tema Camping! Vi gillar ju nästan alla sorts resor, som ni vet 🙂 så självklart vill vi slå ett slag även för campinglivet. I detta fall i form av finfina grejer till alla husvagnsälskare.
Ja, det här med att packa upp varor!! Vilken grej! Ingen av oss har ju haft butik tidigare så vi har aldrig fått känna på detta, men det är ju lite som julafton hela tiden 🙂 Särskilt nu, när vi måste beställa allt på en gång eftersom vi börjar från noll!

Detta var också en STOR sak som hände idag! Installation av kassasystemet! En supportkille var här i flera timmar för att få allt i ordning. Ja hjälp, det för ju med sig en del, detta med att starta även butik och inte bara resebyrå (vilket väl kanske egentligen hade varit fullt upp, bara i sig självt…)
Men nu känns det ju alla tiders att ha ett fint kassasystem och en kortläsare, ja allt är installerat och klart!
Återstår bara att lägga till Swisch.

Man måste ju också tänka på detaljerna och se till att man kan göra fina paket och påsar! Idag anlände dessa på bilden ovan.

Det KAN vara så att det har snöats in “lite” på fina resväskor… Och det KAN vara så att “någon” har beställt lite väl många… Men ja, på något sätt kan jag ändå tycka att väskor med rosa orkidéer på förtjänar att spridas ut över världen, så man får ju försöka att dra sitt strå till stacken 🙂

Eftersom detta görs utöver våra vanliga jobb just nu så kan jag ju ärligt medge att det är en väldigt intensiv tid. Vi har ingen mall att gå efter, vi gör allting själva från grunden. Varenda liten del i bokningssystem, leverantörer av boenden, reseförsäkringar och allt annat, bygger vi upp själva. Detta ska inte bli en kopia av något annat utan vi ska kunna stå för varje millimeter av det vi erbjuder.
Och där ingår ju även att göra allt enligt de regelverk som finns, och att se till att göra allt professionellt.
Och ibland är det, ärligt talat, lite (väl) mycket att tänka på. Men all pepp, glada tillrop, människor som går förbi och vinkar eller säger något, och magkänslan om att det här kanske ändå kan bli något bra – allt det där lyfter och bär. Och jag kan faktiskt inte minnas när jag hade såhär mycket energi under en november på hemmaplan som jag har nu!
Här är FB-sidan och här är vår instagram ifall någon vill följa där.

Tog en snabb bild på fönstret ikväll när jag gick hem. Tycker om mitt nya kontor!


Vår resebutik växer fram

20 Comments

Nu ska jag berätta om vad vi håller på med! Vi ska öppna en resebyrå och butik med reserelaterade prylar, för både nytta och reseinspiration (tänk jordglobar, resväskor, passfodral, nackkuddar, snygga stödstrumpor…)
Tanken om att göra något mer av vår resepassion har funnits med ett tag, och jag har även gått utbildningen Travel Academy (TRAC) som är en erkänd branschutbildning. Jag började egentligen utbildningen på kul, för att jag ville vidareutveckla mig bara för min egen skull, och har kombinerat studierna med mitt vanliga jobb.
Men så, under resans gång, började vi inse att det kanske kunde vara möjligt att göra något av detta, hela familjen.

Och nu är det på gång! För två veckor sen fick vi nycklarna till vår lokal som ligger mitt i centrum i Degerfors. Då såg det ut såhär:

Sen har det jobbats. Patrik har målat om rubbet. Vi har skrapat klistermärken från fönstren. Städat, städat, städat.

Lokalen var inte i jättebra skick när vi tog över den, slitna väggar och inte så rent inuti. Men det har hänt massor under dessa veckor!

Och det är tusen och åter tusen saker att jobba med bakom kulisserna. Ordnat med resegarantin som man som paketresearrangör enligt lagen måste ha ställd hos Kammarkollegiet. Fixat med bokningssystem så att jag kan boka flyg, hotell och andra transporter på ett bra sätt. Skapat samarbeten med leverantörer vi vill jobba tillsammans med framöver för att kunna göra de skräddarsydda resor som vi vill göra.

Riktlinjen har varit att göra allt jobb ordentligt från grunden, så att det är hög kvalitet och korrekt enligt alla lagar och regler.

Ägnar oss också åt att tänka resekoncept, marknadsföring, ha koll på regelverk, skaffa kassasystem (vilket är en hel vetenskap..), välja ut varor vi vill sälja i butiken, ansöka om att få bli återförsäljare för just dessa varor, beställa hem, packa upp, göra ett lagersystem, inreda butiken….

Jag berättar förstås mer framöver, och kan också berätta att Att resa med barn kommer att finnas kvar på Facebook och den kommer inte bli en reklamkanal för den här verksamheten. Jag vill behålla den personlig och med fokus på de resor vi kommer fortsätta att göra. (nästa resa för familjen blir London över nyår!)

Så Come Closer Travel, som vår nya verksamhet heter, får en egen FB-sida där vi framöver kommer berätta mer ingående om vilka resor vi kan erbjuda, tävlingar, erbjudanden och mycket mer varvat med reseinspiration. Den sidan får ni såklart gärna gilla om ni vill, länk finns här.

Instagram har vi också, och en hemsida är under produktion.

Här i bloggen berättar vi vidare, precis som vanligt, om vad vi som familj har för oss och där ingår alltså numera en butik. Vi öppnar den 23 november.

Här lite mer bilder från processen där Come Closer Travel växer fram:

Milo och Jack målar mitt skrivbord.

Mamma har gjort en jätteinsats med mycket städning och fix.

Och pappa har också hjälpt oss massor, bland annat med ett jättejobb med att göra fönstren rena och fina.

Bästa Martin och Robin som skruvade ihop våra butikshyllor på en kväll.

Och Pär var också med!

Patrik och Jack bygger kassadisk.

Även Milo och hans kompis William hjälpte till med kassadisken

Ny affisch som sattes upp i fönstret häromdagen.

 

Dömle Herrgård – vår perfekta flykt från kaoset

No Comments

dömle herrgård

Det kunde nog inte ha kommit mer lägligt med en paus. Är SÅ glad att vi bokade in ett dygn på Dömle herrgård i helgen.
Det blev ganska mycket som en flykt, om jag ska vara helt ärlig. Vi håller på att göra om lite hemma, vi har ett annat stort projekt igång som kräver massa tid, det har varit grejer, ouppackade väskor, påsar, saker typ överallt… Men i lördags struntade vi i det, packade slapparkläder, finkläder och badkläder och åkte till Dömle som ligger några mil utanför Karlstad. Anrik plats vilket känns i hela miljön, gamla kvarnhjul, bevarad tidstypisk inredning och många små detaljer som gör att det känns väldigt mycket gammal tjusig herrgårdsmiljö.

dömle

dömle weekend

Vi fick ett rum med två dubbelsängar i ena flygeln. Nu hade vi ju enorm tur med vädret och det försämrade ju inte precis upplevelsen. Höstpromenader i VÄRME och solsken, barnen till och med badade i sjön!!!

domle

Och så jacuzzi och bastu nere vid sjön.
Det var en grej jag gillade här, att det fanns tillgängligt hela tiden. Ibland när jag varit på såna här ställen så ska det extrabokas och extrabetalas men här ingick jacuzzi + bastu för alla. Plus att barnen ju får vara med, vilket de sällan får om man åker på spa.

dömle jacuzzi

För första gången på länge kände jag mig verkligen avslappnad, och det var otroligt skönt med en helg med bara vi fyra (utan röran hemma…)

dömle herrgard

Och det kanske bästa av allt blev middagen! Så alldeles fantastiskt gott! Jag vet inte vad jag hade förväntat mig men inte att det skulle vara SÅ bra som det var.
Vi var helt tagna, alla fyra, av maten. TACK Dömle Herrgård för den matupplevelsen!

dömle middag

dömle restaurang
Milo har pratat om förrätten flera gånger sen dess och han ser helt lyrisk ut varje gång.
Och vi alla var fullständigt överens om att hjorten till varmrätt var i världsklass.

dömle maten

Det var ganska få gäster just denna helg (på somrarna har de mycket bröllop på Dömle och snart drar julborden igång, så detta är kanske lite mitt emellan-tid) och därför blev det lite tid att småprata med personalen. Den här tjejen var så himla go med barnen, såna människor gillar man ju!

domle herrgård mat

Just det, köpte oss en värmländsk öl före middagen också:

dömle beer

Sen blev det rummet och gruppbild:

dömle herrgård värmland

Nästa dag bra frukost och sen tog vi ännu mer jacuzzibad i solen innan vi återvände hem till röran. Men det var lite lättare efter den energiuppladdningen.
Grymt bra grej också att inte alltid åka så långt, särskilt inte för bara ett dygn eller helg. Känns som att vi istället maxade tiden på plats.

I vinter öppnar de ett spa på Dömle herrgård som höll på att byggas nu. Tittade runt och det såg förstås finfint ut. Är ju lite (mycket) svag för spa:n med mycket varma badmöjligheter och det verkade det bli här. Så känns inte omöjligt att det blir ett återbesök när det är klart.

Och som alltid fantastiskt att få kvalitetshänga med våra små. Älskar det över allt annat!

Jack tog en mamma-Jack-selfie 🙂

Framsteg på riktigt, eller Alla pizzor vi aldrig köpte

1 Comment

Ikväll har jag varit på en föreläsning. Rubriken var “Framsteg på riktigt” och jag tyckte om den kanske mest för att den tog ett steg vidare från “tänk-positivt-så-löser-sig-allt-grejen”.
Föreläsaren heter Jesper Caron och jag tycker att jag fick med mig en del tänkvärda saker hem.

framsteg på riktigt

En sak som han pratade om var hur viktiga de små stegen är för att göra framsteg, att det är så lätt att vi människor ser ett mål framför oss och så kräver vi av oss själva att vi ska vara där direkt. Annars är det ett misslyckande.
Typ “Nu ska jag börja träna varje dag” (istället för att kanske börja med två dagar i veckan, och i lugnt tempo), eller “Nu ska jag starta igång min affärsidé!” och så känns det som en stor FAIL om allt inte händer på en gång. Istället för att låta resan ha sin gång, och se även de små stegen som steg framåt.
OCH att det krävs både tillit och kapacitet för att kunna förvänta sig resultat. Inte bara tro (a la “positiva tankar så ordnar sig allt”) men inte heller bara kunskap/erfarenhet. För om inte tilliten/tron också finns där så blir det omöjligt att nå ända fram.

framsteg sverige
Milo och jag för något år sen, gillar bilden särskilt för att jag minns lugnet i stunden. Härligt.

För mig var det tankeväckande, för jag är rätt mycket en allt-eller-inget-person. Skolad i att ständigt leva mot korta deadlines (de första tio åren av mitt yrkesliv spenderades ju trots allt på en kvällstidning), och med ett dokumenterat dåligt tålamod för det som tar längre tid än väntat.
Samtidigt känns jag lite motsägelsefull med tanke på att jag har sån väldig koll på vikten av “många bäckar små” när det gäller till exempel resor. Hur alla våra resor är ett resultat av just det tålmodiga. Någon eller några hundralappar som ständigt har förts över på resekontot, månad efter månad.
Där alla pizzor vi aldrig köpte, alla handväskor jag aldrig ägnade en tanke, alla märkeskläder vi aldrig har ägt, tillslut blev till en jorden runt-resa som varade i drygt nio månader.

Där fick det ju ta sin tid. Där fick ju processen leva och växa och tillslut bli en förverkligad dröm.
framsteg bali
Lembongan, Bali, Indonesien

Men i typ alla andra situationer är mitt tålamod, inte minst med mig själv, mycket sämre.

Jag tänker att jag kanske borde anamma “många bäckar små” – eller snarare att-låta-processen-ha-sin-gång – lite mer även i hemmalivet. Jag håller till exempel just nu på att kämpa med ett jobbprojekt som inte riktigt rullar på så snabbt som jag hade sett framför mig från början.
Och en rätt stor del av mig vill då helst bara skita i allting och göra nåt helt annat. Eftersom det inte går sådär snabbt som jag vill. Känslan blir hela tiden att det inte går bra, för att det inte går så fort framåt.
Istället för att jag känner mig stolt och glad över det jag faktiskt gör.

Här finns ett inlägg jag skrev för ganska längesen om detta med att våga, då med ursprungspunkt i hur Milo vågade ställa upp i en simtävling på öppet vatten trots att han var barn och alla andra vuxna. Det handlar också om att ta det där första steget, även när vi vet att vi inte kommer att hamna överst på prispallen vid första försöket.

Ett steg i taget.

Det är nog viktigare än vi många gånger tror.

framsteg simning

Categories: Okategoriserade

Tags:

I det enkla bor det vackra

2 Comments

Natt i ett vindskydd nånstans vid en sjö i en skog. Det var precis så att alla fyra liggunderlag fick plats härinne. De andra tre omkring mig sover men himlen är fortfarande inte mörk. Vattnets ljud framför oss. Det var 28 (!) grader varmt förut när vi mätte när vi badade.

Jag kunde ha önskat mig ett något mjukare liggunderlag (det jag ligger på är förmodligen från typ -92) men upplevelsen är ändå så mycket mer än vilket femstjärnigt resort som helst.

Vi gjorde som vi så ofta gör, bestämde oss snabbt. Drog fram pärmen där vi en gång – för oss ovanligt duktigt gjort – satte in broschyrblad om Bergslagsleden. Scannade snabbt igenom pappren, ville hitta ett vindskydd på max några mils avstånd invid en badsjö.

Vi hittade ett där vi aldrig varit tidigare, åkte 25 minuter i bilen och gick en bit längs en stig genom skogen.

Och sen detta.

Vi hade med oss pastasallad och kassler, åt på plasttallrikar, badade flera gånger i sjön. Milo fiskade.

Solen sjönk och jag kände det där lugnet, den där totala harmonin som skogens tystnad, enkelheten och vi fyra tillsammans skapade den här kvällen.

Ibland betalar vi tusentals kronor för upplevelser, ibland noll. Tänk att det här finns, alldeles nära. Och vilken lycka det enklaste kan ge.

Andetagen från de tre som står mig närmast, min familj, och utanför bara ljudet från sjön som rullar lätt i den ljumma lätta vinden.

Här och nu.

Lycka.

Categories: Okategoriserade

Det har varit en lång, lång vinter i år…

3 Comments

…men nu så ÄNTLIGEN, börjar jag vakna upp ur min dvala. Ja, nu har vi ju haft flera fantastiska veckor med ett underbart väder.
Men ja, det tog tid i år, att komma ifatt. Och jag är nog inte där riktigt än men sommaren hjälper till.
Det har varit lite tyst här och det beror framför allt på att jag har varit sjuk, inte hela tiden på det sängliggande (och inte heller jätteallvarliga) viset. Men på det där sättet att jag inte riktigt varit mig själv, inte kunnat jobba som vanligt och inte haft min vanliga energi.
Det beror också lite på att jag har lagt den extratid jag har känt att jag mäktat med på något nytt som förhoppningsvis ligger framför. Och jag VET hur tråkigt det är med människor som säger A men inte B – URTRIIIIIST!!
Men detta är något som på sätt och vis har levt med mig och oss i flera år, något vi känner att vi kan och vill göra.
Jag hoppas kunna bli lite mer tydlig snart.

gryten
Denna bild tog Milo ikväll vid sjön Gryten, några kilometer från vårt hus. Vi tog med oss kvällsmaten hit och fick en fin stund tillsammans alla fyra. FOTO: MILO

Hur har ni det där ute i värmen?
Här är vi fortfarande lite uppfyllda av ett vackert bröllop som vi fick uppleva i helgen, när min lillebror Erik gifte sig med sin Sara. Så väldigt väldigt fint.

IMG_7142

Och så gläds vi åt vårt hus! Tänk att vi för snart ett år sen kom hem från jorden runt-resan utan någonstans att bo. Och nu är vårt lilla gula hus i utkanten av tätorten ett så självklart hem för vår lilla familj.

IMG_7034

Jag är glad över vårt uterum, det älskar jag verkligen. Och jag älskar kvällssolen, och att vi har åkermark på ena sidan av huset som gör att det känns som landet fast ändå med fördelarna av att bo i ett villakvarter.
Milo och Jack hänger runt med kompisar och jag tycker mycket om när det kommer barn förbi och hänger här.

IMG_7023
Dom har varsitt rum, men ibland hittar man dem ändå såhär 🙂

Sen har vi, kanske lite överilat.., börjat odla en massa grejer också. Vet inte riktigt hur det här gick till. Vi kan nämligen ingenting om odling. Men det började med att jag fick en pallkrage + lite andra trädgårdsattribut av en av våra bästisfamiljer i 40-årspresent. Jo, de är VÄL medvetna om att jag inte alls har gröna fingrar…
Men det hela hade ändå effekt, eftersom vi nu har fått för oss att trycka ner allt möjligt i jorden, i pallkragar, trädgårdsland och krukor, och vi har fortfarande fröer kvar. Puh!

IMG_6980

Sommaren har vi planerat litegrann men inte så mycket i detalj. Men tältet ska få vädras, kanske rentav rejält.
Och Patrik och jag ska äta lyxmat, bo på finhotell och gå på konsert minsann.
Plus lite, eller faktiskt, en hel del annat.

Och så har jag ju inte ens berättat om Rom än. Det var ju grymt ju.
Och Milo och Jack vill dela med sig av sina bästa Marrakechbilder i ett eget blogginlägg. Och det får dom ju såklart.
Och Jack måste ju berätta mer om London!!

IMG_6604

Ja men hörrni, visst har det vänt nu?! Nu hoppas jag på det lite friskare, lite gladare och lite mer energifyllda spåret.
Dags för nystart. På flera olika plan.

Fint att ni finns därute, och jag önskar att ni har tid att njuta av solen då och då. Maj är ju fantastiskt men ibland så hektiskt också.
Vi hörs. Snart!

IMG_7249
Mamma och pappa på besök i trädgården häromdagen

Grattis Jack! Fotbollskalas i dagarna två

No Comments

Detta blev den andra födelsedagen i livet som Jack firade i Sverige. När han fyllde 1, 2 och 3 var vi i Thailand, 4-årsdagen firades i Vietnam, 5-årsdagen i Goa, Indien, 6-årsdagen hemma och 7-årsdagen i Las Vegas.
Så det kändes ändå rätt så fint att få fira vår 8-åring på hemmaplan denna gång, nära övriga familjen och förstås Jacks kompisar.

Lite extra bonus att han fyllde på en fredag så vi inte hade någon läggningstid att passa. Jack bjöd – förutom oss – in mormor, morfar, farmor, gudmor Sofia och hennes mamma och pappa. Han ville gärna att vi skulle bjuda på mat och han fick välja menyn.
Det blev: Anka och struts, serverat tillsammans med rotselleri- och potatispuré, och till det två olika såser – pepparsås och ädelostsås.
IMG_4636

Vi ville ge Jack ett fotbollskalas och hade dukat upp med fotbollsduk och fotbollsservetter och oj vad vi åt! Jack tog tre ordentliga portioner, han tycker verkligen om mat och inte minst just denna mat.
Vi skålade också, såklart, men istället för SKÅL sa vi naturligtvis MÅÅÅÅÅÅL!

IMG_4642

Det blev en mysig middag här hemma. Och en del presenter förstås, både fysiska och upplevelser. Från oss blev det bland annat ett djungeläventyr när vi är i Indien om några veckor!

fotbollskalas jack

Så var det dags för tårta, och nu kommer jag stolt visa upp några bilder på denna… med tanke på att jag är den mest o-bakande person jag känner, och dessutom väldigt opysslig. Men JAG har pysslat ihop denna fotbollstårta! Ok, det var färdiga tårtbottnar… men jag har i alla fall fyllt den med nutella, hackad vit choklad, vaniljkräm och grädde, och beställt hem en oblat i form av en fotbollsplan och fixat fotbollsspelare till.
Den var faktiskt både god och fin!! (jag är själv lite i chock över detta fortfarande)
fotbollskalas tårtan

Efter fikat tittade alla tillsammans på Talang, som Jack och Milo verkligen gillar. Så det hade varit ett önskemål från Jack att vi skulle se det.

När gästerna hade gått hem kom Jack fram till mig, slog armarna om mig och sa med tårar i ögonen “Tack mamma för allt ni har gjort för mig idag med fotbollstårtan och allting annat”.
Han är så tacksam och glad över allt som händer, och det är så roligt att vara med honom såna här dagar (ja, alla dagar förstås men det är roligt att se att han kan glädjas åt allt han får, även det som inte är fysiska presenter)

I lördags var det dags för fotbollskalas för några skolkompisar, vi hade hyrt en gympahall och så var det fullt drag med fotbollsgrejer i två timmar. Hinderbana som avslutades med skott på mål, straffsparkar, match och discostraffar, och ännu en fotbollstårta (!)

fotbollskalas

fotbollskalas boll

Efter kalaset fortsatte firandet med ett besök på O´Learys för Jack, Milo och Patrik. Bord bokat till Premier League-matchen kl 16.

fotbollskalas olearys

fotbollskalas olearys

Mamman då? Jo, hon gick istället på ett eget kalas 🙂 Det finns mycket gott att säga om dom här tjejerna, och det har runnit lite vatten under broarna sedan vår första tjejfest ihop för 12 år sen… Men en grymt bra grej är att jag skrattar så tårarna sprutar när vi hänger, igår faktiskt så mycket en gång att jag inte fick luft på en lång stund 🙂

fotbollskalas mamma

(ligan nästan komplett, saknade dock tyvärr våran Ann-Louise denna gång)

Upp igen imorse, och så bröt vi av allt fotbollande med lite annan sport. Poolspel i innebandy för Jack (nummer 5) på hemmaplan.

IMG_4708

Och därmed satte vi punkt för helgen, med en riktigt nöjd och glad åttaåring.

Categories: Okategoriserade

Tags:

Idag firar vi dig – och livet

4 Comments

Du fyller åtta år idag.
Jag tänker att det nästan inte kan stämma. Inte på grund av det där som jag hör många föräldrar säga; ”att tiden går så fort”. Utan på grund av att det konstiga är att jag är 40. Att det skiljer 32 år på oss.
Det betyder alltså att jag levde i 32 år utan att du fanns, och det är det som jag inte kan få ihop.
Att jag faktiskt fanns utan dig.
IMG_0212 2

Jack, min Jack.
Över frukosten berättar du att du har hört att Pierre-Emerick Aubameyang i Borussia Dortmund snart är klar för Arsenal. Jag skivar bananer i havregrynsgröten och värmer nytt vatten till snabbkaffet och lyssnar väl med ett halvt öra.
Fyra timmar senare kommer den officiella bekräftelsen. Aubameyang gick till Arsenal.
Du är nöjd. En bra förstärkning till ditt lag.
Jag lyssnar inte alltid så fokuserat, jag måste bekänna det. Det är så många spelare, så många matcher, så många mål, så många fakta om alla dessa spelare och lag över hela världen. Så många ord om fotboll som forsar ur dig.
Men som du älskar detta. Som du älskar din fotboll, din koll på alla dessa spelare, lyckan i dina ögon alla de stunder när du har en boll intill dina fötter.

IMG_2278

Du blir åtta år idag. Älskade älskade unge, som det känns som att jag har haft i en evighet. Så många sånger, så många resor, så många danser, så många kramar, så många upplevelser.
Och som vi har pratat, om så många många saker.
Du är så intresserad, vill veta och lära dig. Diskutera och fundera.
Ibland vill du att jag berättar om hur det var veckorna kring när du föddes, hur kallt det var den vintern 2010, och hur mycket snö det var. Hur du skulle ha fötts redan den 16 januari men hur du höll dig kvar inne i värmen så länge du bara kunde.
Vi brukar skratta åt det, att du är likadan idag. Att du och jag är likadana. Älskar värmen, mindre förtjusta i snö och kyla. Du längtar till gröna gräsmattor med ett fotbollsmål på, och efter stränder och varma äventyr.
Just precis då, natten den 2 februari när du behagade komma ut efter flera veckors övertid i magen, så var det som om du gav mig ett lugnt direkt.
Det var mitt i natten och jag var så trött. Jag borde kanske ha varit adrenalinstinn och ätit av smörgåsarna som barnmorskorna serverade på bricka tillsammans med svenska flaggan.
Men jag kände på dig, jag kramade dig, jag höll dig nära. Och jag somnade, utmattad men lugn.
Nu fanns du. Nu var du här.

Du har så många stora planer och drömmar, du ska bli proffs och se ännu mycket mer av världen. Och om dig tror jag allt, inga drömmar är för stora. Ditt liv kommer att fortsätta vara fantastiskt, eftersom du är i det.
För mig är du och din bror min början och mitt slut. Jag älskar att vara med er. Det är det roligaste jag vet.
Idag firar vi dig med stor glädje, och vi firar livet. Det liv som blev så komplett när du kom.
Grattis våran Jack på din åttaårsdag.
IMG_7612

Text publicerad i Karlskoga tidning/Karlskoga Kuriren 2 februari 2018

Categories: Okategoriserade

En text om mammorna som går sönder

2 Comments

Krönika i Karlskoga tidning/Kuriren 10 november

Jag kan inte minnas när jag senast var lite uttråkad för att jag inte hade något att göra.
För jag har alltid något att göra. Det har vi allihop. Vi pratar med varandra i farten mellan brödhyllorna och köttdisken på Kronhallen. En har stuckit in för att handla lite snabbt på väg hem från jobbet, den andra har just skjutsat ett barn till fotbollsträningen och är nu här för en tiominutershandling innan det är dags att hämta barn 2 vid en annan aktivitet och sen tillbaka till fotbollsträningen och sen hem.

Vi är en tokstressad generation, det visar den dystra statistiken som berättar om utmattningssyndrom och alla möjliga andra stressrelaterade diagnoser som ökar. Mammor som till slut inte ens längre orkar gå in bland hyllorna på Kronhallen utan bara blir sittande, stirrande, i bilen på parkeringen.
När den som alltid haft koll på allt plötsligt inte längre minns vad som borde ha handlats hem till middagen.

Det är lätt att gå sönder när det aldrig finns tid att bli hel.

Ibland tänker jag på det som ett systemfel. Något blev fel när vi började plussa på nya aktiviteter utan att ta bort några andra.
Det är förstås jättebra att hemmafru-samhället är borta och att kvinnor jobbar lika självklart som att männen gör det, men vi missade att samtidigt minska på kraven därhemma. För tydligen känner så många fortfarande att det måste vara lika fint och rent som på den tiden när en i familjen alltid var hemma och gjorde allt det där.
Men vem kan både putsa fönster och vara på jobbet samtidigt? Hur ska det gå till?
Sen la vi till ännu mer i våra kalendrar. Egen träning, till exempel. Jättebra, såklart. Men återigen glömde vi att ta bort något annat.

Barnen börjar numera på aktiviteter innan de har fyllt tre. Och sen bara fortsätter det. Vi föräldrar engagerar oss, såklart, och säljer NewBody-kläder, Idrottsrabatten och står i kiosker.
Vi gör det för att vi vill. Också för att vi är tacksamma, mot de som tar ett ännu större ideellt ansvar som ledare. Hur hinner folk det? Tog de bort något annat ur tillvaron, eller plussade de bara på?

För det känns som att nånting blev fel på vägen. Även om mycket av allt vi omger oss med är fantastiskt, roligt och meningsfullt så tänker jag ibland att vi tappade bort oss själva litegrann bland alla vita väggar, träningstights och polerade kök.
Jag vet inte om vi bara kan säga längre att det är upp till oss själva, att vi måste bli bättre på att fatta att vi inte kan vara perfekta. Att vi får ha skit i hörnen. Att köpebröd är okej. Att vi är Good Enough.
Jag vet inte om vi klarar det, för det känns som att alla hjul redan snurrar så fort. Men vem ska ta ansvaret för alla mammorna i bilarna utanför mataffärerna och idrottshallarna som inte orkar mer?
Vem drar i handbromsen för allt, för alla, samtidigt? Så att vi får mer tid att prata, mer tid att andas, mer tid att orka.
Vem skapar tid för att laga, innan alldeles för mycket trasats sönder och inte längre går att göra helt?

IMG_7863
Ibland tänker jag mig tillbaka hit. En av de mest avkopplande platser jag har varit på, hängmattan utanför vårt lilla hus på ön Ometepe, Nicaragua.

#metoo – Och det sjukaste är nog just detta; att “det var bara såhär det var”

1 Comment

Jag älskar män.
Jag har haft och har turen att ha många väldigt bra sådana omkring mig genom mitt liv.
En ständigt stöttande pappa. En klok och generös bror. Flera riktigt nära vänner, från gymnasiet och uppåt.
På journalistlinjen fick jag en vapendragare vid namn Fredrik. Vi är vänner än idag, 20 år senare. Och bland mina nära vänner inom mediebranschen finns också Lars, Andreas och Tomas.
Jag gifte mig så småningom med Patrik. Vi har två söner. Jag har även en extrafamilj bestående av min bästa vän och hennes make Magnus och deras barn.
Och även i det Degerfors-sociala-livet har jag ett gäng finfina män omkring mig.

Så det jag kommer skriva om nu handlar naturligtvis inte om alla män. Men det handlar om en del män.
#metoo har inte gått någon förbi.
Och det är märkligt nog så att det är först nu jag själv, på riktigt, har reflekterat över hur mycket konstigt jag har upplevt genom åren bara för att jag är kvinna.
Händer som tafsat i diverse barer, såväl i Stockholms som Karlskogas nattliv. Nedsättande och sexistiska ord riktade mot mig, i mejl, ropandes på stan, i telefon, på Messenger, gång på gång på gång genom alla år.
En numera ökänd medieprofil som tryckte sig envist emot mig på efterfesten i samband med en delfinal i Melodifestivalen och som enträget sms:ade sitt rumsnummer, gång på gång, och uppmanade mig att komma dit när festen var slut.
När man säger det nu kan det ju låta rätt konstigt, men då upplevde jag det inte som något särskilt uppseendeväckande.

Det var bara såhär det var.

Men nu, i samband med #metoo, kommer tankarna.
Jag vet att jag oftast har varit ganska hårdhudad och orädd inför alla de kommentarer och oönskade inviter jag har fått under åren. Men det kunde lika gärna ha varit annorlunda.
Tänk om jag hade stått i beroendeställning till medieprofilen när han drog igång sina övertalningsförsök på Melodifestivalens efterfest. Om han varit min chef, och jag lite mer osäker på hur jag skulle hantera det som hände. Om jag inte hade klarat av att säga ifrån. Om jag också hade blivit drogad.
Jag tänker på alla tjejer och fall jag känner till där det inte slutade med tafsande händer i barer och slemmiga sms och jobbiga närmanden.
Det är så många, och på sätt och vis är #metoo en så otroligt sorglig exposé av hur extremt vanligt detta är. Men ännu mer så är #metoo en kraftfull yttring, en samlad kraft som säger att nu får det vara nog. Att det räcker nu.
Nu börjar jobbet. Och det måste göras från grunden. I skolor. Hemma vid köksborden. Vi måste lära barnen att det är schyssthet och respekt som gäller. Alltid.
De schyssta männen måste också säga ifrån. Ta diskussioner. Ta ställning mot de nedsättande orden och handlingarna och stå upp för det enda rätta.

Till alla ni ovan nämnda män i mitt liv: Tack för att ni är där. Och tack för att ni gör det så oerhört lätt att veta att #metoo inte handlar om alla män.
Den delen av debatten blir bara konstig, de som ilsket undrar om man inte ens kan ge en tjej en komplimang längre utan att det ska misstolkas.
Jodå, det går jättebra. Det går jättebra att vara vänlig och respektfull och säga något fint till mig. Inga problem alls.
För jag älskar män, så är det verkligen.
Men inte alla män.

***
Text publicerad i Karlskoga Tidning/Karlskoga Kuriren 27 oktober -17

Att försöka ta med Jorden runt in i vardagen

6 Comments

Okej. För att vara helt ärlig så kämpar jag lite just nu.
Jag saknar våran resa så oerhört mycket.
Jag saknar den vissa dagar sådär mycket så att det känns som att hjärtat ska gå sönder litegrann.
Det jag saknar är nästan aldrig solen och värmen. (Det är en lite oväntad “effekt” av vår resa, att jag tänker mycket mindre på stränder och paradis och mer på andra sorters upplevelser.)
Utan framför allt så saknar jag OSS.
Jag saknar vår obrutna tid.
Jag saknar oss tillsammans när vi lever vårt reseliv.

Så ikväll försökte jag litegrann. Och det blev himla fint med en vanlig tisdagsmiddag som blev en tvårätters, där förrätten var ett tunnbröd i chilikryddad panna med egenplockade kantareller (av Patrik och Milo i söndags, de åkte ut några timmar för att fiska och kom hem utan fisk men med svamp), och till varmrätt torsk på vitlöksspäckad spenatbädd i ugn, och ris.

Skärmavbild 2017-09-19 kl. 23.41.09

Tända ljus, alla tillsammans. Tid för prat.
Och jag tror det är nånstans där som vi ändå kan hitta vår energi till att ta oss in i en ny höst. In i den mörka perioden.
Vi måste ta med oss en del av vårt jorden runt in i hemmalivet. Vi MÅSTE kunna säga nej till saker och ting och våga förstå hur viktigt det är för oss fyra att vara just bara vi ibland.

FullSizeRender 2

Vi gillar ju det där lilla extra. Mini-guldkanten, som visserligen i vårt fall är långt ifrån champagne och löjrom, men som kan vara tända ljus och servetter (låt så vara från Ikea, det spelar ingen roll), ett lite finare kött nån gång ibland på en fredagkväll. Ännu flera ljus.
Under tiden vi reste var vi jättebra på våra små guldkanter. Jag tänker på Patrik som skar isär plast-vattenflaskor och gjorde ljushållare av, och jag som såg till att vi nån gång då och då sprayade håret och Milo och Jack hade skjortor och så gick vi ut och åt och beställde läsk istället för vatten.

hawaiifalily
Honolulu, Hawaii, Januari 2017

Nu är det mycket lättare att glömma bort att prioritera guldkanterna i andra fall än när det är lite mer förväntat.

IMG_2732

Förrätten bliv chilikryddat tunnbröd i panna med färska, egenplockade kantareller

Jag är glad att jag och Patrik har en gemensam ambition att i alla fall göra vad vi kan.
Vissa perioder kommer det att gå SÅ lång tid emellan guldkanterna, så är det garanterat. Och varje dag kan inte vara en fest.

Men viljan är i alla fall att försöka. Att försöka att ha lite mer Jorden runt även här hemma. Och det behöver absolut inte bara vara i form av mat och servettdukat bord, det är ju mer som rekvisita som hjälper till litegrann att ge prat-tid.

Det kan vara att spela ett spel tillsammans, att titta på bilder från våra resor ihop. Att vandra i skogen, eller bara hänga i soffan.


Det är tiden tillsammans vi vill åt, snarare än aktiviteten.

Ofta snurrar den ju på väldigt snabbt, vardagen.

Men vi försöker. Så gott vi kan.
Jag ger den ambitionen, tills vidare, trots allt en Tumme upp.

Genom eld och vatten

No Comments

FullSizeRender kopia 2
Ur fotoalbumet, London 2004

***

Det har gått 20 år nu i augusti. Och sen dess har vårt samtal pågått, alldeles oavbrutet.
Den här veckan checkade hon och jag in ett dygn på Loka Brunn i Bergslagen, och vi bara fortsatte att prata.
Vi åkte dit för att fira, både våra respektive 40-årsdagar och just det faktum att vi även firar 20-årig vänskap just i år.

Hon fyller år idag, jag om knappt två månader. Så vi firade. Inte riktigt så galet som förr, utan med hembakat fikabröd, spa och trerätters middag. Och vi pratade. Vi pratade, pratade, pratade.
Det är så skönt att vara med henne för då behöver jag inte tänka alla tankarna själv, för hon tänker dem med mig.
Jag behöver inte förklara så mycket för hon förstår ändå.
Vi rör oss mellan det djupaste inuti och de kiknande skratten, ibland med blixtens hastighet, och sen tillbaka igen.

När vi började på journalistlinjen var vi 20 år gamla. Hon hade just fyllt, jag skulle snart fylla. Men framför allt flyttade hon och jag in i samma studentkorridor, med bara en dörr emellan oss.
Ibland kan jag tänka, lite förskräckt, på hur mitt liv egentligen hade blivit om jag inte hade kommit in på den där journalistutbildningen. Och då är det i första hand inte mitt yrkesliv jag tänker på, utan på henne. Om vi aldrig hade träffat varandra där, i Jönköping för 20 år sen.
Där vi började vandra tillsammans; genom studietid, första journalistjobben i Stockholm, festivalerna, alla utlandsresor, krossade hjärtan, de eviga utekvällarna, schlagernätterna, och alla de där dagarna och nätterna det bara var vi och allt det där pratet.

FullSizeRender
Dominikanska republiken 2001

Alla tårar vi delat, torkat, analyserat. Besvikelser, de största glädjeämnena, sjukdomar, totalt fyra alldeles underbara barn som tillkommit, och deras pappor förstås. Lägenhetsköp, bröllop, husköp, stugköp, stora livsval, ångestladdade beslut, känslor av misslyckande, framgångsjubel och alltid, alltid den där spontana impulsen att det är henne jag vill höra av mig till så fort något viktigt händer.
Det kan vara något bra eller något fruktansvärt, men jag behöver alltid dela det med henne.
För att hon är en så alldeles central del av mig.


2003 – mitt i de där åren då det verkligen var vi mot världen – så deltog bandet Sarek i Melodifestivalen med en låt som kom att bli våran under många, många stunder och fester. Det spelade aldrig någon roll hur många vi var på ett dansgolv, det här var alltid bara våran låt och har så förblivit.
Man kan tycka vad man vill om den kanske något klichéartade schlagertexten, men på något sätt förmedlar den ändå så mycket av vad jag känner för henne, än idag och alltid:

”Jag ska följa dig genom eld och vatten
Över land och hav
Jag ska älska dig tills hjärtat slutar slå
Från det högsta berg till den djupaste av dalar ska jag gå
Genom tid och rum, ja, alla mina dagar ska du få /…/

För om du tappar modet och faller ner på knä kan du vila här hos mig
Som en klippa i stormen att luta dig mot
Och jag sviker aldrig dig.”

***

Grattis min Fatima på din 40-årsdag, just idag. Och jag ser SÅ mycket fram emot våra 40 kommande år!

FullSizeRender
80-talsfest i Jönköping hösten 1997

FullSizeRender
Här har vi känt varandra i en vecka ungefär, och du skriver i min gästbok i mitt studentrum På Solgården i Jönköping. De raderna blev väldigt speciella för oss, eftersom du redan där och då uttryckte att du trodde vår vänskap skulle kunna bli något speciellt


Och naturligtvis lyckades just vi tre få till att specialarbetet för tidningsgruppen på Journalistlinjen blev temat “Finlandsfärja”. Och som av en händelse blev vi visst ansvariga för drinktestet ombord på Silja Line… 

FullSizeRender
Happy new year!

FullSizeRender kopia 2

Oh yes, elegance really was an attitude… 🙂

FullSizeRender

Med vår vapendragare Fredrik

FullSizeRender

Finns det nånting vi inte har gjort ihop…?!

Skärmavbild 2017-08-04 kl. 20.15.45

FullSizeRender


FullSizeRender
Thailand 2004

Skärmavbild 2017-08-04 kl. 20.20.16
Mitt bröllop, 2011.

307F3634-CA43-4923-B8DC-69F7BDE53213

Kärlek.


Loka Brunn augusti 2017

xxx

(Text publicerad i Karlskoga tidning/Kuriren 4 augusti)

Categories: Okategoriserade

I direktsändning x 2

No Comments

Den här veckan har blivit väldigt radio-intensiv. Igår var P4 Radio Örebro här och intervjuade oss om resan/hemkomsten och imorse kom Robban från P4 Värmland.

Milo och Jack har tyckt det är jätteroligt, även om Jack tycker att det är synd att man måste prata så kort stund i radio 🙂 

Här (klicka) går det att lyssna på inslaget som direktsändes från uterummet i mammas och pappas hus imorse! 

Inlagd på sjukhus i Rio de Janeiro

19 Comments

Jag vaknade upp en natt med fruktansvärda smärtor i magen. Tryckte i mig paracetamol och sen ipren, men det hjälpte ju inget alls. Det blev en lång natts färd mot dag, och sen en ännu längre färd till Rio de Janeiro – närmaste större stad.

Jag insåg att smärtorna var av ett slag som krävde läkarvård, jag kan nog utan att ljuga säga att bussresan till Rio (och natten strax före den) var bland de värsta fem timmarna jag har upplevt.

Känns som jag tillslut ramlade ut på sjukhusets parkering, jag minns knappt den delen men en man i svart kostym kom i alla fall med rullstol och körde in mig på sjukhuset.

Patrik hade fått hålla kontakten med vårt försäkringsbolag – If – och via dem SOS International. De sms:ade honom adressen till detta sjukhus som de samarbetar med.

Jag kom till akuten och jag tror att de tog mig på röntgen direkt. 

De konstaterade ganska snabbt att jag hade akut gallblåseinflammation, och det blev antibiotikadropp och smärtstillande.


Nu har jag varit på sjukhuset i fyra dagar och jag har opererats. Gallblåsan – som var “MYCKET mycket kraftigt inflammerad”, enligt kirurgen – är nu borttagen och i den satt även en gallsten modell större som också är borta nu.

Budskap: Res ALDRIG utan reseförsäkring! Man vet aldrig när det händer, det där man aldrig riktigt planerar för.

Tack: If Skadeförsäkring, SOS international & detta fina sjukhus – Samaritano – jag är på i Rio de Janeiro. Jag blir oerhört väl omhändertagen.

Och tack mina killar som kämpar på och kör på med sina upplevelser (är så roligt att höra dem berätta vad de varit med om!) och som också kommit och hälsat på mig flera gånger.




Här samlas alla våra inlägg från Brasilien

Tillbaka till startsidan

Patriks härliga födelsedag i Ollantaytambo

2 Comments


Det blev dags för ännu en födelsedag, den sista i ordningen på vår resa. Jag fyllde i Malaysia, Jack i Las Vegas, Milo på Galápagos, och så blev det Patriks tur i Peru.

Han väcktes på morgonen i vår lägenhet i Cusco. Av Milo fick han fina glasunderlägg från Galápagos, av mig en kartmålning och av Jack en upplevelsepresent med ett kort där det stod att han skulle vara finklädd och klar klockan 18:30.

Sen tog vi en buss till staden Ollantaytambo som ligger i Sacred Valley. Bara bussresan var grymt häftig, dessa miljöer med Andernas höga, böljande bergstoppar och gröna dalar överallt. Det är SÅ vackert!


Vi checkade in på vårt hostel på torget och satte oss på en pub-balkong med utsikt över torget och tog en födelsedags-öl/cola/resp glass.


Sen var det dags för huvudmålet denna dag som var Ollantaytambos ruiner.

IMG_7142

Ollantaytambo är den enda staden från inka-tiden som fortfarande är bebodd, och den lilla staden är verkligen speciell och charmig med sin gamla bebyggelse. Och så den gamla fästningen som ligger precis intill stadskärnan.


DSC04464
Foto: Milo


Foto: Milo

På kvällen inleddes Jacks upplevelsepresent med en öl på uteservering på torget, det ser kanske för kallt ut för att sitta ute men det funkade utmärkt.

DSC04552

Sen var det dags för restaurangen! Jack hade verkligen kämpat och lusläst recensionerna på alla restauranger i Ollantaytambo, och tillslut bestämt sig för en: Uchucuta. där han, med bara lite, lite hjälp, sen bokat bord.

(Jag kan säga att mitt förslag var ett annat men Jack stod på sig, det var denna vi skulle ha! Och det är jag mycket glad över!)

Det blev en succé! Topp fem av allt vi ätit under hela resan, superbra verkligen!!


Och – i överraskningen ingick även att en tårta var beställd och kom in efter maten!


Vi hade en så himla bra dag. Vilken lyx det är att vi det senaste året har kunnat fira alla våra födelsedagar tillsammans från det vi vaknat på morgonen till vi lagt oss. 

Tacksam!!!


Kolla så himla fint det är i ruinerna: (patrik tackade för hälsningar han fick på Facebook denna dag):

Categories: Okategoriserade Peru

Vandring i Sagan om ringen-land

7 Comments

Det här blev (också) en så himla bra dag, och jag tror faktiskt jag är lite endorfinstinn fortfarande för egentligen borde jag sova men ville så gärna titta igenom Patriks bilder från dagen först…

Så det fick bli ett blogginlägg också!


Vi åkte idag till Tongariro national park, en timmes bilresa från Taupo (där vi bor i tre nätter) Nationalparken är känd för mycket, och inte minst att detta i mångt och mycket är Mordor i Sagan om ringen-filmerna.


Första snön vi sett på ett tag!! Dock på, enligt mig, behagligt avstånd… 

Jag är ingen Lord of the rings-kännare, tvärtom, men Patrik har koll och blev vår sagoberättare under vår åtta kilometer långa vandring. Blev spännande berättelser om Frodo och Gollum och allt möjligt.

Dessa vulkaner på våra bilder spelar till exempel en viktig roll i filmerna


…och detta vattenfall – som Milo och Jack badade i, typ 10 grader – också:


Och även om man är helt ointresserad av Sagan om ringen så är detta en fantastisk plats för vandring ändå. Det finns leder i alla tänkbara längder och för alla nivåer.

En väldigt fin och speciell nationalpark.


Frukt- och vattenpaus.

Coola killar, som verkligen älskar att vandra


Mera fika! Lunchmackor efter vattenfallsbad.


Bara att åka bil genom detta landskap var häftigt. Här är förresten vår kära bil som nu har burit oss en månad över stora delar av Nordön.

Och sen åkte vi för andra kvällen i rad till ett jättehärligt ställe här i Taupo – Spa Thermal Park. Ett stort grönområde, och en plats där hett källvatten kommer rinnande ut i floden Waikato.

Så just där detta sker blandas det heta vattnet med flodens kallare, och det är en populär badplats för stans invånare. Unga, gamla, med picknick, musik och ofta i större sällskap som kom och gick medan timmarna gick. Både igår och idag på kvällarna har vi hängt & badat där i flera timmar.

Perfekt avslut på grym dag idag!

Men nu SKA jag sova… 🙂

Inför en annorlunda jul

3 Comments

Inför julafton 2016, som kommer att tillbringas i ett safaritält på Pagoda Lodge i Kerikeri, vid en liten flod i norra Nya Zeeland. Krönika publicerad 23/12 i Karlskoga tidning/Kuriren.

**

På andra sidan jorden är livet upp-o-ner.
Häromdagen firade vi sommarsolståndet och årets längsta och ljusaste dag – med att gå på julmarknad. Vi hälsade på tomten, som hade flipflops på fötterna istället för kängor.
Och i morgon, när vi vaknar och dukar upp julaftonsfrukost är det fortfarande uppesittarkväll hos er.

kerikeri

Nya Zeeland har varit en intensiv, ny bekantskap. En sån där som tar andan ur en då och då, nästan så att det blir jobbigt, men som man ändå fascineras så av för att hela hon är så speciell.

Man vill bara ha mer.

Under fyra veckor har vi roadtrippat oss fram på slingrande vägar genom ett slående vackert landskap.
Gröna kullar och betande får. Makalösa stränder. Vattenfall, vandringsleder och hisnande utsiktsplatser. Och i inlandet de mäktiga vulkanområdena som för tankarna till ett månlandskap. Sprutande gejsrar och varma källor.

Att vara bortrest över jul är inte bara härligt. Jag tycker om julen hemma och hade gärna traditionsenligt sjunkit ner hos mamma och pappa i soffan med varm glögg och hela familjen omkring mig ikväll.

Istället gör vi det bästa av allt, på vårt sätt.

Nu har vi flyttat in i ett safaritält där vi bor under hela julveckan. Ett stort tält med tre rum, stadigt monterat på ett trädäck. Inrett med riktiga sängar, en soffa, sköna mattor och kylskåp. En stor veranda med vilstolar med vy över en liten flod.

pagoda lodge

Vi har pyntat med en tre centimeter hög trätomte som Jack packade med i sin ryggsäck från Sverige i augusti, och en röd glittergirlang vi köpt här.
Vi har laddat ner jullåtar som vi lyssnar på i bilen, och några julklappar blir det till och med.
Men samtidigt gassar solen från en klarblå himmel. Och stället vi bor på har en helt fantastisk och blommande trädgård. Det doftar kaprifol överallt och hortensiabuskarna är högre än mig.
Vi badar i floden alldeles nedanför oss. Solar på klippor och har picknick.

På julmarknaden handlade vi lite till vårt eget lilla julbord. Det blev några lokalproducerade ostar, rökt king fish och en påse färska avocado som vi tänkte göra guacemole av.

Men vi har sett julskinka i matbutiken så vi köper nog några skivor senare idag. Och lite lamm, och någon mer fisk vi kan grilla.

Det blir bra som det blir. Annorlunda, men bra.

Vi har turen att ha vänner här från Sverige som vi också hänger med, och det känns lite extra bra just såhär i familjetider. Även nyårsmiddagen är under planering och då firar vi hela gänget tillsammans i ett hus nära stranden.

Men först: lugna juldagar här vid floden, nästan så långt norrut man kan komma i Nya Zeeland.

Jag sa till Patrik förut när vi låg i solen på klipporna att den största gåvan är att se och känna hur bra våra barn mår. Att riktigt känna att vi har gjorde rätt som följde drömmen om äventyret och tiden tillsammans.

Att uppleva deras harmoni, deras glädje och veta i hjärtat att de mår bra, eftersom vi känner dem så väl. Det är den enda julklapp jag behöver.

Julefrid är ett ord som jag tycker mycket om, så jag vill gärna önska er alla just det. Det blir inte alltid precis som man tänkt sig, och kanske inte rakt igenom perfekt, men det kan bli bra ändå.

På sitt sätt.

fullsizerender

Categories: Okategoriserade