De latinamerikanska rytmerna fyller det som plötsligt förvandlats till ett dansgolv. Det kombinerade köket/vardagsrummet en trappa upp hos familjen Gomez har inga fönster på tre av sidorna.
Det är öppet, ut mot den ljumma stjärnklara kvällen på vulkan-ön Ometepe.
Milo dansar med Monserrath. Hon är ett år äldre än honom och älskar musiken. Monserraths mamma, Sandulth, bjuder upp Jack som förtjust och stolt skiner upp när hon tar honom med ut bland reaggeton-tonerna.
Vi sjunger alla med i de spanska fraserna, trots att fyra av oss knappt förstår ett ord. Men hjärta förstår jag – corazon – och det finns med i de flesta av låtarna.

Det är lördagkväll i Nicaragua. En sån där oväntad kväll, på en plats som bara skulle bli ett stopp på två nätter i väntan på nästa flight från ön. Och huset vi hade hyrt fram till nu var uthyrt de två sista dagarna, så vi begav oss mot staden Moyagalpa och fick hyra ett rum hos familjen Gomez’ ett par kilometer utanför stadskärnan.
Det tog inte mer än några minuter så var leken i full gång. Milo, Jack, Monserrath och hennes storebror Roberto började spela fotboll på gräsmattan, och sen späckades de följande dagarna och kvällarna av skratt, yatzy, dans, hästridning och ännu mera fotboll.

Mamman, Sandulth, berättade för oss om livet på Ometepe, ön ute i Lake Nicaragua som vi tillbringat tio dagar på. Där de flesta vägarna är av grus, husen är små och livet enkelt. Många gånger har det känts som att vi förflyttat oss flera decennier bakåt i tiden.

Nicaragua är ett land som för många av oss är förknippat med svält och fattigdom. Jag minns många insamlingar hemma i Sverige genom åren där pengarna gått just hit.
Fortfarande är det många människor som lever på mycket små medel, och skillnaderna mellan olika delar av landet är stora.
Det som många hoppas ska hjälpa Nicaragua på fötter är turismen, som börjar växa i landet.
Sandulth och hennes man är två av dem som tagit tillfället i akt, och sen några månader tillbaka välkomnar de turister i sitt hem och man får hyra ett rum för en liten summa.

Vi sitter och pratar länge vid matbordet på övervåningen genom en blandning av Sandulths trevande engelska och min ytterst blygsamma gymnasiespanska. Det går oväntat lätt. Vi förstår varandra bra.
Sandulth berättar att hon bara har varit utanför ön Ometepe en gång. Det var när hon besökte staden San Jorges på fastlandet.
Vi passerade San Jorges på vägen hit, vi kom med taxi från en strandort på Stilla havs-kusten och blev avsläppta vid hamnen där vi tog båten över till Ometepe. För oss ett av tusentals stopp på vår jorden runt-resa. En plats som dessutom bara passerades i förbifarten.
För Sandulth är staden det enda hon har sett av världen utanför Ometepe.
Men hon älskar att höra om våra resor, och blir eld och lågor när vi visar henne vår Youtube-kanal med små filmer från platser som Sri Lanka, Indonesien, Nya Zeeland och Las Vegas.
Vi äter en fantastisk hemlagad middag – ris och bönor, marinerad kyckling och banan-pommes frites – och sen höjer Sandulth volymen på musiken och dansen tar vid.
Snart röjer vi loss på vardagsrumsgolvet allihop och sjunger med i alla låtarna. Barnens skratt är ljuvliga. Och det är en ljuvlig kväll.
En alldeles ljuvlig kväll.

Krönika, Karlskoga tidning/Karlskoga Kuriren mars 2017