Första dagen på resten av våra liv!

No Comments

Idag är jag så himla stolt över Patrik!
Han har nu jobbat sin sista arbetsdag på sitt jobb – han har sagt upp sig, och idag börjar det nya livet!

Det är en tankeprocess som har pågått länge på sätt och vis, men det här växte framför allt fram under vår långresa. Vi har pratat mycket om hur VI vill leva, vad som är viktigt för OSS. Börjat prata mycket mer om oss – familjen – än “mitt jobb” och “ditt jobb”.
Utan att låta alltför pretentiös så törs jag säga att resan förändrade oss på flera sätt, och inte minst så kände vi tydligt att vi trivs med att vara mycket tillsammans, vi vill ha frihet, och vi vill skapa ett liv som passar just oss och inte leva efter normer och ramar som någon annan har satt upp.
Bara en sån sak som att kunna vakna varje morgon tillsammans med barnen istället för att stämpla in på ett industrigolv klockan 07:00. Ja, det finns många vinster i detta, är jag övertygad om!

Patrik har redan varit anställd på 20 procent i mitt företag under ganska lång tid, och nu kommer vi att äga företaget tillsammans. En bifirma har startats som heter “Gräsholmen Design”, och där ska Patrik tillverka möbler/inredning i trä. Han kommer också fortsätta i någon form inom industrin och jobba för olika företag som behöver hjälp/inhopp. Plus fortsätta jobbet åt mediaföretaget; foto, administration mm.
Exakt hur det blir med allt får vi se.
Många planer och idéer finns. Det här är ett första, stort steg!

Idag firar vi med rosor, present och god middag med vår lilla familj.

HURRA!


En opysslig mammas bekännelser

No Comments

Det händer att jag tänker att vi kanske borde göra saker lite mer enligt “reglerna”. Typ storstäda på torsdagar. Storhandla med handlingslista inför helgen. Och ja, ha påskpyntat i huset på skärtorsdagen…
På vägen till dagis imorse la jag märke till hur i alla fall hälften av alla villaträdgårdarna hade buskarna klädda med fjädrar och alla fönster såg liksom sådär prydliga och fina ut.
Här är det inte alltid riktigt så.
Jag och Patrik glömmer så lätt bort en sådan detalj som påskris, och det är inte alltid det blir så att vi storstädar just inför helgen eller planerar för mat och storkok och tacos och pynt och rutiner.
Här blir det liksom lite hur som helst ibland, och ja, även i år har vi visst missat det där med påskris (och vart ÄR nu det där pyntet som jag vet att vi har någonstans??!)

Ibland tänker jag att som god mor och samhällsmedborgare så borde jag nog bli en bättre pyntare. Ja, varför inte en bättre inredare, återbrukare, storhandlare, storstädare och pysselfixare när jag ändå är igång?
Jag borde nog ha pallkragar (vad det nu är) och jag borde definitivt baka egna kakor till mina söners kalas.

Istället hittar jag oss alla fyra liggande i en hög i soffan, tittandes på “Sune på bilsemester”. Till middag serverades tacos (ja det är SANT! Poäng till oss!), och jag kommer att plocka bort precis allt från matbordet. Sen.
Men här blir det så ofta så att vi bara är.
Jag säger till Milo och Jack att vi ska hämta påskris imorgon, och dom verkar tycka att det är helt okej.
Och jag tänker att vi i alla fall är bra på att tända ljus här hemma. Det brinner ljus överallt, och till och med en brasa i kaminen. Jag tänker att mina barn, när dom blir stora, nog ändå kommer minnas att det var mysigt.
Och jag hoppas och tror att dom kommer minnas att deras mamma varje dag sa att hon älskar dom.
Jag tror dom kommer minnas hur deras pappa busade med dom så att dom kiknade av skratt.
Jag tror att dom kommer minnas kramarna.

Jag pussar mina barn godnatt, sjunker ner i soffan och inser att jag aldrig kommer att bli en sån som storstädar varje torsdag, bara för att det är torsdag. Jag städar ibland, det gör jag, men mer när det liksom passar.
Så nu ligger jag här, utan påskris men med tända ljus och dammtussar i hörnen. Jag tänker på Jacks ord när han kramade mig godnatt. “Du är den finaste, goaste mamman jag har i mitt liv”.
Och det räcker ju så.

Imorgon klär vi Gräsholmen i fjädrar. Om vi nu bara kommer ihåg det, och inte något helt annat kommer i vägen. Sådär som det gör ibland.

Glad Påsk till er alla!

After Tacos i Gräsholmen, Skärtorsdagen

 

Home is…

No Comments

Denna tavla sitter på vår sovrumsvägg sedan i julas.

Idag firar jag och Patrik femårig förlovningsdag och jag tycker den här texten summerar oss och det vi har tillsammans ganska bra. Vårt stora reseintresse, viljan att uppleva nya saker, och viljan att vara tillsammans.
Sen spelar det inte lika stor roll var vi är – bara vi är där tillsammans. För där är hemma.

Den här förlovningsdagen råkar vi befinna oss på Koh Samet i Thailand. Ny ö, ny del av landet – men ändå hemma!

Säg är det konstigt att man längtar bort ibland?

No Comments

Det är kallt.
Väldigt kallt.
Och igår insåg jag, återigen, varför jag har så otroligt svårt för den här kylan.

Jag tinar aldrig upp.

Vi var utomhus. Inte så mycket, gick bara mellan några få affärer och till bilen. Men jag hann tydligen bli kall.
Sen kom vi in. Vi tände brasa. Jag klädde på mig myskläder. Jag hade en filt.

Men jag blir liksom aldrig varm när jag väl har blivit kall.

Jag är så genomfrusen, ända in i själen. Och det är inte helt lätt att deala med alla gånger.

Categories: Personligt - Ida

And it’s hard to hold a candle, in the cold November rain

No Comments

Nu är det grått, grått, grått där utanför kontorsstugans fönster. Jag kämpar mot en trötthet som vid den här tiden på året alltid har en förmåga att liksom krypa in i alla mina skrymslen och vrår, oavsett hur mycket jag sover.
Jag och november kommer aldrig att älska varandra. Det har jag insett för längesen och jag jobbar ännu på att åtminstone acceptera. Stå ut och inte låta det gråa bygga bo inuti mig.
Det går sådär, om jag ska vara ärlig.
Men jag försöker.

Bra låt, för övrigt. Fortfarande. Efter alla dessa år.

Categories: Personligt - Ida

Årets företagskvinna

No Comments

I fredags fick jag ett pris – Årets företagskvinna i Degerfors kommun. Jag blev jätteglad för priset!
Kommunen har varje år ett företagskalas dit alla kommunens företagare bjuds in och så är det prisgala med mat och underhållning. Jag visste att jag var nominerad i den här kategorin men blev faktiskt väldigt överraskad över att jag sen vann.
Fick gå upp på scenen och motta diplom med min motivering och blommor och hålla tacktal! Mycket roligt.
Det är kul att vara en del av företagslivet i Degerfors. Här känner jag mig mycket mer som företagare än vad jag sannolikt hade gjort om jag bott kvar i Stockholm, där tror jag att jag “bara” hade känt mig som journalist, oavsett om jag hade varit frilans även där. Men här finns det liksom inga journalistsammanhang att tillhöra, utan jag blir istället “journalistföretagare”, typ. Och jag trivs med det. Det är kul och berikande att hänga med alltifrån frisörer till butiksinnehavare till lantbrukare och verkstadsföretagare. 
Sen har jag ju tack och lov lite journalisthäng att ta till i Stockholm (vilket jag också gjorde i lördags, men det är en helt annan historia), och det är ju kul och behövs, det också.

Motiveringen:

Årets företagskvinna: Ida Thunberg, för att hon i den mycket tuffa mediabranschen byggt en framgångsrik karriär med sitt företag Ida Thunberg Media AB. Hon visar också en stor drivkraft och engagemang för att lyfta fram näringslivet i regionen.

Categories: Personligt - Ida

Vikten av en målbild

No Comments

För ett år sen mådde jag inte så värst bra, milt uttryckt. Jag trampade snett och bröt foten på tre ställen, båda fotknölarna och vadbenet (jag visste inte ens att man kunde bryta fotknölarna, men jo, det går) Jag opererades och låg inlagd två dagar på sjukhus. Gips förstås.

Efter en vecka var jag tillbaka på sjukhuset igen. Då med lunginflammation. Att samtidigt ha fruktansvärd smärta i foten och vara helt utslagen av lunginflammation, ja det var…. en upplevelse. Patrik fick lyfta mig till en rullstol ute på parkeringen utanför akutmottagningen på Karlskoga lasarett och rulla in mig. Jag tror att jag bara sjönk ihop därinne på en brits och det blev röntgen, och sen inlagd igen i tre dagar.

November förra året är som en dimma, både bildligt och bokstavligt talat. Dels klarade jag mig inte utan mina morfintabletter för fotsmärtans skull, dels hade jag hela tiden feber. I 55 dagar i sträck, det var helt galet.

4 januari hade vi en resa till Thailand inbokad, och även om jag på något sätt hela tiden visste att jag SKULLE ta mig dit, no matter what, så var jag definitivt orolig för hur det skulle bli där. Skulle jag orka ta mig mellan öarna? Leka med barnen? Gå på stranden? Flyga?

Vi hade flera olika boenden på olika öar inbokade redan, men ett av dem blev särskilt min målbild under den här sjukdomstiden. Bilden av poolen och stranden på Salad HutKoh Phangan. Jag hade aldrig varit där tidigare men nu blev just den platsen det som höll mig flytande många av de här dagarna. Jag såg mig själv i den där poolen tillsammans med min familj, och att vi gick (!) på stranden nedanför.
Och så blev det. Jag kan inte ens beskriva hur lycklig jag var när vi kom dit i månadsskiftet januari/februari. På Koh Phangan klarade jag också att gå med mina mått mätt lite längre sträckor utan kryckor för första gången, och som vi och barnen lekte i den där poolen!
Jag kommer alltid vara Salad Hut tacksam för målbilden (och upplevelserna på plats) Jag är övertygad om att de hjälpte mig en lite extra bit på vägen.

(Nu har jag en ny målbild, som innefattar en strand på Bali. Men den återkommer jag till en annan gång)

Jag på Salad Hut, Koh Phangan

Med rymdraket till himlen?

No Comments

Igår kväll tvingades vi fatta beslutet att avliva vår katt Lilla My. För ett år sen gick vi igenom samma sak, då Lilla Mys pappa Skorpan lämnade oss.
Båda katterna har drabbats av en sjukdom i njurarna med väldigt snabbt sjukdomsförlopp, en ärftlig sjukdom. Veterinären kunde inte göra något, varken då eller nu.

Det är så himla sorgligt att mista ett djur. Och att se barnens sorg ger allting en helt annan dimension. Milo blev jätteledsen igår kväll när jag berättade att Lilla My var död, och Jack blev snarare arg nu på morgonen när han frågade efter Lilla My och jag försökte förklara att hon inte kommer tillbaka.
– Hon måste tillbaka oss! sa han bestämt, och vad svarar man på det?

Milo har haft mycket tankar om döden ända sedan hans älskade farfar Lars gick bort på sommaren för två år sen. Han saknar sin farfar oerhört, och vill ofta ha ett foto på farfar framför sig, särskilt om han är ledsen.
När Skorpan skulle avlivas gjorde vi iordning lådan som Skorpan skulle ligga i, med en mjuk filt i. Milo skulle då hämta en sak att skicka med sin kära vän.
Det blev en motorcykel till Skorpan, och han hade även med sig en leksaksvisp när han kom ner från sitt rum.
– Den ska Skorpan ta med till farfar eftersom farfar tycker om att laga mat!
För Milo var det alltså alldeles självklart att Skorpan skulle till farfar, och den tanken verkar ha blivit en tröst, kanske för oss alla fyra.
Så nu var det förstås alldeles självklart att Lilla My skulle ansluta till dem, och Milo tänkte igår kväll att de nog skulle ha roligt tillsammans och leka och ha kul, och kanske finns det till och med pool där de är.

Idag på morgonen var han ledsen igen och saknade både Lilla My, farfar och Skorpan.
Men plötsligt sken han upp.
– Jag vet! Vi kan bygga en rymdraket och åka med upp till himlen och hälsa på dom! Det var en smart idé mamma?!

Ja mitt hjärta, om det ändå gick så skulle jag göra allt för att du och din lillebror skulle få träffa de ni saknar så mycket igen.

Milo och Skorpan, december 2011
På kvällen innan vi skulle åka till veterinären och avliva Skorpan satt Milo intill katten och klappade honom. “Tack katten Skorpan för att du har varit en så fin vän”, sa Milo, och så är det ju. De fyrbenta är verkligen otroligt fina vänner och just därför är det förstås så svårt att inse när de aldrig kommer tillbaka mer.

Categories: Personligt - Ida

Hemmalyx

No Comments
Jo, jag trivs hemma. Också.
Trots alla de här resedrömmarna.
Men som tur är bor jag på en väldigt fin plats som jag tycker mycket om.
En av de bästa guldkantssakerna i mitt Gräsholmen är jacuzzin i trädgården. Där ute satt vi ikväll efter att Milo och Jack hade somnat. 
Som jag älskar den där poolen. 37 graders värme, fullmåne och stjärnklart, och alldeles tyst omkring oss.
En vacker kväll.
Bild från i somras när vi hade härliga Arvid och Tilda Boisen på besök i poolen

En sunkmammas bekännelser: Att lämna på dagis

3 Comments

Varje dag, strax före åtta, lämnar jag mina barn på dagis (ja, vi säger så här). Det är nåt lite trevligt över hela den grejen (förutsatt att ens barn inte först vägrar lämna bilen, sen tävlar högljutt till grinden och till sist blir osams om vem som kom först till dagisdörren) Det här att småprata med andra föräldrar, med någon fröken (ja, vi säger så här), få hejdå-puss och kram av pojkarna, hälsa på de andra barnen…
Mitt enda problem med det där är att jag alltid är så fruktansvärt sunkig vid den tiden på morgonen. De andra föräldrarna är jobbpiffade, men jag ska ju oftast bara hem igen till min lilla kontorsstuga.

Och för mig är 08:00 TIDIGT! Under alla år som anställd på Expressen började jag 10 som tidigast, utom om jag hoppade in som typ nyhetschef. Det var liksom ingen på nyhetsredaktionen som började tidigare (det var på den tiden det bara satt någon enstaka person och jobbade på webben på morgnarna)
Att jag nu tvingats in i en vardag där jag helt enkelt måste upp i ottan är därmed fortfarande lite svårt att hantera. Om jag måste så kan jag gå upp, möjligen, klockan sju och sitta vid ett köksbord, dricka en kopp te och läsa en tidning, långsamt, långsamt, eller sjunka ner bredvid mina söner framför tecknad barn-tv utan krav på större intelligens för att följa med i handlingen.
Men att till exempel sminka mig, fixa håret eller tänka ut någon slags snygg outfit för att lämna på dagis vid den tiden – never.
Således släntrar jag in där i mjukisbyxor (om jag har en stilfull dag, annars onepiece), nån oversize stickad tröja och de skor som råkar stå närmast på verandan, oftast träskor.
De andra på-väg-till-jobbet-mammorna verkar alltid pigga och är fina, fräscha och liksom på språng. Jag känner mig allt annat än på språng. Men vi pratar en stund och det är trevligt.
Sen skulle väl varken fröknar eller andra föräldrar känna igen mig om de istället mötte mig i något slags festligt sammanhang, typ med finkläder, smink och någon form av frisyr.

Men huvuduppdraget – att lämna barnen – klarar jag ju åtminstone av varje dag. Jag och min onepiece.
Och träskorna, icke att förglömma.

Categories: Personligt - Ida

På flykt?

No Comments
Vi satt i väntrummet på Karlskoga lasarett idag, Milo och jag. Vi väntade på operation för honom, och det kan ju låta som ett lite dramatiskt och märkligt sätt att inleda en blogg på, att berätta om det.
Och lite dramatiskt var det, åtminstone för mig som mamma. Det här med att vara med när ens barn sövs ner är liksom inte särskilt enkelt.
Men nu satt vi där och väntade, innan operationen, och en resetidning låg uppslagen på bordet framför oss. Milo refererade direkt till Thailand när han såg bilden av vit, lång strand, palmer och böljande hav.
Mycket riktigt var bilden tagen där och han pratade vidare om sandslotten han ska bygga nästa gång vi kommer dit (i vinter), och senare – när operationen var gjord – berättade han återigen om hur han längtar tillbaka till Koh Jum, denna lilla vackra ö utanför Krabis kust, och om små minnen därifrån.

Ibland, när jag är lite djup, kan jag fundera över vad alla mina ständiga resedrömmar beror på. Om de är en flykt från något, och om det i så fall är dåligt och något jag borde reda ut på nåt sätt.
Men idag kändes det bara väldigt bra i så fall, att fly tillsammans med Milo en stund. Som vi älskar de där stränderna, det där livet, sandslotten och palmerna. Och idag gav de oss flera härliga leenden under en i övrigt ganska jobbig dag.

Så jag tänker fortsätta drömma, fortsätta planera, fortsätta resa. Förstås tillsammans med min alldeles underbara familj. Det ger oss så fantastiskt mycket.

Välkomna med!

Categories: Personligt - Ida