Det är Alla hjärtans dag, och vi är nu drygt halvvägs på vår jorden runt-resa, och jag känner att jag vill ta tillfället i akt att skriva ner några rader/tankar om varför vi valt att dela med oss så mycket om vår resa.
Och samtidigt slå ett slag, just idag, för det jag tycker är viktigast av allt. Nämligen snällheten.

I våras fick vi ta emot ett gäng elaka kommentarer på Facebook om vår familj från en man. Han bor i vår hemort Degerfors och är i övre medelåldern.
Han framförde bland annat att det var ”tröttsamt” att behöva höra om och läsa om ”den där familjen Thunberg”, och han skrev riktigt otrevliga saker riktat till mig och oss. (jag skriver ju krönikor i lokaltidningen varannan vecka plus att vi hade intervjuats om vårt livsbeslut några gånger i lokalradion, bland annat, och detta blev tydligen för mycket för denne man)

Just då var vi inne i en väldigt intensiv period eftersom vi hade visningar av vårt hus (som vi ju sålde inför denna resa), flyttpackade, och jag jobbade nog mer än nånsin just då, samtidigt som vi planerade jorden runt-resan och Patrik jobbade supermycket för att vi skulle spara pengar. Samtidigt som vi förstås, som alla föräldrar, hade fullt upp med barnens skola och aktiviteter.
Så min vanliga motståndskraft (uppbyggd efter ett antal år som journalist på kvällstidning med MÄNGDER av påhopp, elaka kommentarer, mejl med önskningar om att jag skulle våldtas och dö, och så vidare och så vidare) var nog ganska nedsatt just då.

Galle, Sri Lanka, september 2016.

Jag blev uppriktigt ledsen av hans elaka kommentarer. Jag förstod verkligen inte hur det kunde vara så provocerande att vi, en helt vanlig familj, delade med oss av våra planer, tankar och drömmar offentligt.
Men tvivlet började gnaga, att det kanske var många som delade hans åsikter. Att vi bara var jobbiga. Kanske rentav dryga som skulle åka jorden runt, bloggade offentligt om det och hade en egen Facebooksida dessutom, och lät oss intervjuas av lokalradion.

Jag tänkte att Nej, jag skiter i det här.
Varför ska vi dela med oss om vi bara anses som jobbiga och förmer än någon annan? Det hade ju såklart aldrig varit min avsikt, men just då, just när denna man i övre medelåldern skrev ner sina elaka kommentarer om vår familj från sin villa i Degerfors en valborgsmässokväll (och när de sen fortsatte även efter denna kväll) – då kom tvivlen.
Jag var för trött. Det var för mycket, och jag blev uppriktigt ledsen över att en person kunde uttrycka sig på det sättet.

Perhentian island, Malaysia, oktober 2016.

Jag förstår ju på alla sätt och vis att det vi gör inte intresserar alla. Det hade ju varit jättekonstigt.
Men i min värld så finns då alternativet att scrolla vidare. Att inte läsa. Att bara låta bli att ta del av vad den där ”tröttsamma familjen” gör.
Men varför måste man vara elak? Det förstår jag fortfarande inte.

Hur som helst så valde vi, efter en del överväganden, att fortsätta dela med oss. Vi märkte ju att vi fick mejl av föräldrar som tackade för inspirationen att våga tänka utanför boxen. Som kände att de, tack vare oss, nu skulle våga resa med sina barn. Som gav oss tips, som blev glada, som inspirerade oss och som inspirerades av oss.
Så vi bestämde oss för att fortsätta blogga. Köra på med både Facebook och Instagram.
För att vi insåg, tack och lov, att det finns andra än Degerforsmannen i övre medelåldern därute. Människor som kanske kan tycka att det är roligt att följa med oss runt jorden. Människor som vi kan inspirera och/eller roa för en stund.
Människor som känner oss och många fler som inte gör det.

Så vi fortsatte. Och nu är ni där, alla ni som hänger med oss.
Och hela det här inlägget är egentligen en hyllning till er som är där. Både ni som ”bara” läser, och ni som kommenterar och gillar.
Ni som gläds med oss, ni som hejar på och alla ni andra.
Jag förstår – verkligen – om inte allting är intressant. Jag förstår – verkligen – om man tycker att vissa saker blir tjatiga för att de upprepas flera gånger.
Jag förstår om man har frågor, om man ibland tycker att vi gör märkliga val, och så vidare. Och dessa får man såklart jättegärna ställa! Undra och ifrågasätta kan man alltid göra – men i min värld handlar det alltid om HUR man gör det.
Så – att ni hänger i, att en del av er kommenterar, att en del av er åker till samma ställen som vi för att ni har inspirerats av våra inlägg, och att ni är så många som liksom finns där.

Det betyder jättemycket för oss!

Vi driver inte den här bloggen för att tjäna pengar. Tiden vi lägger ner (och det är MYCKET tid) är oavlönad, och vi har inga avtal med flygbolag eller hotellkoncerner för att skriva om dem. Tvärtom.
Vi bloggar och instagrammar om vår resa för att ge våra söner en dokumentation av jorden runt-resan vi gör tillsammans, och för att hålla våra närmaste uppdaterade om vad vi gör.
Och vi gör det för att det ger oss energi. För att NI som läser ger oss energi.

Vi gör också detta för att Milo och Jack älskar att göra sina tv-program och filmer och att få respons. Det har blivit ett gemensamt projekt och glädjeämne, ja en självklar del av resan.

Och allt det här tillsammans gör att vi vill dela med oss.

Bloggen har växt mycket, och är idag en av Sveriges största resebloggar. Det var egentligen aldrig meningen, men idag är vi stolta och jätteglada över det!

Honolulu, Hawaii, januari 2017.

Vi får många mejl, kommentarer och frågor och tyvärr blir det inte alltid av att vi svarar på allt, även om vi läser allt! Det beror just på att bloggen, Facebook och Instagram faktiskt ”bara” är en fritidssyssla, och även om vi gärna lägger tid på detta så kan det inte ta över all tid. Barnen och själva resan måste gå först.
Det beror också på att vi har väldigt olika tillgång till wifi. Ibland kostar det pengar, ofta finns det inte alls eller är jättelångsamt, och när vi väl har internet är det också mycket annat som vi måste ordna med, framför allt reseplaneringen.
Så vi hoppas på förståelse gällande det, skriv gärna igen om ni känner er förbisedda!

Och gällande Instagram – vi är jätteglada för alla följare där, och följer tillbaka så gott det går, men vi har hittills valt att inte följa er med privata konton eftersom det känns lite påfluget. Vill ni att vi ska följa er på privat konto, skriv gärna en kommentar på ett instagraminlägg så följer vi!

Jag är idag väldigt glad att jag inte lät mannen i övre medelåldern segra, med sina elaka kommentarer nerskrivna från en villa i Degerfors en fredagkväll förra våren.
Och jag är väldigt glad över att idag få säga ett varmt TACK till er alla andra därute.
Tack för snällheten. Och tack för att ni är med oss!

Ha en fin Alla hjärtans dag!

Nusa Lembongan, Bali, november 2016.

•• Följ gärna vår fortsatta jorden runt-resa även på Instagram!

[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]

För vems skull reser man, när man reser med barn?

Reflektionen kom från en av våra läsare, Maria, och jag uppskattar verkligen hennes (och många andras) feedback, tankar, tips och frågor, även om jag/vi i perioder (som just nu) har väldigt begränsat med internetuppkoppling och/eller tid att svara alla som hör av sig till oss på olika sätt.

Nu tar jag frågan ur minnet, men den handlade om detta om att resa med barn – och vad barnen egentligen får ut av det. Vid vilken ålder blir det ”okej” att dra iväg på något längre, om man nu även ska tänka ur barnens perspektiv?

Vi har ju rest med våra barn typ jämt. Första långluffen med Milo var när han var åtta månader, och sen har det bara fortsatt.

Självklart tror vi inte att Milo minns ett dugg av sina första resor, sett till konkreta minnesbilder.

Jack firade sin första födelsedag i Sverige när han fyllde sex år. Alla tidigare år (han fyller den 2: februari…) har vi varit på resande fot (de första tre födelsedagarna i Thailand, den fjärde i Vietnam, den femte i Indien). Denna vinter höll vi oss hemma för att spara pengar, och flyttpacka.

Sin sjunde födelsedag kommer han att fira i Las Vegas.

Självklart kommer de inte ha minnen från alla dessa resor, i form av exakt var vi har varit och vad vi har gjort.

Men det jag vet är att de har blivit vana vid att människor kan se väldigt olika ut. De vet att det är sjukt viktigt att kunna prata engelska (och gärna något mer språk).De kan saker om kartor, religioner och en hel del annat.

Och de HAR minnen. Sen är de inte alltid exakta, och ofta säkert ifyllda av fotografier och berättelse från oss vuxna. Men spelar det egentligen så stor roll? Om nu deras känsla är positiv, om de under flera års tid har älskat att prata om resor, om de säger att resa är det bästa de vet – då måste det ju har varit något bra, allt det här resandet.

Och om man nu får säga så om sina barn utan att det anses som skrytigt, så ser jag också att de idag är sociala varelser som tycker om att umgås med både vuxna och barn. De rör sig hemtamt i princip i vilka miljöer som helst, pratar med allt och alla, och jag tänker att ganska mycket av det faktiskt beror på resandet.

MEN. Även om jag nu kan se de positiva konsekvenserna av allt resande med barnen, så är det ju ändå så att det i det allra första stadiet – de första långresorna – handlade om mig. Och om Patrik.

Att vi ville resa.

Jag som har svårt för den långa vintern därhemma och ville till solen. Patrik som mer och mer började upptäcka resandets många fördelar.

Jag som får jobba en hel del med min vardagsskygghet när jag är hemma, som har lite svårt för rutiner och när allt bara är samma hela tiden. Jag som gärna vill att det ska hända något roligt som bryter av.

Så ja, jag reser för MIN skull! Och även om de orden till en början när jag skriver dem känns lite ego, så inser jag snart att de måste få vara okej.

Jag/vi reser för vår egen skull.

Och där ingår – framför allting annat – att våra barn trivs och har det bra.

Men också att vi själva har det bra. För om vi föräldrar mår bra, om vi har roligt och trivs – ja, då gynnar det ju även barnen i allra högsta grad.

När vi reser idag går allas behov i varann. Jag har ett väldigt litet behov av att göra  ”egna” saker, och det är samma sak med Patrik. Vi – och barnen – trivs med mycket som har med naturen att göra. Jag är definitivt ingen Skogsmulle från början men jag uppskattar när vi vandrar, badar i naturliga varma källor ihop, är på stranden, tar oss till vattenfall och liknande. Så ja, dom sakerna gör jag ju för min skull. Men minst lika mycket för övriga familjens skull, eftersom jag ser och känner hur bra vi har det tillsammans när vi gör dessa saker.

Harmoni är nog ett viktigt nyckelord när det gäller vår familj och resandet. Vi trivs med att vara ihop typ jämt och vi mår bra av det. Så råkar det vara och det är förstås mycket därför vi jämt vill fortsätta resa. För att vi har format nån slags gemensam balans ihop, där allas behov är väldigt synkade. Förstås inte jämt och hela tiden, men väldigt väldigt ofta.

Jag skulle inte vilja resa utan barnen. Okej i jobbet och nån kompis/man-hustru-weekend, eller så. Men utgångspunkten är att jag vill ha dem med, jag/vi vill uppleva allt vi gör tillsammans. Jag lägger ingen värdering i hur andra gör men för mig handlar det mest om att Milo och Jack, och Patrik, behövs för att göra upplevelserna kompletta.

De hör till. De ska vara där, vara med.

Sydön, Nya Zeeland, december 2016

Och. Vi ser och känner varje dag att Milo och Jack älskar att vara på resande fot. Vilket stärker känslan av att vi har gjort rätt.

Perhentian island, oktober 2016.

Thailand, 2012.

Rotorua, Nya Zeeland, december 2016.

**

Följ oss gärna på Instagram!

[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]