Bland det smartaste vi gjorde när vi reste på vår förra långresa runt Asien var att vi skapade minnesböcker till Milo och Jack under tiden.
Vi inledde resan med fyra nätter i Hong kong, och där köpte vi två tomma anteckningsböcker i A4-format i syfte att göra dem till varsin resedagbok åt killarna. Kanske hade jag innan sett framför mig någon mer… eh… reserelaterad framsida (tänkte nog typ världskarta, Hong kong-motiv eller liknande) Men snart kändes det helt självklart och rätt med dessa mer hippieinspirerade varianter som Milo och Jack valde:

Här har vi klistrat in boardingkort, biljetter, kartor, visitkort och allt möjligt annat som vi har fått. Patrik och jag har skrivit dagboksammanfattningar om alla länder/platser vi besökt, ibland på egen hand och ibland hjälpte Milo och Jack till (de var 3 och 5 under den resan) och dikterade vad som skulle stå.

De har ritat kartor och teckningar från platser vi har varit på. Och de personer som kom hemifrån och besökte oss under vårt halvår på luffen skrev alla en hälsning till barnen i boken.

Och inte minst så bad vi många vi mötte längs vägen att skriva något i deras böcker. Det är jättefina och roliga minnen att ha kvar. (dessutom hjälper det oss vuxna att minnas vissa namn som vi annars kanske skulle ha glömt bort..)
Hälsningen i denna minnesbok kommer från en i personalen, Tik, på underbara Freedom på Koh Jum i Thailand, dit vi har återvänt flera gånger och spenderade julen under långresan:

Hon har alltså målat av oss fyra och skrivit våra namn på thailändska 🙂 Så här såg det ut då:

Vi la ner rätt mycket tid på de här böckerna, och ibland kunde det i ärlighetens namn kännas lite segt att ”vara tvungen” att skriva långt för hand i båda böckerna.
Dessutom skulle limstift regelbundet inhandlas eftersom dessa antingen torkade ut toksnabbt, försvann snabbt eller blev obrukbara pga tex sandkornsinvasion på toppen, och det var ju inte alltid det ens fanns eller att kvaliteten levde upp till förväntningarna.
Men vi kämpade på med dessa böcker, och OJ vad jag är glad för det idag.
Nu när vi håller på att packa ner vårt hem i lådor, och slänger och rensar bort väldigt mycket, så känner man verkligen hur oviktiga många saker är. Och hur viktiga andra saker är.

Vi har läst böckerna som godnattsagor, vi har skrattat åt olika teckningar, blivit nyfikna på sådant vi läst om och gått tillbaka i fotoarkivet och kollat bilder också, pratat vidare om människor vi mötte, och så vidare.
Vi skrev inte alltid jättelångt om varje plats, utan ofta just en sammanfattning eller en ögonblicksskildring från en viss dag, längre ibland, jättekort ibland.

Eftersom barnen var så pass små under denna resa så tänker vi också att böckerna får hjälpa minnet när de blir större.
Vi hittade på rätt mycket, som till exempel att vi besökte krigsmuseet Hoa Lo i Vietnams huvudstad Hanoi. Det är klart att det inte riktigt går att förklara de olika krig som det handlade om där för en tre- och femåring (även om de var jätteintresserade och tyckte museet var spännande) Men en dag när de läser om dessa krig i skolan kanske det kan betyda något för dem att läsa om besöket på just det här museet i Vietnam, och veta att de har varit där.

…eller att de har jobbat en dag på en risodling i norra Laos och lärt sig att plantera ris:

Just dessa böcker handlar om en halvårsresa genom Asien, men jag tänker att det ju självklart går att göra minnesböcker om precis vad som helst. Ett sommarlov, där man klistrar in en pressad blomma från farmors sommarstuga, eller en inträdesbiljett till Kolmården och teckningar som visar den egna trädgården ur barnets perspektiv.
Stort eller litet, det finns många upplevelser värda att bevara.

För oss blev nog förresten det vinnande konceptet att vi gjorde det i realtid under resans gång, eftersom vi (precis som många andra gissar jag..) har svårt att få till det där som blir liggande och som man tänker att ”det där gör vi när vi kommer hem”, typ fotoböcker och liknande.

En biljett från en resa med nattåget genom Vietnam.

[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]