Ikväll är det dags att gå på planet, det blir nattflyg mot nästa destination.
Vi har inte ens varit borta en månad än, men det känns så mycket längre än så. Dubai känns som evigheter sen. De första, inledande dagarna i Colombo likaså.
En orsak är förstås att vi har späckat tiden i Sri Lanka på ett sätt som inte riktigt är likt oss. Många stopp på två, max tre nätter.
Mycket aktivitet. Många utflykter (sett vilda elefanter, snorklat med hajar, träffat massa apor i klipptemplet och mycket mer)

Det var inte riktigt meningen att det skulle bli en sån rivstart. Men det blev nog faktiskt så att Sri Lanka liksom tog oss med storm.
Grejen är att vi har mått så bra. (Jag är inte vidskepligt lagd så jag lägger inte till något ”peppar, peppar”. Det som händer, det händer..)
Men hittills: wow!
Ingen av oss har haft ens det minsta lilla magtrassel. Ingen jetlag, inte bränt oss av solen, inte ramlat ner från några klippor eller blivit bitna av hajar.
Vi har sovit bra. Skrattat så himla mycket.

Inte vet jag om vi är höga på nån slags jorden-runt-resan-är-igång-adrenalin alla fyra. Men en massa energi har vi verkligen haft, allihop.
Knappt några dippar alls, och nu låter det ju som att jag överdriver och hittar på för att det ska bli sådär Facebook-rosaskimrande bra allting.

Men jag gör faktiskt inte det.
Vi har haft otroligt bra veckor i Sri Lanka. Ja, tempot har varit högt och det är dags att landa lite mer ett tag (vilket vi ska göra från och med imorgon och ett litet tag framöver)

Sen har vi förstås vår resevardag här också. Allt är inte jättekul hela tiden.
Trista, urvarma bilfärder i timmar på små skumpiga vägar i en sunkig bil när man bara vill komma fram. Kläder som aldrig torkar i den fuktiga luften. Strulande wifiuppkoppling just när man skulle skicka iväg det där långa jobbmejlet, gå in på Internetbanken och fixa ärenden eller lägga upp ett blogginlägg med en massa bilder.
Och en jobbig grej med många korta stopp, som vi har haft nu, är att packa om och packa smart hela tiden. Bärande på väskor som väger 25 kilo och nojjandet över om passen är med, och om vi fick med allt från boendet vi nyss lämnat.
Det är mycket fix med att hitta bra resvägar, få till okej priser på alltifrån korta till längre resor, ta ut tillräckligt mycket pengar när man väl hittar en bankomat, se till att inte förvara alla pengar på ett ställe, osv, osv.

Så vi gör mycket annat också, mer än att bara utflykta oss hela tiden.

Men en viktig faktor för trivseln är nog också att vi har en väldigt realistisk syn på det resande livet. Vi förväntar oss inte det perfekta varenda dag. Allt det där ovan ingår. Det är det som är vår vardag nu.
När vi säger att vi har det ”jättebra” så har vi det, enligt våra referensramar. Och där ingår inte bara paradisstränder och vilda elefanter, utan även vår gemensamma resevardag.

Väntan och köer – också en del av resevardagen

Vi vet att det kommer utmaningar. Vi kommer att bli sjuka nån gång. Vi vet att det krävs en hel del av oss alla fyra för att det ska fungera att leva så här tätt inpå varandra dygnet runt, dag efter dag efter dag.
Gnäll och bråk är två väldigt dåliga grejer i sammanhanget, som vi därför håller oss rätt mycket ifrån (även barnen) Jag tror vi fattar allihop att det liksom inte funkar att gnälla, tjata och bråka.
Det blir bara jättejobbigt då, för allihop.
Vi har inga flyktvägar. Oftast inte ens en dörr att stänga för att få vara i fred.
Självklart kan man ta en egen simtur, eller promenad, bara förklara att just nu vill jag inte göra någonting mer än att bara sitta här.
Men ganska snart är vi ju ”tvungna” att vara tillsammans igen.

Så, en sak som jag inser att vi är bra på är att gilla läget. Det är som det är. Att göra det bästa av situationen. Och – ännu viktigare – vi gillar varandra.
Vi har väldigt roligt ihop, och jag känner det verkligen som att vi är ett litet team som bygger denna resa tillsammans. Alla fyra.

Jag måste också ge en massa cred till Jack och Milo, som är otroliga när det gäller detta att vara på resande fot. Vi får påminna oss själva ibland om att de bara är sex och åtta år, och vi är medvetna om att vi ställer en del krav på dem.
De bär sina saker själva, knallar uppför berg, finner sig i att sitta stilla på ett tåg i sex timmar, och i en ganska sunkig minibuss i fem timmar på rätt dåliga vägar. De äter den mat som finns, hälsar och pratar med människor vi möter och jobbar på jättebra med sitt skolarbete.
De gör resandet så mycket enklare, och framför allt roligare.

Så. Nu kör vi vidare. Stärkta av en fantastisk tid i Sri Lanka och riktigt peppade inför vad som ligger framför. På bloggen kommer Sri Lanka att leva ett bra tag till, vi har mycket kvar att berätta om detta land.

Men vi hoppas också att ni vill hänga med oss till Malaysia! Imorgon landar vi, förhoppningsvis om allt går som det ska, på en liten, liten strand på en liten, liten ö.

Tack för att ni följer med!

Vi. Middag på stranden i Trincomalee.

**

Följ oss gärna på Instagram!

[sfp-page-plugin url=http://www.facebook.com/attresamedbarn]