Tsunamin – 10 år senare

No Comments

När jag landade i Thailand några dagar efter tsunamin för att rapportera för Expressen hade ingen ännu överlick över omfattningen av katastrofen.
Idag vet vi, och den 26 december 2004 är dagen då livet för alltid förändrades för många, många människor.

Detta reportage har jag jobbat med under ett par månader, och det känns väldigt speciellt för mig på många sätt.

Jag länkar det här trots att det inte är ett resereportage. Men Thailand har sedan alla mina jobbresor dit både i samband med och efter tsunamin en alldeles speciell plats inuti mig, för alltid.

Här finns reportaget “10 år efter Tsunamin”.

Skärmavbild 2015-09-13 kl. 18.50.04

Krönika publicerad i Karlskoga Tidning/Karlskoga Kuriren 10 januari

No Comments

 För nio år sedan träffade jag en liten pojke i ett tältläger där han bodde med sin mamma, pappa och storebror. Han hade stora, mörka ögon och satt i tältöppningen och tittade ut när jag kom gående i hettan.
Han var två år då. Hans namn är Tamasak.
Tältlägret låg en bit utanför Khao Lak i Thailand, och bestod av människor som hade fått sina hus krossade av tsunamin. Det här var någon vecka efteråt, och det rådde fortfarande stort kaos i området.
Jag var där och jobbade som journalist och besökte först den lilla fiskebyn Ban Nam Kem norr om Khao Lak som drabbades otroligt svårt av katastrofen. Hälften av invånarna omkom och i princip alla hus förstördes, liksom många fiskebåtar som tidigare hade försörjt många i byn.
Jag åkte dit för att se hur det såg ut, jag träffade några som gick där i resterna av sina hus och sökte efter ägodelar och jag träffade människor som börjat inse att de aldrig skulle få se sina anhöriga igen.
Sen åkte jag vidare till tältlägret och den lilla pojkens ögon fick mig att stanna till vid hans tält. Hans mamma berättade för mig, med hjälp av en tolk, att familjens hus hade förstörts totalt, att de trots det haft en osannolik tur som överlevt, men att hennes syster var död och många, många av hennes vänner och andra släktingar.
Ett knappt år senare återvände jag till Ban Nam Kem för ett nytt reportage. Hur hade det gått för människorna jag träffade då, strax efter tsunamin?
Jag och fotograf Robban Andersson hade med oss bilder och visade för folk vi mötte, och tog oss på så sätt till ett litet hus där Tamasak och hans familj bodde nu. Vi överlämnade foton på familjen som tagits sist vi träffades, och vi pratade om året som hade gått.
”Jag har varit på fler begravningar än jag kan räkna”, sa Tamasaks mamma.

Åren har gått men jag har ofta tänkt på den här familjen och på byn och undrat hur det blev.
Och strax före nyår kom jag, Patrik, Milo, Jack och mina besökande föräldrar till en ö utanför Khao Laks kust, Koh Kho Khao, där vi hyrde ett hus under en vecka. För att komma till ön tog man en båt från just Ban Nam Kem.
Jag kände mig glad att vara tillbaka, och det var roligt att se att det fanns mycket fler fiskebåtar nu, och att det byggts upp några små butiker och till och med en restaurang.
En dag åkte jag och Patrik över till byn för att se om vi skulle kunna hitta Tamasak. Jag hade ju ingen aning om han bodde kvar eller vad som hänt.
Jag hade med mig en tidningsartikel med bilder på familjen som jag visade, och redan de första thailändarna jag frågade hade koll. En av dem erbjöd sig att köra oss, och så åkte vi några kilometer bort. SOS BARNBYAR stod det på en skylt när vi svängde in på en liten dammig väg som kantades av ett tjugotal små hus.
Vår chaufför stannade utanför ett av dem. Jag gick ut och kände genast igen Tamasaks mamma. Jag visade henne artikeln och efter en stund förstod hon vem jag var.
Då kom en pojke fram, samma bruna ögon, nio år äldre. Det var underbart att se Tamasak igen, 11 år nu.
De bjöd oss att sitta ner och en av få i den lilla SOS-byn som kunde engelska hämtades för att hjälpa till att tolka. Det blev en fin stund. Tamasak berättade att han älskar att spela fotboll och att han vill bli läkare när han blir stor.
Hans mamma berättar att det har varit tuffa år. Både hon och maken är arbetslösa. Huset har de bott i i åtta år, efter att SOS Barnbyar byggde upp byn efter tsunamin.
Vi går in och tittar i det oerhört enkla huset. På väggen i rummet sitter bilderna som Robban och jag gav till familjen när vi besökte dem ett år efter katastrofen.

Innan vi lämnade området häromdagen för att resa vidare hälsade vi på familjen igen, den här gången fick även Milo och Jack och min mamma och pappa träffa dem. Vi lämnade några gåvor och ett kort innan vi sa hej-då.
Jag önskar verkligen att Tamasak får bli läkare en dag, även om jag inser att hans förutsättningar tyvärr inte är de allra bästa. Och jag hoppas att jag kan träffa familjen någon gång igen, bara för att få se att de i alla fall mår så bra de kan.


Nio år sedan tsunamin. Thailand, Annandag jul

No Comments

Idag blir det ett helt annat inlägg än bara reseskildringar och sol- och badliv.
Det är 26 december, Annandag Jul, och det är nio år sedan tsunamin drog in över Sydostasien.
Jag kände ingen (då) som drabbades av vågen. Jag var inte alls i närheten själv, utan i fullständig trygghet hemma hos mamma och pappa i Degerfors.
Ändå har tsunamin påverkat mig och mitt liv väldigt, väldigt mycket. Naturligtvis inte alls på samma sätt som de vars liv förändrades brutalt och totalt den här dagen. När jag landade i Thailand några dagar senare för att jobba för Expressen så hade jag inte upplevt skräcken, dödsångesten, vansinnet och helvetet som så många andra.
Mitt liv har påverkats på helt andra sätt. Men det är långt ifrån bara de där första veckorna på plats, bland tusentals döda kroppar, kaos, lukten av död och förtvivlan som är vad jag främst tänker på när jag tänker på tsunamin. Även om det fortfarande känns viktigt för mig att jag var där, då, för att det gett  mig åtminstone en liten delförståelse för hur det var att befinna sig i detta som drabbad som jag inte skulle ha haft annars.
Men för mig handlar det om människorna jag har träffat efter tsunamin, i Thailand och hemma, runt om i Sverige. Jag har skrivit många, många texter. Följt med till vackert dekorerade gravar, sett bilder på outsägligt saknade barn, besökt restauranger och små strandbarer som raserats av vågen och som mödosamt byggts upp på nytt, skrattat åt vackra minnen och känt tårarna stiga mer än en gång under mina möten med människorna som drabbades på olika sätt.

Det är inte så att jag är märkvärdig på något sätt. Många journalister och andra möter massor av människor som varit med om stora, omskakande, livsförändrade händelser, och många rapporterar från platser och händelser som är väldigt speciella, varje dag, hela tiden.

Men i mitt liv – för mig personligen – blev detta så mycket mer än ett jobb..
Efter att ha jobbat regelbundet med katastrofen i ett års tid, inklusive fyra arbetsresor till Thailand mellan julen 2004 och julen 2005, så hade jag mött en rad människor som verkligen satt spår i mig. Jag hade haft många, långa samtal om livet, om fruktansvärda förluster, om vikten av att leva medan man kan. Att välja livet. Välja kärleken. Välja att älska, finnas, skratta, njuta, och ta vara på tiden.
En del av det där kan låta som klyschor. Men när någon som har drabbats av det allra värsta har sagt det till mig, sett mig i ögonen och sagt att vi verkligen måste tänka på hur vi väljer att leva våra liv. Vad är viktigt, och vad är inte? Ja, då lyssnade jag.

Jag bevakade ettårsceremonin på plats i Khao Lak och reste runt på egen hand ett par veckor efteråt.
Det blev som ett avslut för den mer intensiva delen av tsunamibevakningen. Det är ju så, det trappas ner. Minnesbilagan – ett år efteråt – var gjord. Sammanfattningarna skrivna.

Men jag satte ändå inte punkt helt för tsunamin. Den har följt mig genom åren på olika sätt. Jag har fortsatt att skriva, och jag har fortsatt att hålla kontakt med flera av dem som jag mötte under det där första, speciella året. Och jag har som bekant återvänt många gånger till Thailand.

2006, ett och ett halvt år efter tsunamin, så träffade jag Patrik när jag var hemma i Degerfors på ”sommarlov”. Mamma hade också varit svårt sjuk, och i kombination med alla känslor och nya tankar i och med det och tsunamin så ville jag verkligen vara hemma den här sommaren. Nära.
Och Patrik, ja han stämde inte alls in i min ”mall” på hur en tänkt partner skulle vara (om jag nu hade en sådan, men ja, omedvetet så hade jag nog ändå det) Att han till att börja med bodde i Degerfors var ju fel bara det, jag bodde ju i Stockholms innerstad. Han var dessutom inte ens i närheten av mediebranschen utan jobbade inom industrin. Och så vidare.
Innan allt detta hände så hade så mycket i min tillvaro bara snurrat på i väldigt hög hastighet. Det var kul och spännande, intensivt, galet och fullspäckat.
Det blir förstås hypotetiskt, men ganska ofta har jag ändå tänkt att jag inte tror att jag hade träffat Patrik om det inte varit för mina tsunamimöten. I alla fall inte valt honom och det livet vi sedan valt att leva. Det var så långt ifrån det jag var innan, men inte efter tsunamin.

Jag tror ni förstår att jag inte med detta vill säga att jag är tacksam över att katastrofen inträffade. Det är som jag har sagt flera gånger till min vän Malin, som drabbades enormt svårt av vågen som tog hennes tre fina barn Emma, Filip och Vivi – att egentligen önskar jag ju att vi aldrig hade träffats, eftersom vi möttes på grund av tsunamin (när hon sökte efter sina barn och deras tillhörigheter i Khao Lak några veckor efteråt)
Men när nu det värsta hände, så är jag ändå tacksam att jag fick träffa henne och för det som hon och andra gett mig.

Sedan igår kväll har jag känt hur mina tankar hela tiden återvänt till människor, samtal, bilder och funderingar som har med tsunamin att göra. Det känns väldigt nära i år, förmodligen för att jag är i Thailand igen för första gången sen 2005 på Annandag jul. Och kanske också för att jag själv har barn nu.
Att älska någon så innerligt mycket gör ju risken så mycket större på något sätt, jag har så mycket mer att förlora. Dom är ju hela mitt Jag. Hela mig.

Att ta vara på livet, varje dag, blir aldrig en klyscha för mig längre. Det är viktigt, och på riktigt.

Nu är det förmiddag i Thailand, Annandag jul, och tankarna är många. Jag har varit ute på stranden en stund, vid halv elva-tiden (när det hände) och det är fortfarande så svårt att se det framför sig. Hur allt det här vackra så fort kunde bli ett sånt inferno.
Ikväll ska jag tända ljus för att minnas och hedra dem som vågen tog, och för deras anhöriga som har tvingats hitta en väg i tillvaron som på något sätt fungerar, och som generöst har delat med sig till mig och andra av sina erfarenheter så att vi i alla fall kan ana sådant vi inte hade gjort annars.

Jag ska också vara med mina pojkar, jag ska lyssna på deras små funderingar och försöka svara på Jacks frågor om varför grodor hoppar, och vad det blir för färg om man blandar grönt, gult och blått. Jag ska simma i havet med Milo och njuta av hans skratt, och vi ska spela spel och så småningom titta på solnedgången tillsammans.
Det kommer att bli en bra dag.