…där en backpackersjäl kan få ro

Ida Thunberg 11 september, 2016 377 Comments

Så hamnade vi då på just ett sånt där ställe. Där allting är så enkelt, rummet kanske lite för litet men ändå perfekt, och där man finner sig själv sittandes över en kopp alldeles för smaklöst snabbkaffe och pratar otrohetsproblem (inte mina ) med en i personalen.

Och sen checkar det in några holländare med dreadlocks, som jobbar för Greenpeace och som nu tar sig an de jättejobbiga löshundarna på stranden, men som förstås också är supertrevliga och som man plötsligt tillbringat en halv kväll med och pratat resor (alltid resor) och våra hemländer, deras jobb hemma i Holland (räddar övergivna kaniner) och våran tänkta resrutt.

Ett sånt där ställe där vi kände oss välkomna från stunden vi klev över tröskeln, där våra barn omhändertas varje sekund av alla i personalen som vore de infödda barn i huset, och där vi själva skriver upp på en lapp vad vi hämtar ur kylen och äter. Och sen betalar vi när vi checkar ut.

Vi befinner oss på en strand i östra Sri Lanka, i staden Trincomalee, på ett litet guesthouse som heter Dyke rest. Här var det krig fram till 2009, och denna del av landet var hårt åtgången. Massturismen har inte hunnit hit än.
Men den kommer, lita på mina ord. Dessa stränder, detta klimat… Nej, de kommer snart vara upptäckta av många fler.

Det finns en hel del saker som man hade kunnat störa sig på. Som att man lägger sig i en miniatyr-sandstrand varje dag, eftersom det inte byts sängkläder varje dag. Det byts nog inte alls, tror jag, förrän man checkar ut.
Och egentligen mår ju ingen särskilt dåligt av att sova i samma lakan flera nätter i rad (det har hänt då och då att vi har gjort det hemma…)
Men ja, det blir en del sand.
Det är ganska trångt.
Duschen är långt ifrån bra.

Men vi simmar rakt ut ifrån våran strand och snorklar bland vackra fiskar.
Vi möts ständigt av ett leende när vi kommer hem.
Maten är helt fantastisk, och då har dom inte ens en restaurang här. De bara gör mat på kvällen om vi vill ha, och dukar på verandan på ovanvåningen eller på stranden. Ingen meny. Men vi ser hur kvinnan i köket går ut och beställer dagens fisk när fiskarna kommer hem med sin fångst på morgonen.
Så vi vet, och känner, hur färskt det är.

Milo i köket nu ikväll och väljer ut vilken av de olika fiskarna han vill äta.

Vi äter färska räkor, färsk tonfisk, curry, färsk bläckfisk och ris varje kväll, och det kostar oss ungefär 140 kronor totalt för en egen framdukad buffé på bordet för oss fyra (på bilden saknas fortfarande en del av rätterna)

Det dyker upp fler som flyttar in. Fransmän, och ännu fler holländare.
Ett par som hyrde en tuktuk (!) när de kom till Colombo som de nu reser Sri Lanka runt i. En annan kille, en ensamresenär från Schweiz som till vardags jobbar med att rädda gorillor på Borneo. Nu har han semester, och hänger här.
Alla är otroligt trevliga. Alla har så mycket reseerfarenhet och vi suger i oss av alla historier och tips.
Vi skriver ner telefonnummer till chaufförer som någon tipsar om, och alla är fantastiska mot barnen (trots att vi är de enda med barn här under alla dagar vi spenderar här)

Vi slappnar av här. Bland alla lite lätt galna (på det där positiva sättet) och resebesatta backpackers har vi det finfint.
Milo och Jack älskar Mr Kadira (bilden ovan), som chefen för stället heter, och vi alla rör oss här som om vi aldrig gjort annat. Är vattnet slut hämtar vi nytt i köket och drar ett streck på vår lapp.
Svårare än så behöver inte livet vara.
I alla fall inte just nu.