2 Comments


Som alltid tänker jag nog extra många tankar på Annandagen. Jag tänker på drömmar, hopp och sorg och glädje. Allting blandat, virvlande och stundtals ganska filosofiskt. Och jag tänker, som alltid, på Malin. På Maria och Bob och alla andra som förlorade de käraste de hade denna dag.
12 år sen. En annan Annandag.


Vi flyttar ut från tältet där vi spenderat julen och åker vidare. Tar in för en natt på ett litet ställe nära havet som drivs av Katrina och hennes man (som jag aldrig uppfattade namnet på) Solen hettar. Vi är nästan så långt norrut man kan komma i Nya Zeeland.

De bjuder oväntat på ett glas bubbel och en öl. Vi slår oss ner en stund i deras vardagsrum. Pratar om livet och drömmar och livsförändringar, innan vi drar till stranden (vad konstigt det är, att vissa människor kan man prata med direkt om en massa saker, medan andra möten mest bara känns konstlade och lite krystade)

Milo och Jack på sina surfbrädor i vattnet. Jag som äntligen njuter igen av att bada, havet har varit lite för kallt för Asien-bortskämda mig sen vi kom till Nya Zeeland. Men nu börjar det värmas på.

Jag promenerar en stund ensam på stranden. Låter allt det där virvlande dra igenom huvudet. Minnen och alla möten från alla jobb om tsunamin. Möten som förändrade mitt liv, nog faktiskt så mycket att de på sätt och vis är orsaken till att jag är här just nu.
De gröna kullarna längre bort på stranden är nästan bländande gröna, om nu något kan vara det.

Det kan ju låta så ledsamt och sorgligt, att tänka på döden och sorgen som aldrig går över. Men jag tror det är viktigt, och för mig passar det bra att låta de tankarna blandas med all glädje och innerlighet jag känner just nu.
Jag är ganska säker på att jag känner mer tacksamhet över allt jag har idag än vad jag hade gjort om jag inte gjort alla jobb om tsunamin. Om jag aldrig hade mött alla drabbade människor.
Ett jobb som blev så mycket mer än ett jobb.
Alla samtal. Vänskap som inleddes under de värsta av omständigheter men som idag är speciell och meningsfull.

Jag tittar på Milo i vattnet, och Jack som gått upp på stranden igen för att outtröttligt försöka förbättra sitt trixrekord med fotbollen. Ibland känner jag mig livrädd för att något ska hända dem, sådär som det är att vara förälder.
Solkräm och uv-tröjor. Man gör ju sitt bästa för att skydda dem mot det man kan. Och ibland önskar man sig ännu fler redskap, ännu fler skydd att ta till.
Men hur mycket jag än önskar det kommer jag förstås aldrig att kunna skydda dem mot allt, så är det ju.

En oändlig kärlek som ligger som utanpå kroppen, så känns det faktiskt just idag.


Ikväll ska vi äta pasta pesto, och senare lite ost och kex som är kvar sen julafton. Varva intensiv reseplanering (eftersom Katrinas ställe har gratis, fungerande wifi – äntligen!!) med att barnen får kolla på YouTube.

26 december.

En annan Annandag. Ännu en gång.

**

Text av mig från tioårsdagen av tsunamin.


Categories: JORDEN RUNT

About the Author

2 Replies to “En annan Annandag”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.