Nyårsafton.
Och det är många sammanfattningar de här dagarna. Det hör ju till.
Men istället för att göra någon månad-för-månad om vad som har hänt så har jag tänkt att några rubriker och bilder får sammanfatta/symbolisera något av allt det där som 2016 gav.

Jag kommer aldrig nånsin kunna svara på frågan ”vad var bäst?” om den resa vi just nu gör. Men några saker är jag särskilt tacksam över:

VI GJORDE DET.

Vi följde drömmen.
Det var inte ett helt enkelt beslut, och en rätt tuff vår och sommar med flytten och mycket jobb.
Men det var värt det. Och hur det än går och hur det än blir med fortsättningen av resan så är jag i alla fall jättestolt över oss, so far.

Arlanda 28 augusti, 2016.

NÄRHETEN.

Gili Air, Indonesien, oktober 2016.

Jag vet att jag återkommer till det gång på gång. Men det är omöjligt att gå förbi.
Att få ha möjligheten och förmånen att vara så nära Milo och Jack som jag har kunnat vara det här året, det är den största gåvan av dom alla.

DE UPPNÅDDA MÅLBILDERNA.

Vi försöker alltid att inte ha för höga förväntningar och ”hajpa” saker som ligger framför. Det blir inte alltid exakt sådär som man föreställt sig, och vi är alltid noga med att inte lova att vi till exempel kommer att se vissa fiskar när vi snorklar eller att vi ska göra vissa saker. Ifall det inte blir av. Utan vi försöker i alla fall att vara rätt nedtonade med förväntningar, både mot barnen och oss själva.
Jag tror själv att det är en rätt viktig orsak till att resandet för det mesta funkar rätt bra för oss. Vi låter det bli som det blir.

Men jag ”unnade mig” några konkreta målbilder för mig själv, inför resan. En av dem var att se den indonesiska vulkanen Kelimutu och dess kratersjöar i soluppgången. Och det gjorde vi, och vi hade jättetur med vädret – en klar, vacker morgon.
Jag kommer att minnas de timmarna för alltid.

MÖTENA.

Jag och Vivin, norra Bali, oktober 2016.

Så många möten. Och vissa människor som fastnar. Och som förblir där.
Resandet ger så mycket, även av vänskap.
Vivin träffade vi första gången på Bali år 2013, och nu fick vi återse henne igen. Det var så alldeles fantastiskt.
Och vi har även ljusa minnen med oss av, bland annat Mr Kadirah på Sri Lanka, familjen Riddebäck i Colombo, Irfan med familj på Tetani beach, Perhentian, hela gänget på Gili Air, härliga Fredh i Flores… och många många mer.

Många av dem vi möter träffar vi ju aldrig mer, så är det ju. Men de sätter spår, och är viktiga.

FAMILJEN…

…OCH VÄNNERNA

Vi har haft – och har just nu – den stora glädjen att ha människor vi tycker om nära oss. Mamma och pappa tillbringade en månad ihop med oss i Kuala Lumpur, Bali och Gili Air.
Och nu reser vi alltså tillsammans med Adrian, Stella, Linda och Micke, våra vänner hemifrån.
Känner mig tacksam för detta, och även för vänner och familj hemma som hör av sig och är med oss hela tiden – om än på avstånd.
Vi saknar många därhemma, så är det.

SNORKLINGEN.

Vi har gjort så mycket ihop, och massa fantastiskt såklart. Men snorklingen. Den har blivit så speciell. I Sri Lanka, Malaysia och Indonesien har vi simmat runt tillsammans. Sett så många olika fantastiska fiskar, revhajar, havssköldpaddor, rockor och helt sagolikt fina koraller.
Det har blivit vår familjs grej, det kan jag nog säga. Att glida runt där i dessa varma vatten, intill Milo, Jack och Patrik – det är grymt.

FORTSÄTTNINGEN.

2017 väntar.
Så mycket som ligger framför.
Många månaders resande återstår, och vi har ingen aning om vad som ligger framför där. Hawaii och Las Vegas, och en flight till Nicaragua. Men sen?? Ingen aning..

Och när vi kommer hem.. Var ska vi bo? Hittar vi något hus? Hur blir det med jobb?
Ja.. många frågor återstår.

Men – vi kör på. Tillsammans.
Det brukar bli bra så.

GOTT NYTT ÅR till er alla!
Tack för att ni hänger med oss på resan. Ni är också viktiga för oss.

Här i Nya Zeeland ligger vi ju tolv timmar före, så vårt nyårsfirande är nu igång här i Ahipara! Ett härligt plockbord och en flaska champagne med havsutsikt, i goda vänners lag. En bra start! 🙂