No Comments

Efter min bokningsmiss, där jag hade bokat ett hus på vulkanön Ometepe en hel månad fel (11-18 mars istället för 11-18 februari som jag hela tiden trott…) så anlände vi till staden Granada här i Nicaragua.


Två nätter hade vi bokat på GM Hostel (bilden ovan) Och sen blev det nu plötsligt fem ytterligare dagar att fylla innan huset var ledigt (vi hade ju ändå jättetur att det gick att boka, alls..)

Patrik och barnen gick ut på stan första dagen för att orientera sig (jag och mina inflammerade bihålor låg kvar på rummet)


Och då hände något högst oväntat. De träffar på en svensk-engelsk familj (mamma Kristina är från Sverige) som vi träffade på Perhentian islands i oktober. De är också ute på långluff och vi hade en jättetrevlig dag ihop med dem på Perhentian. Men vi hade ingen aning om att de var här nu, och så träffar Patrik och barnen på dem här, i en halvstor stad i Nicaragua.


Vi tillbringade flera dagar ihop, och vi bokade också in en extra natt i Granada. Lek i lekpark, fotbollsmatcher och middagar ihop hemma i huset de hyr en period här.

Så HIMLA trevligt!


Dels är det jättetrevliga människor, och deras barn är ungefär i samma åldrar som Milo och Jack. Och dels var det himla skönt att hänga med några som är precis som vi 🙂 

Det är lite svårt att förklara men det här backpackerlivet med barn när man reser så länge över olika kontinenter, en budget att ständigt förhålla sig till, packning, ständig planering, osv osv – det är ju en speciell vardag. Och vi träffar väldigt få familjer som reser så länge, så långt och på samma backpacker/budgetsätt som vi. Vi har nog bara träffat kanske två-tre, totalt. De allra flesta långtidsresenärer vi träffar på är 10-15 år yngre än oss och reser utan barn. Det är oftast väldigt trevligt det också, men visst kan man känna ibland att det hade varit kul att träffa på några fler långtidsbackpackande familjer då och då. 

Så att hänga med Kristina och Paul och barnen har varit jättehärligt, det tyckte vi redan i Malaysia och nu blev det ju verkligen en bonus här. Man pratar samma språk (nu menar jag inte svenska – för vi pratar framför allt engelska med varann 🙂 ) utan resespråket.

Vanligt prat om vad vi har gjort sen sist blandades med mycket reseprat, delande av tips och tankar om resmål, färdsätt mm, och även tankar kring att så småningom komma hem efter en sån resa som vi båda familjer gör (att komma hem – ja, det blir nog en resa i sig… Tror inte det blir bara enkelt.., men mer om såna funderingar framöver)

Att kunna hoppa i ett samtal mellan vilka olika långfärdsbussar som finns i Centralamerika, hur man bokar entrébiljetter till Machu Picchu i Peru, till tankar om Bolivia, skillnader mellan dessa länder och Asien, packning, vad man uppskattar mest på ett hostel, olika bokningssajter, tuffaste reseminnet, om att bo i homestay, ha skola på distans och mycket annat. Det var liksom skönt!

Ja, jag uppskattade verkligen att träffa dem igen. Vi får se om våra vägar korsas igen i Sydamerika i vår, eller om inte annat så hoppas jag det blir i Sverige eller Storbritannien framöver.


En extranatt i fina kolonialstaden Granada blev det alltså, innan vi bestämde oss för att dra ut till kusten och surfarbyn San Juan del Sur, och ta fyra nätter där.

Dit får ni följa med imorgon



Granadas färger!! 



About the Author

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.