Det korta svaret: nej.
Längre svar: fortfarande nej. Jag har i och för sig aldrig tyckt att det är särskilt ”jobbigt” att ha barn, jag ser det inte riktigt på det sättet. Sen kan situationer uppstå som är mindre roliga, och det är klart att det gör även när man reser.

Denna fråga fick vi senast i lördags när vi reste från 4000 islands i minibuss till staden Pakse. Jag satt bredvid ett danskt par i 30-årsåldern som frågade just det – är det inte jobbigt, dom är ju så SMÅ?!
Och det är inte första gången den frågan har uppkommit, om man säger så…

Jack fyllde 4 i februari och Milo fyller 6 strax efter att vi kommer hem.
Och, självklart (tror jag) har vi stor hjälp av att de är så resvana som de är efter våra tidigare Thailandsresor. De är väldigt trygga i nya miljöer, den delen är över huvud taget aldrig något problem.
– Är det här vårat hus nu? säger dom och kliver in över trösklarna på än den ena, än den andra bungalowen/hotellrummet.
– Ja, svarar vi.
– Hem ljuva hem! utbrister då Milo och kastar sig in på närmaste säng. Jack följer efter och så är den inflytten och ny plats-ritualen ur världen.

De dagar som funkar allra bäst, i princip helt gnällfritt varje gång, är lite oväntat nog resdagarna. Alltså de dagar när vi flyttar oss via flyg, tåg, buss, bil eller båt till en annan stad/ö eller land. Vissa dagar har vi verkligen rest från morgon till kväll, och just de dagarna är är alltid helt super. Jag vet faktiskt inte riktigt varför det funkar så bra, men kanske har dom lärt sig på något vis att det bara måste fungera.

De perioder som vi har haft högst dos av trots/tvärtom/testa gränser/envishet, ja vad man nu kallar det är faktiskt när vi har haft besök hos oss under resorna. Tro nu inte för en sekund att jag försöker insinuera att allt är bättre när vi är själva – vi har älskat varje stund av våra besök – men jag kan bara konstatera att barnen varit mer ”testande” då, i alla fall emot Patrik och mig.
Kanske för att det har varit mycket känslor och intryck, och att dom velat så mycket när någon kär person hälsat på dom, att det slagit över då och då.

Vi har förstås lite dagligt småtjafs om saker i stil med vem som ska smörjas med solkräm först, vilka skor som ska användas (av de två par var de äger här..), att de inte ska bråka om någon viss leksak, att de inte ska tjata om att få spela ipad, att Milo ska gå fortare (och inte med provocerande långsamma myrsteg eftersom han ”ser sig omkring”) och att Jack inte ibland kan bli jättearg bara för att hans mamma vänligt ber honom att ta på sig sin keps.
Det är helt okej för mig. Det är sånt som ingår i vardagen, både här och hemma. Jobbigt? Ja, precis som att det kan vara jobbigt att bråka om att vantarna måste tas på hemma.

Men en sak som vi i princip aldrig gnäller/bråkar om är själva resan och det vi gör och upplever. Dom är alltid med på noterna när det är saker på gång, och verkar tycka att det är lika kul att gå ut och göra någon storstad som Singapore eller Bangkok som att hänga på en strand.
Och min upplevelse är att vi totalt sett har mindre av trots/gnäll/vad man nu kallar det här, kanske för att det inte riktigt finns utrymme för så mycket tjafs om resevardagen ska fungera…

Men är det verkligen ALDRIG jobbigt?? Svarar vidare i nästa inlägg som kommer ikväll.

På flygplatsen i Singapore