Sen kväll, dag 193 av 194 på resan och jag läser igenom det svar jag tidigare skrivit ner på denna fråga som jag och Patrik har fått angående hur det egentligen funkar – rent kärleksrelationsmässigt – att leva på det sättet vi har gjort nu i 6,5 månad.
Och ja, det är såhär det känns och har känts under resans gång:

Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att vi har det bättre ihop än nånsin. Det viktigaste ordet här är ”harmoni”. Det har vi nu.
Det har dessutom bara blivit bättre och bättre ju längre resan har gått. Vi har delat på de flesta ”sysslor” vi har vilka framför allt har med barnen, ekonomin och med reseplanering att göra.
Annat har blivit mer uppdelat – Patrik har skött mer när det handlat om pengar och inköp, som frukost när det inte ingått i vårt boende, vatten, shampoo och vad det nu är, och han är snabbare på att orientera sig på nya platser genom att fixa kartor och prata med folk tills han vet allt som är värt att veta om både platsen och alla som bor där (och kan uppdatera mig om allt när han kommer tillbaka…) Medan jag har haft mer datortid för bokningar/planering, blogg, jobb mm.

Som tur är så trivs vi helt enkelt med att vara tillsammans. Ingen av oss har särskilt stort behov av egentid, och tur är väl det… Innan resan trodde vi faktiskt att vi skulle tillbringa mer tid på egen hand – att den ena stack iväg en dag eller två för egna upplevelser. Men så har det verkligen inte blivit, helt enkelt för att vi inte velat..

Sen kan jag säga att jag trodde vi skulle har mer kvällstid-efter-att-barnen-somnat ihop än vad vi har haft, mycket beroende på att vi ofta lagt oss rätt tidigt… Solen och värmen kräver väl sitt, och märkligt nog har vi i princip alltid vaknat före barnen, varje dag. Jag vet faktiskt inte varför. Men det är tidiga morgnar och ganska ofta även tidiga kvällar.

Men själva resan är ju världens smartaste par-test, egentligen. Teamwork på stundtals ganska avancerad nivå, där ryggsäckar, visum, barn, pass och en helt ny valuta ska bollas med på random flygplats i nytt land – samtidigt som man ska hitta en taxi i ett myllrande kaos, och man måste försöka räkna ut vad som kan tänkas vara ett hyfsat okej pris (i den nya valutan) för en taxi in till stan. Och så vidare.
Samt hålla sams under tiden eftersom allt annat blir helt ohållbart…

Just den delen (flygplatser, taxikaos mm) kanske inte låter jätteromantisk, men å andra sidan har vi som tidigare sagt fått belöningen direkt – vi har kommit fram till en ny plats som vi tillsammans har planerat för och läst in oss på – och det har liksom blivit en enda stor kick att landa på rätt plats, tillsammans, och pusta ut över att allt gick bra, den här gången också.

Att ha ständig access till varandra tycker jag också är helt fantastiskt bra. Vi har ätit alla måltider ihop, promenerat ihop, planerat ihop, kvällshängt ihop och haft alla möjligheter att prata med varann hela tiden om vi så velat, och det har vi verkligen gjort. Vi har knappt sett på några tv-serier/program (vi såg ”Bron” i oktober, sen dess inget), och bara någon enstaka film. Och jag har inte saknat det.

Det känns som att vi har växt tillsammans av att vi har fixat det här, jag törs väl säga det med bara knappt ett dygn kvar tills vi landar i Sverige… Kort sagt: vi har haft otroligt kul!

En egen kväll under tiden vi hade besök av mamma och pappa (som barnvaktade Milo och Jack). Sjukt roligt – thailändsk reaggekonsert med Job 2 Do, vars låtar har följt oss som ett soundtrack genom alla gemensamma Thailandsresor tror jag – på Koh Phayam i januari. Toppenkväll!

Nyårsafton 2013/14, Koh Kho Khao, Thailand  Bild tagen ikväll framför Asiatique Sky, Bangkoks tjusiga enorma pariserhjul som vi åkte med ikväll – en värdig och festlig avslutning på vår resa. Bangkoks glittrande skyline, lyckliga barn, lyckliga föräldrar.