1 Comment

Ikväll har jag varit på en föreläsning. Rubriken var “Framsteg på riktigt” och jag tyckte om den kanske mest för att den tog ett steg vidare från “tänk-positivt-så-löser-sig-allt-grejen”.
Föreläsaren heter Jesper Caron och jag tycker att jag fick med mig en del tänkvärda saker hem.

framsteg på riktigt

En sak som han pratade om var hur viktiga de små stegen är för att göra framsteg, att det är så lätt att vi människor ser ett mål framför oss och så kräver vi av oss själva att vi ska vara där direkt. Annars är det ett misslyckande.
Typ “Nu ska jag börja träna varje dag” (istället för att kanske börja med två dagar i veckan, och i lugnt tempo), eller “Nu ska jag starta igång min affärsidé!” och så känns det som en stor FAIL om allt inte händer på en gång. Istället för att låta resan ha sin gång, och se även de små stegen som steg framåt.
OCH att det krävs både tillit och kapacitet för att kunna förvänta sig resultat. Inte bara tro (a la “positiva tankar så ordnar sig allt”) men inte heller bara kunskap/erfarenhet. För om inte tilliten/tron också finns där så blir det omöjligt att nå ända fram.

framsteg sverige
Milo och jag för något år sen, gillar bilden särskilt för att jag minns lugnet i stunden. Härligt.

För mig var det tankeväckande, för jag är rätt mycket en allt-eller-inget-person. Skolad i att ständigt leva mot korta deadlines (de första tio åren av mitt yrkesliv spenderades ju trots allt på en kvällstidning), och med ett dokumenterat dåligt tålamod för det som tar längre tid än väntat.
Samtidigt känns jag lite motsägelsefull med tanke på att jag har sån väldig koll på vikten av “många bäckar små” när det gäller till exempel resor. Hur alla våra resor är ett resultat av just det tålmodiga. Någon eller några hundralappar som ständigt har förts över på resekontot, månad efter månad.
Där alla pizzor vi aldrig köpte, alla handväskor jag aldrig ägnade en tanke, alla märkeskläder vi aldrig har ägt, tillslut blev till en jorden runt-resa som varade i drygt nio månader.

Där fick det ju ta sin tid. Där fick ju processen leva och växa och tillslut bli en förverkligad dröm.
framsteg bali
Lembongan, Bali, Indonesien

Men i typ alla andra situationer är mitt tålamod, inte minst med mig själv, mycket sämre.

Jag tänker att jag kanske borde anamma “många bäckar små” – eller snarare att-låta-processen-ha-sin-gång – lite mer även i hemmalivet. Jag håller till exempel just nu på att kämpa med ett jobbprojekt som inte riktigt rullar på så snabbt som jag hade sett framför mig från början.
Och en rätt stor del av mig vill då helst bara skita i allting och göra nåt helt annat. Eftersom det inte går sådär snabbt som jag vill. Känslan blir hela tiden att det inte går bra, för att det inte går så fort framåt.
Istället för att jag känner mig stolt och glad över det jag faktiskt gör.

Här finns ett inlägg jag skrev för ganska längesen om detta med att våga, då med ursprungspunkt i hur Milo vågade ställa upp i en simtävling på öppet vatten trots att han var barn och alla andra vuxna. Det handlar också om att ta det där första steget, även när vi vet att vi inte kommer att hamna överst på prispallen vid första försöket.

Ett steg i taget.

Det är nog viktigare än vi många gånger tror.

framsteg simning


Categories: Okategoriserade

Tags:

About the Author

One Reply to “Framsteg på riktigt, eller Alla pizzor vi aldrig köpte”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.