6 Comments

Hur kom vi på det här då?
Ja, säg det.
Allra första gången vi ens började drömma litegrann om en jorden runt-resa var nog under vår förra långresa runt Sydostasien (alla inlägg finns samlade här)
Man kan ju tycka att man skulle bli mätt efter en halvårslång tripp genom sju olika länder med två rätt små barn, dom var tre och fem då. Men nej… I vårt fall vill mycket tydligen alltid ha mer.
Och det var ännu längre sen som Patrik och jag förstås gången började prata om Nya Zeeland, att vi skulle vilja dit någon gång, hyra husbil med barnen och dra runt. Nån gång, när de blev större.

Nu är dom större, och det kändes plötsligt som att tiden var inne. Kanske för Galapagosöarna utanför Ecuador också, som vi också har drömpratat om för länge sen. Och varför inte för en massa annat också?
Ja, varför inte?

SONY DSC
Skylt från en liten bar vid Mekongflodens skärgård i södra Laos, tagen vintern 2014

Med oss två är det mycket så att vi bara börjar prata om olika länder och platser vi läst om, eller som vi mött andra resenärer som berättat om. Oftast i de där stunderna när vi bara hänger med varandra och bara är, så pratar vi mer och mer om den där platsen, vi börjar googla lite.. och så börjar vi läsa på mer och mer. Och tillslut är vi liksom “fast” i det resmålet. Svårt att beskriva, men ofta så det gått till när våra resplaner har fötts. Det är liksom aldrig riktigt meningen, från början.

I det här fallet är det väl under det senaste året som funderingarna har blivit mer och mer konkreta. Vi var i Indien i sex veckor vid den här tiden för ett år sen, och då pratade vi också om det såklart.
Tänk att göra en till långresa. Att få den tiden med Milo och Jack, innan åren faktiskt börjar springa på och skolan och aktiviteter kräver mer och mer. Göra fler reportage, samla på oss fler bilder, ge tid åt egna och gemensamma drömjobbprojekt, fler minnen, mer tid tillsammans.
Det var en så stark känsla i oss båda. Och tillslut, en dag tidigt i höstas bestämde vi oss för att börja planera mer skarpt. Barnen har varit med i planerandet längs vägen. Och det var alltså nu som de stora bitarna tillslut föll på plats, det gäller framför allt den del som handlar om Milos skolgång (han kommer att gå i åk 2 det läsår vi är borta)
Att åka Jorden runt var från början mest en grej som kändes ouppnåeligt galet, men eftersom vi plötsligt började hitta resmål lite här och var som vi ville se så bestämde vi oss bara för att göra det.
Ju mer vi pratade desto mer självklart blev det.

Vi ser det som en investering i vår familj. Den obrutna tiden, de gemensamma upplevelserna, brytandet av rutiner och normer för hur man “ska göra”.

Vi väljer att göra på vårt sätt, för vår skull.

Sen har det tillkommit nya projekt längs vägen, kan man lugnt säga. Som till exempel den “lilla” detaljen att sälja huset… Att planera allt detta skulle lätt kunna göras istället för två heltidsjobb… men det ska nog gå att fixa både och!

FullSizeRender


About the Author

6 Replies to “Från ouppnåelig dröm till “vi gör det!””

  1. Hej! Blir jätteinspirerad av er blogg! Undrar hur ni gör med skolgången för Milo? Det är skolan som oroar mig mest vad gäller mina egna planer. Hur gör man?
    Tack!

    1. Hej!
      Tack för din kommentar!
      Vi kommer att undervisa Milo själva under detta läsår, och han kommer fortfarande att tillhöra sin klass. Detta har varit en process som innefattat en ansökan till kommunen från vår sida om detta, och vi har hela tiden haft en bra dialog med skolan.
      Kommer såklart att berätta mer om detta framöver!

  2. Jag tycker att ni är så grymt modiga som vågar göra det många drömmer om! Och dessutom med barn i skolålder, med fritidsaktiviteter de älskar och alla rutiner man har. Att just våga det är så häftigt – allt finns säkert kvar när ni kommer hem, OM ni kommer tillbaka 😉 Jag ska med glädje följa era äventyr och sucka avundsjukt då och då 😉 KRAM

    1. Tack Gitte, vilka fina ord! De blev jag glad över!
      Och förstås glad att du vill följa oss!
      Många kramar tillbaka till dig

  3. Så himla roligt!!!! Jag är grymt avis!!!!! Vill oxå det!!!! En vän gjorde det på
    3 mån när hon var föräldrarledig! Men så häftigt att göra det så länge!!! Kramar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.