Ur fotoalbumet, London 2004

***

Det har gått 20 år nu i augusti. Och sen dess har vårt samtal pågått, alldeles oavbrutet.
Den här veckan checkade hon och jag in ett dygn på Loka Brunn i Bergslagen, och vi bara fortsatte att prata.
Vi åkte dit för att fira, både våra respektive 40-årsdagar och just det faktum att vi även firar 20-årig vänskap just i år.

Hon fyller år idag, jag om knappt två månader. Så vi firade. Inte riktigt så galet som förr, utan med hembakat fikabröd, spa och trerätters middag. Och vi pratade. Vi pratade, pratade, pratade.
Det är så skönt att vara med henne för då behöver jag inte tänka alla tankarna själv, för hon tänker dem med mig.
Jag behöver inte förklara så mycket för hon förstår ändå.
Vi rör oss mellan det djupaste inuti och de kiknande skratten, ibland med blixtens hastighet, och sen tillbaka igen.

När vi började på journalistlinjen var vi 20 år gamla. Hon hade just fyllt, jag skulle snart fylla. Men framför allt flyttade hon och jag in i samma studentkorridor, med bara en dörr emellan oss.
Ibland kan jag tänka, lite förskräckt, på hur mitt liv egentligen hade blivit om jag inte hade kommit in på den där journalistutbildningen. Och då är det i första hand inte mitt yrkesliv jag tänker på, utan på henne. Om vi aldrig hade träffat varandra där, i Jönköping för 20 år sen.
Där vi började vandra tillsammans; genom studietid, första journalistjobben i Stockholm, festivalerna, alla utlandsresor, krossade hjärtan, de eviga utekvällarna, schlagernätterna, och alla de där dagarna och nätterna det bara var vi och allt det där pratet.

Dominikanska republiken 2001

Alla tårar vi delat, torkat, analyserat. Besvikelser, de största glädjeämnena, sjukdomar, totalt fyra alldeles underbara barn som tillkommit, och deras pappor förstås. Lägenhetsköp, bröllop, husköp, stugköp, stora livsval, ångestladdade beslut, känslor av misslyckande, framgångsjubel och alltid, alltid den där spontana impulsen att det är henne jag vill höra av mig till så fort något viktigt händer.
Det kan vara något bra eller något fruktansvärt, men jag behöver alltid dela det med henne.
För att hon är en så alldeles central del av mig.

2003 – mitt i de där åren då det verkligen var vi mot världen – så deltog bandet Sarek i Melodifestivalen med en låt som kom att bli våran under många, många stunder och fester. Det spelade aldrig någon roll hur många vi var på ett dansgolv, det här var alltid bara våran låt och har så förblivit.
Man kan tycka vad man vill om den kanske något klichéartade schlagertexten, men på något sätt förmedlar den ändå så mycket av vad jag känner för henne, än idag och alltid:

”Jag ska följa dig genom eld och vatten
Över land och hav
Jag ska älska dig tills hjärtat slutar slå
Från det högsta berg till den djupaste av dalar ska jag gå
Genom tid och rum, ja, alla mina dagar ska du få /…/

För om du tappar modet och faller ner på knä kan du vila här hos mig
Som en klippa i stormen att luta dig mot
Och jag sviker aldrig dig.”

***

Grattis min Fatima på din 40-årsdag, just idag. Och jag ser SÅ mycket fram emot våra 40 kommande år!

80-talsfest i Jönköping hösten 1997

Här har vi känt varandra i en vecka ungefär, och du skriver i min gästbok i mitt studentrum På Solgården i Jönköping. De raderna blev väldigt speciella för oss, eftersom du redan där och då uttryckte att du trodde vår vänskap skulle kunna bli något speciellt

Och naturligtvis lyckades just vi tre få till att specialarbetet för tidningsgruppen på Journalistlinjen blev temat ”Finlandsfärja”. Och som av en händelse blev vi visst ansvariga för drinktestet ombord på Silja Line…