– I LOVE HOSTEL! utbrister Jack en eftermiddag när jag möter honom ute på verandan.
Han strålar ikapp med solen därute över karibiska havet – som han älskar detta livet, vår stora lilla sjuåring.
Hostel, denna så vanliga boendeform i länder där många reser runt som vi, med ryggsäckar och med begränsad budget. Många bor i sovsalar, betalar några dollar för en säng och delar rummet med ett antal andra.
Som familj bokar vi privatrum, men kök och ibland badrum delas med övriga.

På El Jaguar på ön Bastimentos, som tillhör ö-gruppen Bocas del Toro i Panama, flyttar vi in i rum nummer 4. Samtliga övriga gäster vi kommer att träffa under veckan är mellan 20 och 30 år, utan barn, och på backpackerresa genom Centralamerika, ibland kombinerat med Sydamerika.
Den stora träverandan som är byggd på pålar i vattnet blir vårt gemensamma vardagsrum denna vecka, och många av oss spenderar gärna tid här i någon av de randiga hängmattorna.
Vårt rum är det minsta vi har haft hittills under hela jorden runt-resan, det är knappt så vi får plats med väskorna och det finns varken hyllor eller garderob, inte ens ett par krokar på väggen. Vi är visserligen vana att bo enkelt, men ja… detta är VÄLDIGT enkelt och VÄLDIGT trångt, och jag får medge att jag känner mig lite skeptisk till att börja med.

Detta är alltså i princip hela rummet. Jag skämtar inte.

Men så går jag ut ur rummet efter att hjälpligt ha packat upp lite kläder som jag lagt i två högar på golvet. Och där ute, framme vid bryggan, sitter Milo och Jack och hjälper en av killarna som jobbar på El Jaguar att laga en kajak.
Jag går lite närmare och hör hur de pratar, på engelska, med honom. De berättar att vi åkt buss från Costa Rica samma morgon, hur länge vi har varit ute och rest, att de kommer från Sverige och vart vi ska sen.
Luke (som jag senare får veta att han heter) pratar på med dem och visar dem hur de kan hjälpa till.

Hela veckan på El Jaguar kommer att gå i samma tecken, och snart tänker jag knappt längre på hur litet och trångt vårt rum är. För det är så otroligt roligt att se hur Milo och Jack pratar på med alla. Som Miriam och Tina från Tyskland, till exempel, som totalt sitter i flera timmar tillsammans med Jack denna vecka och svarar på alla hans frågor och ställer en massa frågor till honom.
Han har redan tidigare under resan sagt åt mig på skarpen när jag lagt mig i hans samtal och börjat översätta ord.
– Jag lär mig mycket mer om du inte säger på svenska, sa han strängt, så sen dess har jag låtit bli. Och hans taktik tycks funka. För varje dag hör jag hur konversationerna som han ständigt söker upp blir bättre och bättre rent språkligt.

Tillsammans med Miriam och Tina.

Även Milo älskar El Jaguar, framför allt att stå på bryggan och fiska, gärna tillsammans med Luke eller någon av de andra ur personalen. De visar honom knep och lär honom ta rätt på den fisk som de fångar.

En regnig förmiddag. Milo och Luke på bryggan, Milo fiskar.

På hostel är det som att Milo och Jack får vara jämlika, alla pratar med dem precis som med vem som helst. Här finns inga barnklubbar och särskilda barnaktiviteter, inte ens några andra barn den här gången.
Och vi ser hur de växer, och hur de gläds över alla samtal och att få vara med – precis som alla andra.

Krönika publicerad i Karlskoga tidning/Kuriren 31/3

Kolla in alla våra inlägg om Panama

Och här finns våra tidigare inlägg från Centralamerika; Nicaragua och Costa Rica