Okej. För att vara helt ärlig så kämpar jag lite just nu.
Jag saknar våran resa så oerhört mycket.
Jag saknar den vissa dagar sådär mycket så att det känns som att hjärtat ska gå sönder litegrann.
Det jag saknar är nästan aldrig solen och värmen. (Det är en lite oväntad ”effekt” av vår resa, att jag tänker mycket mindre på stränder och paradis och mer på andra sorters upplevelser.)
Utan framför allt så saknar jag OSS.
Jag saknar vår obrutna tid.
Jag saknar oss tillsammans när vi lever vårt reseliv.

Så ikväll försökte jag litegrann. Och det blev himla fint med en vanlig tisdagsmiddag som blev en tvårätters, där förrätten var ett tunnbröd i chilikryddad panna med egenplockade kantareller (av Patrik och Milo i söndags, de åkte ut några timmar för att fiska och kom hem utan fisk men med svamp), och till varmrätt torsk på vitlöksspäckad spenatbädd i ugn, och ris.

Tända ljus, alla tillsammans. Tid för prat.
Och jag tror det är nånstans där som vi ändå kan hitta vår energi till att ta oss in i en ny höst. In i den mörka perioden.
Vi måste ta med oss en del av vårt jorden runt in i hemmalivet. Vi MÅSTE kunna säga nej till saker och ting och våga förstå hur viktigt det är för oss fyra att vara just bara vi ibland.

Vi gillar ju det där lilla extra. Mini-guldkanten, som visserligen i vårt fall är långt ifrån champagne och löjrom, men som kan vara tända ljus och servetter (låt så vara från Ikea, det spelar ingen roll), ett lite finare kött nån gång ibland på en fredagkväll. Ännu flera ljus.
Under tiden vi reste var vi jättebra på våra små guldkanter. Jag tänker på Patrik som skar isär plast-vattenflaskor och gjorde ljushållare av, och jag som såg till att vi nån gång då och då sprayade håret och Milo och Jack hade skjortor och så gick vi ut och åt och beställde läsk istället för vatten.

Honolulu, Hawaii, Januari 2017

Nu är det mycket lättare att glömma bort att prioritera guldkanterna i andra fall än när det är lite mer förväntat.

Förrätten bliv chilikryddat tunnbröd i panna med färska, egenplockade kantareller

Jag är glad att jag och Patrik har en gemensam ambition att i alla fall göra vad vi kan.
Vissa perioder kommer det att gå SÅ lång tid emellan guldkanterna, så är det garanterat. Och varje dag kan inte vara en fest.

Men viljan är i alla fall att försöka. Att försöka att ha lite mer Jorden runt även här hemma. Och det behöver absolut inte bara vara i form av mat och servettdukat bord, det är ju mer som rekvisita som hjälper till litegrann att ge prat-tid.

Det kan vara att spela ett spel tillsammans, att titta på bilder från våra resor ihop. Att vandra i skogen, eller bara hänga i soffan.

Det är tiden tillsammans vi vill åt, snarare än aktiviteten.

Ofta snurrar den ju på väldigt snabbt, vardagen.

Men vi försöker. Så gott vi kan.
Jag ger den ambitionen, tills vidare, trots allt en Tumme upp.